Utredning ang. markpolitikens utformning. I statsråd d. 14 juni 1946 erhöll chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg — sedan ärendet varit föremål för beredning med statsrådets övriga ledamöter — K. M:ts bemyndigande att tillkalla utredningsmän för utredning av frågan om utformningen av en rationell markpolitik, såvitt angår jordens användning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Statsrådet Zetterberg anförde därvid:
    »Spörsmålet om en planmässig reglering av markens användning för olika ändamål, såsom för bostadsbyggande, industri, jordbruk, kommunikationer och friluftsliv, har under de senaste åren tilldragit sig allt större uppmärksamhet. I den mån denna fråga sammanhänger med planlagstiftningen har den senast blivit föremål för mera ingående utredning och behandling i stadsplaneutredningens slutbetänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945:15).»

    Efter att ha närmare redogjort för stadsplaneutredningens förslag betr. generalplan och regionplan samt sådana planers betydelse för förhindrande av olämplig bebyggelse, erinrade statsrådet om att spörsmålet om en reglering av markanvändningen upptagits även från delvis nya utgångspunkter. Han nämnde därvid de två vid 1945 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 290 och II: 449, däri anfördes bl. a. att planeringsuppgifternas betydelse i samhällsutvecklingen torde komma att ofantligt öka och att planeringen måste komma att syssla med användningen av all mark i landet.
    Statsrådet Zetterberg erinrade vidare om att med anledning av dessa och vissa andra vid 1945 års riksdag väckta motioner med liknande syften (II: 346 och II: 109) vardera kammarens 2:a tillf. utskott i utlåtanden med i stort sett samma innehåll (nr 18, resp. nr 10) framhållit att de delade motionärernas uppfattning att hitintills alltför ringa uppmärksamhet från samhällets sida ägnats frågan om markens rationella användning och disponering ävensom att med godkännande av de båda utskottens utlåtanden riksdagen i skrivelse d. 30 juni 1945, nr 538, anhållit om en utredning med uppgift att undersöka 1) vilka verkningar på samhällets behov att bestämma markens användning och på jordvärdefrågor, som betingas av nuvarande förhållanden och den sannolika utvecklingen av samhällsplanering i lokal, regional eller nationell skala, av samhälleligt understött bostadsbyggande, av kommunikationernas och industriens utveckling, befolkningsutvecklingen, jordbrukets intressen och andra för frågan relevanta företeelser, 2) vilka principiella ändringar i gällande dispositionsrätt till mark, som härav kunna föranledas, 3) vilka principer som böra ligga till grund för ersättningar till enskilda vid intrång i eller förvärv av dispositions- eller äganderätt till mark, samt 4) vilka principer som böra vara grundläggande för beskattning av jordvärdestegring.
    Efter att ha omnämnt vad sålunda och i övrigt förut förekommit i ärendet anförde statsrådet Zetterberg vidare bland annat:
    »De problem som här berörts äro av vittutseende natur. Särskilda delar av markfrågan ha vid olika tillfällen gjorts till föremål för utredning, men en samlad översyn av denna fråga har hittills icke kommit till stånd. Planläggning av markanvändningen har företagits endast i begränsad omfattning, främst inom den ram som angives i stadsplanelagen. Stadsplaneutredningens förut omförmälda betänkande innehåller ett flertal beaktansvärda förslag till utvidgad och förbättrad planläggning. Ett genomförande i huvudsak av dessa förslag skulle innebära ett steg framåt på vägen mot bättre markkontroll. Betänkandet kan dock icke anses innehålla någon slutgiltig lösning, framför allt emedan stadsplaneutredningen ansett sig sakna befogenhet att sysselsätta sig med annat än egentliga planläggningsspörsmål och fördenskull icke angripit markfrågan i hela dess vidd. Bland annat ha sålunda markvärdefrågorna helt lämnats å sido. En allmän översyn av frågan om markanvändningen synes nu vara påkallad, därvid de synpunkter, som angivits i 1945 års riksdagsskrivelse, böra kunna tjäna till ledning.
    Det föreligger sålunda ett stort och växande behov för samhället av att markfrågorna bli upptagna till behandling på ett mera effektivt sätt än hittills och att delvis nya instrument ställas till förfogande för dessa frågors

reglering. I det följande lämnas exempel på några av de problem som härvid träda i förgrunden. — — —
    Planläggningen av markanvändningen vilar enligt den nuvarande stadsplanelagstiftningen på den principen, att samhället, med bevarande i huvudsak av den enskildes ägande- och dispositionsrätt till marken, föreskriver deinskränkningar däri, som befinnas oundgängligen erforderliga med hänsyn till samhällets intressen och behov. Planläggningen innebär sålunda en avvägning mellan de enskilda markägarnas och samhällets intressen. Denna avvägning är svår att verkställa och risk föreligger, att de allmänna intressena få träda tillbaka. I stadsplaneutredningens förslag bibehålles i huvudsak nämnda planeringsmetod. Genom att samhällets möjligheter att dirigera markens användning enligt förslaget ökas, bli emellertid också konfliktanledningarna större. Ju längre utvecklingen fortgår i dylik riktning, desto större svårigheter uppkomma att tillse, att alla de restriktioner och förbud, varmed den enskildes verksamhet kringgärdas, bliva iakttagna. Alla dessa svårigheter minskas emellertid i samma mån som marken icke tillhör ett flertal enskilda markägare. Ej blott planläggningen utan även möjligheterna att realisera planen underlättas väsentligt, om marken befinner sig i samhällets hand. Man ledes fördenskull in på tanken, huruvida det icke för befordrandet av en lämplig markdisponering och markanvändning är erforderligt att bygga planläggningsverksamheten på att marken är i samhällets ägo i större utsträckning än för närvarande är fallet. Denna fråga bör undersökas. — — —
    Kommunernas strävan att driva en aktiv jordpolitik hämmas av att deras möjligheter att mot markägarnas önskan inlösa mark äro alltför begränsade enligt såväl expropriationslagen som stadsplanelagen. Stadsplaneutredningens förslag innebär även i detta hänseende vissa förbättringar. Förslaget är dock icke uttömmande, särskilt emedan sådan mark, som icke är planlagd, ej beröres därav. Vidare försvåras kommunernas markförvärv, vare sig det är fråga om köp av jord eller förvärv genom expropriation, genom att priset för marken blir högt. Kommunerna nödgas ej sällan betala markpriser, som icke kunna anses skäliga med hänsyn till att markens värde, utöver det rena jordbruks- eller skogsbruksvärdet, uppkommit icke på grund av markägarnas egna åtgöranden utan genom samhällets expansion och genom dess kommunikationsanläggningar och välfärdsinrättningar av skilda slag. Markpriserna kunna också ha drivits i höjden genom monopolistiska förhållanden eller på grund av överdrivna förväntningar om exploatering i förening med ovisshet om var och när exploateringen kommer att ske.
    Det kan vidare förutses, att utvecklingen av samhällets allmänna planeringsverksamhet på olika områden även i andra avseenden kommer att ställa väsentligt ökade krav på markpolitiken och nödvändiggöra en effektivisering av densamma. Sålunda kan samhället av flera olika skäl behöva påverka näringslivets lokalisering. Det kan exempelvis gälla att söka utjämna könsproportionen i tätorter, som ha industrier med övervägande kvinnlig eller manlig arbetskraft, eller att söka få till stånd en bättre balans inom näringslivet i en tätort eller i en region, där de dominerande näringsgrenarna äro starkt konjunkturkänsliga eller av andra skäl utsatta för tillbakagång.

En effektivare samhällelig markdisposition skulle utgöra ett av de viktigaste medlen i en sådan lokaliseringspolitik. — — —
    Det är ett allmänt intresse att tätortsbebyggelsens utveckling icke leder till att enheterna bli vare sig olämpligt stora eller alltför små. Visserligen erbjuda storstäderna särskilda fördelar, kanske främst genom att arbetsmarknaden är stor och väldifferentierad, till följd varav möjligheterna ökas både för företagen att snabbt och bekvämt tillgodose sitt behov av arbetskraft och för de arbetssökande att erhålla lämplig sysselsättning. Det har emellertid i den allmänna diskussionen hävdats, att storstaden också har betydande nackdelar. — — — En förbättring skulle kunna vinnas ej blott genom en begränsning av de största städernas storlekstillväxt utan även genom en förändring av deras inre struktur genom en uppdelning i lagom stora, i ekonomiskt och kulturellt hänseende såvitt möjligt självförsörjande delar.Vad åter angår de mindre tätorterna är det av betydelse att beakta ej blott nödvändigheten av att de anläggas och utvecklas på ett ur stadsplanesynpunkt ändamålsenligt sätt utan också förebyggande utvecklingsmöjligheter med hänsyn till behovet av att effektivt utnyttja den arbetskraft som kan komma att frigöras från jordbruket. Även det viktiga önskemålet att få till stånd en mera differentierad ekonomisk verksamhet på landsbygden måste uppmärksammas. — — —
    Jag vill vidare erinra, att beträffande jordbruksnäringen redan pågå undersökningar, vilka kunna förväntas behandla jordbruksfrågan i hela dess vidd. Av särskild vikt är härvid den utredning, som äger rum inom 1942 års jordbrukskommitté. Dennas slutbetänkande kan väntas inom kort. På kommitténs uppdrag har redan utarbetats en PM angående utvecklingsplanering på jordbrukets område (SOU 1946:18). Enligt denna PM avser den ifrågasatta verksamheten för jordbruksplanering att beröra andra näringsgrenar endast i den mån detta är erforderligt för planeringen av jordbruket. Motsvarande princip synes böra vara vägledande för den nu ifrågasatta utredningen. Denna synes sålunda böra befatta sig med jordbruksproblemen endast i den mån detta befinnes erforderligt för att vinna en överblick av markfrågan i hela dess vidd. Utredningen kommer härigenom främst att avse jorden i och omkring befintliga tätorter. Mark, som nu användes för jord- eller skogsbruk, bör inbegripas, om och i den mån det kan förväntas, att den inom överskådlig tid behöver tagas i anspråk för annat ändamål. Ett samband mellan denna markutredning och den ifrågasatta regionala planeringen av jordbruket föreligger särskilt i det avseendet att sistnämnda planering torde komma att påverka bebyggelsens lokalisering på landsbygden samt att omskifte av jordbruksjorden stundom är förutsättningen för att erforderlig mark i landsbygdssamhällen skall bli tillgänglig för bebyggelse. — — —
    Både i fråga om kommuns rätt att expropriera mark och beträffande markens värdering synes tiden nu vara inne för nya överväganden, därvid utgångspunkten bör vara den, att expropriationsrätten måste utvidgas och värderingen verkställas så, att uppkomsten av obehöriga vinster för markägarna förhindras. Jag vill nämna, att enligt vad jag inhämtat spörsmålet om markens värdering har uppmärksammats av bostadssociala utredningen som torde komma att förorda vissa särskilda värderingsregler vid expropriation enligt stadsplanelagstiftningen.

    Genomförandet av en aktiv och ändamålsenlig markpolitik behöver icke i alla fall förutsätta, att mark i ökad utsträckning inlöses av det allmänna. Det är möjligt att det i många fall kan vara tillräckligt, om det allmänna inlöser rätten att exploatera mark för nya ändamål, medan markägarna behålla äganderätten och alltjämt få utnyttja marken för de ändamål, vartill den förut använts. — — —
    Mot bestämmelserna i den gällande expropriationslagen finnes anledning till erinran även i andra hänseenden än sådana som förut berörts. Förfarandet vid markvärderingen är, frånsett att ersättningsbeloppen ofta bli för höga, icke tillfredsställande. — — —
    I visst samband med värderingen står frågan om införande av en värdestegringsskatt på fastigheter. Denna fråga har länge diskuterats i vårt land. Förslag rörande värdestegringsskatt framlades senast av 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt i ett den 1 september 1942 dagtecknat betänkande (SOU 1942:39). Man lär icke kunna undgå att vid behandlingen av markvärdeproblemen även komma in på frågan om värdestegringsskatten. I den mån denna fråga ej blir löst i annan ordning torde den förevarande utredningen böra uppmärksamma densamma som ett led i samhällets markpolitik i dess helhet.
    Markfrågorna omhänderhavas för närvarande av ett flertal olika myndigheter och institutioner, statliga och kommunala, centrala och lokala. En samordning av alla dessa organs arbete i syfte att ernå bättre enhetlighet i markpolitiken och större effektivitet synes böra eftersträvas. För att åvägabringa en sådan samordning bör bl. a. övervägas frågan om inrättande av ett centralt övervakningsorgan, därvid dock måste beaktas att den kommunala självbestämningsrätten icke i onödan beskäres. — — —
    Rörande vissa av de frågor, som sålunda böra prövas vid den blivande utredningen, pågå redan nu undersökningar. — — —
    Den nu ifrågavarande utredningens arbete måste givetvis äga rum i nära kontakt med dessa redan arbetande kommittéer. — — —
    Utredningen måste därjämte givetvis beakta resultatet av de undersökningar i hithörande frågor, vilka föreligga i avslutat skick men ännu icke föranlett lagstiftning. Bland sådana utredningsresultat kunna nämnas — förutom de redan nämnda förslagen av stadsplaneutredningen och 1941 års sakkunniga för värdestegringsskatt — fritidsutredningens förslag år 1938 angående reglering av strandbebyggelsen och år 1940 angående inrättande av fritidsreservat. — — —
    Utredningen torde i första hand böra söka erhålla en överblick av markproblemet i hela dess vidd. Denna undersökning bör avse att klargöra problemställningarna på området och sammanhangen mellan markfrågans olika delar. Sedan dylik överblick vunnits, bör arbetet inriktas på att belysa de spörsmål inom problemkomplexet, där fortsatt utredning kan antagas vara av särskilt värde. Sådana frågor böra därvid behandlas, där utredningen kan väntas leda till positiva och praktiskt genomförbara resultat.
    Utredningen bör bedrivas så snabbt som möjligt och bör närmast syfta till utformandet av principförslag. Det lärer dock böra stå utredningen fritt att framlägga även detaljerade författningsförslag, därest omständigheterna anses giva anledning därtill och utredningsarbetet icke därigenom i onödan

fördröjes. Särskilt på expropriationslagstiftningens område kan det antagas visa sig erforderligt att utarbeta förslag till vissa författningsändringar, avsedda att gälla i avvaktan på de mera genomgripande lagstiftningsåtgärder som kunna bli en följd av utredningens slutresultat. Vid utredningsarbetet bör även i övrigt eftersträvas att utan dröjsmål efter hand framlägga utredningsresultat och förslag allteftersom arbetet fortskrider.
    Utredningen synes böra verkställas inom justitiedepartementet av särskilda utredningsmän i samråd med företrädare för olika intressen och kunskapsområden som beröras av utredningen.»
    Ang. utredningsmännen se s. 635.