Socialdomstolar. Den svenska sociallagstiftningen har under senare decennier hastigt utvecklats. Detta har bland annat inneburit ökad rättssäkerhet i samhället i det att skyddet för den laglydige medborgaren mot de asociala förstärkts. I allt högre grad har det också blivit möjligt att tillgodose önskemålet att envar vård- eller hjälpbehövande verkligen kommer i åtnjutande av vad han enligt sociallagstiftningen har rätt till. I den mån vården eller hjälpen ges honom mot hans vilja och innefattar grövre ingrepp i hans personliga frihet, varvid frihetsberövande inom anstalt tilldrar sig största intresset, blir det nödvändigt att också beakta rättssäkerheten gentemot sociallagarna och de myndigheter som tillämpa dem. I nuvarande skede har det därför blivit naturligt att diskutera detta ämne — »rättssäkerheten i socialvården»— och att då den slutliga utformningen sker av vårt socialvårdssystem dit förlägga sådana rättssäkerhetsgarantier, som inom straffrätt och straffprocessrätt sedan lång tid tillbaka uppfattas som självklara.
    Skilda metoder är tänkbara, då det gäller att tillgodose rättssäkerheten i socialvården.1 Under alla omständigheter torde det dock vara nödvändigt, att förfarandet i ärenden särskilt om frihetsberövande förenhetligas, så långt detta med hänsyn till ingreppens skilda art och syften är möjligt, och att detta förfarande kommer att innefatta ärendenas prövning av myndighet, som besitter allmänt förtroende för skicklighet och oväld, samt kännetecknas, exempelvis då det gäller möjlighet att anlita biträde och att anföra besvär, av grundsatser som motsvara dem som gälla inom straffprocessen. Det är för den skull naturligtvis icke tvunget att samma myndighet besluter t. ex. om internering på alkoholistanstalt och om intagande för vård å sinnessjukhus. Dessa rader vill emellertid fästa uppmärksamheten på det alternativ vid en reform av socialvårdens förfaranderegler, som inrättandet av särskilda domstolar med uppgift att administrera i främsta rummet socialvårdens samtliga frihetsberövanden utgör.
    Organisationen kunde lämpligen omfatta en socialdomstol i varje län, bestående av lagfaren ordförande och som bisittare exempelvis två lekmän och två läkare. En så väsentlig lättnad i länsstyrelsernas arbete med socialärendena torde genom domstolen kunna uppnås, att ordförande och sekreterare borde kunna avlönas med besparingar från länsstyrelsernas stat. Besvär över beslut av socialdomstolen torde böra anföras hos regeringsrätten.

 

1 Förf. har tidigare behandlat ämnet i »Administrativa frihetsberövanden» särsk. s. 164 ff. samt i en uppsats i det gemensamt med CARL BJÖRKMAN utgivna arbetet »Rätten att leva» s. 65 ff. 

HILDING EEK. 67    De frihetsberövanden som f. n. förekomma inom socialvården ske i alkoholistprocessens, barnavårdsprocessens, fattigvårdsprocessens och lösdriveriprocessens former samt enligt sinnessjuklagen. Beslut om internering på alkoholistanstalt träffas f. n. av KB. Svårigheter torde icke möta att överföra KB:s befogenheter enligt alkoholistilagen till socialdomstolen. Denna skulle därutöver tilldelas befogenhet att avgöra besvär över anstaltsstyrelses beslut att vägra utskrivning. Jämväl KB:s befogenheter enligt barnavårdslagen att pröva frågor om omhändertagande för skyddsuppfostran samt om utskrivning av den, som sålunda omhändertagits, torde lätteligen kunna överföras till socialdomstolen. Måhända erfordras, jämte skilda formella lagändringar, i sammanhanget jämväl ett klarläggande av den kompetens i hithörande frågor, som tillkommer skyddshemsinspektören. Besvärsförfarandet enligt fattigvårdslagen är f. n. dualistiskt i det att högsta instans i vissa fall är regeringsrätten och icke som enligt huvudregeln kammarrätten. En instansordning som innebär besvär från vederbörande nämnd eller styrelse till socialdomstolen och därefter regeringsrätten i frågor, som röra den enskildes frihetsintresse, borde emellertid kunna etableras utan att göra våld på den vedertagna ordning, enligt vilken instansföljden KB—kammarrätten är den lämpligaste i ekonomiska och övriga framför alltkommunerna och mindre de enskilda angående fattigvårdsärenden.
    Lösdriverilagstiftningen är f. n. föremål för reformarbete. Resultatet därav kan tänkas bli en ny särskild lösdrivarlag eller »lag om arbetsfostran» i anslutning till 1939 års förslag1 eller också — i överensstämmelse med den tankegång som kommit till uttryck i strafflagberedningens yttrande till andra lagutskottet samt utskottets utlåtande nr 76 till 1945 års riksdag — vissa mindre kompletteringar av strafflagen, särskilt kriminalisering av vissa former av bettleri, vilka skulle göra en särskild lösdrivarlag överflödig i det att övriga sociallagars bestämmelser om hjälpåtgärder kunna i vidsträckt omfattning tillämpas å lösdrivarklientelet. En tredje möjlighet är att ersätta lösdrivarlagen med bestämmelser om kriminalisering av grövre former av lösdriveri.2 Endast i förstnämnda fall — vid tillskapande av en ny särskild lösdrivarlag — skulle särskilda frågor om lösdrivares behandling falla under socialdomstolen. Socialdomstolen torde i sådant fall kunna övertaga sådana befogenheter som enligt 1939 års förslag till lag om arbetsfostran tilldelats allmän domstol.
    Förutsättning för såväl intagande för vård å sinnessjukhus3 som för

 

1 SOU 1939:25.

2 I Administrativa frihetsberövanden s. 181 ff. har jag, för det fall särskilda åtgärder skulle anses erforderliga mot lösdrivarlagens restklientel sedan lagen avskaffats, föreslagit att rekvisitet vid ev. kriminalisering skulle byggas upp på en kombination av ådagalagd ovilja att draga försorg om eget uppehälle samt vägran att mottaga hjälpåtgärd eller bestämt indicerad tredska i förhållande till anvisad sådan åtgärd. Att sålunda ställa den straffbara handlingen i relation till sociallagarnas hjälpåtgärder skulle innebära en förstärkning av dessa lagars tvångsmedel, vilken särskilt kunde visa sig värdefull, om frihetsberövanden enligt dessa lagar i praktiken icke skulle kunna tillräckligt effektivt utnyttjas som tvångsmedel på grund av platsbrist inom anstalterna.

3 Om intagning för observation gälla i viss mån andra villkor. Se Administrativa frihetsberövanden s. 52 ff.

68 HILDING EEK.kvarhållande är att den person, vars internering ifrågasättes, är dels sinnessjuk, dels ock i behov av vård å sinnessjukhus. Utskrivning skall ske, så snart behov av vård å sinnessjukhus icke längre föreligger. Bedömandet av dessa förutsättningars förhandenvaro kan vid första påseendet uppfattas som en rent medicinsk angelägenhet. Emellertid måste särskilt vid bedömandet av vårdbehovet en avvägning ske mellan den ifrågavarande enskilde individens frihetsintresse och det allmänna intresset av hans internerande, en avvägning som innebär en rättslig prövning av bland annat den psykiatriska expertis som kan framläggas i frågan. Att så är förhållandet har erkänts i och med att plats i sinnessjuknämnden beretts åt juridisk sakkunskap.1 I åtskilliga avseenden knytas vidare förutsättningarna för frihetsberövande enligt sinnessjuklagen vid rent formella kriterier; det gäller särskilt intagningen, där vårdattesten blir avgörande och realprövningen av såväl sjukdomstillståndet som vårdbehovet i verkligheten sker först senare. I formfrågorna torde en juridisk instans ha en icke minst viktig funktion, åtminstone för att övervinna den misstro mot sinnessjukvården, varpå tecken obestridligen kunna inregistreras och som icke undanröjts genom tillkomsten av sinnessjuknämnden. Det ligger i sakens natur att sjukvårdsläkarens befogenheter i fråga om intagning, kvarhållande och utskrivning icke kunna överflyttas på en domstol. Däremot torde denna kunna tilldelas uppgiften att som besvärsinstans över sjukvårdsläkaren pröva sådana frågor, som ha betydelse för den enskilde medborgarens frihet och som röra lagens tolkning. På den närmare kompetensfördelning, som i samband med en reform måste ske mellan socialdomstolen å ena sidan samt å den andra sjukvårdsläkare, sinnessjuknämnden och medicinalstyrelsen skall här icke ingås.
    Beträffande befogenheterna för en socialdomstol må vidare erinras om att vissa frågor angående tvångsintagning för vård av epidemiskt och veneriskt sjuka kunna ha juridisk relevans och att detsamma kan sägas om vissa ärenden enligt eventuell ny lagstiftning med stadganden om tvångsintagning för vård av t. ex. tuberkulöst sjuka. Slutligen kan en sådan domstol tillerkännas uppgifter i samband med vissa grövre ingrepp mot den enskildes frihet, vilka ingå som led i vården å skilda anstalter. Vissa beslut enligt sociallagarna kunna vidare utan att innefatta frihetsberövande ha sådan räckvidd att särskild rättslig prövning av deras lagliga tillåtlighet kan i rättssäkerhetens intresse anses påkallad.
    Om socialdomstolens ställning i instanssystemet har redan den meningen uttalats, att besvär över dess beslut torde böra anföras hos regeringsrätten. I vissa frågor kan socialdomstolen dock utgöra sista instans. Socialdomstolen skulle i en del ärenden komma att fungera som första instans. Redan av de ovan gjorda uttalandena framgår emellertid, att domstolen i åtskilliga fall skulle komma att fungera som besvärsinstans. De primärorgan, över vilkas beslut besvär då skulle kunna anföras hos socialdomstolen, utgöras av anstaltstyrelser, sjukvårdsläkare,

 

1 Se vidare Administrativa frihetsberövanden s. 86 ff., 114 ff. och 174 ff.

SOCIALDOMSTOLAR. 69fattigvårdsnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder, ev. övervakningsnämnder m. fl. alltefter den organisatoriska konstruktion, som kommer att ges åt de omedelbart socialvårdande organen.

Hilding Eek.