STRAFFVERKSTÄLLIGHET OCH ALLMÄNPREVENTION.¹

 

AV

 

PROFESSOR TORGNY T:SON SEGERSTEDT.

 

    1. Det sociala fältet och dess gruppbildningar. Varje människa födes in i ett socialt fält och hennes beteende bestämmes till sin kontrollerbara del av detta fälts struktur. Det innebär att hennes medfödda aktivitet kontrolleras och formas av de sociala normer, som gälla i fältet. Dessa normer grundlägga hennes sociala vanor. Det sociala fältet kan emellertid inte beskrivas endast som en samling individer, som påverka varandra. Det för fältet mest karakteristiska är, att människorna tillhöra olika sociala grupper. Det är dessa grupper, som bära upp de sociala normerna.
    De grupper, som ur rättssociologisk och rättspsykologisk synpunkt äro av särskilt intresse äro först och främst funktionärsgruppen, d. v. s. den grupp människor som bär upp rättsreglerna, och lagbrytaregruppen, d. v. s. den grupp mot vilken funktionärsgruppen reagerar. Som en tredje grupp kunna vi tala om gruppen av laglydiga medborgare. Dessa grupper kunna bestämmas som sociologiska grupper på det viset, att funktionärsgruppen genom sin yrkesutbildning sammanförts till en enhet, medan lagbrytarna genom sin isolering och genom de olika regler som vid skilda typer av anstalter gälla för deras beteende utgöra en bestämd gruppbildning. Den stora mängden av laglydiga medborgare utgöra inte, såsom sådana, någon sociologisk grupp. Vid en närmare undersökning uppdela de sig emellertid i en rad sociologiska grupper, sådana som familjegruppen, yrkesgruppen, uppfostringsgruppen, fritidsgruppen, religionsgruppen m. fl. Det är i stor utsträckning dessa grupper som bestämma en människas beteende.
    2. Funktionär s gruppens verksamhet. Den fråga som i detta sammanhang intresserar oss är effekten av funktionärsgruppens aktivitet. En del av dess verksamhet låter sig utan vidare beskrivas som domares beteende i domstolen, polisens påtagliga beteende, fängelsepersonalens verksamhet m. m. Men det är inte dessa beskrivbara beteendesätt som i allmänhet tilldrager sig den rättsfilosofiska uppmärksamheten. Kanske har man t. o. m. en viss tendens att förbise denna verksamhet, när man talar om rättens och lagens effekt på medborgarnas uppträdande. Enligt min mening vore det väl värt att undersöka i vilken grad funktionärsgruppens beteende överhuvud är känt av den stora gruppen

 

¹ Ett enquéte-svar. Jfr SvJT 1946 s. 161 (Ekelöf), s. 264 (Petzäll) och s. 373 (Strahl). Red. 

av laglydiga medborgare. En sådan kunskap måste vara av betydelse när man vill klarlägga rättens moralskapande funktion. Denna grupp har emellertid andra typer av aktivitet, som är svårare att bestämma och som kan antydas med frasen: Bära upp regelsystemet.
    Funktionärsgruppens aktivitet kan tänkas ha effekt på tre olika sätt: (1) Först och främst vänder sig dess aktivitet mot gruppen av lagbrytare. Vad man vill åstadkomma med denna verksamhet kan vara föremål för olika betraktelsesätt, funktionen kan givas olika innehåll, men den måste förekomma i alla samhällen. (2) För det andra anstränger sig funktionärsgruppen att uppspåra alla som rätteligen borde tillhöra lagbrytaregruppen, men som dölja sig bland de laglydiga. Även denna verksamhet är påtaglig i de flesta samhällen. (3) Dess verksamhet kan även tänkas ha den effekten, att den förmår människor att hålla sig inom lagens råmärken, d. v. s. att inte göra något som för dem över till lagbrytaregruppen. Det vi egentligen skola diskutera i denna uppsats är följande problem:
    Vilken verkan har funktionärsgruppens aktivitet mot lagbrytaregruppen, aktivitet (1) sålunda, på gruppen av laglydiga medborgare? Måste den aktivitet som vi skildrat under (1) ha ett bestämt innehåll för att den verkan som vi angivit under (3) skall inställa sig?
    Det är genom sådana resonemang som man kommer fram till frågan om verkningarna av verkställigheten av frihetsstraff och då även till problemet om reformers verkningar på den s. k. folkmoralen. Man kan säga att verkan (3) är den viktigaste och att (1) måste rätta sig därefter, även om funktionärsgruppens verksamhet i detta avseende inte gagnar de människor som äro dess omedelbara objekt. Det är i detta sammanhang man måste insätta LUNDSTEDTS yttrande om brottslingen »såsom en slags martyr för samhällsorganisationens skull». Enligt Lundstedt har funktionärsgruppens aktivitet en moralbildande effekt och denna effekt är den betydelsefullaste.
    För att man skall komma till klarhet med denna fråga måste man emellertid ha en teori om hur straffet verkar moralskapande. (Straffet betrakta vi då som en form av funktionärsgruppens aktivitet.)
    Antydan till en sådan teori finnes både hos LUNDSTEDT och EKELÖF och i bägge fallen anknyter man till HÄGERSTRÖMS teorier om pliktmedvetandet. I sin uppsats i denna tidskrift säger EKELÖF: »Och moralbildande verkar straffet genom att väcka eller stärka moraliska hämningar mot brottsligt handlingssätt, medan straffet som avskräckningsmedel väcker fruktan för strafflidandet.» (S. 163.) Denna tanke har ju utförligt motiverats i »Straffet, skadeståndet och vitet» (1942) och vi skola återkomma till vissa sidor av den i det följande. LUNDSTEDT förklarar straffets betydelse för den allmänna moralen på följande sätt: »Av det sagda framgår sålunda, att straffets uppgift måste vara att skänka kraft åt en det allmänna föreställningssättet om det absolut otillåtliga handlandet dirigerande norm. Alltså: icke såsom avskräckning, därmed också ej heller som en förment samhällshämnd, ej heller som en förtjänt vedergällning, utan helt enkelt genom sin regularitet i förhållande till den

brottsliga handlingen griper straffet fatt i den allmänna moralen såsom ingen annan kraft i samhället och därmed verkar det samhällsbevarande. Betydelsen av det anförda torde framstå i än klarare ljus om man betänker, att t. o. m. en straffnorm, som kan verka blott genom straffbestämmelsernas avskräckande kraft, icke lyckas genomföra sitt syfte, där motsatta moraliska krafter komma med i spelet.» (Principinledning, 1920, s. 24 f.)
    Detta LUNDSTEDTS uttalande är intressant även ur den synpunkten att han här uppenbarligen räknar med andra moraldanande krafter än straff och rättsregler och att det måste existera en viss harmoni mellan dessa andra krafter och straffet och rättsreglerna för att de senare skola gripa fatt i moralen och dirigera densamma. Av dessa uttalanden att döma kan tanken på »fjärrverkan» inte vara honom helt främmande. Detta kommer även fram i riksdagsdebatten. Lundstedt säger där med full rätt: »Den förnämsta motvikten mot brottsimpulserna hos en person verkar mycket indirekt, i det att den utgöres av det socialt psykiska trycket på honom från den honom omgivande miljön, där man på särskilda grunder kan säga, att ett moraliskt kraftkomplex ackumulerat still förmån för lagens efterlevnad.» (II kamm:s protokoll 1/12 1945, s. 38.) EKELÖF avvisar emellertid denna tanke på fjärrverkan. Orsaken härtill är hans egen teori om hur straffet kan komma att få en moraldanande funktion. »Av det föregående har framgått», säger han, »att straffet framgångsrikt utnyttjas i moralbildningens tjänst, såvida allmänheten kommer att betrakta brottet med just den grad av moraliskt ogillande, som det ifrågavarande straffet uttrycker. Blir så förhållandet, finner allmänheten straffet vara en rättvis vedergällning av brottet.» (S. 34.) Och på ett annat ställe heter det: »Vad därefter skyddsåtgärdernas moralbildande effekt angår, kan härvid åtminstone icke själva verkningssättet vara detsamma som med avseende på straffet. Såsom tidigare utvecklats, verkar detta moralbildande genom att utgöra en rättvis hämnd för det begångna brottet. Endast om detta är förhållandet, fungerar straffet som moralisk appell till det allmänna rättsmedvetandet.» (S. 60.) Detta uttalande kan endast tolkas så, att Ekelöf anser, att under den förutsättningen att gruppen av laglydiga medborgare har en viss bestämd attityd mot funktionärsgruppens beteende (straffet), kan detta verka moralskapande. Straffet skulle förlora denna sociala effekt, om inte en sådan attityd förelåge. Den krävda attityden innebär att man i straffet ser en rättvis hämnd. Denna sin teori stöder han sedan i en framställning av straffets uppkomst: »Endast en utblick över straffets uppkomst och historia förmår klargöra varför straffet uppfattas som en rättvis reaktion på brott» (s. 35). Ekelöf tänker sig, schematiskt sett, att straffet vuxit fram i två etapper och i bägge fallen utgår han från vissa ursprungliga drifter eller instinkter i människosjälen. Med prof. PETZÄLL delar han alltså den uppfattningen att man måste räkna med medfödda »väsentliga element i den mänskliga naturen» (denna tidskrift s. 269). Då Petzäll inte närmare utvecklar vad detta »väsentliga element i den mänskliga naturen» är för något, kan jag inte taga avstånd från teorien.

Men EKELÖFS bägge grunddrifter finner jag högst tvivelaktiga. Det är genom att återföra attityden rättvis hämnd inför straffet till vissa konstitutiva drag i människonaturen, som han kan förankra straffets moralbildande verkan till en bestämd attityd. De två konstitutiva dragen i människosjälen, som Ekelöf räknar med, är självbevarelsedriften och en reflexmässig tendens att imitera. På dessa faktorer grundar Ekelöf attityden mot funktionärsgruppens verksamhet. Detta kan även uttryckas så, att endast om funktionärsgruppen beter sig så, att dess reaktion appellerar till dessa två medfödda drifter, får deras reaktion karaktär av ett moralbildande straff. Beteendet måste sålunda ha en viss beskaffenhet, vissa objektiva egenskaper, som tilltala fundamentala mänskliga egenskaper. Man kan naturligtvis definiera de olika beteendena som vi återfinna hos funktionärsgruppen så, att endast vissa bestämda sidor av dess reaktioner kallas för straff. Det finns då andra reaktioner, som inte fylla dessa mått och därför inte äro straff. En oerhört grym reaktion, som myndigheterna regelbundet företager i avskräckande syfte, kan då inte kallas straff och den skulle heller inte gripa in i folkmoralen. Man kan här möjligen tycka att Ekelöf gör sig skyldig till en viss oklarhet: ger han en sociologisk beskrivning av straffets framväxt och funktion eller anger han vilka krav straffet bör fylla för att ingripa i moralen? Men han anger inga bestämda skäl varför straffet just måste vädja till självbevarelseinstinkten och imitationsinstinkten för att vara moraldanande. Inte heller visar han upp att straffet uppfattas just på detta sätt i dagens Sverige. Men han antager att det uppfattas på det sättet och han absolutifierar därefter denna bestämda situation. När Ekelöf diskuterar straffets funktion tager han ingen hänsyn till det sätt, på vilket funktionärsgruppen vuxit fram. Men jag skulle hålla för troligt att det är beroende av denna framväxt, vilken funktion straffet har. Jag menar, att det är ytterst sannolikt att straffet har olika verkningar i olika sociala fält, beroende på hur grupperna i det sociala fältet vuxit fram. Vidare håller jag för troligt att funktionärsgruppens beteende kan ha olika verkningar på gruppen av laglydiga beroende på det brott, mot vilket reaktionen sätter in.
    3. De sociala gruppernas framväxt. I sin bok »The Origin of the Inequality of the Social Classes» (London 1938) förklarar GUNNAR LANDTMAN att det finnes två huvudtyper av herravälde bland primitiva folk. Den ena sorten innebär enmansvälde och den enväldige framträder under olika namn, som hövding, kung, o. s. v. Den andra regimen koncentrerar sig kring de äldres råd, de inflytelserika männens råd, o. s. v. Man kan även vid studiet av primitiva folk, anser jag, finna olika typer av framväxt av funktionärsgruppen. Den ena typen skulle jag vilja kalla den organiskt framväxta gruppen: funktionärsgruppen växer fram genom att den ursprungliga gruppen utdifferentierar sig i de äldres grupp, giftermålsgrupper, totemgrupper och lokala grupper. Den typen av gruppbildningar kan man finna hos Australnegrer och hos Nordamerikas indianer. Hos de sistnämnda t. ex. kan man finna hur bestämda klaner fått befogenheter av den typ som vi tillskriva funk-

tionärsgruppen. Den andra typen av funktionärsgrupper kan man då kalla erövrargruppen. De befogenheter vi tillskriva funktionärsgruppen bäres i det fallet upp av en erövrargrupp, som genomdriver sin vilja gentemot det erövrade folket. Erövrargruppen smälter så småningom in i samhället, men det förefaller uppenbart att attityderna mot dessa två typer av funktionärsgrupper måste bli helt olika och därför även verkan av deras aktivitet. Det mest drastiska exemplet på den sistnämnda typen av funktionär lämnar HENRY SUMMER MAINE i »Early History of Institutions» där han skildrar envåldshärskaren Runjeet Singh. Han var den fullkomlige självhärskaren och fyllde alla de anspråk man kan ställa på en suverän. Han höll fullkomlig ordning inom sitt område. Minsta olydnad mot hans befallningar följdes av lemlästning och död och det förhållandet var väl känt av majoriteten av hans underlydande. Men samtidigt bestämdes dessa underlydandes dagliga liv av deras vanor och traditioner sedan urminnes tider. De resignerade inför Runjeet Singhs framfart på samma sätt som man resignerar inför en naturkraft, men folkmoralen byggdes upp av andra normer, som härskade i familjen och byalaget. Attityden mot denna typ av funktionärsgrupp var givetvis en helt annan än den attityd man kan uppvisa i ett samhälle där funktionärsgruppen organiskt vuxit fram. E. FARIS menar, i sin undersökning av straffets ursprung, i »The Nature of Human Nature» (1937), att man överhuvud taget inte kan tala om straff i primitiva grupper och han visar även på samhällen där man inte straffar. Gruppenheten är så stark, att brott mot normerna på grund av sin sällsynthet kan ignoreras och man skulle förnimma ett straff som något som drabbade en själv. Straff växer fram först när gruppen differentieras och kompliceras och det blir nödvändigt med buffertgrupper mellan de olika grupper som vuxit fram i det sociala fältet.
    Jag har sysslat på detta relativt utförliga sätt med straffets ursprung därför att jag anser, att attityden mot straffet i så hög grad är beroende på hur funktionärsgruppen vuxit fram. Man kan därför inte säga, att straffet i all allmänhet har en moraldanande verkan, utan att straffet i vissa samhällen kan ha denna effekt. Förmodligen har straffet den effekten i Sverige, därför att Sveriges historia är sådan, att attityden mot funktionärsgruppen är av det slag som kommer närmast den attityd som hör hemma i sociala fält där funktionärsgruppen organiskt växer fram.
    Min huvudinvändning mot EKELÖFS teori är alltså den, att straffets moraldanande effekt inte kan grundas på vissa obevisade konstitutiva drag hos människonaturen, utan att den moraldanande effekten hänger samman med de olika sociala gruppernas framväxt. Men jag ger Ekelöf rätt när han förmodar, att straffet har en moraldanande effekt här i landet. Frågan är nu hur denna moraldanande verkan kan tänkas äga rum.
    4. Moralbildningen och de sociala grupperna. Av det citat som vi tidigare anfört från LUNDSTEDT framgick det att han räknade med andra moralbildande faktorer än funktionärsgruppen och

dess reaktioner. Han anger inte närmare vilka dessa grupper äro, men det måste vara uppenbart att det just är fråga om de grupper, som vi ansågo oss kunna urskilja bland gruppen av laglydiga medborgare. Främst bland dessa grupper stå familjegrupperna, men naturligtvis spela även uppfostringsgruppen, yrkesgruppen, religionsgruppen m. fl. en stor roll vid uppbyggandet av människans beteende, då även hennes moraliska (se KINBERG, Aktuella Kriminalitetsproblem, s. 110 f.). Uppbyggandet av människans beteende sker genom en rad av sociala normer av vilka väl knappast någon har rättsregelns karaktär. Till sin språkliga dräkt kunna de variera, men de ha alla en imperativ funktion. Det, som gör att vi kunna säga att de inte äro rättsregler, utan i stället anse oss böra benämna dem sederegler, är att de ofta äro positiva uttalanden av typen: Du skall lyfta på hatten!, Du skall bocka dig!, Håll skeden i höger hand! De flesta av dessa satser äro sammankopplade med ett sanktionshot av typen gör det eller det, annars får du o. s. v. Hot. om straff användes vid dessa normer, men därjämte löfte om belöning: om du gör det och det så skall du få det och det. Både genom sin positiva formulering och genom löftet om belöning skilja sig sedereglerna från rättsreglerna. Det är också att märka, att det positiva beteende som här grundlägges är av större räckvidd än bara laglydnaden. Om man i de olika uttalandena i samband med verkställighetsreformen kan skönja olika betydelser på begreppet moral, så beror det på att man dels tänker på den attityd som inom de moralskapande grupperna växer fram mot funktionärsgruppen, dels på de attityder som växa fram mot en hel rad andra företeelser i samhället (se PETZÄLL s. 268). Naturligtvis kunna sedereglerna också ha negativa formuleringar: Du skall icke dräpa! Vad man framför allt eftersträvar är emellertid en positiv avsky mot mordet, vilket även leder till att en människa kan känna skuld vid en lagöverträdelse. Skuldkänslan och samvetet äro typiska sociala produkter. Härigenom bygger man även upp en attityd mot funktionärsgruppens reaktion inför ett mord och inför en mördare. Därvid spelar relationen mellan gruppen laglydiga medborgare och funktionärsgruppen en stor roll. Tillhör funktionärsgruppen ett socialt fält i vilket den organiskt vuxit fram är det troligt, att dess aktioner spela en stor roll för de moralskapande gruppernas verksamhet. Men man får säga, att det är fråga om en fjärrverkan så till vida att funktionärsgruppens aktivitet verkar förstärkande på sedereglerna Å andra sidan vore det otänkbart att rättsreglerna ensamma, utan sederegler och sociala grupper, som bära upp sedereglerna, skulle kunna bygga upp någon folkmoral. På denna punkt förefaller det mig som om en rättssociologisk undersökning skulle ha mycket att göra genom att ställa den frågan: Hur stor del av det gällande rättsregelsystemet är verkligen känt, hur många och vilka rättsregler ha trängt ned till de moralbildande grupperna och öva där ett direkt inflytande?
    Inom de moralbildande grupperna grundlägges ett beteende mot funktionärsgruppen och dennas aktivitet, då även dess straffande verksamhet. I ett samhälle som det svenska är det i stort sett en attityd av för-

troende och tillit. Samtidigt är det så, att denna attityd påverkas av funktionärsgruppen själv, dels genom propaganda och upplysning om hur den själv uppfattar sin egen verksamhet, dels därför att funktionärsgruppens medlemmar själva tillhöra det sociala fältets olika gruppbildningar. Om man i detta land uppfattar en aspekt av funktionärsgruppens verksamhet som en rättvis hämnd, (vilket jag anser obevisat) så beror det säkerligen i stor utsträckning därpå, att funktionärsgruppen själv uppfattar sin verksamhet på det sättet. Här är det fråga om en ständig växelverkan mellan de olika grupperna.
    5. Straffverkställighetsreformer och m o r a l b i l dn i n g. Den aktuella frågan blir då den: Kommer attityden av förtroende och tillit att rubbas och ändras genom reformer på verkställighetens område? Skulle den attityden raseras föreligger en risk att funktionärsgruppen inte längre kommer att öva ett förstärkande inflytande på moralbildningen och det kan leda därhän, att moralbildningen ledes in i helt andra och för samhället, som helhet betraktat, farliga fåror. Det är tydligt att man, när man ställer frågan så, har hamnat i skärningspunkten mellan de olika aktiviteter som vi i början av denna uppsats angav som funktion (1) och (3). Frågan är i vilken grad innehållet i funktion (1), d. v. s. den mot lagbrytaregruppen riktade verksamheten, återverkar på funktion (3), den allmänpreventiva. I denna fråga kan man, så vitt jag förstår, aldrig yttra sig generellt, eftersom verkan av funktion (1) måste vara beroende av den allmänna värderingen i samhället, d. v. s. det är alltid fråga om en växelverkan mellan funktionärsgruppen och de moralbildande grupperna på så sätt, att funktionärsgruppens verksamhet återverkar på de moralbildande gruppernas attityd mot funktionärsgruppen å ena sidan, under det att de moralbildande gruppernas attityd i längden även måste påverka funktionärsgruppens verksamhet. Vore det inte fallet kunde man för funktion (1):s vidkommande bara kräva så drastiska straff som möjligt. En sådan drastisk avskräckning är numera i allmänhet ansedd som orimlig och den skulle troligen, om man försökte genomföra den, antingen leda till en klyfta mellan funktionärsgruppen och de moralbildande grupperna, eller till en allmän råhet hos folket, vilket i sin tur igen skulle minska straffets allmänpreventiva verkan. Om vi säga, att moralen i vårt land i stort sett har människovärdet som kärnbegrepp, så måste straffverkställigheten givetvis taga hänsyn till denna värdering, för att inte en klyfta skall uppstå mellan de bägge grupperna. Under sådana förhållanden är det ingalunda säkert, att allmänheten skulle acceptera tanken på brottslingen »som ett slags martyr för samhällsorganisationens skull». Det förefaller mig som om prof. LUNDSTEDT i sitt inlägg i riksdagsdebatten inte tillräckligt beaktat den växelverkan som alltid äger rum mellan funktionärsgruppen och gruppen av laglydiga.
    Om detta resonemang är riktigt måste man, när man vill diskutera frågan om inverkan av straffverkställigheten, taga hänsyn till hur allmänheten bedömer funktionärsgruppens beteende. Detta bedömande är, skulle jag tro, beroende på två faktorer. (1) Upplysning efter vilka vär-

 

32—467004. Svensk Juristtidning 1946.

den funktionärsgruppen handlar. Man måste vid en reform som denna redogöra för de värderingar som ligga till grund för reformen och klarlägga att dessa värderingar stå i överensstämmelse med de värderingar som allmänheten annars omfattar. (2) Effektiviteten i funktionärsgruppens verksamhet. Denna faktor är den, på lång sikt, viktigaste. Med detta menar jag följande: Den nya verkställigheten syftar, allmänt talat, till att skapa grupper av liknande typ och med samma funktion, som dem vi återfunno i gruppen av laglydiga medborgare. Man vill med andra ord upplösa lagbrytaregruppen i ett flertal sociala grupper med moraldanande funktion. Eftersom lagbrytarna tillhöra många olika typer fordrar detta en relativt långt gående differentiering av anstaltstyperna. Vad man med den moderna reformen vill åstadkomma är grupper, som äro direkt moraldanande och uppfostrande på de människor, som komma att tillhöra dem. Det kan tänkas medföra att lagbrytaren i en sådan grupp får leva ett liv, som i vissa avseenden är angenämare än det liv han lever som fri. Detta förhållande kan leda till en viss misstro från allmänhetens sida, om man inte kan uppvisa påtagliga resultat av den nya behandlingen. För att sådana resultat verkligen skola uppnås, måste man förutsätta två ting: (a) en pedagogiskt utbildad, kvalificerad personal och (b) en väldifferentierad fångpedagogik. Man måste verkligen veta, hur man skall behandla klientelet, så att man når fram till goda resultat. Det är mig inte bekant i vilken grad en fångpedagogisk forskning och utbildning bedrives här i landet, men en sådan forskning och utbildning är i varje fall en ofrånkomlig förutsättning för att den nya verkställigheten skall lyckas. Prof. PETZÄLL har antytt en del fångpedagogiska försök och erfarenheter i utlandet. (se hans uppsats s. 272). Utan en allvarlig inriktning på dessa problem kan man inte tänka sig att funktionärsgruppen kan fylla sin första funktion, med det innehåll av uppfostran och förbättring man nu vill ge den, och som en konsekvens därav följer att man riskerar att den i längden inte kan fylla sin tredje, den moralskapande funktionen.