LITTERATUR.

 

Svenska landskapslagar, tolkade och förklarade för nutidens svenskar av ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN. Femte serien: Äldre Västgötalagen, Yngre Västgötalagen, Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten. Sthm 1946. Geber. CXVI + 493 s. Häft. kr. 20.00, inb. kr. 26.00.

 

    Med det nu föreliggande femte bandet av professorerna HOLMBÄCKS och WESSÉNS tolkningar av våra landskapslagar har detta stora och betydelsefulla utgivningsarbete nått sin avslutning. Bandet omfattar Västgötalagens båda redaktioner, kyrkobalken av den i övrigt förlorade Smålandslagen och Bjärköarätten.
    Liksom de tidigare delarna av verket1 presenterar sig detta band främst som en översättning av de fornsvenska lagtexterna till nusvenska. Översättningen har med ofta omvittnad skicklighet utförts av Wessén. Om principerna för ett sådant översättningsarbete kunna meningarna emellertid vara delade. Att modernisera en text, härrörande från ett äldre skede av det egna språkets utveckling, erbjuder också i stilistiskt hänseende ofta vida större svårigheter än en översättning från ett främmande språk. Även med det förtjänstfulla sätt, varpå Wessén skilt sig från sin krävande uppgift, har anmälaren likväl vid genomläsningen av hans texter här och var kommit att stanna frågande inför hans behandling av vissa principfrågor. Några sådana må därför här beröras, illustrerade med små exempel.
    I fornsvenskan var ordet för värdeenheten öre ursprungligen maskulinum och hade bl. a. pluralformen örar. Denna form användes genomgående i den Wessénska översättningen och gör här ett något förbryllande intryck, eftersom ordet ju för längesedan övergått till neutrum med pluralformen lika med singularis. Att Wessén upptagit den äldre pluralformen är så mycket mera överraskande som denna började bortdö redan medan de lagtexter, det här är fråga om, ännu voro uttryck för gällande rätt. För att iakttaga detta behöver man icke gå längre än till ett utdrag av den s. k. Vidhemsprästens anteckningar, som återfinnes i Wesséns inledningskapitel till äldre Västgötalagen. Det heter där:
    Anno Domini M°CCC XXVto habuit ecclesia Vidhem XI marcas cum II oris et cum parochianis restabant XIII ore.

 

    Härav framgår, att redan nedskrivaren av denna anteckning från det tidiga 1300-talets Västergötland använde pluralformen öre. Det är

 

1 Dessa ha anmälts i SvJT 1937 s. 135, 1940 s. 778 och 1944 s. 421.

 

STURE PETRÉN. 581då något förvånande att i en översättning, som vänder sig till nutidens svenskar, finna den äldre och övergivna formen.
    Emellertid visar översättningen även tendenser i alldeles motsatt riktning. Som exempel härå kan nämnas, att det gamla västgötska ordet nam (= självpantning) återges med nåm. Som bekant har fornsvenskans långa a regelmässigt övergått till å. Förändringen anses i allmänhet ha satt in omkring år 1400. I fråga om ord, som alltjämt fortleva, bör den givetvis iakttagas vid en översättning till nusvenska. Aker, nad och pavi måste sålunda återges med åker, nåd och påve. Men hur skall man förfara med ord, som försvunno ur det levande språket innan ljudövergången ägde rum? Till sådana ord torde man få räkna nam, som i svenskan endast finnes belagt i vissa av landskapslagarna. Att återge det med nåm gör därför i någon mån samma intryck, som om man på gravstenen över en ung löjtnant efter en passande tid skulle ändra titeln till major, eftersom den avlidne med säkerhet kunde väntats ha uppnått denna grad, om han fått leva.
    De olika principer, som sålunda tagit sig uttryck i användandet å ena sidan av formen örar och å andra sidan av formen nåm, låta sig givetvis båda försvara. Anmälaren finner det endast vara mindre följdriktigt att intaga än den ena och än den andra ståndpunkten och sålunda fastlåsa vissa ännu levande ord i deras 1200-talsformer men låta andra längesedan döda fortsätta att utvecklas. Som det nu blivit figurera ord i olika kostym mot varandra efter turerna i en filologisk sällskapsdans, vars regler anmälaren icke kunnat komma underfund med. Hänsyn till läsarnas möjligheter att förstå den sakliga innebörden av texten förefaller i varje fall icke att ha varit avgörande. Nåm torde för de flesta te sig som ett lika obekant ord som nam, och att förutsätta att formen öre skulle väcka den föreställningen att här vore fråga om dagens mynt med detta namn skulle väl ändå vara att underskatta läsekretsen.
    På samma sätt förbryllar även behandlingen av orden bryti och fostra i Västgötalagarna. Bryti skulle närmast kunna översättas med gårdsförvaltare. Fostra är femininum till fostri, som betyder antingen den som fostrar eller den som fostras. Wessén bevarar bryti, normaliserat till bryte, men återger fostra med hemmafödd trälkvinna. Då båda orden tillhöra samma typ av försvunna substantiv, måste man fråga sig varför de behandlats olika. Man skulle f. ö. snarare ha väntat, att bryti skulle översättas till nusvenska framför fostra. Förvaltare finnas ju ännu, hemmafödda tralkvinnor däremot ej. Översättningen av fostra är dessutom ej helt lycklig, eftersom det utmärkande för en fostra (i passiv mening) icke så mycket är att hon fötts på gården som att hon uppfötts där. Håkon Adalsteinsfostre hette ju så, för att han, utan att vara född hos konung Æthelstan, uppfostrats av denne. Ännu tvivelaktigare är ifrågavarande översättning i fjärde flocken av äldre Västgötalagens ärvdabalk, där fråga är om en fostra i aktiv mening. Det gäller nämligen de förutsättningar, under vilka änka skall kunna gifta om sig och övergiva sina barn i första

582 STURE PETRÉN.giftet. Wesséns översättning av fostra medför här, att han bl. a. får följande mening: Icke får man skilja moder från boet, om icke hemmafödd trälkvinna finnes att sätta för boet. Läsaren undrar emellertid, om modern verkligen icke fick ersättas av någon annan än hemmafödd trälkvinna.
    Av liknande anledningar stannar man på åtskilliga andra ställen frågande inför översättningens ordval. Sjätte flocken i äldre Västgötalagens kyrkobalk handlar om hur mycket en kyrkobyggnad får förfalla utan att dess reparation gör ny invigning genom biskopen nödvändig. Den fornsvenska lagtexten börjar här med orden: Taker kyrkia at fyrnass — — —. Det sista av de citerade orden motsvaras i det senare språket av fornas och detta verb torde ännu icke helt ha försvunnit. Översättningen skulle alltså ha kunnat bliva: Börjar kyrka fornas — — —. Så skulle också anmälaren ha önskat, att den lytt. Även om verbet fornas icke längre är i allmänt bruk, är det både vackert och kärnfullt och klargör fullkomligt vad det här är fråga om, särskilt som fortsättningen av lagtexten icke ger utrymme för något missförstånd. Wessén har emellertid föredragit att översätta sålunda: Börjar kyrka åldras — — —. Men kan verkligen verbet åldras användas annat än om människor (och möjligen idéer)? Låt oss på försök uppställa följande tre meningar:
    Det åldrade hovrättsrådet läste eftertänksamt Svenska Dagbladet.
    Fastän hingsten märkbart åldrats, bar han ännu sin herre runt ägorna.
    Denna påfrestning blev för mycket för det åldrade divanbordet.

    I anmälarens ögon är endast den första konstruktionen fullt acceptabel, medan den andra till nöds kan passera i en hästkarls mun och den tredje är alldeles omöjlig. Wessén synes däremot anse fältet vara fritt även för konstruktioner av denna sista typ.
    Anmälaren skulle därefter för ett ögonblick vilja fästa uppmärksamheten även vid den åttonde flocken i samma balk. Det är där fråga om brand i kyrka, vållad genom bristande tillsyn av kyrkljusen. I grundtexten heter det bl. a.: Brender i kirkiu scruþer af framlyvsum, gialdi prester — — —. Med scruþer förstås här kyrkans inventarier och kultföremål överhuvudtaget, såsom nattvardskalk, mässböcker, altarduk och mässkläder. F ramljusen äro de ljus, prästen har framför sig, då han står vänd mot altaret. Wessén har översättningen: Brinner i kyrkan skruden av framljusen, återgälde prästen — — —. Här föres läsaren på villospår, eftersom ordet skrud undergått en betydelseskiftning och i nu förevarande sammanhang icke längre kan hänföra sig till något annat än de av prästen själv burna mässkläderna. Upplysning om rätta förhållandet lämnas visserligen i en not i bihanget med kommentarer till balken, men det är icke säkert att alla läsare slå upp denna not, eftersom ju lagtexten i dess översatta form ändock ger en mening. Möjligen kan man också fråga sig, om icke här Wessén även i övrigt känt sig alltför bunden av grundtextens ordval. Att tala om att skruden brinner av framljusen innebär icke mycket av tillrättaläggning för den nutida läsaren. Skulle icke översättningen här i stället kunna

ANM. AV Å. HOLMBÄCK OCH E. WESSÉN: SVENSKA LANDSKAPSLAGAR. 583tänkas ha blivit exempelvis: Skadas kyrkans inventarier av eld från framljusen — — —?
    Anmälarens huvudanmärkning mot översättningen av dessa båda flockar är emellertid, att medan i sjätte flocken ett fornsvenskt ord, som icke kan vålla missförstånd, utbytts mot ett nytt, som verkar främmande i sammanhanget, så har tvärtom i åttonde flocken bevarats ett annat fornsvenskt ord, som på grund av senare betydelseskiftning är ägnat att vilseleda. Man frågar sig därför, vilken princip som här ligger till grund för ordvalet. Mera en olyckshändelse är det väl att tillskriva, att i kommentaren till balken om mandråp 1: 5 äldre Västgötalagen ordet gäldenär användes i betydelsen borgenär. Eljest har ju ordet tidigare haft denna betydelse.
    Samma frågeställning som den nu berörda aktualiseras på åtskilliga andra punkter. Början av punkten 77 i Lydekins excerpter översätter sålunda Wessén: Ingen tjänsteman får vara man i nämnd — — —. För den moderne läsaren är ordet tjänsteman förbundet med fridsamma förvaltningssysslor och frågor om löneklassplaceringar. Västgötalagens þiaenistumaþer är däremot närmast någon som tillhör konungens, biskopens eller någon annan stormans husfolk och väpnade följe. I femtionde flocken av yngre Västgötalagens fornämisbalk, varest þiaenistumaþer undantages från förbudet att bära det vapen som kallas stikœmez1översätter Wessén också ordet med krigsman. Till det nu ifrågavarande stället i Lydekins excerpter, där ordet återges med tjänsteman, finnes icke någon not, som sätter läsaren in i de bakomliggande förhållandena. Herretjänare skulle enligt anmälarens mening här varit en lyckligare översättning. Frånvaron av förklarande noter till ord, som ändrat betydelse, gör sig även påmind på andra ställen. Inledningsorden till trettonde flocken i Smålandslagens kyrkobalk översätter Wessén: Nu är kyrkan vigd och väldig. Här har originalets waaldogh för bevarande av allitterationen återgivits med väldig. Icke alla läsare kunna emellertid förväntas veta eller gissa, att detta ord här betyder ungefär detsamma som vid makt, i ordning, och härom ges ingen upplysning i kommentaren.

    Slutligen vill anmälaren i detta sammanhang dröja även vid översättningen av det i Götalandskapens rättsspråk hemmahörande ordet vin. Härmed avses som för jurister och språkmän är bekant den mäklare, vilken skulle vara närvarande vid vissa former av köp. Språkligt sett är det emellertid samma ord som vän. Detta har föranlett Wessén att i stället för vin insätta vän. Effekten härav förefaller likväl icke att ha blivit den eftersträvade. Första gången ordet förekommer i de nu ifrågavarande lagtexterna är i tolfte flocken av äldre Västgötalagens tjuvabalk. Dennas början lyder i Wesséns översättning: Sätter någon sitt husdjur i tak, säger den som har det i händer, att han har köpt det av utländsk man, och är vännen inom landet, då skall han utsätta sjunätting — — —.Eftersom det icke förut varit tal om någon

 

1 Detta tolkas av Wessén här som värja men i punkten 147 av Lydekins excerpter som dolk.

584 STURE PETRÉN.särskild vän, faller här den läsare, som icke på förhand är insatt i lagens terminologi, lätt i undrande tankar om vems lilla vän det är som icke skall ha rymt sin kos. Visserligen tillhandahåller en not i kommentaren upplysning om sammanhanget, men då en not sålunda ändå är erforderlig, hade det enligt anmälarens uppfattning varit att föredraga om i lagtexten insatts vinen och läsaren därefter fått söka förklaringen på detta speciella rättsuttryck i kommentaren.
    Av utrymmesskäl får det nu anförda vara nog för att antyda, i vilka hänseenden anmälaren finner Wesséns översättning kunna ge anledning till diskussion. Det skulle emellertid vara orättvist att låta den sålunda på vissa punkter framförda kritiken få ligga till grund för ett helhetsomdöme om översättningen. Det ligger i sakens natur, att det i ett översättningsarbete av den storleksordning och svårhetsklass, det här gäller, skall vara lätt att påvisa ställen, där ordval och uttryckssätt kunna vara föremål för delade meningar. Dock måste man ha en alldeles särskild skyldighet att ställa höga krav på översättningens lödighet i ett fall som detta, då det bl. a. är fråga om äldre Västgötalagen, den förnämsta och märkligaste fornsvenska text vi överhuvudtaget ha i behåll.
    Som möjligen framgått av det förut sagda, synes anmälaren den största svårigheten orsakas av att man vid översättningen av en forntext helst bör bestämma sig för att förfara på ettdera av två tänkbara sätt. Antingen bör man eftersträva att åstadkomma en modern text som för den nutida läsaren klargör det sakliga innehållet i den gamla lagen utan att han annat än rent undantagsvis skall behöva söka stöd i kommentaren. Eller också kan man förutsätta att lagtexten hela tiden skall läsas jämsides med kommentaren. Med den förra utgångspunkten blir det nödvändigt att underkasta originaltexten en grundlig omredigering. Ord som ändrat betydelse måste konsekvent utbytas mot sina moderna motsvarigheter, knapphändiga formuleringar utfyllas, syntaxen anpassas till moderna språkvanor o. s. v. Denna metod tvingar översättaren att taga ståndpunkt i frågor om rätta tolkningen av dunkla ställen, den kräver också mera av honom i rent stilistiskt hänseende. Läsaren åter får till sitt förfogande en njutbarare text men kommer icke i omedelbar kontakt med det gamla språkets byggnad. Med den andra utgångspunkten behöver översättaren icke lägga ned så mycket arbete på själva lagtexten. Det räcker i huvudsak att ändra ordens böjningsformer till överensstämmelse med den nuvarande grammatiken och att tillsätta i fornspråket underförstådda subjekt o. dyl. En så beskaffad text, som måste läsas med kommentaren uppslagen, kräver mera tillägnelsemöda av läsaren men skänker honom också större egen upptäckarglädje och låter honom förnimma mera av charmen och rytmen i det gamla språket. Dettas ordföljd är bevarad, och inbäddade i texten lysa uråldriga och svårtolkade lagord med den matta guldglansen hos länkar ur ett brustet forntidssmycke.
    Vardera av dessa båda översättningsmetoder har sina särskilda fördelar och olägenheter. Den ena kan ligga bättre till för en författare,

ANM. AV Å. HOLMBÄCK OCH E. WESSÉN: SVENSKA LANDSKAPSLAGAR. 585den andra för en annan. I det arbete, varom nu är fråga, har emellertid Wessén synbarligen tillämpat båda metoderna omväxlande. Även om detta på sina ställen gjort ett splittrat intryck på anmälaren, är det honom likväl angeläget att betyga, att han även från sina utgångspunkter finner översättningen i det stora hela vara ett omsorgsfullt och förnämligt arbete, som fördelaktigt vittnar om sin upphovsmans vilja och förmåga att göra sig förtrogen även med rättsliga frågeställningar. Det innebär en stor kulturell tillgång att genom denna översättning de vidaste kretsar fått möjlighet att göra bekantskap med våra gamla landskapslagar och deras värld.
    Utom själva översättningen av lagtexten innehåller det till anmälning föreliggande bandet även en kommentar till denna och dessutom en inledning. I den sistnämnda har Wessén ingående redogjort för handskriftsmaterialet och inplacerat lagarna i deras tidssammanhang, medan Holmbäck på ett uttömmande sätt sammanfattat vad ur lagarna kan inhämtas om deras olika rättegångssystem. Kommentaren uppges i huvudsak vara författad av Wessén men särskilt för de arvsrättsliga delarna av Västgötalagarna kompletterad av Holmbäck. Medan själva översättningen av lagarna vänder sig till den historiskt intresserade allmänheten, som icke utan svårighet kan tillgodogöra sig dem på originalspråket, ha de nu ifrågavarande avdelningarna av arbetet, särskilt kommentaren, i första hand bud till en mera vetenskapligt inriktad publik.
    Det stoff, som här erbjudes, är alltför omfattande för att anmälaren inom ramen för denna recension skulle kunna ägna detsamma en allsidig granskning. Utgivarna ha haft att ta ställning till alla de vidlyftiga filologiska diskussioner, som under årens lopp förts kring olika ställen i dessa lagtexter, och ha på många punkter kommit med nya och vägande inlägg. Möjligen skulle man emellertid kunna anse, att här och var den tidigare diskussionen icke redovisats så fullständigt, som läsaren skulle ha önskat. Det förekommer, att utgivarna ange hur de själva anse att ett visst uttryck bör förstås och därefter endast tillägga, att uppräknade andra författare tolkat detsamma »annorlunda, men felaktigt». Ett exempel härå kan hämtas från kommentaren till avsnittet om urbotamål i äldre Västgötalagen. Angående straffbestämmelsen mot den som (för att göra ett fientligt infall i Västergötland) bär sköld iuir þangbreccu säges, att med sistnämnda ord utan tvivel avses tångbacke, havsstrand. Översättningen har följaktligen blivit: Det är nidingsverk att bära sköld över tångbrink. Anmälaren vill icke här hävda, att denna tolkning är oriktig, men skulle likväl ha funnit det värdefullt om det även lämnats en redogörelse för den livliga äldre diskussionen kring detta ställe, varigenom den intresserade läsaren skulle ha fått möjlighet att bilda sig ett eget omdöme. Nu får han endast veta, att SCHLYTER har en annan tolkning, vilken betecknas som felaktig utan att det upplyses vad den går ut på,1 samt att en rad andra författare även yttrat sig i frågan.

 

1 SCHLYTER ansåg ordet betyda gränsskog, vilket i varje fall passar bättre ihop med Västergötlands gränsförhållanden.

586 STURE PETRÉN.    Förmodligen får likväl denna restriktivitet tillskrivas utrymmesskäl. Även på grundval av det material, utgivarna själva tillhandahålla, känner sig läsaren emellertid ibland frestad att komma med frågor.
    Ett sådant ställe är Smålandslagens kyrkobalk 13: 7. Det är här fråga om en uppräkning av tre slag av mål, i vilka den tilltalade äger värja sig med ed av fränder och skyldemän. I denna uppräkning ingår i originaltexten brottsbeteckningen mothna häfthd. Om ordet mothna upplyser kommentaren, att det är genitiv av det feminina plurala substantivet þgor (moþgor), som betyder moder och dotter. I översättningen har den ifrågavarande brottsbeteckningen fått bliva samlag med moder eller dotter. I 13: 8 är det därefter fråga om en annan grupp mål, beträffande vilken det säges att den tilltalade skall värja sig med ed utan att edens typ närmare anges. Här ingår bl. a. ett brott, som i originaltexten benämnes äzscospiäll oc sifwiäslit. Detta betyder enligt kommentaren kränkande av blodsband och svågerskap och har i översättningen återgivits med blodskam. Straffet är i båda fallen kyrkobot. Holmbäck, som i inledningskapitlet om rättegångssystemet i Smålandslagens kyrkobalk kommer in på dessa frågor, säger att till den förra gruppen brott hör samlag med moder eller dotter och till den senare blodskam »givetvis dock icke, då brottet består i samlag med moder eller dotter, för vilket straff utsatts tidigare i lagen». Det vill ju emellertid ur systematisk synpunkt förefalla överraskande, att mål om samlag med moder eller dotter skulle behandlas i annan processuell ordning än mål om blodskam i övrigt. Anmälaren har därför måst fråga sig, huruvida icke här föreligger ett översättningsfel. Utgivarna uppge ju själva i kommentaren, att möþgor betyder moder och dotter, icke moder eller dotter. Ur kyrklig synpunkt var det även ett brott, om en man hade samlag med såväl en mor som med hennes dotter, alldeles oavsett huruvida han stod i något släktskapsförhållande till dem. I sådana fall lydde enligt bevarat domboksmaterial från senare tider anklagelsen på att mannen »hävdat modern med dottern». Anmälaren finner på grund härav troligt, att det är detta sistnämnda brott, som åsyftas med uttrycket mothna häfthd, och att översättningen härav följaktligen bör vara samlag med mor och dotter.

    Ett annat ställe i kommentaren, där anmälaren ställt sig frågande, är utläggningen av ordet baesing i uttrycket up a baesing i lekarerätten i äldre Västgötalagen. I kommentaren upplyses, att ordet betyder kulle eller hög, och att det ännu lever kvar i beteckningen på en viss kulle i Larvs socken, som kallas Larva bäsing. Vidare säges bl. a., att ordet är avlett av bas = bås, och att en inhägnad på en tingsplats kunnat kallas bäsing, att en hög ofta varit centrum för tingsplatsen, och att man då på högens topp anordnat en bäsing. Därefter fortsätter kommentaren: »Från ett besök i Larv för några år sedan har jag antecknat, att den vackra, gräsbevuxna kullen vid markytan har en omkrets av omkring 100 m. Höjden är omkring 7 m. Toppen består av en plan yta, nästan cirkelrund, med en diameter av ungefär 6 m. Den är omgiven av en hårdstampad ring eller vall, svagt buktande inåt. Marken innanför är

ANM. AV Å. HOLMBÄCK OCH E. WESSÉN: SVENSKA LANDSKAPSLAGAR. 587fast och jämn, något nedsänkt i mitten. En tydligt markerad uppgång till toppen finnes i N (eller rättare i NNÖ). Det är tydligt, att det är den här beskrivna anordningen på den runda toppen, som har givit upphov till namnet. Likheten med ett bås är slående». (Kursiveringen gjord här.)
    Också anmälaren har en gång vallfärdat till den gamla tingsplatsen i Larv och även bestigit Larva bäsing. Han måste emellertid tillstå, att han icke upptäckte att likheten mellan bäsingens topp och ett bås var slående. Däremot skulle han kunna tänka sig, att toppens av kommentatorn beskrivna utseende är resultatet av skattgrävning i förening med senare inverkan av regn- och smältvatten.
    En första förutsättning för förmodandet att inhägnader varit uppförda på tingshögarnas toppar är emellertid, att ordet bas i den avlägsna tid då därav bildades avledningen bäsing hade samma betydelse som det nuvarande bås. Redan detta kan måhända betvivlas. Från OTTO VON FRIESENS föreläsningar över fornsvenska lagtexter, som väglett så många studentgenerationer i våra fäders språk och tankevärld, minns anmälaren en helt annan förklaring på ordet bäsing. Enligt denna var bas ursprungligen alls icke namnet på någon avplankning eller inhägnad utan på den halmhög, som i ladugården gavs åt kreaturet att ligga på. Härifrån övergick ordet sedan till att beteckna även den lilla hög säd, som hälldes upp som foder åt djuret. Karakteristiskt för en sådan liten hög sädeskorn, som hälles upp ur ett ämbar, är ju att den blir absolut rund och jämn. Om Larva bäsing har en även av Holmbäck och Wessén citerad författare bl. a. sagt, att den »ser ut som om den vore svarvad». Häri låg enligt von Friesen lösningen på problemet. Bäsing betydde en liten rund och jämn hög, och just så var högen på tingsplatsen i Larv beskaffad. Möjligen har detsamma gällt även om andra liknande högar. Betydelsen bås = avplankning skulle däremot vara av senare ursprung. Anmälaren tvekar icke att anse denna tolkning, som helt säkert är välbekant för många årgångar av von Friesens studenter, betydligt mera övertygande än den som nu gives i kommentaren till den Wessénska översättningen. Vad skulle för övrigt inhägnader uppe på tingshögarna ha tjänat för ändamål?
    Även om anmälaren på dessa och möjligen ytterligare några ställen i kommentaren icke helt kan instämma med utgivarna, måste det likväl sägas att kommentaren genomgående skänker en utomordentligt värdefull belysning av lagtexterna. På åtskilliga punkter synes den ha fört forskningen avsevärt framåt. Som särskilt beaktansvärda skulle anmälaren bl. a. vilja framhålla tolkningarna av de dunkla och mycket diskuterade bestämmelserna i första flocken av balken om mandråp i äldre Västgötalagen. Utgivarna hävda här till skillnad från flera tidigare författare, att i dessa bestämmelser dråparen och icke den dräptes arvinge förutsättes lysa ett dråp på tinget. Mycket givande är exempelvis också de förklaringar, som ges till bötestaxorna i de båda Västgötalagarna. En stor förtjänst är vidare att sambandet med de andra nordiska rättsordningarna ständigt uppmärksammas. Särskilt Västergötlands ställning

588 ANM. AV Å. HOLMBÄCK OCH E. WESSÉN: SVENSKA LANDSKAPSLAGAR.som genomgångsland i förhållande till Syd- och Västskandinavien har här kommit till sin rätt.
    På grund av den mängd värdefullt stoff, som sammanförts i kommentaren och varav här endast en bråkdel kunnat beröras, kommer det Holmbäck-Wess'nska verket att för framtiden vara ett oumbärligt hjälpmedel vid studiet av våra gamla lagar. Icke minst gäller detta med hänsyn till de utförliga litteraturhänvisningarna.1 Oumbärliga äro emellertid alltjämt även de Schlyterska editionerna av lagarna på originalspråket. Också för juristen bör det vara självklart, att det är till de grundtexterna han måste gå vid varje vetenskapligt arbetande på detta område. För att vinna den rätta förtrogenheten med det gamla svenska laglandskapet måste han terrängledes genomvandra det i Schlyters sällskap och kan icke enbart hålla sig till den bekväma autostrada, vars sista del nu lyckligt fullbordats.

Sture Petrén.