AFZELIUS-WIKANDER. Sjölagen jämte viktigare författningar rörande sjöfarten. 14:e uppl. Sthm 1946. Norstedt. 312 + 695 s. Inb. kr. 21.00.

 

    Genom hovrättsrådet Hugo Wikanders försorg har utkommit en ny upplaga av framlidne presidenten Ivar Afzelius tidigare utgivna arbete om sjölagen och andra författningar rörande sjöfarten. Den förra upplagan utkom 1933. Dess användande var förknippat med åtskilliga olägenheter på grund av den under det senaste årtiondet tillkomna nya lagstiftningen på sjörättens område. Endast i viss mån eliminerades dessa olägenheter genom det supplement till ifrågavarande arbete som utkom 1938 och var föranlett av den nya sjörättsliga befraktningslagstiftningen av år 1936.
    För dem som ha anledning syssla med sjöfartslagstiftningen har det därför länge varit ett önskemål att en ny fullständig upplaga av den högt skattade sjölagseditionen måtte se dagens ljus. Det nu föreliggande arbetet kommer ock med säkerhet att hälsas med stor tillfredsställelse.
    Liksom sina föregångare är arbetet uppdelat i två avdelningar. I den första återfinnas sjölagen i dess nu gällande lydelse och den s. k. konossementslagen jämte sjömanslagen, sjöarbetstidslagen, York-Antwerpen-reglerna och Allmän svensk sjöförsäkringsplan m. m. Hänvisningar till prejudikat förekomma rikligt. Vid sjölagens befraktningskapitel har vidare intagits en kortfattad redogörelse för motiven till detta kapitel. Arbetets senare avdelning upptager snart sagt alla andra författningar som på något sätt kunna anses äga samband med sjöfarten. Arbetets begagnande underlättas genom ett utförligt sakregister.

E. H.

 

GUNNAR RUDSTEDT. Fångvården och reformsträvandena. Sthm 1946. Bonnier. 63 s. Kr. 1.50. — Verdandis småskrifter nr 483.

 

    I anslutning till de nu genomförda omfattande reformerna på straffverkställighetens område har Studentföreningen Verdandi utgivit ett nytt intressant häfte, »Fångvården och reformsträvandena», författat av fängelsedirektören Gunnar Rudstedt. Inom den snävt begränsade ram,

 

ANM. AV G. RUDSTEDT: FÅNGVÅRDEN O. REFORMSTRÄVANDENA. 501som Verdandis småskrifter bjuder, har författaren ur ett rikt stoff skickligt sållat fram det väsentliga. Kunnigt, kortfattat och korrekt redogöres för allt av större betydelse, som förevarit inom landets fångvård från fästningsfängelsernas till de öppna anstalternas tid. Med utpräglat principsinne och med stark känsla för kontinuiteten i detta skeende har även intresse ägnats åt uppgiften att i utvecklingssammanhangen spåra överensstämmande drag mellan de tidigare utländska reformtankarna och den nya svenska fångvårdsorganisationen. En central plats ges åt det vittomfattande Schlyterprogrammet, som i framställningen naturligt och smidigt också tjänar att slå en brygga från det gamla mot det nya och allra nyaste på den inhemska fångvårdens domäner. Det vore lyckligt för framtida svensk kriminalvård, om tjänstemännen vid fångvårdsanstalterna runtom i landet i likhet med kollegan-författaren lade i dagen en allt djupare förståelse och uppskattning inför resultaten av och andan i det senaste decenniets genomgripande reformarbete på straffverkställighetens område.
    I ett kapitel om anstaltstjänstemännens utbildning ges tänkvärda synpunkter på fångvårdsmännens intressanta, krävande och ansvarsfulla men i ytlig mening otacksamma uppgifter. Rättvisligen erinras i detta sammanhang om allt det goda och föga uppskattade arbete, som utförts av behjärtade befattningshavare i de forna katakombliknande fängelserna. Där röres vid något av det väsentligaste i allt fångvårdsarbete, när det i samband med nödvändigheten av personalens grundliga utbildning och goda intellektuella förutsättningar betonas, att »allt detta betyder föga, där inte värmen och det personliga engagemanget finns med». Kanske kan man härur draga den viktiga praktiska konsekvensen, att det för fångvårdens tjänstemän gäller, att rekryteringen är ännu viktigare än utbildningen.
    I ett kort avsnitt om allmänhetens förhållande till brottslingen har författaren också gripit tillfället att med skärpa påtala den inkonsekventa och stundom brutala attityd, som dagspressen alltjämt intager gentemot lagöverträdaren, vilken på oklara grunder ibland ömkas eller glorifieras och ibland placeras vid skampålen. Det är en företeelse, som återverkar skadligt på fångvårdsarbetet och därtill underblåser den fladdrande och insiktslösa andan hos folk, som obetänksamt pendlar mellan mjäkig medkänsla och dunkel vedergällningsdrift.
    Med det sagda är antytt, att det vederhäftiga och välskrivna häftet ger en god orientering i aktuella fångvårdsfrågor. »Fångvården och reformsträvandena» är en liten förträfflig kunskapskälla för blivande socialarbetare och för alla som i sin verksamhet tangera fångvårdens arbetsfält eller eljest hysa intresse för denna viktiga länk i den växande kedjan av socialvårdande åtgärder.

Gunnar Thurén.