FRÅN DET PRAKTISKA RÄTTSLIVET.

 

Ett spörsmål rörande undanröjande av avstyckning. För att en jorddelningsförrättning skall få beståndande verkan erfordras att förrättningen vinner fastställelse. Meddelandet av fastställelse ankommer å offentlig myndighet. Den prövning, som förrättningen för ändamålet underkastas, avser i främsta rummet frågan, huruvida de formella reglerna för förrättningens utförande blivit iakttagna. Därjämte undersökes vid prövningen, om de materiella föreskrifter, som i allmänt intresse givits, blivit under förrättningen beaktade.
    Nu gällande bestämmelser om fastställelseprövning av jorddelningsförrättning och om de resultat, till vilka prövningen kan leda, återfinnas i 21 kap. 42 § tredje stycket lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (JDL). Finnes i förrättningen fel av beskaffenhet att inverka på förrättningen i dess helhet, skall förrättningen undanröjas. Ha fel förelupit, vilka inverka allenast på vissa åtgärder under förrättningen, skola dessa åtgärder undanröjas och erforderliga föreskrifter för åstadkommande av rättelse meddelas. Är förrättningen lagligen beskaffad, skall den fastställas.
    I fråga om avstyckningsförrättning åvilar fastställelseprövningen länsstyrelsen, överlantmätaren eller ägodelningsdomaren. Har avstyckningen skett inom samhälle eller område, som i 19 kap. 5 § andra stycket JDL omförmäles, fullgöres prövningen av länsstyrelsen; har sådan avstyckning skett för den avstyckade ägolottens sammanläggning med annan fastighet eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, får länsstyrelsen meddela fastställelse å avstyckningen allenast under villkor att förordnande om sammanläggningen erhålles. Avstyckning inom annan ort än nyss nämnts blir föremål för prövning av överlantmätaren, därest med avstyckningen avses bildande av särskild fastighet, och av ägodelningsdomaren, om tillstånd till förrättningen lämnats under förutsättning att sammanläggning kommer till stånd. I sistnämnda fall får fastställelse ej meddelas med mindre tillika förordnande om sammanläggningen gives. Varken överlantmätaren eller ägodelningsdomaren har behörighet att undanröja avstyckningsförrättning; förekommer anledning till att förrättningen icke är lagligen beskaffad, skall fastställelsefrågan hänskjutas till ägodelningsrätten, som har att företaga den slutliga prövningen. Samma procedur tillämpas för den händelse ägodelningsdomaren finner förordnande om sammanläggning icke kunna meddelas. De nu återgivna föreskrifterna stå att finna i 21 kap. 42 § femte stycket, 43 § andra och tredje styckena samt 68 § första och fjärde styckena JDL.
    Reglerna för den prövning av sammanläggningsansökan, som av ägodelningsdomaren verkställes i samband med handläggningen av fråga

 

Å. BRAUNSTEIN. 519om fastställelse å avstyckning, innefattas i 15 § första, andra och tredje styckena lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet (SmlL). Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta, skall han meddela förordnande om sammanläggningen. Har sökanden icke fullgjort givet föreläggande att komplettera ofullständig utredning av lantmätare rörande de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt, eller finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen möta, skall ärendet hänskjutas till ägodelningsrättens prövning.
    Vid ägodelningsdomarens behandling av fråga om fastställelse å avstyckning i samband med sammanläggning inträffar ej sällan, att en i och för sig felfri förrättning måste av ägodelningsdomaren hänskjutas till avgörande av ägodelningsrätten. Så är fallet exempelvis, om föreliggande lagfarts- eller inteckningsförhållanden utgöra hinder mot förordnande om sammanläggningen eller om ansökningen om sammanläggning återkallats. Därest hinder av angivet slag alltjämt är för handen, då målet av ägodelningsrätten företages till avgörande, avslås sammanläggningsansökningen; har ansökningen om sammanläggning återtagits, avskrives ansökningen. I berörda båda fall kan avstyckningen, eftersom tillstånd till densamma meddelats under villkor om sammanläggning, icke bli föremål för fastställelse; och enahanda blir utgången för den händelse någon sammanläggningsansökan ej föreligger. Men skall i dessa fall avstyckningen av ägodelningsrätten undanröjas? Svaret på detta spörsmål förefaller tveksamt. I JDL omnämnas ej andra beslut i fastställelsefrågor än sådana som utmynna antingen i fastställelse å förrättning eller i undanröjande därav. Förutsättningen för att undanröjande skall komma till stånd är emellertid enligt lagen att i förrättningen finnes fel. I nu avsedda fall kan något fel icke anses vidlåda förrättningen. Det kan därför ifrågasättas, om icke spörsmålet rätteligen bör besvaras nekande. I detta sammanhang är av intresse att anställa en jämförelse mellan å ena sidan förevarande fall och å andra sidan det fall, att avstyckning blivit av länsstyrelsen villkorligt fastställd. Då sådan villkorlig fastställelse meddelats, faller under ägodelningsdomarens handläggning endast frågan om det avstyckade områdets sammanläggning med annan fastighet eller om stamfastighetens ingående i sammanläggning, och ägodelningsrätten kan, sedan ärendet kommit under dess bedömande, i avsaknad av uttryckligt lagstadgande av motsatt innehåll icke anses vara behörig att ägna annan fråga än den nämnda sin prövning; med spörsmålet om avstyckningens undanröjande har ägodelningsrätten följaktligen intet att skaffa. Om alltså, då länsstyrelsen är fastställelsemyndighet, avstyckningen otvivelaktigt kommer att efter avslag å sammanläggningsansökningen kvarstå orubbad, ligger det nära till hands att antaga, att samma resultat avsetts skola följa för den händelse den avslagna ansökningen om sammanläggning hänför sig till avstyckning, vid vilken fastställelseprövningen i första hand åvilar ägodelningsdomaren.

520 Å. BRAUNSTEIN.    Därest beträffande sist omförmälda fall skulle anses vara med JDL:s bestämmelser mest förenligt att icke undanröja avstyckningsförrättningen, uppkommer frågan, vilket innehåll ägodelningsrättens beslut rörande förrättningen skall erhålla. Riktigast synes vid sådant förhållande vara att ägodelningsrätten förklarar förrättningen »icke för närvarande» eller »icke i förevarande sammanhang» kunna vinna fastställelse. Ett beslut av detta innehåll medför för jordägaren den fördelen, att han framdeles, om förutsättningarna för att sammanläggningen skall kunna komma till stånd då äro för handen, kan bringa saken under förnyad prövning utan att för ändamålet ny förrättning behöver företagas. Å andra sidan föranleder ett dylikt beslut den olägenheten, att den verkställda avstyckningen t. v. ligger hindrande i vägen för annan förrättning å den därav berörda marken.
    I praxis förfares med avseende å det nu behandlade spörsmålet på vissa håll så, att avstyckningen undanröjes, medan på andra håll tilllämpas den metod, som här ovan ifrågasatts vara den med gällande lagstiftning bäst överensstämmande. Exempel på det förra förfaringssättet återfinnas i ett par rättsfall, nämligen NJA 1933 s. 566 och NJA 1933 not. B 202. I först angivna rättsfall blev, enär överlåtelse av det avstyckade området ej skett och ansökan om sammanläggning icke inkommit, ägodelningsrättens beslut, varigenom den under villkor om sammanläggning gjorda avstyckningen undanröjts, av Kungl. Maj:t fastställt. I det senare rättsfallet hade ägodelningsrätten på den grund, att oaktat påminnelser ansökan om sammanläggning icke gjorts, undanröjt den under enahanda villkor verkställda avstyckningen. Sedan hos Kungl. Maj:t visats, att sådan ansökan dåmera blivit gjord, återförvisades målet till ägodelningsdomaren, som hade att i anslutning till prövningen av sammanläggningsärendet upptaga frågan om fastställelse å avstyckningsförrättningen till förnyad behandling. Den andra av de båda metoderna har vid ett tillfälle, under år 1934, varit föremål för lantmäteristyrelsens bedömande. Det då ifrågavarande fallet synes lämpligen här böra bli föremål för en närmare redogörelse.
    Från en fastighet avstyckades ett område under villkor om sammanläggning av området med annan fastighet. Ansökan om sammanläggningen gjordes av jordägaren. Genom utslag av ägodelningsrätten blev, enär området ej kunde bestå såsom självständig fastighet och då för sammanläggningen mötte hinder, i det att området och den fastighet, som avsåges skola ingå i sammanläggningen, vore besvärade av inteckningar, vilka icke vore i samma ordning gällande i området och i fastigheten, »ansökningen om fastställelse av ägodelningsrätten avslagen». Sedermera ingav emellertid jordägaren förnyad ansökan om sammanläggningen. Eftersom under tiden efter ägodelningsrättens utslag inteckningshindret bortfallit, uppkom för ägodelningsdomaren spörsmålet, huruvida den redan skedda avstyckningsförrättningen behövde omgöras eller om möjlighet för ägodelningsdomaren förelåge att från lantmäterikontoret rekvirera den gamla akten och därefter å förrättningen meddela fastställelse. Ägodelningsdomaren — som ansåg det se-

ETT SPÖRSMÅL RÖRANDE UNDANRÖJANDE AV AVSTYCKNING. 521nare förfarandet medföra så många fördelar, att dessa borde väga tyngre än de betänkligheter som kunde hysas — hänvände sig till överlantmätaren med förfrågan i saken. Under förmälan att ur lantmäteriteknisk synpunkt erinran icke funnes mot den avstyckning, varå fastställelse på grund av hinder mot sammanläggningen vägrats, och då det förfaringssätt, ägodelningsdomaren satt i fråga, icke såvitt förevarande fall vidkomme syntes kunna medföra någon olägenhet, hemställde överlantmätaren hos lantmäteristyrelsen om medgivande att till ägodelningsdomaren i och för ny fastställelseprövning av förrättningen utlåna förrättningsakten. Lantmäteristyrelsen fann sig i anledning av den uppkomna frågan om möjlighet till förnyad fastställelseprövning böra till en början framhålla, att där jämlikt 21 kap. 42 § femte stycket JDL fastställelse å avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet av ägodelningsrätt funnits icke kunna meddelas, avstyckningsförrättningen måste anses såsom undanröjd och förty exempelvis icke kunna inverka å eller ligga till hinders vid sedermera eventuellt uppkommande fråga om markens intagande i ny jorddelningsförrättning. Även om det hinder mot begärd sammanläggning, vilket föranlett fastställelsevägran å en för sammanläggning verkställd avstyckning, till äventyrs sedermera bortfölle, torde således, ändock att — såsom i det förevarande fallet antytts — vissa praktiska fördelar skulle kunna anses vara att vinna genom en förnyad fastställelseprövning av sålunda undanröjd avstyckningsförrättning, rätteligen icke stå till buds annat förfaringssätt än att avstyckningsärendet efter vederbörlig ansökan ånyo upptoges vid en för ändamålet hållen förrättning. Om, såsom vid berörda avstyckning syntes vara förhållandet, någon som helst ändring beträffande den undanröjda förrättningen icke behövde förekomma, torde den nya förrättningens handläggning kunna ske relativt enkelt, och förut upprättade karta och handlingar borde givetvis därvid kunna komma till omedelbar användning. Lantmäteristyrelsen — som inhämtat att det av överlantmätaren ifrågasatta förfarandet utan påvisad olägenhet redan tillämpats på olika håll inom riket — ansåge sig emellertid vid det förhållandet, att på vederbörande ägodelningsdomare ankomme att avgöra beträffande ny fastställelseprövning av den avsedda avstyckningsförrättningen, icke böra lägga hinder i vägen för ifrågavarande förrättningsakts utlämnande för angivet ändamål och bemyndigade förty överlantmätaren att till ägodelningsdomaren utlämna akten.
    I anslutning till den senast lämnade redogörelsen synes lämpligen böra betonas nödvändigheten av att, vid tillämpning från ägodelningsdomarens sida av ett förfarande sådant som det med redogörelsen avsedda, i saken inhämta yttrande från överlantmätaren.
    Förevarande fråga har icke blivit av fastighetsbildningssakkunniga behandlad i deras år 1944 avgivna Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet, m. m. (SOU 1944:46). Emellertid ha de sakkunniga i fråga om sådan av sammanläggning beroende avstyckning, som villkorligt fastställes av länsstyrel-

522 Å. BRAUNSTEIN.sen, framlagt ett förslag till ändring i nu gällande bestämmelser, vilket i detta sammanhang är av intresse. De sakkunniga ha nämligen föreslagit följande ändrade lydelse av 21 kap. 68 § fjärde stycket JDL (68 § andra stycket i förslaget): »Beror avstyckningen av sammanläggning, må Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningsförrättningen allenast under villkor att förordnande gives om sammanläggningen enligt vad därom är särskilt stadgat. Beslut om fastställelse, som sålunda meddelats under villkor om sammanläggning, vare utan verkan, där ansökningen om sammanläggningen avslås eller återkallas. Erinran härom skall intagas i befallningshavandens beslut; och skall den domstol, som avslår ansökningen, eller den domstol eller ägodelningsdomare, hos vilken återkallelsen sker, förklara frågan om avstyckningen förfallen och förrättningen undanröjd». I motiven till det nu återgivna stadgandet framhålles, att enligt gällande rätt ett sådant villkorligt fastställelsebeslut, som länsstyrelsen skall meddela om annat hinder mot fastställelse ej föreligger än att avstyckningen beror av sammanläggning, kvarstår orubbat, hur länge det än dröjer, innan sammanläggningen sökes, och t. o. m. om ansökan härom skett men avslagits eller återkallats. Rättsförhållandena kunna, påpeka de sakkunniga, på detta sätt förbli i oklart läge hur länge som helst, något som uppenbarligen är till stor olägenhet, ej minst när fråga uppstår om nya avstyckningar eller andra ändringar i fastighetsindelningen (betänkandet, s. 252). — Då således de sakkunniga med avseende å det i 21 kap. 68 § fjärde stycket JDL avsedda fallet föreslagit uttrycklig bestämmelse därom, att vid avslag å eller återkallelse av sammanläggningsansökan avstyckningsförrättningen skall undanröjas, hade anledning förelegat förvänta, att likartat stadgande skulle ha av de sakkunniga förordats jämväl rörande det säkerligen betydligt oftare förekommande fallet att ägodelningsrätten har att under samma betingelser pröva den till densamma av ägodelningsdomaren hänskjutna frågan om fastställelse å avstyckning i samband med sammanläggning. Så har emellertid ej skett; beträffande de delar av 21 kap. 42 och 43 §§ JDL, som i detta sammanhang äro av betydelse, föreslås ingen annan ändring än ett tillägg till 42 § tredje stycket för utmärkande av att fastställelseprövningen avser icke blott förrättningens lagenliga beskaffenhet utan även övriga villkor för själva jorddelningen, såsom t. ex. att, då avstyckning är beroende av sammanläggning, förordnande härom meddelas i samband med fastställelse å avstyckningen. Möjligen anse de sakkunniga, att fastställelsevägran å jorddelningsförrättning av vad slag som helst alltid skall åtföljas av beslut om förrättningens undanröjande. Härpå tyder det i annat sammanhang förekommande uttalandet i motiven, att av 42 § och den hänvisning härtill som gjorts i 43 § torde följa, att om ägodelningsrätten vägrar fastställelse utan att återförvisning till förrättningsmannen äger rum, förrättningen skall undanröjas av ägodelningsrätten (betänkandet, s. 251). Om de sakkunnigas mening varit den angivna, förefaller det emellertid olämpligt att enligt förslaget fel i förrättningen bibehållits såsom enda grund för förrättningens undanröjande.

ETT SPÖRSMÅL RÖRANDE UNDANRÖJANDE AV AVSTYCKNING. 523    Det spörsmål, som i förevarande artikel berörts, kan — såsom av det anförda lärer framgå — långt ifrån anses sakna praktisk betydelse. Önskvärt vore därför, om vid den bearbetning, för vilken JDL och SmlL äro föremål, spörsmålet bleve uttryckligen besvarat. På vilket sätt frågan skall lösas kan vara tveksamt, och detta problem skall här icke närmare beröras, eftersom syftet med artikeln endast varit att framhålla den osäkerhet på området, som f. n. råder. Måhända vore ur rättssäkerhetens synpunkt lämpligast, om varje avslag å sammanläggningsansökan finge den verkan, att därav beroende avstyckningsförrättning undanröjdes. För den händelse åter företräde skulle anses böra givas åt den andra av metoderna, synes det nödvändigt att på ett eller annat sätt förhindra att en icke fastställd avstyckning under obegränsad tid framåt står i vägen för annan jorddelningsförrättning.

Å. Braunstein.