NORGES KAMP FÖR RÄTTEN.

 

AV

 

PRESIDENTEN BIRGER EKEBERG.

 

Høyesterrettsdommer Ferdinand Schjelderups skildring av Norges kamp för rätten omfattar visserligen blott tiden från den ödesdigra 9 april 1940 till den 21 december samma år, då Høyesteretts ledamöter frånträdde sina ämbeten, enär de icke utan att handla i strid med sina plikter som domare kunde följa den kurs som ockupationsmakterna stodo i begrepp att påtvinga dem. Men de händelser som här skildras fingo avgörande betydelse för det fortsatta händelseförloppet. Det var nu som den fasta grunden lades för det norska folkets lysande frihetskamp. Det är allmänt känt att Høyesterett under presidenten Paal Bergs ledning härvid spelade en mycket betydelsefull roll, men först efter studium av Schjelderups bok kan man tillfullo uppskatta denna insats.
    Ej blott under detta första skede utan även senare stod Schjelderup i de spännande händelsernas centrum; han intog en mycket framskjuten ställning inom frihetsrörelsen. Så mycket mer prisvärd är den objektivitet och flärdfrihet som präglar framställningen av kampen för fäderneslandets frihet och ära. Icke på någon punkt skönjes minsta strävan att ex post lägga händelseförloppet tillrätta. Ett lika trovärdigt vittnesmål angående betydelsefulla historiska tilldragelser möter man sällan. Med stöd av egna och andras samtidiga anteckningar låter han läsaren dag för dag, stundom timme för timme följa händelseförloppet, framställt i ljuset av då rådande uppfattningar och stämningar i skilda kretsar. Ingen historisk författare kan vara mera fri från benägenhet att skönmåla eller nedsvärta.

 

    Schjelderup gör ingen hemlighet av att man de första dagarna ganska allmänt kände sig nära nog bedövad av de olycksbud som strömmade in från landets skilda delar och att under de första månaderna förvirring

 

FERDINAND SCHJELDERUP, Fra Norges kamp for retten 1940 i Høyesterett. Oslo 1945. Grøndahl & Sons förlag. 236 s. Kr. 8.00.

 

36—467004. Svensk Juristtidning 1946.

 

562 BIRGER EKEBERG.och vacklan på sina håll framträdde även bland goda norrmän. Här utkämpades »en kamp om folkets sinn, en kamp mellem de av nederlagsmentaliteten angrepne 'realistene' og de 'sterkttroende', de for hvem det overskuelige utfallet av krigen ikke var det avgjørende. For disse siste sto det lysende klart, at mellem vår grunnlovs ånd og de tyske makthaveres nasjonalistiske maktbrynde var intet kompromiss muligt; her sto vi overfor den mest uforsonlige fiende av hele den liberale ånd som preget vår stats- og livsform.»
    »Vår grunnlovs ånd» — dessa ord ange i koncentrerad form de omistliga värden, som utgjorde det orubbliga ankarfästet under Norges kamp för rätten. Det var på denna fasta klippa Høyesterett byggde upp det andliga försvarsverk, bakom vilket efter hand det norska folkets överväldigande flertal samlade sig. Liksom under Finlands vapenlösa frihetskamp under ofärdsåren kring sekelskiftet visade det sig här, i ett än mer kritiskt läge, vilken mäktig kraftkälla ligger förborgad i en rättsordning uppbyggd av folket självt och omfattad av dess obetingade förtroende.
    I bokens första avsnitt återgivas de diskussioner och förhandlingar som föregingo administrationsrådets tillkomst och Quislings därmed förknippade tillbakaträdande. Från norsk sida gällde det att få bort Quisling och att vinna bästa möjliga lösning av frågan om förvaltningens ordnande inom det ockuperade området. Tyskarna å sin sida hoppades, såsom framgår av anteckningar företedda under rättegången mot Quisling, att lättare kunna övervinna det norska motståndet, om den förhatlige Quisling offrades och hänsyn togs till norska folkets rättsuppfattning. Hitler hade vid tidigare tillfällen inte tvekat att offra sina partivänner och rent av låta hänga dem, framhöll understatssekreteraren Habicht under tyskarnas förhandlingar med Quisling och Hagelin. Den tyska krigsmakten önskade under besättandet av Norge ett liknande tillstånd av ro och ordning som i Danmark. Vad tyskarna ytterst syftade till var en förhandlingsvänlig norsk regeringsmakt — konungens återvändande och Norges pacificering. Høyesterett höll emellertid linjerna klara: administrationsrådet skulle allenast få karaktären av en opolitisk förvaltningsmyndighet för de besatta områdena, ej av ett slags landsregering med vilken tyskarna kunde förhandla om fred, och rådet utnämndes av Høyesterett i förhoppning om konungens godkännande. Vad man ville vinna och vad som offrats sammanfattade Paal Berg efter välförrättat värv i orden: »Vi har oppnådd legale tilstander. Det eneste vederlag er min takk til Quisling.» Detta vederlag bestod Berg ensam. Det ofrånkomliga priset för Quislings avlägsnande var att man bjöd honom »en pen sortie» och Berg ville fritaga Høyesterett från allt ansvar i denna del.
    Schjelderup karakteriserar resultatet genom att erinra om det gamla ordspråket om den som gräver en grop åt andra. Ockupationsmaktens representanter trodde sig stå vid målet, de trodde sig i administrationsrådet ha vunnit ett lätthanterligt instrument för sina syften, men de togo miste. En första betydelsefull vinst var att rådet genomdrev avväpning

NORGES KAMP FÖR RÄTTEN. 563av Quislings garde och vidmakthållande av det mot N.S. riktade förbudet att bära norska uniformer i de ockuperade områdena. Även på andra viktiga punkter visade sig rådet vara ett långt starkare värn mot ockupationsmaktens påtryckningar än departementens befattningshavare kunnat bli, om de haft att ta första stöten. Landet var tillsvidare förskonat från borgarkrig och terrorvälde. Och vad än viktigare var: Hitlers och hans norska medlöpares försök att genom en chock skrämma norrmännen till fred och förvandla Norge till en drabantstat hade misslyckats, de »sterkttroende» fingo tid på sig att genomsyra nationen med sin tveklösa kampvilja, samla alla goda norrmän kring sina fälttecken innan den avgörande kraftmätningen stod för dörren. Quisling skrev den 1 maj inte utan skäl till sin närmaste förbindelse i Berlin att nu »oppnåelsen av det store mål, nemlig den frivillige sammenslutning av Skandinavia og Tyskland til et storgermansk forbund, er gjort vanskelig, om ikke helt umulig, hvis forholdene utvikler seg videre i den retning de har slått inn på».
    Administrationsrådet tillsattes måndagen den 15 april. Den 17 avgav norska regeringen en proklamation i vilken det bland annat heter: »Dette råd er nødt til å styre etter anvisning fra den makt som med brutal vold har trengt inn i landet. Det representerer ikke norsk folkevilje, og det har ikke rettsgrunnlag i noen norsk lov. Det kan likevel i noen monn hjelpe til å verne om norske borgerrettigheter i den tid fiendtlig makt rår i enkelte deler av landet.» Den 25 april förmedlade Londonradion Kung Haakons svar till Berg på ett meddelande i saken, som överförts genom minister Wollebæks förmedling. Konungen hänvisar till regeringsproklamationen, uttalar sin fulla förståelse för den nödsituation som föranlett Høyesteretts ingripande, men förbehåller sig och regeringen handlingsfrihet beträffande administrationsrådets åtgärder; dessa få ej anses träffade å hans och regeringens vägnar.
    De fyra månader som administrationsrådets verksamhet omfattade var en ödesdiger tid inte blott för Norge utan för hela Europa. Tyske minister Bräuer, som medverkat vid administrationsrådets tillkomst och Quislings avlägsnande, föll i onåd och den 24 april utnämnde Hitler Terboven till rikskommissarie för de besatta områdena. Den första tidens förhoppningar att engelska flottan skulle avskära de tyska styrkornas förbindelser med hemlandet och därigenom försätta dem i ett katastrofalt läge visade sig vara illusoriska, västmakternas väpnade intervention fick ett snöpligt slut, den 7 juni lämnade konungen, kronprinsen och regeringen landet och den 10 måste de fåtaliga norska styrkorna ge upp kampen. De nederländska och belgiska härarna hade då redan kapitulerat, de brittiska trupperna hade i upplösningstillstånd sökt sig tillbaka hem från Dunkerque och Italien trädde in i kriget på Tysklands sida. Ej underligt att »realistene» läto höra av sig. Man ville söka få regeringen att förhandla om fred, och sedan hela landet blivit besatt av fienden uppstod tanken att genom stortingets medverkan få rådet ersatt av en förhandlingsvillig regering. Tyskarna togo fasta på dessa strävanden och den 13 juni mottog administrationsrådet ett ultimatum: Konungen och

564 BIRGER EKEBERG.regeringen skulle avsättas och ny regering utses. Till gengäld skulle rikskommissarien återkallas och tyskt sändebud utnämnas hos »Staat Königreich Norwegen». Dessa förändringar skulle stadfästas genom en högtidlig akt, varvid hakkorset skulle firas ned från stortingsbyggnaden och den norska flaggan hissas i dess ställe. Høyesterett, vars president hela tiden följt utvecklingen och i samråd med kolleger upprepade gånger ingripit för att stärka motståndsviljan, uttalade den 15 juni enhälligt bland annat att konungens resa till utlandet icke medfört förlust av tronen eller av rätten att utöva kungamakten och icke gav stortinget myndighet att avsätta konungen eller konungahuset; ej heller hade den omständigheten att statsrådets medlemmar följt konungen till utlandet medfört att de gått förlustiga sina ämbeten eller att stortinget ägde avsätta dem.
    Denna deklaration, som från tysk sida betecknades som en förnyad krigsförklaring, blev av stor betydelse för motståndsviljans stärkande, ett stöd som blev så mycket mera välbehövligt då ett par dagar senare underrättelsen kom att även Frankrike kapitulerat. I detta läge, då tanken på eftergifter även beträffande konungahusets ställning vann i styrka, sammanfattade en av Høyesteretts ledamöter sin och kollegernas uppfattning i orden: »Vi får vente på Englands fred.» Visserligen kunde de »sterkttroende» icke förmå stortingets presidium att avstå från en hemställan till konungen att denne måtte för sig och sitt hus avstå från sina konstitutionella funktioner för att bereda vägen för ett regerande riksråd, fredsslut och stortingsval. Men sedan konungen i brev av den 3 juli i värdiga ordalag avvisat presidiets förslag såsom grundlagsstridigt och innefattande ett uppgivande av norska folkets frihet och självständighet, klarnade linjerna och skärptes motståndsviljan.
    Det var i dessa mörka och tunga dagar hemmafronten började taga fastare form. Konungen sådan han då tecknades av Arnulf Øverland blev en symbol för alla omistliga fosterländska värden, och Johan Scharffenberg erinrade i en tändande artikel i Arbeiderbladet om de stolta romarorden:

 

Navigare necesse est

vivere non est necesse.

 

»Skal dette bli tilstanden i Norge lenge framover, da ligger det for meg som ofte før en trøst i ordet: vivere non est necesse».
    De hemliga tyska planerna gingo nu ut på att få stortinget inkallat och med lock och pock få till stånd ett riksråd i konungens och regeringens ställe. Rådet skulle till en början få en för norsk opinion någorlunda acceptabel sammansättning. Efter hand skulle emellertid rådsmedlemmarna en efter en avlägsnas och ersättas med quislingar. Sedan Quisling åter blivit fast i sadeln skulle fred slutas och Norge tvingas in i kampen på Tysklands sida.
    På sensommaren diskuterades livligt vissa folkrättsliga frågor, bland annat huruvida stortinget kunde fungera under ockupationen och om

NORGES KAMP FÖR RÄTTEN. 565en konstitutionell nödrätt kunde rättfärdiga sådana åtgärder som en avsättning av konungen och regeringen och insättande av ett riksråd. Majoriteten inom stortingets presidentskap var undfallande. De 130 stortingsmän som kunnat nå huvudstaden höllo den 10 september partigruppsmöten och med stöd av därvid företagna omröstningar ansåg sig presidentskapet kunna konstatera benägenhet för samarbete med de tyska myndigheterna och för inrättande av ett riksråd med viss sammansättning. Mötena fortsatte emellertid till den 19 september, varvid olika meningar framträdde om riksrådets supplering och om utformning av bestämmelsen angående konungens tillbakaträdande. Motståndet hårdnade därvid under påverkan bland annat av argumentet: Fall tillbaka på Høyesteretts uttalande av den 15 juni! Stark opposition väckte ett tyskt förslag att göra rådets handlingsfrihet beroende av ett allmänt förbehåll till skydd för det tyska rikets intressen. Och då slutligen tyskarna krävde att sorenskriver Harbek, som i administrationsrådet handhaft justitieärendena, skulle utbytas mot en nazist, möttes detta av ett enstämmigt avslag. Förhandlingsvägen var bruten.
    Den 25 september höll Terboven i radio det tal, i vilket konungahuset och regeringen förklarades avsatta, administrationsrådets verksamhet avslutad, de gamla politiska partierna upplösta och bildandet av nya sådana förbjudet, regeringsbestyren anförtroddes åt kommissariska statsråd med Quisling i spetsen och den enda vägen till frihet och självständighet förklarades gå över Nasjonal Samling. En i förräderiprocessen framlagd skrivelse av den 10 september 1940 från Quisling till Terboven ställer septemberförhandlingarna angående riksrådet i deras rätta dager. N.S.-männen Dahl, Jonas Lie, Lunde och Stang skulle strax inträda i rådet med skyldighet till absolut disciplin och lojalitet mot N.S. och övriga rådsmedlemmar skulle snarast möjligt ersättas av N.S.-medlemmar, så att senast den 1 mars 1941 N.S. besatt samtliga platser.
    »Da det 25. september var blitt satt punktum for alle farlige samarbeidseksperimenter, følte også vi høyesterettsdommere oss usigelig lettet», säger Schjelderup. För att klargöra domstolens ställning efter »maktovertagelsen» lät man høyesterettsdommer Klæstad utarbeta en P.M. om de rättsliga följderna av den nya situationen. Denna P.M., som vann kollegernas enhälliga anslutning, utgår från den grundtanken att ett av ockupationsmakten insatt organ icke kan ha någon myndighet av annan natur än nämnda makt själv äger enligt folkrätten. De kommissariska statsråden grundade sålunda sin myndighet på det tillfälliga militära besittningstagandet cch folkrättens regler om ockupantens rättsliga ställning. Enligt lantkrigsreglementet av 1907 voro de sålunda pliktiga att respektera gällande lagar, såvida icke bestämt hinder mötte, och lagstiftningsmakt hade de allenast för säkerställande av ockupantens krigsmål och för att återställa och trygga den allmänna ordningen och det offentliga livet. Domstolarnas verksamhet och frihet berördes ej av ockupationen.
    Då denna utredning den 5 oktober godkändes av Høyesterett, uppstod fråga om att till vägledning bringa den till ämbetsmannavärldens,

566 BIRGER EKEBERG.särskilt departementens, kännedom och att även sända den till den kommissariska chefen för justitiedepartementet Riisnæs. Det ansågs emellertid bäst överensstämma med domstolens ställning och uppgifter att vänta med en samlad insats tills ett konkret fall förelåg till bedömande. Det dröjde inte länge innan detta blev händelsen.
    Den 14 november utfärdade Riisnæs en förordning enligt vilken han utan hinder av domstolslagens stadganden ägde bestämma att forliksmenn, lagrettemenn, domsmenn, rettsvitner och skjønsmenn skulle träda tillbaka samt utse nya i de avgångnas ställe — ett grovt angrepp på domstolarnas oavhängighet. I anledning härav hemställde Høyesterett såsom högsta representant för den dömande makten i riket i skrivelse till departementet den 19 november att denna förordning icke måtte bli genomförd. Såsom skäl för denna hemställan åberopades i främsta rummet att förordningen överskred gränserna för den myndighet ett konstituerat statsråd såsom representant för ockupationsmakten hade enligt fjärde Haagkonventionen av 1907 med tillhörande reglemente för lantkriget.
    Den 25 november underrättade Riisnæs Berg att enligt Terbovens mening Haagkonventionen inte längre gällde mellan Norge och Tyskland, och den 5 december lät Riisnæs meddela att Høyesterett kunde motse ett brev från Terboven med förbud mot att pröva giltigheten av hans eller ett konstituerat statsråds förordningar samt att en förordning komme att utfärdas som satte åldersgränsen i offentlig tjänst till 65 år, dock att den som fyllt 65 år icke skulle träda tillbaka innan vederbörande statsråd träffat bestämmelse därom.
    Genom sistnämnda förordning blev, såsom Berg framhöll i plenum, Høyesteretts hela konstitutionella ställning ändrad och man beslöt enhälligt hemställa om sådan ändring av förordningen att det icke ankomme på administrativ myndighets skön huruvida en domare skulle fortsätta i sitt ämbete efter att ha uppnått åldersgränsen.
    Den 7 december ankom Terbovens bebådade brev, vari han i diktatoriska vändningar dekreterade sin folkrättsliga uppfattning att Høyesterett gjorde sig skyldig till en rättsvillfarelse, då domstolen ansåg sig äga pröva förordningars giltighet. Brevet slutade med en i förebrående ordalag hållen maning att icke taga ställning till statsledningens åtgärder, då detta, om det skedde utan vederbörlig anmodan, finge karaktären av en politisk demonstration. I sitt enhälliga svar av den 12 december förklarade domstolens ledamöter att de icke utan att handla i strid med sina plikter som domare i Norges Høyesterett kunde följa den syn på domstolens myndighet varåt rikskommissariens brev givit uttryck och att de därför icke kunde fortsätta i sina ämbeten. Till förebyggande av en tilltänkt kupp som man kommit på spåren meddelade man några dagar senare, att man frånträdde sina ämbeten den 21 december, sista arbetsdagen före julferierna.
    Under de följande dagarna kallade Riisnæs de flesta ledamöter som ej fyllt 65 år i tur och ordning till konferenser i syfte att förmå dem att kvarstå i tjänst och därigenom ge den nya Høyesterett ett sken av

NORGES KAMP FÖR RÄTTEN. 567laglighet, men förgäves. Från dessa samtal föreligga anteckningar som klart belysa läget. Ett par exempel skola här återgivas. Schjelderup yttrade bland annat: »Forleden leste jeg i Fritt Folk at de som varu enige, men allikevel fortsatte i sine embeter, var utro tjenere. Naar da forholdet i mitt tilfelle er at jeg av hele mitt hjerte er imot disse idéene, da skjønner jeg ikke hva moro det kunne være å få meg til å fortsette.» Han berättade för Riisnæs, att han under en fottur i fjälloch fjordbygderna inte träffat en enda som icke var förbittrad över att stortingets presidentskap i juni låtit skrämma sig till att föreslå att kungen skulle avsättas. »I dag står hele folket sammen som det aldri før har gjort. Og det som det står samlet om er nettopp Grunnlovens bærende idéer. Mer eller mindre klart fatter hver og en, hva de betyr for oss, de bestemmelsene som verner om det som gir livet menneskeverd; Grunnloven har i dag liv og blod som aldri før. Det er derfor folket står samlet — mot Dere.» Den siste Riisnæs talade med var Erik Solem. Denne slutade med en erinran om att Høyesterett samma dag avslutade sitt etthundratjugufemte verksamhetsår och att folket alltid varit vant att se Høyesterett som medborgarnas säkra värn mot övergrepp — likgiltigt varifrån de kommo.

 

    Det anförande varmed Berg inledde diskussionen om Terbovens diktat avslutades med orden: »Jeg foreslår at vi står sammen og faller sammen.» Detta handlingsprogram hade man nu genomfört utan ett ögonblicks tvekan. Rätten hade måst vika förmakten. Men det skedde, såsom Schjelderup säger, i förhoppningen »at domstolen ved sin opptreden har føyet en stein til den fellesmenneskelige grunnvoll på hvilken en livskraftig folkerettsregel blir til». Helt visst var denna förhoppning välgrundad. Norges Høyesterett har till folkrättens historia fogat ett blad som bland friborna folk alltid skall läsas med aktning och beundran. Men för det egna landet betydde detta steg icke blott en hedrande lösning av en folkrättslig konflikt. Det var på samma gång en i värdigaste form framförd appell till samling i kampen för Norges frihet och oberoende, en kampsignal som vann gensvar över hela landet, ett lysande föredöme.
    Alla minnas vi den vägledning för svenska medborgare i händelse av krig som i juli 1943 utfärdades och spriddes i form aven broschyr med titeln Om kriget kommer. Där gåvos bland annat anvisningar för civila myndigheter inom ockuperat område.Den som vill med exempel från den hårda verklighetens värld lära sig hur dessa råd skola omsättas i handling finner vad han söker i Ferdinand Schjelderups bok. För oss som voro förskonade från krigets förbannelse är den en nyttig och välbehövlig

568 BIRGER EKEBERG.lektyr; den har ett viktigt budskap till oss alla. Den inpräntar på ett oförgätligt sätt hos dem som ha lagarnas handhavande sig anförtrott vilken grundläggande betydelse det har för hela folkets motståndsvilja att de inte svika sin uppgift i det avgörande ögonblicket. I all sin frasfria saklighet är denna bok också en högeligen medryckande lektyr, men först och sist, från första raden till den sista, en hymn åt fosterlandskärleken.