Tingsnotarier såsom domhavande. I sept. 1944 gjorde tingsnotarier och tingsnotarieaspiranter i Askims, Hisings och Sävedals domsaga med instämmande av häradshövdingen en framställning till justitieministern i syfte att tingsnotarierna i domsagan skulle få tillfälle att vid semester eller annan kortare ledighet för häradshövdingen erhålla förordnanden såsom vikarie för denne. Såsom skäl anfördes, att förordnanden som domhavande av kommunala myndigheter och enskilda arbetsgivare vid personalanställning tillmättes en icke ringa vikt, och att tingsnotarierna i domsagan, vilka på grund av hovrättens praxis numera icke kunde påräkna dylika förordnanden, därigenom komme i en sämre ställning än tingsnotarierna i de domsagor, där dylika förordnanden erhölles.
    Framställningen har föranlett en jämkning i 31 § domsagostadgan (SFS 1946 nr 41), varigenom mera än förut markerats möjligheten till undantag från huvudregeln att häradshövdingförordnande i första hand bör givas åt tingsdomare eller tingssekreterare, om sådan finnes i domsagan. Meningen torde icke hava varit att göra någon rubbning i principen att, när någon av nämnda befattningshavare är i tjänst, förordnandet bör givas åt denne. Däremot torde man ha avsett att genom klarare angivande att hinder ej möter att meddela tingsnotarie förordnande att förvalta domarämbetet bereda hovrätterna möjlighet att med större frihet bestämma semestern för tingsdomare och tingssekreterare. Någon likformighet mellan olika typer av domsagor har det säkerligen icke varit avsett att eftersträva.
    Några reflexioner må tillåtas i denna fråga, som på sina håll satt tingsnotariernas sinnen i häftig svallning. Såvitt jag kan finna är det sakligt obefogat att tillmäta tingsnotariernas domhavandeförordnanden något nämnvärt meritvärde. Om detta ändock sker, finns det anledning att genom upplysning söka åstadkomma ändring härutinnan. Till en början må framhållas, att tingsnotarierna ju endast erhålla förordnanden att förvalta häradshövdingämbetet med begränsad befogenhet. Jag tror vidare att man bland tingsnotarierna gjort sig mycket överdrivna föreställningar om den vikt blivande arbetsgivare lägga vid dessa förordnanden. De för statliga tjänster gällande bestämmelserna bygga på att all tingsutbildning skall hava samma meritvärde. Enskilda arbetsgivare fästa sig ytterst litet vid dylik meritberäkning men taga desto mera hänsyn till det personliga omdöme häradshövdingen givit.

 

476 FRÅN YNGRE JURISTERS ARBETSFÄLT.    I ett sammanhang förekommer dock att man fäster avseende vid tingsnotaries förordnanden som domhavande, nämligen vid befordran inom länsstyrelserna. Dylika förordnanden jämnställas enligt gängse bruk vid meritberäkningen med förordnanden såsom landssekreterare eller landskamrerare. Detta är fullkomligt orimligt. Om en ändring sker på denna punkt, lärer man icke med fog kunna göra gällande att tingsnotarier som ej få domhavandeförordnanden skulle i något avseende därigenom bli sämre ställda i fortsättningen.

Knut Rodhe.