LITTERATUR.
FOLKE SCHMIDT. Föreläsningar i sjörätt. Lund 1944. Carl Bloms boktryckeri. 174 s. Kr. 6.50.
Professor Schmidt — som tidigare utgivit en föreläsningsserie i sjörätt såsom ett kompendium för studenterna vid Lunds universitet — har genom förevarande arbete i omarbetat skick utgivit sina föreläsningar i tryck. I förordet yttrar förf. att han föranletts därtill av att det ännu ej finnes någon modern svensk lärobok i sjörätt. Man bör vara förf. tacksam för att han berikat den knapphändiga svenska sjörättslitteraturen med denna kommentar. Den innefattar en i lättillgänglig form lämnad orientering över den svenska sjörätten, i vad avser de privaträttsliga reglerna. Trots arbetets begränsade omfattning erhåller läsaren en redogörelse även för motiven till viktigare partier av sjölagen.
Arbetet inledes med en avdelning om sjöfartens ekonomiska betydelse. Efter vissa historiska data beträffande sjörätten behandlar förf. sjölagens bestämmelser om fartyget, redaren och hans ansvarighet för underlydandes fel, partrederiet samt befälhavaren. Huvuddelen av kommentaren ägnas åt sjörättens centrala parti, befraktningsrätten. Vidare behandlas frågorna om gemensamt haveri, ansvar för skada vid fartygs sammanstötning, bärgning ävensom reglerna om begränsning av redareansvaret och sjöpanträtt.
Med särskilt intresse tar man del av förf:s uttalanden rörande de internationella spörsmålen på sjörättens område och de svenska lagstadganden som grundas på internationella konventioner. Beträffande frakträtten ställer sig förf. kritisk mot det tillvägagångssätt, som tillämpades vid 1936 års revision av befraktningsrätten, nämligen att bestämmelserna i den internationella konventionen rörande konossement upptogos i en fristående lag. Härigenom har man, yttrar förf. — förhållandet är detsamma i Danmark, Finland och Norge — erhållit dubbla regler rörande en serie centrala frågor, enär konossementslagen (Haaglagen) avser endast en grupp av fraktavtal medan övriga fraktavtal följa sjölagens regler. Förf. framhåller, att i sakligt hänseende de båda lagarna skilja sig däri att konossementsansvaret i Haaglagen reglerats efter engelska bevisgrundsatser under det att sjölagen behållit den strängare scripturaprincipen. Även vissa andra olägenheter av det tillämpade systemet för konossementskonventionens införlivande med den nordiska sjörätten påpekas av förf. Han anser, att svårigheterna att inpassa konventionsreglerna i själva sjölagen överdrivits, och framhåller att tyskarna valt utvägen att införa reglerna i sin Handelsgesetzbuch.
Vad förf. sålunda anmärkt måste nog i viss mån anses befogat. Det förtjänar emellertid nämnas att det förevarande spörsmålet ingående