GUNNAR DAHLBERG och TORGNY LINDBERG. Om frekvensen av återfall i brott. Bilaga 3 till strafflagberedningens betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. avgivet den 17 november 1944. SOU 1944: 50 s. 339—386.

 

    I strafflagberedningens betänkande angående verkställighet av frihetsstraff ingår som bilaga en av GUNNAR DAHLBERG och TORGNY LINDBERG företagen undersökning angående frekvensen av återfall i brott. Både på grund av de ur kriminalpolitisk synpunkt sett värdefulla resultaten och den använda metoden förtjänar denna undersökning ett allmänt beaktande.
    Kriminalstatistiska undersökningar, vilka bygga på uppgifter av totala antalet årligen dömda personer, innefatta många möjligheter till felkällor. De dömdas antal bildar ju endast en bråkdel av alla de personer, vilka under samma tid gjort sig skyldiga till brott. Det kan yttermera ledas i bevis, att det förra inte är i konstant relation till det senare. Den relativa storleken av undergrupperna indelade efter brottets art växlar från år till år i hög grad beroende på förändrade förhållanden, den allmänna opinionen, rättspraxis m. m. I alla dessa undergrupper är därtill relationen mellan begångna, uppdagade och bestraffade brott mycket varierande.
    Kriminalstatistik är detaljstatistik. Undersökningar, vilka grunda sig därpå, föra lätt till missvisande resultat, därest detta sakförhållande inte tillräckligt beaktas och om resultaten, vilka ernåtts på grund av totala antalet dömda, inte analyserats genom att betrakta de olika undergruppernas andel i hela antalet dömda. Mången gång är det därtill nödvändigt att jämföra statistiken över de dömda med statistiken över brott som under samma tid kommit till polisens kännedom. Denna egenart hos kriminalstatistiken har i ovannämnda undersökning i alla hänseenden inte tillräckligt beaktats. Sålunda har en jämförelse av risken för återfall med hänsyn till strafftidens längd inte något större värde, om materialet inte indelats i rätt skarpa undergrupper. Indelningen efter strafftidens längd avskiljer nämligen dessa undergrupper och de kunna ha en alldeles olika återfallsfrekvens oberoende av strafftidens längd. Ävenså beror den ådagalagda återfallsfrekvensen i samma brott på relationen mellan begångna och bestraffade brott. Detta belyses bäst genom ett exempel. Låt oss antaga, att vid rattfylleri endast var femtionde, som gjort sig skyldig till detta brott, blir dömd och att samma relation hos tjuvarna är fem till ett, så utvisa, om återfallet faktiskt är lika, de erhållna siffrorna för rattfylleristerna tio gånger mindre återfallsfrekvens än för tjuvarna.
    Då det gäller att värdesätta de funna brottslighetssiffrornas betydelse, vore jämförelsesiffrorna för medelbefolkningen av stor vikt. Det finnes emellertid inga tillgängliga reella siffror, som skulle ge klarhet om, huru stor del av befolkningen har blivit dömd för brott, än mindre huru de dömdas antal fördelar sig bland olika befolknings-

 

grupper. Författarna ha löst detta problem genom att sortera med tillhjälp av centrala fångregistrets kortsystem de år 1942 å fångvårdsanstalt intagna personerna efter ålder och brottets art. På samma sätt har förfarits, för att ha en längre observationsperiod till förfogande, med ett annat material, som har de år 1929 i straffregistret intagna personerna till grund. Om man nu antar, att brottsligheten är oföränderlig och således densamma alla följande år och att detsamma gäller dödligheten bland dem, som gjort sig skyldiga till brott eller skulle ha begått brott, om de inte dött, kan man genom att addera siffrorna för varje årgång beräkna den sannolika risken för ett första frihetsstraff för olika åldrar. Båda dessa antaganden motsvara emellertid inte de faktiska förhållandena. Det totala antalet dömda varierar från år till år i hög grad och ävenså är fördelningen i olika grupper efter brottets art mycket olika. Dödligheten hos brottslingar som ock hos dem, vilka begått brott, om de levat, är sannolikt mångdubbelt större än bland medelbefolkningen. För detta antagande finnes det visserligen inga direkta bevis, men för den som har undersökt ett större antal brottsliga släkter och fäst sig vid den stora dödligheten såväl hos de dömda som ickedömda anhöriga, är det uppenbart. Den beräknade sannolika risken för ett första frihetsstraff, så intressant den också är ur teoretisk synpunkt och åskådlig för brottslighetens betydelse, har således ett ringa värde som jämförelsematerial, om observationstiden är lång, till ex. ett par årtionden. Den lämpar sig emellertid bra till jämförelsematerial för kortare perioder, om brottsligheten samtidigt både till hela antalet dömda och till fördelningen i undergrupper under observationsåren förhåller sig ungefär lika. Den använda metoden kan emellertid på så sätt utbyggas, att man för varje år och åldersår beräknar den sannolika brottsligheten med tillhjälp av de från år till år varierande brottslighetssiffrorna, vilket dock är mycket arbetsdrygt.
    Författarna ha vid beräknandet av den årliga risken för ett första frihetsstraff begått en felaktighet, som dock inte nämnvärt påverkar resultaten. Då de satt antalet första gången intagna i relation till motsvarande antal individer i befolkningen, ha de kontinuerligt subtraherat dem som redan undergått frihetsstraff från det ursprungliga antalet. Detta bör göras, om antalet intagna sättes i relation med motsvarande antal i befolkningen subtraherat med de dömdas antal. Gör man i det förra fallet ingen subtraktion, antar man att de dömdas antal i befolkningen under alla år varit detsamma som under det år, som tagits som grund för undersökningen. Gör man subtraktionen oaktat de dömdas antal inte subtraherats från motsvarande antal individer i befolkningen, antar man att de dömdas antal är precis dubbelt så stort som brottsligheten under undersökningsåret. Detta är lätt att konstatera med tillhjälp av det exempel författarna använt om »risken» att bli gift från 20 till 25 års ålder.
    Direkt felaktig är metoden, som författarna använt för att utröna, huruvida de till fängelse eller straffarbete dömda ha vid återfall benägenhet att göra sig skyldiga till samma brott. Tankegången är följan-

de: I första hand beräknas fördelningen på olika brottstyper bland de första brott, som medföra fängelse eller straffarbete. Om ingen speciell benägenhet för en viss brottsart är förhanden, bör vid återfall fördelningen av varje undergrupp vara likadan som vid första fördelningen. Relationen mellan det faktiska och det beräknade antalet i ett visst brott återfallna skulle då visa, huru stor benägenheten för detta brott är. Om relationssiffran är 1, är benägenheten »normal»; om den till ex. är 3.2, är benägenheten för detta brott 3.2 gången större än den normala. Detta beräkningssätt för emellertid till helt missvisande resultat, emedan det endast tar hänsyn till återfallets kvalitet, men fullkomligt negligerar återfallens faktiska antal, alltså kvantiteten. Dessutom kunna siffrorna för benägenheten för återfall i samma brott i de undergrupper, vilka relativt taget äro små, stiga till mycket höga tal, men de bli alltid förhållandevis låga i relativt taget stora undergrupper. Som exempel må nämnas, att om av de för mord, dråp och mordbrand första gången till frihetsstraff dömda alla återfallna igen skulle ha begått samma brott, blir siffran enligt författarnas material och den använda metoden jämt 100 oberoende av de återfallnas hela antal. Under samma förutsättningar är återfallssiffran för de till fängelsestraff dömda tjuvarna 32.5, men för straffarbete dömda endast 2.0. — Den rätta metoden att beräkna benägenheten för återfall i samma brott skulle ha varit följande: De i olika undergrupper indelade och första gången dömda fördelas vid återfall i samma undergrupper, varvid det procentuella antalet återfallna beräknas. Denna procentsiffra jämföres med medelbrottsligheten, alltså den sannolika brottsligheten under samma tid i motsvarande befolkning. Dessa siffror kunna nu sinsemellan sättas i relation. Om till ex. för de till straffarbete dömda tjuvarna siffran för återfall i tjuvnadsbrott är 150 gånger större, men för andra brott endast 10 gånger större än den sannolika brottsligheten, är benägenheten för återfall i tjuvnadsbrott 15 gånger större än i andra brott. Om man nu för sedlighetsförbrytare på samma sätt får siffrorna 24 och 1.2, är benägenheten för återfall för sedlighetsbrott 20 gånger större än för andra brott. Det vore emellertid felaktigt att påstå, att sedlighetsförbrytarna skulle ha större benägenhet att återfalla i samma brott än tjuvarna.
    De ovan framförda anmärkningarna äro dels endast av principiell art, dels beröra de resultat, vilka så att säga ligga perifert. I de mera centrala delarna av undersökningen ha de metodologiska betänkligheterna mindre betydelse och resultaten åskådliggöra på ett markant sätt de faktiska förhållandena. Särskilt instruktiv är i detta hänseende undersökningen om risken för återfall i brott jämförd med risken för förstagångsbrottslighet. Fördelningen av de dömda efter åldern, vilken konsekvent genomförts i de olika avsnitten, visa vilken betydelse åldern har för återfall i brott. Man har länge haft vetskap om, att tidigare straff och annan asocialitet, alkoholmissbruk samt dåligt uppförande i fångvårdsanstalt äro tecken för disposition till återfallsbrottslighet, men det finnes få undersökningar, i vilka med handgripliga och oveder-

sägliga siffror dessa förhållanden skulle ha belysts på så sätt, att man samtidigt har fått en måttstock på dem.
    Dahlbergs och Lindbergs arbete bryter delvis nya banor för den kriminalstatistiska undersökningen. Utan tvivel kommer den att ge upphov till nya likadana forskningar.

Martti Kaila.