Ett spörsmål ang. 104 § försäkringsavtalslagen. Nedanstående reflexioner äro föranledda av ett uttalande av presidenten EKEBERG i en artikel i Svensk Juristtidning 1939, »Om tolkningen av 104 § försäkringsavtalslagen».1 Artikeln i fråga, föranledd av en livlig diskussion rörande rätta tolkningen av detta lagrum, gav en lösning av det då närmast omdebatterade problemet, som synes allmänt ha accepterats.Emellertid torde frågan om förmånstagareförordnandes förhållande till ett anspråk enligt den s. k. tretusenkronorsregeln i GB 13: 12, som 1939 endast perifert berördes, ånyo förtjäna att tagas upp till behandling. I den inledningsvis nämnda artikeln säges det, att regeln i GB 13: 12 ej kan föranleda rubbning av förmånstagares rätt, då den blott avser fördelningen av befintligt giftorättsgods.³ Ifrågavarande lagrum lyder:

 

    »Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning.
    Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till tretusen kronor.
    Vad i andra stycket sägs äge dock ej tillämpning, om efter den döde finnes bröstarvinge, som ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.»

 

    Tretusenkronorsregeln innefattas i andra och tredje styckena, om vilka i fortsättningen diskussionen närmast rör sig.
    Till belysande av problemet må först bakgrunden till tretusenkronorsregeln beröras. Regeln infördes i samband med nya arvslagen år 1928. Utformad som en bodelningsregel är den till sin karaktär närmast arvsliknande.4 Syftet med dess införande förklarades vara, att man avsåg

 

1 SvJT 1939 s. 721 ff.

2 ENELL, Nordisk Försäkringstidskrift 1943 s. 152. Se dock HULT, SvJT 1943 s. 19.

3 EKEBERG SVJT 1939 s. 731 noten.

4 Se härom SJÖGREN, SVJT 1926 s. 17 ff. Jfr MALMAR, SVJT 1932 s. 526.

 

524 S. BJÖRKMAN.att nå det »från såväl social som nationalekonomisk synpunkt önskvärda ändamålet att sammanhålla det ringa hemmet», enär »avsevärda olägenheter kunna vara förbundna med en splittring av egendomen, samtidigt som ett utskiftande av smärre belopp till bröstarvingarne ej för dem medför större fördel».1 Det ansågs rätt och billigt, att när boets behållning ej uppgick till större belopp, den efterlevande maken fick behålla allt giftorättsgods, emedan »i det förmögenhetsläge, varom nu är fråga, är den samverkan, som äger rum mellan makarna för skapande av ett gemensamt hem och bildandet av en besparing till betryggande av familjens behov, av särskilt stor betydelse.»1 Det förutsattes, att giftorättsgodset kunde bestå ej bara av bohag etc. utan även av medel, som hopsparats och insatts på bank eller placerats i annan ordning.
    Den första förutsättningen för regelns tillämpning är, att det skall vara fråga om bodelning i anledning av makes död. Vid bodelning i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad är den således ej tillämplig. Vidare är att märka, att det endast är giftorättsgods, som beröres av regeln; den avlidne makens enskilda egendom kan efterlevande maken ej göra anspråk på med åberopande av tretusenkronorsregeln.
    Med giftorättsgods förstås enligt GB 6: 1 sådan makes egendom, vari giftorätt äger rum, och enligt huvudregeln äger envar av makarna giftorätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets ingång har eller sedermera förvärvar. Motsatsen till giftorättsgods är enskild egendom. Viss egendom är enligt lagrummet alltid undantagen från giftorätt, men enligt motiven omfattas som regel försäkringar — såväl kapital- som livränteförsäkringar — av giftorätten och höra således till giftorättsgodset.2
    Med giftorätt åter förstår nya GB en egenartad, på familjerättslig grund vilande rättighet, som först och främst innebär ett anspråk på del i den av giftorätten omfattade egendomen, giftorättsgodset, vid äktenskapets upplösning.3 Enligt GB 6: 2 innebär giftorätten en rätt till hälften av behållna giftorättsgodset vid äktenskapets upplösning, boskillnad eller hemskillnad, om »ej annorlunda i denna balk stadgas». De modifikationer i hälftendelningen, på vilka de citerade orden syfta, torde vara de i GB 13: 3 nämnda.
    Giftorätten enligt nya GB innebär således först och främst en bodelningsregel. Om dess realiserande ges regler i GB 13: 3. I GB 13: 3 säges, att sedan tilldelning för gäld ägt rum enligt givna regler, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan makarna, dock med vissa modifikationer, bland dem just tretusenkronorsregeln enligt GB 13: 12 andra st.
    Av bestämmelserna i GB 6: 2 och 13: 3 framgår, att giftorätten vid boets delning även kan innebära något annat än blott ett anspråk på

 

1 NJA II 1928 s. 600.

2 NJA II 1921 s. 59, jfr även WESTRING, Den nya giftermå balken, 2 uppl. s. 117. Angående vissa konsekvenser härav se artiklar i Gjallarhornet 1945 nr 23 och 24 av resp. SEGERDAHL och ENELL.

3 NJA II 1921 s. 56.

ETT SPÖRSMÅL ANG. 104 § FÖRSÄKRINGSAVTALSLAGEN. 525giftorättsgodsets hälftendelning vid bodelning.1 Giftorätten innefattar bl. a. även, att efterlevande make av giftorättsgodset äger bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som tillhör honom enskilt, uppgår till 3,000 kronor. Denna rätt går i princip före laglottsanspråk.2 Av bestämmelserna i GB 13: 12 sista st. framgår dock, att vissa laglottsanspråk ej stå tillbaka, liksom ej heller utomäktenskapligt barns underhållsanspråk. Testamente ger även sämre rätt än tretusenkronorsregeln.3
    Enligt promulgationsbestämmelserna skola berörda regler i GB 13: 12 även tillämpas på äktenskap, för vilka eljest äldre GB gäller, varvid dock i stället för giftorättsgods samfällda boet skall vara föremål för tretusenkronorsregeln.4
    Bodelningsregeln i GB 13: 12 måste således betraktas som en sida av nya GB:s giftorättsbegrepp.5 Vore den ej detta, skulle synbarligen regeln i GB 6: 7 ej vara tillämplig och en make, som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om livet eller, när annan dräpt denne, varit delaktig däri på sätt i SL 3: 1—6 sägs, väl förlora sin giftorätt i den egendom, som tillhört den döde, men tydligen ej sitt anspråk enligt tretusenkronorsregeln. Något sådant torde dock ej kunna påstås. Det skulle stå i strid mot lagrummets anda och de principer, som i detta avseende gälla även i fråga om arv enligt arvslagen 10: 3 och testamente enligt testamentslagen 6: 1.
    Är det ovan sagda riktigt och tretusenkronorsregeln alltså ett uttryck för giftorättens realiserande — visserligen ett undantag från huvudregeln om hälftendelning, men dock fallande inom giftorättens begrepp — så följer härav, att jämlikt 104 § försäkringsavtalslagen (Fal) ett anspråk enligt tretusenkronorsregeln, i den mån det kränkes av ett förmånstagareförordnande, går före ett anspråk, som grundar sig på förordnandet.6 Förmånstagaren kan alltså få finna sig i en rubbning av sin rätt. Ty 104 § Fal säger, att försäkringsbelopp, till vilket förmånstagare är insatt och som utfaller efter försäkringstagarens död, ej skall ingå i dennes kvarlåtenskap, men att det, såvitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, skall behandlas som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. En förutsättning härför är enligt ordalydelsen i paragrafen, att förmånstagareförordnandet ej skall ha varit oåterkalleligt; men enligt vad EKEBERG visat i sin inledningsvis nämnda artikel bör även ett oåterkalleligt förordnande vika för giftorätt, rätt till vederlag och laglott.7

 

1 Jfr WESTRING, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl., s. 120 och 249.

2NJA II 1928 s. 600.

3 NJA II 1928 s. 602; EKEBERG-GULDBERG, Den nya testamentslagen, s. 13.

4 I detta sammanhang torde ett uttalande av BJÖRLING i SvJT 1930 s. 325 observeras.

5 Jfr EKEBERG i SvJT 1930 s. 2 och Minnesskrift ägnad 1734 års lag I s. 226.

6 Jfr tolkningsregeln i 105 § 4 st. Fal, av vilken framgår, att delningen i det däri nämnda fallet skall ske efter de grunder, som gälla i fråga om bodelning.

7 Se t. ex. SvJT 1939 s. 725 och 727.

526 S. BJÖRKMAN.    Giftorättsbegreppet enligt Fal måste vara detsamma som lagstiftningens i övrigt. Nu kan det emellertid sägas, att 104 § Fal även vid sidan av giftorätten talar om rätt till vederlag och att det nyss om tretusenkronorsregeln förda resonemanget med samma fog kan föras om nya GB:s i 13: 5—9 behandlade institut vederlag. Av den omständigheten, att giftorätt och rätt till vederlag nämnas vid sidan av varandra, skulle den slutsatsen kunna dragas, att giftorätten enligt Fal skulle innebära något annat än vad som ovan visats vara dess innehåll, t. ex. blott ett anspråk på giftorättsgodsets hälftendelning. Det torde emellertid vara att misstolka bestämmelserna i fråga. Den rätt till vederlag, varom 104 § Fal talar, torde syfta på den rätt till vederlag, som jämlikt äldre GB 11: 8—11 är för handen i äktenskap, varå äldre GB är tillämplig. Motiven till Fal säger ingenting härom; tvärtom säga de endast med uteslutande av lagtextens ord »rätt till vederlag», att ett förmånstagareförordnande, som gör »intrång på den del av den efterlämnade förmögenheten, som är att hänföra till efterlevande makes giftorätt eller bröstarvinges laglott», till den delen blir utan verkan.1 Hur denna motivens underlåtenhet att nämna vederlagsrätten vid sidan av giftorätt och laglott skall tolkas, synes svårt att säga. Får den tolkas så, att vederlagsrätten betraktats som en sida av giftorätten — det är nya GB:s vederlagsbegrepp, som i så fall torde ha föresvävat vederbörande — eller har underlåtenheten sin förklaring i ett förbiseende? Uttrycken giftorätt och rätt till vederlag förekomma emellertid vid sidan av varandra redan i det utkast till försäkringsavtalslag, som framlades 1921 som gemensamt resultat av de nordiska försäkringslagstiftningskommittéernas arbete.2 Det synes, som den rimligaste tolkningen vore den, att den rätt till vederlag, varom 104 § Fal talar, är den äldre GB:s vederlagsrätt, medan med giftorätt förstås såväl äldre GB:s institut med detta namn som nya GB:s, varvid i nya GB:s begrepp giftorätt även inlägges de modifikationer, varom ovan talats, bl. a. GB 6: 7, GB 13: 5—9 och GB 13: 12.
    Den här framlagda tolkningen av förhållandet mellan förmånstagareförordnande och anspråk enligt GB 13:12 står i överensstämmelse med den uppfattning, som enligt uppgift tidigare rått inom i varje fall vissa försäkringskretsar. Under intryck av EKEBERGS inledningsvis nämnda uttalande och även ett av Svea hovrätt avgjort rättsfall synes uppfattningen ha svängt.3 Enligt den här framlagda tolkningen uppstå ej de svårigheter, vartill motsatt tolkning synes föra. Skulle tretusenkronorsregeln ej kunna leda till inskränkning av förmånstagares rätt, skulle det innebära, att vi här hade ett institut, som gentemot laglott och underhållsanspråk enligt arvslagen kap. 8 skulle intaga en gynnad ställning — dock modifierad av regeln i GB 13: 12 tredje st. — men ej gentemot

 

1 Förslag till lag om försäkringsavtal m. m. SOU 1925: 21, s. 198.

2 Utkast till lag om försäkringsavtal m. m. s. 42.

3 Ang. rättsfallet se SvJT 1942 rf s. 56; även återgivet i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1942 s. 247. För en närmare analys av detta rättsfall är här ej platsen. Även om den i denna artikel framförda tolkningen ej skulle vara riktig, synes utgången i målet det oaktat vara högst diskutabel. Om rättsfallet se JACOBSSON i Assurans 1942 s. 305 ff.

ETT SPÖRSMÅL ANG. 104 § FÖRSÄKRINGSAVTALSLAGEN. 527förmånstagareförordnande, som dock i sin tur får vika för laglottsanspråk och underhållsanspråk enligt arvslagen kap. 8.1 Anspråk enligt tretusenkronorsregeln skulle enligt de grundläggande bestämmelserna i GB i princip gå före laglottsrätten men enligt försäkringsavtalslagen vara sämre ställd än denna. Om en lagtolkning, som leder till så motsägande resultat, har det sagts, att den måste vara oriktig — när fråga var om underhållsanspråk enligt arvslagen kap. 8 i stället för anspråk enligt tretusenkronorsregeln.2 Detsamma synes böra gälla för anspråk enligt tretusenkronorsregeln som för underhållsanspråk enligt arvslagen kap. 8. Därför kommer man till det resultatet, att anspråk enligt tretusenkronorsregeln bör vara skyddat mot förmånstagareförordnande, och detta även, om det skulle vara så, att tretusenkronorsregeln ej vore en sida av giftorätten, vilket i denna artikel hävdats.

S. Björkman.