2. Ett radio-föredrag.¹ När för ett par år sedan problemet krigsförbrytare började mera allmänt diskuteras här i landet, avsåg man med krigsförbrytare främst personer som förbrutit sig mot erkända folkrättsliga regler för krigföring. Men dit förde man även dem som satt i gång ett anfallskrig i strid mot gällande internationella fördrag.² Några författare betecknar denna senare grupp som politiska krigsför-

 

¹ Hållet den 1 oktober 1946. Noterna tillagda här.

² Se UNDÉN, SVJT 1944 s. 914. — LAUTERPACHT. The law of nations and the punishment of war crimes. The British Year Book of International Law, 1944, s. 58. — BAUER, Krigsförbrytarna inför domstol, anm. SvJT 1945 s. 636. 

brytare i molsats till kriminella.¹ I ockuperade länder framträder en annan grupp brottslingar, som också brukat kallas krigsförbrytare, nämligen sådana medborgare som samarbetat med ockupationsmakten på sådant sätt att de därigenom brutit mot sitt eget lands lagar.²
    I den av Amerikas Förenta Stater, Frankrike, England och Sovjetunionen d. 8 aug. 1945 fastställda stadgan för den internationella militärdomstolen, som hållit sina sammanträden i Nürnberg, tages krigsförbrytelser i den mera inskränkta betydelsen av överträdelser av krigets lagar och bruk. Vid sidan härom upptages dels brott mot freden, nämligen planerande, inledande och förande av anfallskrig, vilka samtidigt utgjorde brott mot internationella fördrag eller försäkringar, dels brott mot mänsklighet, innefattande utrotning, förslavande, deportering och andra omänskliga handlingar m. m.³ I det följande tages krigsförbrytare i den vidsträcktare betydelsen av personer som begått brott fallande under någon av de nu nämnda kategorierna.
    Såsom en svensk straffrättsexpert framhöll under diskussionen för två år sedan, var de mest energiska kraven på bestraffning av krigsförbrytare präglade av en sådan känslomässig intensitet, att de måste sägas fordra bestraffning såsom rättvis vedergällning.⁴ Detta syfte med straffet accepteras emellertid inte av den moderna kriminologien. Enligt denna är straffets ändamål att skydda samhället mot kriminaliteten, att förebygga brott för framtiden. I den s. k. allmänpreventionen ligger, att strafflagen och rättsmaskineriet genom att stämpla vissa gärningar såsom moraliskt förkastliga — genom att som det heter kriminalisera dem, d. v. s. belägga dem med straff — söker påverka människors moraliska inställning till dem och därigenom människornas handlingssätt. Inom den internationella rätten har man länge diskuterat möjligheten att, efter förebild från den nationella straffrätten, söka motverka krigsutbrott genom anfallskrigets kriminalisering. Man har dock inte kommit längre än till problemets ställande. Några straffrättsliga bestämmelser i form av internationella fördrag eller annorledes har inte kommit till stånd.⁵ I Kelloggpakten förklarar de fördragsslutande parterna allenast, att de fördömer anlitandet av krig för avgörande av internationella tvister och i sina inbördes förhållanden avstår från krig såsom verktyg för nationell politik.
    I betraktande av den internationella straffrättens ringa resurser och den stora svårigheten för segrande makter att skipa rättvisa mot besegrade yppade sig här i landet mot slutet av världskriget på många håll stor olust inför tanken på ett av segrarna organiserat domstolsförfarande mot de tyska krigsförbrytarna.⁶ Hur har då rättegången i Nürn-

 

¹ Se BERGENDAL, SVJT 1944 s. 915.

² Se BERGENDAL S. 917.

³ Se Nürnbergprocessen I, Koop. förb. bokförl. 1946. — Vi anklaga, Bonniers 1946. — VICTOR VINDE, Nürnberg i blixtljus. Bonniers 1946.

⁴ BERGENDAL s. 918.

⁵ Se UNDÉN, Idén om krigets kriminalisering; Om begreppet anfallskrig. Uppsala univ. årsskr. 1929, 1930.

⁶ Se t. ex. TORGNY T. SEGERSTEDT i »Samtid och Framtid» oktober 1944, jfr SvJT 1944 s. 921.

berg utfallit ur synpunkten av en objektiv och förtroendeingivande handläggning? Att uttala någon mening om det individuella bedömandet av de tilltalade kan inte komma i fråga. Sin huvuduppgift har rättegången fyllt redan före domarnas avkunnande. Och denna uppgift har varit att i en handläggning genomförd under alla de garantier för en objektiv utredning, varöver västerländsk straffprocess förfogar, klarlägga de begångna ogärningarna, att medan materialet är färskt och de tilltalade och vittnena lever, på ett betryggande sätt bokföra vad som hänt, att till grund för historiens dom, som naturligtvis i detaljer kan komma att korrigera olika händelseförlopp, i offentlighetens ljus söka utröna även motiven till de åtalades handlande, jämväl de förmildrande, om sådana förekommit.
    Själv fick jag tyvärr inte tillfälle att begagna erbjuden möjlighet att som svensk observatör bevista någon del av rättegången. Men alla reportage därifrån går i den riktning, att det världshistoriska målet handlagts med utomordentlig omsorg och objektivitet. En känd svensk forskare, som före processens början ställde sig tveksam inför skådespelet, har efteråt förklarat sig anse rättegången vara en triumf för den västerländska rättsuppfattningen; principen har varit att fastställa vad som verkligen hänt, att fastställa sanningen; han har inte hört någon anständig människa betvivla att det är sanningen vi fått höra i Nürnberg.¹
    Även på den allmänna straffrättsskipningens område spelar kravet på fullständig utredning om vad som verkligen hänt en mycket framskjuten roll. Men hur ställer sig en jämförelse mellan internationella krigsförbrytares och vanliga brottslingars bestraffning i fråga om straffets brottsprevenerande syfte? Kan Nürnbergprocessen väntas få någon allmänpreventiv betydelse för moralbildningen mot anfallskrig och mot de övriga förbrytelser som åtalats i Nürnberg? Kan den få någon som helst betydelse till förebyggande av nya krig och nya brott mot krigets lagar?
    På denna punkt har särskilt anmält sig den invändningen, att endast krigsförbrytelser begångna av de besegrade blivit åtalade. Man har menat att under ett femårigt krig med all den förvildning som följt i dess spår krigsförbrytelser måste ha begåtts å ömse sidor. Det har exempelvis pekats på atombomben och utradering av städer och byar som ej varit motiverad. Och det göres gällande, att om ett anfallskrig lyckas, det aldrig kan bli tal om att straffa dem som bär ansvaret för kriget. Slutligen har man anfört, att den som börjar ett anfallskrig alltid tror att han skall segra; han tar därför mycket ringa intryck av straffhotet eller av ett prejudikat från Nürnberg.
    På dessa invändningar kan svaras, alt även i den allmänna straffrättsskipningen otaliga brott aldrig blir beivrade, t. ex. därför att gärningsmannen inte upptäckes eller därför att han eljest undandrar sig straff. Lyckas en revolution kan dess ledare inte straffas. Men man får

 

¹ Se SEGERSTEDT, ovan s. 692.

därför inte låta bli att lagfora dem man kommer åt.¹ För anstiftan av anfallskrig lär i allt fall tyskarna sitta nära nog hors de concours på de anklagades bänk. Och dess bättre är raden av övriga i Nürnberg åtalade brott tämligen unik i världshistorien. Vad åter angår frågan om möjligheten att förebygga anfallskrig genom bestraffning av upphovsmännen till det sista världskriget, finns det inte heller inom den vanliga straffrättsskipningen någon som är så utopisk, att han tror att straffen kan ha till verkan att inga brott mera begås. Men syftet är att straffen på moralbildningens ocli avskräckningens väg skall nedbringa brottsligheten i samhället. Dokumenteringen i Nürnberg av de avskyvärda brott som begåtts av tyskar i ledande ställning under det andra världskriget måste bli opinionsbildande hos mycket breda lager av befolkningen i skilda länder. De förebygger en mytbildning om att de stora krigsförbrytarna varit all right. Själva den moralbildning som stämplar deras gärningar som brott är ett gott i sig. Att de konstaterade krigsförbrytelserna väcker avsky och kallar vedergällningsinstinkter till liv har de gemensamt med andra grova brott. På ena som andra hållet gäller det för rättsskipningens organ att, med vedergällningssynpunktens tillbakaträngande, hävda skyddstanken. Huruvida denna beträffande storförbrytarna i Nürnberg krävt dödsstraffets tillämpning är föremål för olika meningar.² Vid ställningstagande till denna fråga i vårt neutrala land får vi komma ihåg, att medan vår strafflag i fredstid inte medger dödsstraff, detta straff ingår som ett normalt led i de i Nürnbergdomstolen representerade ländernas, liksom ock i det tredje rikets straffsystem. Att i detta sammanhang av Nürnbergdomstolen begära att den skulle proklamera en strafflagsreform, gående ut på dödsstraffets avskaffande, vore föga rimligt. Medgivandet härav innebär emellertid icke att något enda finger räckes åt kravet på dödsstraffets återinförande under fredstid i länder som redan avskaffat det.

    Stor vikt har från segrarmakternas sida lagts därpå, att domstolen i Nürnberg inte fått sig förelagd någon ny strafflag, vilken kriminaliserat gärningar som förut inte varit att anse som brottsliga. Det göres med styrka gällande, att åtalen allenast avser ansvar för gärningar vilka redan vid deras begående var att anse som internationella eller nationella förbrytelser. Den engelske överåklagaren gick i sitt stora inledningstal så långt, att han betecknade lagstiftning post factum såsom en av de mest avskyvärda principerna i nationalsocialistisk rättsskipning.³ Naturligtvis kan den internationella straffrätten inte befinna sig på samma nivå i fråga om detaljmässig utarbetning som de nationella strafflagarna, frukterna av århundradens utveckling. För brott mot Kelloggpakten finnes såsom redan anförts icke angivna några straffsatser. Det får bli domstolens sak att genom sitt prejudikat bidraga till den internationella straffrättens utveckling på denna punkt. Men bara detta att förfarandet klädes i rättsliga former, att åtalet av högkvalificerade åklagare i detalj utföres inför högkvalificerade domare efter Västerlandets beprövade rät-

 

¹ Jfr STRAHL, SvJT 1946 s. 365.

² Jfr SEGERSTEDT, ovan s. 693 f.

³ Se Nürnbergprocessen I, s. 194.

tegångsordning, att de tilltalade får tillfälle att försvara sig offentligen och med biträde av försvarsadvokater, som sin plikt likmätigt inlägger all energi i försvaret, att man sedan kräver motiverade domar, som i alla detaljer kan göras till föremål för offentlig kritik, allt detta är ju oerhört att föredraga framför det summariska likviderandet av t. ex. Mussolini. Vad 'vill egentligen den negativa kritiken av Nürnberg? Borde Göring och Kaltenbrunner ha likviderats på samma sätt som Mussolini? Eller skulle de ha släppts lösa? Eller skulle man ha ställt till med ett åtal mot dem inför en tysk domstol? Erfarenheterna efter förra världskriget visar denna sista utvägs otillräcklighet. Det står därför klart att rättegången i Nürnberg var en nödvändighet. I genomförandet har den visat sig vara ett utslag av den högsta internationella rättskultur.

Karl Schlyter.