Om Nürnberg-processen. 1. Ett brevsvar.l Du utgår i Ditt brev från att min artikel i oktobernumret 1944 av Samtid och Framtid skrevs under förberedelserna till den stora processen i Niirnberg. Artikeln skrevs sommaren 1944 och under den tiden tror jag knappast man diskuterade processens utformning. I varje fall skrev jag min artikel nästan ett år före Tysklands sammanbrott. Den närmaste anledningen till att jag skrev den var en rysk film, som visades i London, och som skildrade en krigsförbrytarprocess i Kharkov. Filmen slutade med att åskådarna på ett detaljerat sätt fick följa den offentliga avrättningen. Enligt ett entusiastiskt referat från London fick man veta att»ihållande frenetiska applåder hälsar dödsdomarna och avrättningen». Rättvisa har skipats, konstaterade speakern. Det var denna skildring som utlöste min artikel. Den fråga jag ställde var närmast denna: vilken kommer verkan på det västerländska rättsmedvetandet att bliva, om efter Tysklands krossande, skådespel av denna art kommer att upprepas tusen och åter tusen gånger. På den tiden uppskattade man nämligen krigsförbrytare av den typ som det här rörde sig om till minst 100 000.
Du frågar mig nu om jag inför skådespelet i Nürnberg ändrat ståndpunkt. Jag vill då först och främst slå fast, att min artikel om Krigsförbrytarna och människovärdet inte innebar någon apriorifördömning av processer av denna art. Skall jag nu avge ett kort omdöme om Niirnbergprocessen, så viill jag säga att jag anser den — och processerna mot Quisling och Rinnan — vara triumfer för den västerländska rättsuppfattningen. Det sätt på vilket dessa processer förts har visat en motståndskraft mot nazistisk nedsmittning, som utgör ett av de största glädjeämnena i denna annars mörka tid. Principen har varit att fastställa vad som verkligen hänt, att fastställa sanningen och jag antager, att hur vi än i framtiden kommer att reformera strafflagen och straffverkställigheten, så kommer vi alltid — även då det rör sig om relativt triviala förbrytelser — att hålla fast vid sanningsprincipen, d. v. s. vi måste klarlägga vad som verkligen skett. I detta fall har det varit absolut nödvändigt och jag har inte hört någon anständig människa betvivla att det är sanningen vi fått höra i Niirnberg, Oslo och Trondheim. Vad en och annan önskat diskutera är skuldfrågan. För min del tycker jag att den saken är ganska klar: det finns inga acceptabla ursäkter för de anklagade. På den punkten äro vi sålunda fullt överens.
Mer invecklad blir frågan när man börjar debattera vilken verkan
det straff, som dessa människor skall undergå, kommer att få. På den punkten har diskussionen försvårats av själva ordet krigsförbrytare. När jag skrev min uppsats inlade jag inte i ordet betydelsen krigsanstiftare, utan jag tänkte endast på dem, som under kriget förbrutit sig mot västerlandets rätts- och moraluppfattning genom handlingar av bestialisk art. Jag vet inte om det finns någon som tror att Nürnbergprocessen och de domar som kommer att följa på den, verkligen kommer att verka preventivt på krigsanstiftare. Intet tyder därpå, eftersom vi över hela världen bevittna en intensiv kapprustning. Säger vi att krig genom Nurnbergprocessen blivit förklarat för en förbrytelse, så måste vi medge att vi alla leva i förbrytarskolor.
Fatta vi ordet krigsförbrytare i den snävare bemärkelsen, som jag gjorde i min kria av 1944, kan man stiilla sig tvenne frågor: 1) Vilken verkan får domarna på de makthavande i olika länder. Komma de i framtiden att tveka att beordra handlingar av den typ, som ledde Göring m. fl. till galgen. 2) Vilken verkan har den ökade frekvensen av dödsstraff på gemene mans rättsmedvetande och hans inställning till straffverkställigheten. Den sista frågan beröres mindre av Niirnbergprocessen och de övriga stora processerna. Det är här frågan om verkan av alla de »små» processerna.
1) För att besvara den första frågan räcker det kanske att ställa en inotfråga: Kunna vi vara säkra på att det inte just nu, någonstans på jorden, finnes koncentrationsläger av samma art som Dachau, Buchenwald och Belsen? Vi måste väl säga, att om det överhuvud taget någonstans finns läger, som på ett eller annat sätt övertagit behandlingsmetoderna från de tyska lägren, så kunna vi inte hoppas något för framtiden. Ibland gripes jag av ångest: borde vi inte ställa den frågan litet oftare, ha vi inte avtrubbats och låta vi oss inte avspisas alltför lätt?
2) När det gäller fråga 2 kvarstår problemet såsom jag formulerade det 1944. Den stora risken, som jag såg den, var att man sakta men säkert gav vika för hämnd- och vedergällningstanken som motiv för straffet: ansågs det som ett godtagbart motiv vid behandlingen av krigsförbrytare, är det svårt att klara ut varför det inte skulle vara ett godtagbart motiv vid bestraffningen av en mördare eller någon annan grov förbrytare. Har man en gång, gripen av fasa inför de brott som begåtts, givit vika i sin principiella inställning, förefaller det mig som om man var ute på det sluttande planet. Finna vi det berättigat att ett folk får hämnd på sina förtryckare, så förstår jag inte hur vi skall kunna underkänna vedergällningsmotiven hos en fader, som finner sitt barn lustmördat.
Lika farligt är det att åberopa det allmänna rättsmedvetandet. Dels vet vi bra litet om detta rättsmedvetande, dels bör rättsregelsystemet — enligt min mening — vara ett steg före moralsystemet, inte släpa efter. När domarna i Rinnanmålet föllo häromdagen hörde jag i Dagens Eko den norske humanisten Nie. Stang kommentera domarna. Han förklarade sig principiellt vara emot dödsstraffet, men i detta fall
måste man tillgripa det, enär det allmänna rättsmedvetandet krävde det och det innebar en fara att klyftan blev för stor mellan rättsregler och moralregler om dödsstraffet inte tillgrepes. Är inte det ett ytterst farligt resonemang, som kan leda oss tillbaka till för länge sedan övergivna straffmetoder? Kan vi slå oss till ro med att handlingar, som vi principiellt fördöma, skall få ske därför att ett allmänt rättsmedvetande kräver det? Vad veta vi om det allmänna tyska rättsmedvetandets inställning till koncentrationsläger? 1944 skrev jag: »Det är alltså inte medlidande med krigsförbrytarna, som gör oss betänksamma, utan den onda verkan av lössläppta hämndkänslor. Prisas denna hämnd som högsta rätt, blir det svårt att få människor att förstå att man i andra fall skall fara varligare fram med människor.» Jag vågar inte påstå något bestämt, men ha vi inte redan grundligt avtrubbats? När vi höra om 11 dödsdomar i Norge notera vä det knappast. Vi ha accepterat det. Det allmänna rättsmedvetandet kräver att detta skall ske.
Slutligen ha vi frågan om man inte, som en ren skyddsåtgärd, skulle kunna avliva den typ av krigsförbrytare, som visar sig vara ett suggestionscentrum. Hitler och Rinnan t. ex. I min tidigare artikel accepterade jag den tanken. Det var närmast Hitler jag tänkte på och jag fruktade att vi i framtiden skulle få uppleva nya 100 dagar. Vem kunde garantera att de skulle sluta i ett Waterloo? På den punkten tror jag, att jag hade fel. Det går inte att säga: I princip är jag mot dödsstraffet, men, o. s. v. Inte heller får man leka med tanken på ett avlivande i skyddande avsikt. Även då är man ute på det sluttande planet. Säga vi: Rinnan bör avlivas i skyddande syfte, så kan man fråga sig varför inte samma resonemang kan tillämpas på Sala-ligan, t. ex. Jag är fullt medveten om att personer av Hitlers och Rinnans typ äro farligare så länge de äro i livet. Jag skulle vilja säga: just därför få vi inte avliva dem. Låt oss i stället föröka organisera våra sociala och mellanfolkliga förbindelser så, att dessa personer tinte få en chans att åter bli suggestionscentra. Nu tro vi att faran är över, när dessa människor avlivats.
Processerna finner jag mönstergilla, därför att de ha givit oss sanningen. Men borde inte vår strävan sättas in på att förhindra att händelser, man genom processen lärt känna, på nytt kunna ske. Göra vi det? Slå vi oss inte till ro med frasen: rättvisa har skipats?
Torgny T. Segerstedt.