Från dagens diskussion. Till dagens diskussion har ett värdefullt bidrag lämnats genom arbetet »Rätten att leva, En samling kritiska studier i svensk rättvisa», redigerad av CARL BJÖRKMAN och HILDING EEK (Wahlström & Widstrand. 327 s. Kr. 10.00). Utkommen 1945, har boken i denna stund snarast ökad aktualitet, bortsett från att 1945 års viktiga reformer av straffverkställigheten och av strafflagens »tillräknelighetsbestämmelser» ej kunnat beaktas i deras slutliga utformning.
De nio författarna till de elva uppsatserna i denna samling vill enligt en deklaration av utgivarna i förordet bryta den brutala byråkratisering för vilken svensk rättvisa blivit offer; särskilt hyser de tvivel om att den nuvarande frihetsberövande tendensen i svensk lagstiftning verkligen — som syftet därmed anges vara — är till gemene mans bästa.
Man känner igen tonfallen hos den varmhjärtade man, som tydligen är författare till dessa rader, och undrar bara om inte den svenska rättvisan är mindre byråkratiserad än de flesta andra länders, och om den nuvarande tendensen i svensk lagstiftning verkligen kan sägas vara frihetsberövande: icke sällan läser man i tidningarna om villkorliga domar på ända upp till ett års straffarbete, möjliggjorda genom 1939 års nya lagstiftning i ämnet. Och även eljest har recensenten haft för sig att tendensen i svensk lagstiftning på senare tid snarare haft fängelsernas avfolkande än deras befolkande till tendens. Med denna reservation mot ingångsfanfaren tar man med största nöje del av den högst läsvärda samlingen kritiska studier i högaktuella social- och kriminalpolitiska frågor.
En uppsats i samlingen som ur ett stort klientels synpunkt väl illustrerar bokens titel »Rätten att leva » är HILDING EEKS »Rättssäkerheten inom socialvården». Med utgångspunkt från 1789 års 'idéer, vilka bl. a. innehöll att ingen får häktas annat än i överensstämmelse med tidigare utfärdad och riktigt tolkad lag och att en var skall betraktas som oskyldig till dess han blivit dömd, erinrar förf. om att dessa principer med minutiös noggrannhet infogats i västerlandets straffrättsliga och processrättsliga lagstiftning. En bjärt motsats till den rättssäkerhet
som härigenom skapats i fråga om frihetsstraffets tillämpning utgör de bristande rättsliga garantierna mot olagliga och obefogade åtgärder ifråga om det stora antalet socialpolitiska frilietsberövanden inom skilda socialvårdsformer. En stark relief åt bilden av hur det för närvarande är ställt med rättssäkerheten inom socialvården lämnar förf. genom en skildring av formerna för utdömande av frihetsstraff enligt nya RB — en skildring som ingalunda utgör belägg för det hårda omdömet i förordet om den svenska rättvisans brutala byråkratisering.
Även strafflagen själv ger ökad trygghet åt den enskilde, säger Eek, bl. a. därigenom att straffet är tidsbestämt. Vi har emellertid närmat oss systemet med till tiden obestämda strafformer genom lagstiftningen om internering och förvaring och om behandlingen av sinnessjuka lagbrytare. Det paradoxala förhållandet är, fortsätter han, att reformerna i stor utsträckning tillkommit i ett humant syfte men verkat i motsatt riktning. Psykiatrernas inflytande på strafflagstiftningen, som motiverats med den större humanitet de ansetts besjälade av i jämförelse med juristerna, har visat sig diskutabelt. Brottslingen har utlämnats åt medicinmännen, vilka i sin verksamhet icke bindes av de garantier som uppställts mot domarna.
Eek, som redan tidigare dokumenterat sina insikter i fråga om »administrativa frihetsberövanden» genom sin bok med denna titel (se SvJT 1943 s. 805), framhåller att när ett socialt frihetsberövaude ifrågasättes, finns inga allmängiltiga säkerhetsprinciper, ingen regelmässig process, ingen handläggning inför domstol, ingen självklar rätt till bistånd av advokat, ingen klar offentlighetsregel för förhandlingar och för de skriftliga handlingarna i sådana ärenden, ingen på ett mot domstolsväsendet svarande sätt utbyggd instansordning o. s. v. Härefter tar förf. under särskilda rubriker i betraktande: Alkoholisten, Den sinnessjuke, Lösdrivaren och den prostituerade, Den vanartige och Inspärrning av fattiga.
Alkoholisten. Eek kritiserar bl. a. den skriftliga proceduren hos länsstyrelsen. Även hos överinstansen, regeringsrätten, är proceduren skriftlig. Anstaltsstyrelsen, som beslutar om utskrivning, har mycke tfria händer. Alkoholistvården deklasseras genom sammanförande av heterogena element på samma anstalt etc. Förf. berör inte de alltmera högljudda kraven på en verklig medicinsk behandling av den alkoholsjuke, möjligen beroende på hans allmänna misstro mot läkarna, när det gäller den personliga friheten. Han drar emellertid icke hellér den konsekvens av sina egna premisser, som man väntat, nämligen att beslut om tvångsinternering av alkoholister bör fattas av domstol. Den svenska alkoholistvården, som säkerligen i många hänseenden utfört ett pionjärarbete, utgör numera ett av de mest reformbehövande socialvårdsomådena. En nyligen i SvJT (1946 s. 531) lämnad skildring av förhållandena på Årstahemmet verkar på läsaren förtroendeingivande. Men allmänt erkänt är att Svartsjö alkoholistanstalt utgör en skamfläck för svensk socialvård.
Den sinnessjuke. I fråga om tvångsintagningarna på sinnessjukhus hävdar Eek med styrka att det bör finnas en tillfredsställande juridisk kontroll över sinnessjuklagens tillämpning.
»Läkarna är icke sällan mindre väl skickade att tolka lag.» De lagar som de har att tillämpa bör därför vara mycket klara och detaljerade. Men det behövs också bättre kontrollmedel. Misstroendet i detta avseende mot sinnessjuknämnden — med dess starka inslag av läkare och nära anslutning till medicinalstyrelsen — torde inte kunna elimineras, säger Eek, om inte möjligheten till en verklig rättsprövning här som på andra områden, där frihetsberövande ifrågasättes, hålles öppen. Förf. ifrågasätter om inte JO och MO kunde vid sin sida få en medicine ombudsman. Varje frihelsberövad människa borde dessutom ha tillgång till en för hans personliga räkning avsedd kurator, ev. i anknytning till skyddskonsulentorganisationen.
Att sinnessjuknämnden behöver reorganiseras, framför allt genom dess befriande från utskrivningsuppgiften varigenom dess egenskap av besvärsinstans förryckes, har redan framhållits i denna tidskrift (se SvJT 1946 s. 204). Den föreslagne nye riksdagsombudsmannen borde nog få sin uppgift vidgad utöver det medicinska vårdgebitet till anstaltsväsendet över huvud. Det bör bli en riksdagens AO, en anstaltsombudsman tillgänglig för alla som berövats friheten och med inspektionsskyldighet beträffande alla anstalter å vilka intagning äger rum (jfr SvJT 1946 s. 372 f.). Förslaget om en kurator för varje frihetsberövad är värt all uppmärksamhet. Det har länge av intresserade beaktats att personer som i samband med villkorlig dom ställts under övervakning bör behålla sin tillsynsman, även om de blir intagna på alkoholistanstalt eller sjukhus, just såsom ett personligt stöd och såsom en bevakare av deras frihetsintresse.
Lösdrivaren och den prostituerade. Tvångsarbetslagstiftningen har länge varit föremål för den mest nedgörande kritik. Ingen departementschef har ännu haft kraft att lösa frågan. Kritiken hjr emellertid nära nog satt lagstiftningen ur kraft, i det myndigheterna skäms för att tillämpa lagen. Härtill bidrar också de oefterrättliga förhållandena på Svartsjö tvångsarbetsanstalt för manliga lösdrivare. Landskronaanstalten för kvinnliga prostituerade evakuerades av kriget. Sedan dess har resterna av detta klientel fört en ambulerande tillvaro på olika slutna fängelser, ett fullständigt groteskt tillstånd i ett rättsspmhälle som vårt. Det högst begränsade klientel på vilket lösdrivarlagen nu tillämpas är socialt så djupt sjunket, att de som varit ansvariga för tillståndet på området kunnat rycka på axlarna, peka på klientelet och säga: dessa måste ju på något sätt omhändertagas! De skulle också säkerligen samt och synnerligen bli omhändertagna genom andra vårdformer, om lösdrivarlagen rätt och slätt upphävdes. Riksdagen har uttalat sympatier härför. Frågan ligger hos K. M:t. Den i första hand beslutande är statsrådet Mossberg, av vilken man har all anledning att vänta ett både snabbt och klokt ställningstagande.
Eek redogör för lagstiftningens och tillämpningens brister och menar att om man ingriper rationellt med vård i skilda former mot dem som hittills räknats till lösdrivarklientelet, kommer till sist endast ett icke uppfostringsbart restklientel att stå kvar. Det är tänkbart att man för detta bör söka välja en form av långvarig internering. Men om så sker bör i rättssäkerhetens namn domstol besluta härom. Man föres på detta sätt fram till förslaget om lösdriveriets kriminalisering. »Det låter inhumant, men mot bakgrunden av gällande regler om behandling av lösdrivare är förhållandet nog det motsatta.»
Det är ett gott betyg åt senare tiders reformer på straffrättsskipningens och straffverkställighetens område — i detta land med dess »brutala byråkratisering» av svensk rättvisa! — när socialt intresserade personer vill humanisera socialvården genom att ersätta den med kriminalvård. Kriminalisering av lösdriveri är emellertid icke en absolut nödvändig konsekvens av kravet att domstol skall besluta. Men den underlättar lösningen genom att göra en särskild socialvårdsform överflödig och den begränsar klientelet på ett önskvärt sätt.
Den vanartige. Då samhällets barnavård och ungdomsvård samt problemet om ungdomsbrottsligheten tas upp i andra sammanhang i boken, inskränker sig Eek till att ur juridisk rättssäkerhetsynpunkt beröra själva frihetsberövandet mot ungdomar, vilket förekommer i form av skyddsuppfostran.
Förf. kommer till det resultat att organet för fattande av beslut om frihetsberövande inom en enhetlig ungdomsvård bör vara domstol, närmare bestämt en särskild ungdomsdomstol. »Förbrytarstämpeln påsattes inte den enskilde då han dras inför en ungdomsdomstol som inte dömer för brott utan administrerar ungdomsvårdens frihetsberövande över huvud taget.»
Denna tanke — att domstols beslutanderätt i socialvårdsfrågor ej deklasserar klientelet till brottslingar — är riktig både beträffande yngre och äldre asociala. Att man ställer sig tveksam i fråga om domstols lämplighet att ta hand om barn beror inte på hänsyn till »förbrytarstämpeln» och inte heller på tvekan om nyttan av domares medverkan inom barnavården. Det borde vara lag på att en domare skulle sitta i varje barnavårdsnämnd. Därför måste distrikten för dessa socialvårdsorgan göras större. Men rättegångsbalkens former passar inte för barn. Jag åhörde en gång en rättsförhandling i en barndomstol i New York. Domaren — annars civilmålsjurist — var alldeles förtjusande i sina kritvita sommarkläder och med sitt goda handlag med barnen; han skulle ha passat storartat som ordförande i en barnavårdsnämnd. Men det skulle där aldrig ha fallit honom in att be barnungen räcka upp två fingrar i luften och svära att tala sanning, såsom han nu gjorde i barndomstolen. Även andra, mindre orimliga former från den allmänna processen skulle i en svensk domstol vara chockerande, tillämpade på barn. Det kan icke vara psykologiskt riktigt att behandla barn med samma högtidlighet som vuxna. Man har ofta haft anledning hysa misstro till läroverkskollegiers handläggning av disciplinmål — t. ex. när relegering ifrågakommer — en handläggning som kan visa avsaknad av varje sinne för rättssäkerhetssynpunkter. Men man vill ändå inte hänskjuta relegeringsfrågan till domstol; hellre då adjungera domaren i kollegiet. Höj gärna åldern för tillträde till domstolarna till 16 år — kan barnavårdsnämnd ta hand om en 14-årig mördare, så kan den ta hand om en 15-årig —; överflytta i största möjliga utsträckning genom åtalseftergift vården om kriminell ungdom mellan 16 och 18 år från domstol till barnavårdsmyndighet, och låt socialvårdskommittén tänka ut ett lämpligt socialvårdsorgan med obligatoriskt domarinslag för frågan om frihetsberövande när det gäller barn och ungdom! Eller gå ett steg längre: höj straffbarhetsåldern i princip till 18 år med
möjlighet att undantagsvis efter särskild prövning väcka åtal även mot yngre »brottslingar»!
Inspärrning a v fattiga. Här stöter vi ännu en gång på förtroendet för den svenska rättvisans brutala byråkrater. Eek föreslår till övervägande en kriminalisering av underlåtenheten att fullgöra försörjningsplikt i stället för den nuvarande ordningen med försumliga försörjares insättande på arbetshem. Tanken har redan kommit from sounds to things, i det att socialvårdskommittén i ett nyligen avgivet betänkande framfört ett dylikt förslag.1 Möjligheten att ådöma tredskande element inom fattigvårdsanstalterna tvångsarbete, liksom kvarhållandet där av arbetsoförmögna bettlare och lösdrivare önskar Eek avförda ur fattigvårdslagstiftningen i samband med ny lösdriverilagstiftning. Blir nu i stället lösdrivarlagen utan vidare upphävd, får väl dessa frågor alltjämt lösas inom fattigvårdslagtiftningens ram, om man inte överhuvud taget kan undvara tvångsåtgärder mot de nämnda asylfallen.
Efter alla reformer på den egentliga kriminalvårdens område är turen kommen till rättssäkerheten inom socialvården. Att ämnet uppmärksammats av Nordens jurister framgår därav att det uppförts som förhandlingsämne på nästa nordiska juristmöte. Beslut härom var fattat redan före kriget. Ämnet skulle ha diskuterats på Island 1940. Det anmälda arbetets utgivare står alltså inte ensamma i sitt krav på alkoholisters, sinnessjukas, lösdrivares, vanartigas, försumliga familjeförsörjares och andra fattiga asocialas rätt att leva ett människovärdigt liv.
Uppsatsen »Vi och villovägarna» av TORSTEN ERIKSSON inledes med en väl funnen popularisering av prof. GUNNAR DAHLBERGS i olika skrifter framlagda prognosberäkningar rörande risken att dömas för svårare brott m. m. Genom att bland »brottslingarna» medräkna även dem som begått de allra enklaste trafik- och andra ordningsförseelser får förf. en årgång svenska brottslingar att gå upp ungefär till Malmö stads invånarantal.
På 100 invånare över straffmyndighetsgränsen blir det 5 dömda män och 1/2 dömd kvinna. Männen överträder alltså lagen tio gånger så ofta som kvinnorna. Mer än var annan svensk man över 15 års ålder har någon gång i sitt liv dömts till böter.
Förf. lämnar på ett tryckark ett lättläst populärt kåseri över vissa rättsstatistiska stickprov. (Man blir bara lite orolig beträffande korrekturläsningen av det refererade materialet, då man i en tabell s. 56 över straffregisterbrottsligheten 1938 och 1941 själv kan konstatera att dels siffrorna för 1938 och 1941 blivit förväxlade, dels i sex av de sju upptagna åldersgrupperna antingen siffror avseende kvinnor angivits såsom avseende män eller tvärtom.) Förf. gör träffande reflexioner om »den enögda kampanjen mot ungdomens sedefördärv».
»Studentlivet i framfarna dar rymde åtskilligt av slarv, penningslöseri och erotiska eskapader. Men se, då 'rasade' ungdomen bara och blev alldeles icke fördärvad. När ungdomen i gemen vill ha lika roligt, då blir den däremot fördärvad och måste läras hut och hyfsning.»
Jag tror icke att utgivarna genom artikelns medtagande i samlingen avsett att hävda vare sig den ena eller den andra ungdomskategoriens »rätt att leva» efter sitt eget fria skön. Men det är uppfriskande att en skyddsinpektör för barna- och ungdomsvård har en så oförvillad syn på ungdomen i gemen.
JAMES ROSSEL inleder sin värdefulla redogörelse för »Tvångsuppfostran och skyddshems vård» med förklaringen att den tillkommit som en påbyggnad av dr Eeks och skyddshemsinspektören Erikssons bidrag, till vilka Rossel vill lämna illustrationer in concreto. Ett uttalande av förf. som förtjänar att understrykas är behovet av större enhetlighet ifråga om den medicinska och psykiatriska förundersökningen av kriminella ungdomar. Att psykiskt abnorma skickas till den stora uppsamlingsanstalten på Bona utgör alldeles säkert en stor olägenhet. Saken synes lämpligast och lättast avhjälpt genom att domstolarna upphörde att begagna sig av den onödiga dubbelorganisation tvångsuppfostran utgör vid sidan om skyddsuppfostran och i stället via den villkorliga domen droge nytta av den differentierade behandling som kommer skyddshemsklientelet till del. På det sättet kunde Bona-anstalten helt avfolkas och användas till lämpligare ändamål. Så länge tvångsuppfostran består i lagen, kunde lämpligen anstaltsavdelningar för det manliga klientelet anordnas i anslutning till skyddsuppfostringsklientelets antaltsorganisation, såsom förhållandet redan är på Viebäck beträffande till tvångsuppfostran dömd kvinnlig ungdom.
De avgörande beläggen för det citerade hårda omdömet i förordet om svensk rättvisa väntar man nog närmast att finna i inledningsuppsatsen av bokförlagets chef dr CARL BJÖRKMAN, med samma rubrik som bokens titel »Rätten att leva». Den tål väl att läsas av oss brottmålsjurister. Vi stelnar lätt i föreställningen, att om bara lagens bokstav i ett brottsrekvisit är uppfylld i ett individuellt fall, så måste lagen ha sin gång. Rättvisan skall vara blind. Vi lever ju gunås under legalitetsprincipens. hägn. Vi har uppfunnit det fula namnet opportunitetsprincip för läranom åklagarens rätt att ta någon hänsyn till det individuella fallet när det gäller att väcka åtal. Rätten att taga individuell hänsyn tillkommer endast benådningsmyndigheten, Konungen. Med lite självprövning får man kanske medge att rättvisan är en'smula byråkratiserad. Det är avigsidan av en mycket god egenskap: dess objektivitet. Med stor försiktighet har lagstiftaren något lättat på byråkratiseringen genom den införda möjligheten till åtalseftergift beträffande ungdom i de allra lägsta åldersklasserna. Denna befogenhet bör, med nödiga begränsningar, utvidgas till lagöverträdare i alla åldrar. Den bör bl. a. anknytas till en allmän straffmildringsparagraf som i beskrivna fall medger domaren att gå under straffskalornas minima, ja ända ner till straffrihet. Det är en föråldrad föreställning, att rätten att ta bindeln från ögat skall vara ett kungligt prerogativ. Denna föreställning sammanhänger med vad EBBE LINDE i sin artikel »Kallt förnuft och varmt hjärta» kallar för det magiska betraktelsesättet. Låt oss frigöra oss från det nedärvda straffbegreppet. Visa allvar med läran, att »straffets» uppgift icke är att »rättvist» vedergälla utan att skydda samhället mot brottsligheten, genom att
kalla de samhälleliga åtgärderna mot brottslingarna icke för straff utanför skyddsåtgärder — eller med anlitande av en i svenskt lagspråkvedertagen term för »påföljder» — och lagen som reglerar dem icke för straffbalk utan för skyddsbalk! Exemplen på valhänthet av skyddslagstiftningens handhavare, av den typ Björkman anför — i den mån man vill acceptera hans kritik — skulle nog minskas i antal, när dessa organ icke längre behövde känna sig som en högre »rättvisas» blinda utövare.
Vid utarbetandet av de olika studierna har författarna, enligt vad utgivarna betonar i förordet, arbetat fullt självständigt; deras syn på de behandlade spörsmålen är inte helt densamma. Denna frihet i ämnesbehandlingen är en stor förtjänst hos arbetet. De läkarsynpunkter till vilka Eek ställt sig så kritisk hävdas talangfullt av GUNNAR INGHE. Man har svårt att göra några allvarliga linvändningar mot hans uppsats »Om behandlingen av sedlighetsförbrytare». Han förfaller inte till det doktrinära kravet på straffriförklarande av alla psykiskt abnorma utan hävdar i första linjen i sitt positiva program (s. 174) den kvalificerade villkorliga domens stora användbarhet. Får vi denna skyddsåtgärd omdöpt till exempelvis skyddsövervakning, torde man ur allmänpreventiv synpunkt få ännu mindre att invända mot dess tillämpning vid sedlighetsförbrytelser. Inghes krav att sedlighetsförbrytare regelbundet bör underkastas rättspsykiatrisk undersökning även i fall, då en sedlighetssårande handling icke kan antagas leda till strängare påföljd än böter, synes till fyllest motiverat med att recidivrisken är stor samt individerna ofta patologiska och följaktligen i behov av behandling. Skisseringen av den medicinska behandlingen s. 176 är förtroendeingivande. Felet med nuvarande lagstiftning är bara att denna medicinska skyddsåtgärd, såsom Eek utvecklar, saknar erforderliga legala garantier mot onödigt frihetsberövande och är helt överlåten åt ett stort antal psykiatrers av legalreglering oberoende för gottfinnande. Innan domstolarna som en normal skyddsåtgärd mot abnorma förbrytare — efter avskaffande av straffbegreppet och därmed av staffriförklaringarna — tillätes meddela föreskrift om deras överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen, måste denna tydligen både i samhällets och individens intresse undergå en djupgående revision, som noga reglerar läkarnas rätt att ingripa i människornas frihet, ett intresse av samma valör som den kroppsliga integriteten, som skyddas genom lagstiftning om bl. a. sterilisering, kastrering och abort. Med odelad sympati kan man instämma i Inghes kritik av förhörsmetoderna beträffande de barn som fallit offer för sedlighetsförbrytare. Vad man saknar i artikeln är en antydan om förf:ns ställning till frågan om samhällsreaktionen mot homosexuella övergrepp mot barn och ungdom.
Icke utan spänning går man till läsningen av GUNNAR INGHES andra uppsats »Sinnesundersökningen och rättsäkerheten» Har månne Inghe i likhet med den unge Kinberg för en mansålder sedan insett tillräknelighetslärans — och därmed straffriförklarandets — ohållbarhet?
Denna fråga får ett tillfredsställande svar. Inghe förkastar s. 201 det metafysiska tillräknelighetsbegreppet. Han finner det (s. 202) meningslöst att i praktisk kriminalpolitik skilja mellan tillräkneliga och otiillräkneliga. Han kunde ha tillagt att det är opsykologiskt och grymt att sätta i t. ex. unga brottslingar att de är otillräkneliga. Och s. 209 drar han konsekvensen: läkarna skulle inte ha att yttra sig om någons ansvar eller om straffrihet (kurs. här) utan endast om den undersöktes psykiska beskaffenhet och om vilka metoder som ur psykologisk och social synpunkt syntes dem mest lämpliga att behandla honom efter. Inghe förkastar här i princip psykiatermajoritetens stora kärlek: straffriförklaringarna. Han framhäver med rätta att strafflagberedningen icke löst de kriminella psykopaternas problem. Det var i själva verket olösligt inom ramen av vår nuvarande straffrätts tillräknelighetslära. Framtidens lösning torde bli att domstolarna, när i lagen angivna förutsättningar härför är för handen, äger överlämna tilltalad till vård enligt den då reviderade sinnessjuklagen. Någon straffriförklaring ifrågakommer icke. Den provisoriska karaktären hos 1945 års lösning underströks också bl. a. av lagråd och riksdag. Lösningen beskrives av Inghe s. 207 så här: strafflagberedningen förutsätter att psykopaterna skall omhändertas på särskilt sätt av i sinnessjukvård förfaren och särskilt utbildad personal och i speciella anstalter.1 Förf. kunde ha tillagt att strafflagberedningen via den kvalificerade villkorliga domen — vilken förf. ju eljest uppskattar — velat öppna vägen för psykopatbehandling både i öppen vård och på sinnessjukhus.2 Inghes citerade uttalande om att läkarna bör upphöra att yttra sig om straffrihet ger emellertid hopp om ett slutligt samförstånd mellan rättsvårdens målsmän och den av Inghe representerade, i kriminologiskt tänkande mera insatta grenen inom psykiatrin. Ärligheten kräver ett medgivande att det finns intransigenta grenar även inom juridiken, som nog får svårt att bli överens även med Inghe.
Även 1945 års lösning av sinnesundersökningsväsendets organisation blev ett mycket ofullkomligt provisorium, varken hackat eller malet. Nu är somliga stationer förlagda till vissa fängelser under fångvårdsstyrelsen, andra till vissa sinnessjukhus under medicinalstyrelsen. Inghe förordar med rätta de av strafflagberedningen som ett framtidsmål antyd-
da, i ett förslag av Kinberg upptagna helt fristående undersökningsstationerna under det av strafflagberedningen föreslagna rättsläkarrådet. Vit orde så småningom komma därhän, när vi får råd.
Beträffande de psykotekniska testningarna, vilka befinner sig i sin barndoms allra första linda, får nog den s. k. sakkunskapen ta lite mera hänsyn till del sunda bondförståndets kritik än Inghe i sin artikel tycks benägen göra. Bland annat bör appliceringen på vuxna människor av barnundersökningarnas intelligensålder förbjudas. Att t. ex. beteckna en idiots intelligensnivå med 6 års intelligensålder är rent anstötligt. Jag känner pigga och vakna 6-åringar som är intelligentare än vuxna normala med förutsättningar att felfritt klara testningskatekesen. Och vad skall det tjäna till att beträffande vuxna begagna det oegentliga och vilseledande uttrycket intelligensålder, när man kan använda termen intelligenskvot, som är mycket lättare att förstå? Att testningarna — bl. a. av barn — kan vara till nytta, vill ingen bestrida. Men kolartron på dessa ofullkomliga experiment — som kanske en gång i framtiden kan bli en vetenskap — är en fara för rättssäkerheten och inget bevis på hög intelligensålder. Inghe har inte denna kolartro, men det finns andra som har den. I hans rekommendation, att vid varje rättspsykiatrisk klinik borde finnas en eller flera väl utbildade psykologer, kan man livligt instämma.
Till sist några små språkfrågor. Varför föredrar psykiatrerna så ofta den fula ordformen psykiatriker — jfr elektriker, tandtekniker — framför psykiater, plur. psykiatrer, jfr arkiater? (Hur skulle det låta att säga: arkiatrikern Carl von Linné?) Av det tyvärr i nya ÄB lagfästa ordet omyndighetsförklaring (i st. f. omyndigförklaring) har förf. smittats att skriva straffrihetsförklarad i st. f. straffriförklarad. Det heter inte brottets svårighetsgrad utan svårhetsgrad. Att straff-lagberedningen kallas strafflags-beredningen är av underordnad vikt. Sedan Inghe i en statistisk tabell visat att av sinnesundersökta med högre utbildning 44.9 % förklarats normala medan i fråga om personer med lägre utbildning normalförklaringen stannar vid 22.9 %, utläser han härav en benägenhet hos domstolarna att i större utsträckning remittera s. k. »bättre» folk till sinnesundersökning än andra och konkluderar: man kan inte tillbakavisa talet om »klasslagstiftning». Menar han inte »klass-lagskipning»? Det är ju inget fel på lagen i detta avseende.
Fastän SvJT:s utrymme redan tagits starkt i anspråk för denna recension, återstår några uppsatser onämnda: JAMES ROSSEL: Svaga punkter i den militära rättvisan; ÅKE THULSTRUP: Främlingshat och flyktingar; STELLAN GRAAF: Om fri bevisprövning. Beträffande dessa kan hänvisas till den intressanta och väl avvägda recension av hela arbetet, som innehålles i bokens egen slutartikel, BERTIL VON FRIESEN: Kan det genomföras? Både förlaget, utgivarna och samtliga författare förtjänaren uppriktig komplimang för den värdefulla utredning de på frivillighetens väg åstadkommit på alla dessa social- och kriminalvårdsområden. Boken uppväger flera betänkanden utan att ha kostat staten ett öre.
K. Schlyter.