Brottmålsdomarens ställning i rådhusrätterna. I ett stort antal arbetsordningar och lönestater för rådhusrätterna finner man det egendomliga förhållandet råda, att brottmålsdomaren (varmed här förstås ledamot av rådhusrätten, som har såsom sina huvudsakligaste arbetsuppgifter att föra domboken i brottmål och uppsätta förslag till utslag i dylika mål) i olika hänseenden intager en lägre ställning än domstolens övriga lagfarna ledamöter. Denna olikställighet framgår såväl av den benämning brottmålsdomarens tjänst erhållit som även av de löneförmåner, som fastställts för nämnda tjänst. I många arbetsordningar förekommer det nämligen att brottmålsdomarens tjänst erhållit en benämning av lägre valör än övriga domartjänster vid samma domstol. Sålunda har brottmålsdomaren ofta tjänstetiteln andre rådman eller assessor medan civilrådmannen vid samma rådhusrätt benämnes förste rådman. Denna olikställighet i titelhänseende motsvaras regelmässigt av en oförmånligare ställning i lönehänseende.
    Påtalade förhållanden råda merendels i rådhusrätter med tre lagfarna ledamöter. Dessa rådhusrätter äro (enligt 1946 års statskalender) till antalet sjutton och utgöra något mindre än halva antalet av de rådhusrätter vari jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter. (Rådhusrätter med endast två lagfarna ledamöter sakna i detta sammanhang större intresse, eftersom de vid processreformens genomförande i allmänhet äro avsedda att upphöra.) Av ifrågakomna sjutton rådhusrätter finns det endast två, vari de båda bisittarna erhållit likvärdiga titlar (i ena fallet civilrådman och brottmålsrådman och i andra fallet endast titeln rådman) medan i samtliga övriga bisittarna benämnas förste rådman och andre rådman, respektive assessor eller stadsnotarie. I nio rådhusrätter av denna storleksordning har brottmålsdomaren erhållit tjänstebenämningen andre rådman eller assessor medan det torde finnas allenast en rådhusrätt i vilken förste rådmannen är brottmålsdomare och andre rådmannen har sig ålagd de arbetsuppgifter, som i allmänhet tillkomma en civilrådman. I två rådhusrätter med två lagfarna bisittare för borgmästaren civilmålsdomboken medan förste rådmannen för brottmålsdomboken. (I tre mindre rådhusrätter av denna typ slutligen föres all dombok av endast en rådman.)
    I samtliga nu berörda rådhusrätter utom två synes, i de fall brottmålsdomboken och civilmålsdomboken föras av olika befattningshavare, den som för brottmålsdomboken (brottmålsdomaren) i lönehänseende intaga en oförmånligare ställning än den som har hand om civilmålsdomboken. Då domboken på så sätt är uppdelad på bisittarna utgör i medeltal skillnaden mellan de båda befattningshavarnas grundlöner om

 

kring 1,850 kronor, vilket är ungefär lika med fyra lönegrader för befattningshavare i motsvarande lönelägen i civila avlöningsreglementets löneplan A.
    Ifråga om de större rådhusrätterna eller sådana som äro organiserade med fyra eller större antal lagfarna ledamöter äro förhållandena i hithörande hänseende mera svårbedömbara. Detta sammanhänger med att dessa rådhusrätter i organisatoriskt hänseende äro mera egenartade, i synnerhet då de äro av den storleksordning att de arbeta på avdelningar, i vilket fall göromålen med brottmålen oftast äro uppdelade på flera befattningshavare. Man påträffar emellertid även bland dessa rådhusrätter flera fall, som äro belysande för uppskattningen av brottmålsdomarens arbete. Sålunda har den egentlige brottmålsdomaren vid två sådana rådhusrätter erhållit tjänstebenämningen andre rådman och vid den ena rådhusrätten även tillerkänts lägre lön än förste rådmannen. Vidare kan nämnas, att det finnes två större rådhusrätter, som vardera har en civilrådman och en inskrivningsrådman, — den ena av rådhusrätterna har därjämte t. o. m. en magistratsrådman — men de ha däremot icke någon brottmålsrådman utan i stället en assessor, som fullgör en brottmålsrådmans uppgifter men givetvis med assessors lön.
    Det kan i detta sammanhang framhållas såsom något synnerligen anmärkningsvärt, att borgmästaren i det övervägande största antalet rådhusrätter handhar inskrivnings- eller småprotokollsärendena. I drygt fyra femtedelar av antalet rådhusrätter med tre lagfarna ledamöter är det sålunda borgmästaren som är inskrivningsdomare. En sådan anordning måste med nödvändighet i många fall leda till att borgmästaren nödgas ägna sin mesta tid åt dylika mindre kvalificerade och ofta rent rutinmässiga göromål, som i domsagorna i allmänhet överlåtas åt tingsnotarier och tingssekreterare. Det synes ha varit naturligare om även i rådhusrätterna den eller de befattningshavare, som nu inneha lägre ställning än sina kolleger, anförtrotts dylika uppgifter. Så borde givetvis framförallt ha varit fallet i rådhusrätter med en stadsnotarie eller en assessor.
    De här ovan påtalade egenheterna i fråga om arbetsfördelningen i rådhusrätterna härleda sig sannolikt från den tid då stadsdomarnas löneförmåner allmänt voro baserade på sportelsystemet och torde i viss mån ha varit föranledda av detta, enär inskrivningsärenden och civilmål i allmänhet avkasta ojämförligt högre sportler än brottmål. Men då det numera torde finnas allenast två rådhusrätter med minst tre lagfarna ledamöter, som ha ett på sportler grundat avlöningssystem, medan vid övriga rådhusrätter av samma storleksordning domarna på några undantag när för sin avlöning äro helt oberoende av sportlerna, kan det sålunda numera i allmänhet övergivna sportelsystemet icke längre anföras som skäl för att hålla brottmålsdomaren i ett oförmånligare löneläge. Med hänsyn härtill är det anmärkningsvärt, att likställighet i lönehänseende icke allmänt åvägabragts, i synnerhet som för det övervägande flertalet rådhusrätter, varom här är fråga, gälla arbetsordningar och lönestater, som äro fastställda så sent som under 1930- och 1940-talen. Under nuvarande förhållanden verkar det därför som om ifrågakomna

bristande likställighet vore uttryck för en högst förvånansvärd uppfattning, nämligen den att brottmålsdomarens uppgifter skulle vara något kvalitativt mindervärdigt i jämförelse med de andra uppgifter en domare har att fylla.¹ Ett sådant betraktelsesätt måste dock anses sakna varje saklig grund.
    Det vore önskvärt om ett tillrättaläggande av nu påtalade missförhållanden kunde ske i samband med processreformens genomförande och den allmänna omarbetning av rådhusrätternas arbetsordningar, som föranledes av denna. Ehuru processreformen icke syftar till en omgestaltning av domstolarna, innehåller nya RB dock åtminstone ett stadgande, som kommer att få direkt betydelse för brottmålsdomarens ställning i vissa rådhusrätter, nämligen i dem som nu bestå av borgmästare, en rådman och en assessor. I dessa rådhusrätter är assessorn nu utan undantag brottmålsdomare. Eftersom nya RB stadgar, att rådhusrätt skall bestå av borgmästare och minst två rådmän, kommer anomalin med assessor såsom brottmålsdomare i dessa rådhusrätter att försvinna.
    Som ett glädjande tecken i rätt riktning kan härjämte nämnas, att justitiedepartementet i en i november 1945 upprättad PM angående nya arbetsordningar för rådhusrätterna i anledning av den förestående processreformen föreslagit, att i de rådhusrätter, som skola bestå av borgmästare och två rådmän, dessa senare skola erhålla benämningarna brottmålsrådman och civilrådman. Tyvärr är dock att förvänta, att detta förslag om brottmålsdomarens likställighet i titelhänseende med civilrådmannen kommer att i åtskilliga städer väcka starkt motstånd. Ty godtager man en likställighet i titelhänseende måste man — åtminstone i princip — godtaga även en likställighet i lönehänseende. Det senare är man på sina håll kanske icke så benägen för.
    Det är möjligt att påtalade missförhållanden icke kunna bliva helt undanröjda så länge städerna själva bekosta sina domstolar och på grund därav i stort sett efter eget skön bestämma om organisationen av och löneförhållandena vid desamma. Ett förstatligande av rådhusrätterna torde säkerligen för dem komma att medföra såväl en i olika hänseenden ändamålsenligare organisation och arbetsfördelning som även en jämnare och rättvisare avvägning av löneförhållandena.

O. Knöös.