550 ERIK HAGBERGH.RUDOLF BECKMAN. Om fartygsbefälhavarens rättsliga ställning. II.
Åbo 1945. Åbo tidnings och tryckeri A.B. 128 s. Kr. 6.00. — 
Juridiska föreningens i Finland publikationsserie nr 15.

 

    Genom en våren 1936 vid Helsingfors universitet framlagd avhandling om fartygsbefälhavarens rättsliga ställning förvärvade förvaltningsrådet Beckman doktorsvärdigheten. En första del av avhandlingen, vilken behandlar befälhavarens på lag grundade rätt och plikt att i såväl materiellt-rättsligt som processuellt hänseende företräda redaren, har tidigare omnämnts i denna tidskrift (1937 s. 514). Nu föreligger i tryck den fortsättning på avhandlingen, som förf. tidigare ställt i utsikt. Att utgivandet av andra delen av arbetet fördröjts har — såsom i förordet påpekas — berott främst på kriget och därmed sammanhängande förhållanden.
    Det föreliggande arbetet hänvisar på åtskilliga punkter till avhandlingens tidigare publicerade del. Förf. uppehåller sig till en början vid frågan om befälhavaren såsom representant (ställföreträdare) för lastintressenterna och ansluter sig till den ståndpunkt, varpå de danska, finska och svenska sjölagarna härutinnan vila, nämligen att det är av stor vikt att genom legala föreskrifter fastslås att befälhavaren har en självständig — av redaren i princip oberoende — skyldighet att tillvarataga lastägarens rätt och bästa. Befälhavarens på lagen grundade »fullmakt» att företräda lastägaren karakteriseras av förf. såsom i regel utgörande en s. k. ställningsfullmakt, på samma sätt som i fråga om befälhavarens behörighet att företräda redaren. Omfånget av befälhavarens fullmakt behandlas utförligt.
    Förf. ägnar några sidor åt ett ämne, som måhända ligger något vid sidan om avhandlingens föremål men här skall omnämnas på grund av dess intresse ur svensk synpunkt. I samband med att en vara övergår från bortfraktaren till lastemottagaren genom förmedling av tullverket uppstår en del problem som icke äro lösta i svensk rätt. I större hamnar utomlands finnas ofta inrättade särskilda s. k. kajförvaltningar, som omhändertaga och förvara upplossat gods. Så är även fallet i Helsingfors. Med utgångspunkt från bl. a. vissa bestämmelser i den finska tullagen framhåller förf. att en sådan förvaltning måste anses äga att utan särskilt bemyndigande fungera såsom representant för godsets mottagare.
    I arbetet behandlas vidare rättsverkningarna av befälhavarens handlande för lastägaren, lastägarens möjlighet att utvidga eller inskränka befälhavarens ställningsfullmakt samt fullmaktens upphörande. Avsevärt utrymme har beretts den övervägande teoretiska frågan om befälhavarens självkontraheringsrätt. Av intresse äro vissa jämförelser som förf. gör mellan fartygsbefälhavaren och andra ställföreträdare. Det påpekas, att befälhavarens å luftfartyg rättsliga ställning ännu icke blivit reglerad i nordisk lagstiftning men att i den nya italienska sjölagen, Codice della navigazione, av den 27 juni 1941, som trätt i kraft den 21 april 1942, ingå vissa bestämmelser om luftfartygsbefälhavaren var-

 

ANM. AV R. BECKMAN: FARTYGSBEFÄLHAVARENS RÄTTSL. STÄLLNING. 551igenom denne i flera hänseenden jämställes med den maritime befälhavaren.
    Förf. konstaterar till sist att någon grundad anledning icke synes tala för att inskränka befälhavarens lagbestämda fullmakt. Arbetet, som avslutas med ett sakregister, kommer utan tvivel att bli till stort gagn för dem som ägna sig åt hithörande spörsmål.

Erik Hagbergh.