STRAFFVERKSTÄLLIGHET OCH ALLMÄNPREVENTION.
AV
PROFESSOR VILHELM LUNDSTEDT.
Detta är icke en fråga, vari klarhet kan vinnas genom några timmars debatt. Jag vill för min del egentligen endast söka giva ett ringa bidrag för tillrättaläggandet av själva frågeställningen. Beträffande denna råder det nämligen enligt min enkla mening för närvarande stor förvirring. Den nya reformen om straffverkställigheten har tydligen dominerats av individualprincipen. Jag kallar den så, därför att man ju icke blott har förebyggande av återfall i sikte utan åtskilligt annat. Man kan säga, att allmänpreventionen helt förts åt sidan. Denna individualprincipens dominans har sin grund i rättsideologiens och därmed rättvisemetodens makt över straffrättsvetenskapen. Då gärningsmannens skuld å ena sidan utgjorde en nödvändig förutsättning för straffet och å andra sidan till fullo rättfärdigade detsamma, så blev det i själva verket logiskt omöjligt och följaktligen rena meningslösheten att se straffet, d. v. s. strafflagen, ur allmän synpunkt. Så länge skuldföreställningen hade denna betydelse, fanns det ingen anledning att bedöma straffets funktion annorlunda än som en reaktion i det enskilda fallet, och sålunda ingen anledning att i annan mån beakta straffets betydelse för samhällsorganisationen. Men, säger man då kanske, se på FEUERBACH och hans efterföljare. Feuerbach beaktade dock straffhotets betydelse för brottslighetens nedkämpande och därmed straff-lagens prevenerande betydelse i samhället. Men hur gick det? Det dröjde
inte så länge, innan individualprincipen i alla fall tog ledningen. Och så måste det gå, så länge skuldkravet uppehålles. Det är i själva verket detta skuldkrav, som har snedvridit frågeställningen och åstadkommit frågans inriktning på straffets betydelse för den enskilde brottslingen. Visserligen har det bedyrats, att frågan om straffets rättsgrund vore en sak och straffets ändamål en annan. Men detta kan näppeligen vara annat än blott och bart ett tomt talesätt, varigenom man försöker sammanjämka två med varandra helt oförenliga linjer, den rättsideologiska, d. v. s. rättviselinjen, å ena sidan och vissa sociala synpunkter å andra sidan. Om gärningsmannens skuld är rättsgrunden till straffet, så måste självfallet straffets syfte därav bestämmas och sålunda vara att utöva den rättvisa vedergällning, varigenom brottet sonas och skulden utplånas. Att samtidigt påstå straffets syfte vara något helt annat går icke ihop. Men när man nu likväl, utan att begripa skuld-rättvisemetodens chimäriska natur, icke kunnat undgå att influeras av det samhälleliga trycket, icke kunnat undgå att influeras av straffets uppenbara nödvändighet för samhällsorganisationen och dennas bestånd, så har dock denna influens måst till väsentlig del hämmas just på grund av dess oförenlighet med utgångspunkten om skulden såsom straffets rättsgrund. Denna utgångspunkt har städse legat och verkat aspektens intvingande inom det enskilda fallets ram, sålunda begränsande hela synkretsen och avskärande blicken från den stora sociala horisonten. Naturligtvis har man icke kunnat undgå att begripa, att vissa handlingars, de s. k. brottens, regelmässiga bestraffning var ett livsvillkor för samhällets bestånd och lugna utveckling. Detta ha emellertid socialt intresserade lekmän förstått lika bra som kriminalisterna. Men när dessa skolat utnyttja synpunkten, ha de helt enkelt nödgats malträtera densamma, därför att den icke gått ihop med deras grundläggande lära om skulden såsom straffets rättsgrund. Om det är så, att vissa handlingar bestraffas, på det att människorna i allmänhet måtte avhålla sig därifrån och samhället följaktligen måtte kunna bestå, så kan det icke finnas någon annan »rättsgrund» för det enskilda straffet, än att det är ett moment i strafflagens uppehållande såsom gällande rätt. Och frågeställningen måste bli: vad är grunden till strafflagens uppehållande. Och på den frågan kan då återigen intet annat svar givas, än att strafflagens uppehållande är nödvändigt, på det att samhället icke må översvämmas av dessa handlingar, som vi kalla
brott, och allt rätts- och samhällsliv förkvävas, kort sagt på det att samhället måtte kunna leva. Men om det förhåller sig på detta sätt, om härmed grunden till strafflagen och det enskilda straffet givits, då är det fullkomligt meningslöst att motivera straffet med några rättvisesynpunkter och att i brottslingens skuld eller annan »undermålig» viljebeskaffenhet proklamera straffets rättsgrund. Och tvärtom, om man har den inställningen, att straffets rättsgrund ligger i brottslingens skuld eller dylikt, då är man logiskt förhindrad att hävda straffets, d. v. s. strafflagens, allmänpreventiva funktion.
Märk väl, att jag säger, att man är logiskt förhindrad. Det sociala livets eget tryck kommer alltid att verka på omdömet, i högre eller lägre grad. Det är icke min sak att i denna snedvridna materia närmare söka angiva, hur detta tryck mer eller mindre omedvetet och oemotståndligt skär in i skuld-rättvisans linjer. Men det är för visso dessa, som kommit FEUERBACHS stora tanke1 om straffhotets betydelse, d. v. s. strafflagens prevenerande verkan, att förfuskas, så att tanken i fråga mångenstädes i straffrättsvetenskapen blott blivit en nära nog innehållslös formel. Man förnekar den naturligtvis icke, men man synes känna på sig, att den icke kan med någon styrka utnyttjas eller urgeras, utan att man råkar i logisk konflikt med grundläran om straffet såsom havande sin rättsgrund i brottslingens skuld.
Med denna lära är intet annat förenligt än att betrakta straffet blott såsom en reaktion mot den enskilde brottslingen. Därmed avskäres, såsom jag redan nämnt, det stora sociala perspektivet för blicken, och trycket från samhällslivet och dettas behov kan väsentligen endast göra sig gällande inom ramen för det sålunda förträngda perspektivet, d. v. s. inom det enskilda fallets ram. Där ha vi så förklaringen till individualprincipens dominerande betydelse. Med uppfattningen om straffet såsom en reaktion på brottslingens skuld och sålunda om att straffet har sin raison d'être i det föreliggande enskilda fallet, äro faktiskt alla de egentligen, d. v. s. ursprungligen, under individualprincipen fallande syftena med straffet förenliga: självfallet stå syftena att förebygga brottslingens återfall, att moraliskt förbättra honom eller att so-
cialt tillrättföra honom i god harmoni med denna uppfattning; icke heller finns det något logiskt hinder för att på grund av ådragen skuld döma en person till frihetens förlust på längre tid eller till döden i, jämväl, syftet att dymedelst oskadliggöra honom.1
Den som har läst prof. EKELÖFS sista inlägg i detta ämne i Svensk Juristtidning måste av vad jag nu sagt få föreställningen, att jag tillhör en mycket gammal årgång, som illa följt med min tid. Han skriver nämligen, SvJT 1946 s. 162:
den högst primitiva uppfattningen av straffets funktion såsom rättvis vedergällning av brottet saknar numera helt anhängare inom svensk straffrättsvetenskap och att fortfara med angrepp på densamma är sålunda att offra skott på döda hökar. Den straffteori som sedan senare delen av det förra seklet stått i centrum för uppmärksamheten är däremot (kurs. här) den individualpreventiva.
Ehuru ordet skuld här icke nämnes synes det nödvändigt, att professor Ekelöf med detta uttalande har i sikte grundläran om
skuld såsom rättfärdighetsgrund för straffet. I anledning av uttalandet nödgas jag i förevarande saks intresse göra några påpekanden.
1. Om den individualpreventiva straffteorin — vilken jag i det föregående kallat för individualprincipen — stått i centrum allt sedan senare hälften av förra århundradet, så har detta, väl att märka, skett, samtidigt som grundläran om skulden såsom rättfärdighetsgrund för straffet upprätthållits. Någon motsättning mellan denna lära och den individualpreventiva straffteorin fanns sålunda icke. Att genom citat från nordisk och utländsk litteratur i ämnet belägga detta påstående anser jag överflödigt.
2. Att individualprincipen och icke allmänpreventionen gick segrande fram har sin naturliga förklaring just däri, att endast den förra kunde bringas i samklang med den härskande grundläran om skulden såsom rättfärdighetsgrund för straffet.
3. När professor Ekelöf med sitt uttalande menar, att nutida svensk straffrätts vetenskap övergivit denna skuldlära, så föranleder detta följande anmärkningar:
a. Själva skuldidéns övergivande betyder icke, att man också frigjort sig från alla de tankegångar, som inom straffrätten utbildats i skuldidéens hägn. Hit hör sådant som att negligera straffbudets funktion och stirra sig blind på straffet in concreto och följaktligen hylla individualprincipen.
b. Med svensk straffrättsvetenskap i detta ämne kan icke identifieras de tre nu levande straffrättsprofessorernas inställning, även om nu denna — varom jag icke är övertygad — vore entydig. Vi ha att beakta den rättsbildade uppfattningen i övrigt, bl. a. den som intages av straffrättskipningens representanter. En rundfråga skulle här ingalunda med någon säkerhet resultera i majoritet för skuldlärans övergivande. Min erfarenhet är den motsatta. Vi ha vidare och framför allt att räkna med representanterna för kriminallagstiftningen. Att dessa skulle i allmänhet vara frigjorda från skuldläran är det grundlöst att antaga. Skuldidén är här i skilda kretsar nog så bastant, kanske dock mindre bland vissa rättslärda än bland andra och lekmännen.
c. Vad nu de rättslärda lagstiftare angår, som icke tro på straffet som vedergällning för skuld, måste jag erinra om vad jag redan antytt, nämligen att det icke hänger just på idéen om skulden och dess sonande utan på den såsom konsekvens därav utvuxna rättvisemetoden med dennas intvingande av den bedö-
mande blicken på det enskilda fallet. Jag skulle förmoda, att nu antydda rättslärda — om jag bortser från en eller annan, t. ex. professor WETTER — alltjämt icke vilja sätta någons auktoritet i denna fråga framför professor THYRÉNS. Thyrén laborerar icke direkt med skuldidén. Men han har en åskådning, vilken lika mycket som denna logiskt utesluter möjligheten att låta strafflagens allmänpreventiva funktion få grundläggande betydelse i straffrätten och vilken direkt inbjuder till individualpreventiv straffteori. Thyrén menar nämligen, att straffet i det enskilda fallet måste ha en rättsgrund och förvisso av sådan art, att samhället blir därigenom berättigat att straffa delinkventen. Denna rättsgrund skall bestå i personens samhällsfarliga viljebeskaffenhet. Detta är, varom man kan övertyga sig, en kardinalpunkt i Thyréns åskådning. Min tanke att grunda strafflagen med dess nödvändighet för samhället såsom brottshämmande faktor karakteriseras av Thyrén såsom »upprörande cynism» och såsom »den rena offerdjursprincipen». Därav inses, att Thyrén icke verkligen kan ha den meningen, att strafflagens allmänprevenerande funktion vore syftet med strafflagen. Om handlingen såsom uttryck för den enskilde delinkventens samhällsfarliga vilja motiverar straffet såsom varande dettas rättsgrund och straffets syfte följaktligen måste vara att reagera emot denna vilja; hur skall det då finnas någon möjlighet att få in synpunkten av allmänprevention i motivläget? Såvitt verkligen allmänpreventionen beaktas blir delinkventen endast att betrakta som en droppe i det stora folkhavet. Naturligtvis kan man — fastän man har nyss berörda åskådning — säga sig, att det dock faktiskt är så, att strafflagens uppehållande har allmän brottsprevenerande betydelse. Men detta blir då utifrån åskådningen ifråga blott en slumpvis gjord iakttagelse, som man klistrar utanpå det hela. Så har allmänpreventionen de facto mer och mer behandlats inom straffrättsvetenskapen, och så har den i enlighet härmed behandlats vid utarbetandet av den nu antagna straffverkställighetslagen.
Mången finner säkerligen dessa anmärkningar ointressanta och överflödiga i detta sammanhang. Själv tillmäter jag dem dock en viss betydelse. Jag har med dem avsett att visa, att den individualpreventiva straffteorin och individualprincipen överhuvud är en följd av straffrättsvetenskapens ovetenskaplighet, och detta
torde ha intimaste samband med den sak, som här föreligger till diskussion.
Gentemot den nyss konstaterade inställningen hos straffrättsvetenskapen — vare sig denna inställning, såsom framgår av den utländska litteraturen, i allmänhet ännu i dag behärskas av skuldläran, eller den undantagsvis representerar en s. k. modernare åskådning, t. ex. Thyréns, i båda fallen tvingande bedömaren att inrikta sig på en isolerad situation, avskuren från det sociala perspektivet — tillåter jag mig nu att hävda, att det enskilda straffet icke har någon annan rättsgrund, än att det är en nödvändig konsekvens av straffbudet, såsom i kraft varande lag. Det är straffbuden, alltså strafflagen, det rör sig om. Att fråga efter dennas rättsgrund åter är lika meningslöst som att fråga efter rättsgrunden till samhället självt. Ty samhället betingas helt enkelt bl. a. av att en strafflag uppehålles. Med andra ord: uppehållandet av en strafflag är nödvändigt, på det att samhällsorganisationen icke skall duka under på grund av översvämningen av sådana handlingar, som vi nu — därför att vi ha en strafflag — kunna karakterisera såsom brott. Det är med hänsyn till denna strafflagens funktion, som de olika straffen, d. v. s. straffverkställigheten, måste utformas. Det är med hänsyn till denna strafflagens funktion, som straffet i princip måste innefatta ett visst, alltefter de olika brotten varierande, mått av lidande för den, som underkastas detsamma. Just precis det för ändamålet erforderliga måttet kan självfallet icke fastställas. Man får nöja sig med vad som kan fixeras med hjälp av såväl gångna tiders gradskalor som psykologisk erfarenhet. Men hur mycket än lagstiftaren i humanitetens namn kan känna sig manad att skänka beaktande åt de straffet underkastade brottslingarnes läge och framtid, så får han icke glömma, att han är samhällets maskinmästare och att strafflagen uppehålles för samhällets skull och icke för brottslingarnes. Följaktligen förväxlar han sin egen uppgift, om han av antydda humanitära synpunkter låter strafflidandet mildras under det nyss skisserade måttet. Och han begår denna förväxling i glömskan av, att strafflagens sociala funktion gäller miljonerna i samhället och icke fåtalet straffdömda individer.
Är nu detta riktigt — något som förefaller mig själv obestridligt — då är det nödvändigt att i miljonernas tillbakahållande
från brottsliga gärningar se strafflagens sociala funktion och det blir en huvudsak att tillse, att straffverkställigheten städse så utformas, att denna strafflagens funktion icke kommer till korta. Därmed är också en begränsning angiven för straffverkställighetens anordning under hänsynstagande till de straffet undergående individernas välfärd. I förarbetena till den lag, som vi antogo i slutet av förra året, synes mig denna enligt min ringa mening högviktiga synpunkt egentligen icke ha beaktats på annat sätt, än att man intalat sig, att det lidande, som frihetsförlusten innebär, icke till förfång för strafflagens nämnda sociala funktion kunde motverkas därav, att denna frihetsförlust skedde under mer eller mindre gentemot delinkventerna hänsynsfulla former. Såsom jag sade i riksdagsdebatten, kan jag i denna fråga icke uppträda som fackman, och jag vill därför ogärna yttra mig däri. Men då jag här knappast kan undgå att antyda min mening, må det ske i all korthet.
Jag anser detta argument med »frihetsförlust» såsom ensamt avgörande visserligen vara ganska bestickande men likväl odugligt. Frihetsförlust och frihetsförlust kunna ur lidande-synpunkt vara vitt skilda företeelser. Det måste kunna vara en mycket stor skillnad i fråga om personligt lidande mellan inspärrning på straffarbete i slutna anstalter och intagandet i öppna anstalter med permissions- och besöksmöjligheter, s. k. frigång m. m. Att dylika förmåner ha särskilda individuella förutsättningar torde spela mindre roll, ty den på anstalt icke intagna allmänheten, varom här allenast är fråga, kommer huvudsakligen att influeras av de liberalaste straffkonsekvenserna, d. v. s. de, vilka delinkventen genom ett s. k. gott uppförande kan komma i åtnjutande av.
För att gripa fatt i den allmänna moralen måste straffet, enligt min mening, vara ett lidande och ett lidande, som står i viss proportion till de sociala värden, som genom brottet anses angripna. Det måste vara större ju högre värden som stå på spel och ju högre grad av fasthet i pliktkänslan eller moralinstinkten mot brottet som därför också ur social synpunkt är erforderlig. Man förstår av detta, att jag vid mitt anförande i riksdagen faktiskt egentligen blott hade de grövre brottstyperna i sikte: mord, dråp, grov misshandel, våld, våldtäkt, rån och vissa andra förmögenhetsbrott. Jag befarade, att också ett långvarigt frihetsstraff av den liberalaste nya typen icke skulle kunna i till-
räcklig grad vidmakthålla styrkan i det moraliska kraftkomplexet i hela den sociala miljön, varifrån i sin tur härleder sig den djupa men spontana, d. v. s. reflexionslöst verkande, instinktmässiga avsky mot dylika brott, som vore erforderlig till betvingande av de passioner, d. v. s. likaledes reflexionslöst verkande frestelser, som utan denna betvingning skulle taga sig utlopp i brottsliga gärningar av nu antytt slag.
Detta kunde jag naturligtvis icke närmare utföra i riksdagen, och då man visserligen ofta berört mitt riksdagsanförande men icke synes ha intresserat sig för min verkliga åsikt i ämnet, nödgas jag — om det överhuvud ligger någon mening i att man vore intresserad av mina dubier gentemot den nya lagen — här, tyvärr i största korthet, skissera denna min åsikt.
Såvitt menliga följder av en viss styrka eller risk för sådana följder konsekvent inställa sig på våra handlingar, så uppstår så småningom i medvetandet ett så tillvida oreflekterat avböjande av handlingen, att man alls icke tänker på den skadliga effekten; man säger sig utan vidare: så där får du inte göra, d. v. s. handlingen framstår som pliktvidrig. Styrkan i denna pliktkänsla står helt naturligt i proportion till den skada, som jag riskerade att drabbas av, därest jag företoge handlingen, ävensom i proportion till risken. (Kvinnans kyskhetsplikt torde exempelvis på detta sätt ha uppkommit genom medvetandet om de menliga följderna för henne av det illegitima könsumgänget.)
Detta är en av de synpunkter, ur vilka man har att se straffhotets moralbildande verkan. Genom straffbudets regelmässiga uppehållande kommer straffet i det allmänna medvetandet att framstå såsom en nödvändig, och icke blott möjlig, konsekvens av den brottsliga handlingen. Redan därigenom uppstår en särskild fasthet i inställningen mot brottet. Emellertid är det viktigt att i sådant avseende betona straffets betydelse till skillnad från betydelsen av de moraliska och religiösa reaktioner på en handling, som också kunna skänka konsistens åt en pliktkänsla emot handlingen, nämligen samvetsagg och fruktan för religiösa straff. Det juridiska straffet dirigerar moralen emot handlingen såsom sådan, såsom typ, utan hänsyn sålunda till det individuella fallet och till möjligheten, att man med allehanda sofistik intalar sig, att just i detta fall omständigheterna äro sådana, att reaktionen kommer att utebliva. Den genom strafflagen uppammade moralen mot brott får sin särskilda ofrånkomlighet just därigenom, att
den är inriktad mot handlings-typen och följaktligen icke beroende av den vid handlingstillfället med dess särskilda omständigheter uppstående känslan av vad som vore rätt eller orätt.
Att det emellertid är just denna ofrånkomlighet hos den allmänna moralen emot brott, som är något för samhället absolut nödvändigt, inses, när man beaktar, hur pass mycket den s. k. moralen iakttages, när straffsanktion saknas. Finns det någon slags jämförelse t. ex. mellan frekvensen i å ena sidan lögn och bedrägeri utanför straffområdet och å andra sidan den kriminaliserade förfalskningen och bedrägeriet som brott? Det förefaller vid närmare eftersinnande helt enkelt vara nödvändigt, att samhället litar just till straffreaktionen för att med någon fasthet kunna dirigera den allmänna moralen emot sådana handlingar, som vi kalla brott. Men är det då möjligt att komma ifrån, att denna dirigering just är strafflagens sociala funktion?
Denna fråga synes man så mycket mindre kunna besvara med nej, som det kan visas — ehuru jag nu icke skall gå in på denna bevisföring — att det i samhället verkligen existerar en just av strafflagens uppehållande betingad allmän moralisk inställning emot brotten. Jag vågar påstå, att vi häri ha strafflagens mest betydande verkan. Och eftersom man icke synes ha tagit någon närmare notis om de resonemang, som jag i sådant avseende framlagt, skall jag här kortfattat återgiva dem.
Att man fäst sådan vikt vid straffets avskräckande verkan torde bl. a. ha berott på förbiseende av två ting. Det ena, som nu icke alls skall beröras, är betydelsen för gärningsmannen av känslan, att brottet icke eller med största sannolikhet icke kommer att upptäckas. Det andra, som man förbiser, är den styrka i moralinstinkten emot brottet, som uppstår genom trycket på den enskilde brottskandidaten utifrån, genom det socialt psykiska inflytandet på honom från den honom omgivande miljön.1
Om nian tänker sig en person inför en brottsfrestelse stå där ensam och psykiskt isolerad, så skulle hans pliktkänsla mot brottet ofta icke vara mycket värd. Den skulle icke kunna reagera fritt utan skulle antingen insövas genom egoistisk sofistik eller motverkas mera öppet av hans intresse att begå brottet. Den moraliska reaktionen får däremot fria tyglar och släpper sig helt lös, när den riktar isig mot en blott i fantasien given handling, d. v. s. när man står såsom en själv icke materiellt intresserad iakttagare av andras handlingssätt. Det är därför just denna inom den sociala miljön utbredda, genom ömsevis påverkan stegrade och utan hinder av några hämmande intressen reagerande pliktkänsla, som får sådan fasthet och styrka. Denna ackumulerade kraft av blandat reflekterade och oreflekterade pliktkänslor transformeras och utsändes, bildlikt talat, i suggestiva strömmar av oreflekterade pliktkänslor — om jag så, för att fullfölja bilden, får säga, moralgnistor — varmed den enskilde bombarderas, när han står inför brottsfrestelsen. Hans egen reflekterade pliktkänsla kan det som sagt stundom vara si och så med. Den avgörande hämningen mot hans brottsimpulser utgöres då av den på antydda indirekta väg åstadkomna moralinstinkten mot gärningen, den spontana, reflexionslöst verkande känslan, att gärningen absolut icke får ske, vilka bevekelsegrunder som än eljest kunna finnas för densamma.
Vad jag nu sist har påpekat, liar avgörande betydelse för förståelsen av min teori om den allmänna moralbildande betydelsen av strafflagens uppehållande. Ty det är detta instinktiva avböjande av gärningen från den enskilde brottskandidatens sida, som är samhällets främsta garanti emot vissa grövre brott, där situationen ofta är den, och för alla normala människor kan tänkas bliva den, att all möjlighet är utesluten att reflektera vare sig över gärningens följder eller dess moraliska beskaffenhet. All reflexion tränges tillbaka av kraften i brottskandidatens lidelser, det må röra sig om ingrodda eller uppbrusande känslor av hat och hämnd eller om andra passioner. Det är här fråga om rent instiktmässiga krafters inriktning på brottet, krafter obundna av förnuftet och därför icke ens påverkbara av fruktan för ett straff, som med visshet måste följa på gärningen. Sådan avskräckande verkan förutsätter just det, som här är uteslutet, nämligen reflexionen över gärningens följder. Nu antydda reflexionslöst verkande krafter för brottet kunna blott motverkas av lika reflexions-
löst verkande krafter mot brottet. Dessa senare krafter utgöras av på nyss skildrade indirekta väg uppkomna moraliska instinkter mot brottet hos brottskandidaten.1
Emellertid hade jag i förevarande avseende i riksdagen uttalat mig sålunda:
På grund av senare delen av min framställning vill jag sålunda såsom min mening betona vikten av att straffverkställigheten så anordnas, att det genom strafflagens uppehållande åstadkomna moraliska kraftkomplexet mot brotten i samhället eller i särskilda sociala miljöer icke så försvagas, att den erforderliga nyss förklarade moralinstinkten mot brottet hos brottskandidaten in concreto försvinner. För egen del befarar jag — åtminstone beträffande de grövre brotten — att den härför nödiga intensi-
teten i pliktkänslan mot brottet inom samhället eller inom den sociala miljön icke står i proportion blott till strafftidens längd utan jämväl till straffets kvalifikation. Och bevisskyldigheten torde få anses helt vila på den, som påstår, att den psykiska inverkan av kunskapen om strafflidandet på allmänhetens moraliska inställning mot brotten blott beror på straffets långvarighet och icke på dess karaktär av lidande i övrigt.1
med ledning av HÄGERSTRÖMS undersökningar sökt utveckla angående strafflagens moralbildande verkan (Principinledning. Kritik av straffrättens grundåskådningar, s. 22—36, jfda med Till frågan om rätten och samhället. Svar till professor THYRÉN, S. 111—113), så måste man förstå, att den allmänna moralinställningen emot brotten, omöjligen kan försvagas genom en klar insikt om strafflagens raison d'être. Strafflidandet såsom en regelmässig följd på handlingen kvarstår ju oförändrat. Och att strafflidandet nu motiveras såsom konsekvens av en ordning, vars uppehållande är nödvändigt för samhällets liv och för människornas existens såsom civiliserade varelser, kort sagt nödvändigt för tillgodoseendet av vad vi praktiskt taget alla vid närmare eftersinnande betrakta som våra högsta värden — skulle detta minska straffbudets förmåga att rycka den allmänna moralen med sig emot brottet? Förvisso förhåller det sig tvärtom. Insikten om nu nämnda förklaring till straffet torde i själva verket numera vara vida effektivare för moralbildningen än tron på straffet såsom vedergällning för skuld. Ihågkommas må emellertid att även med full insikt om bestraffningen såsom ett slags »martyrskap» för samhällets skull kan för mången den frågan uppstå, om straffet är »rättvist» eller icke. Straffet måste nämligen för att kunna så att säga gripa fatt i den allmänna moralen vara ett lidande, som står i viss proportion till det »sociala värde» (angående detta uttryck se dels Principinledning, s. 34 n. 1, och dels Strikt ansvar, I s. 558 ff., och där gjorda hänvisningar), som brottet riktat sig emot. Anses strafflidandet ur denna synpunkt uppenbarligen för stort, kommer det av rättsideologiskt alltjämt influerade människor att betraktas som mer eller mindre »orättvist». — Ehuru jag är övertygad om att icke genom dessa noter ha kunnat uppklara ens alla de missförstånd, som mitt riksdagsanförande redan föranlett, kan jag icke ytterligare ifrågasätta att få taga tidskriftens utrymme i anspråk. — Av samma skäl nödgas jag avstå från mina synpunkter angående egendomligheterna i sista stycket av prof. EKELÖFS berörda artikel i SvJT, där han bl. a. säger, att det här åtminstone delvis vore »fråga om kausalsammanhang, som ej kunna vetenskapligt utredas».