Om tillämpningen av den finska lagstiftningen om strafforder. Även i Finland har man konstaterat, att iakttagandet av de vanliga straffprocessuella formerna i mål rörande mindre brott, i vilka straffets utmätande icke vållar nämnvärda svårigheter men vilka i följd av sin talrikhet äro av särdeles stor betydelse för lagskipningen, betungar domstolarna och parterna genom det onödigt invecklade förfarandet, åsamkar både statsverket och parterna onödiga kostnader samt fördröjer behandlingen av andra ojämförligt viktigare mål. Den invecklade behandlingen av omförmälda bagatellmål har dessutom till påföljd, att ådömandet och verkställigheten av straff fördröjes, vilket sakläge åter är ägnat att försvaga straffets verkan vid bekämpandet av brottsligheten. Dessa synpunkter voro vägledande vid utarbetandet av Finlands första lag om strafforder av d. 19 juni 1931. Denna lag, som trädde i kraft den 1 augusti samma år, motsvarade ej de förväntningar man ställt på lagen. Densamma blev nämligen endast i mycket få fall tillämpad. Finlands officiella statistik (XXIII: Rättsstatistik) giver härpå ett klart belägg: Genom strafforder dömdes år 1932 191 personer och år 1933 endast 155 personer. Dessutom kom strafforderlagen till användning i ytterst få domsagor, nämligen år 1932 i fem och 1933 endast i tvenne domsagor. Den huvudsakligaste orsaken härtill var den, att lagens tillämpningsområde begränsats till att omfatta allenast de fall, där den för mindre brott misstänkte skriftligen bekände brottet och anmälde att han icke hade något att anmärka mot åklagarens straffyrkande. Vidare fordrades i lagen, att den misstänkte genom direkta åtgärder medverkade till sakens påskyndande. I regeringens proposition nr 4 till 1934 års riksdag angående (ny) lag om strafforder framhölls med rätta, att det knappast varit lyckligt att göra en snabbare rättegång beroende av dylika förutsättningar, ity att den för brott misstänkte ej i allmänhet var särdeles angelägen om att förenkla och påskynda rättegångsförfarandet för att snabbare få börja utstå sitt straff.
    Den nya, nu gällande lagen om strafforder av d. 25 maj 1934 skiljer sig i principiellt hänseende från den äldre lagen just därigenom, att för-

 

farandet icke grundar sig på den för brott misstänktes bekännelse och medverkan. Tvärtom måste den åtalade, som icke nöjes åt ett enklare rättegångsförfarande, inom viss kort tid efter det åklagarens straffanspråk blivit honom delgivet, göra anmälan därom hos vederbörande häradshövding eller å rådstuvurätts (resp. magistrats) arkiv. Saken företages härefter inom en kort frist inför fullsutten rätt. Ifall den åtalade ej önskar bringa saken under domstols prövning, äger vederbörande häradshövding eller ordförande i rådstuvurätt eller magistrat eller den lagfarna rådstuvurätts- eller magistratsledamot, som möjligen förordnats att handlägga mål av nu ifrågavarande slag, utan dröjsmål avgöra saken på grundval av åklagarens skriftliga straffyrkande jämte i saken tillkomna övriga handlingar. Därest i saken intet framgått, som klarligen vederlägger åtalet, må den åtalade dömas medelst handlingarna åtecknad strafforder till yrkat eller lindrigare straff och förlust av egendom.
    Vad strafforderlagens tillämpning i sakligt hänseende beträffar, så hänför den sig till sådana till allmän underrätts handläggning hörande, allmänt åtal underkastade brott, för vilka annat eller strängare straff än böter eller fängelse i sex månader icke är utsatt, ävensom överträdelse av polisordning, kommunal eller annan ordningsstadga eller ock lagligen fastställt vitesförbud. Mål rörande dylikt brott kan avgöras genom strafforder under förutsättning, att åklagaren yrkar ådömande av dagsböter samt att, där yrkande tillika framställes om egendoms förklarande förbruten till staten, dess värde icke överstiger 5,000 mark. Strafforder får icke användas i mål, där målsägare bör beredas tillfälle att närvara, dock med det undantag, att strafforderförfarandet är tillåtet, där målsägaren på i lagen närmare stadgat sätt för åklagaren förklarar sig nöjas åt åklagarens straffyrkande och icke hava andra anspråk i målet. Utan att ingå på vidare detaljer i lagen torde det vara skäl att påpeka, att i strafforder får ändring icke sökas genom ordinarie rättsmedel samt att över mål, som handlägges medelst strafforder, föres ej protokoll, utan särskilt register.
    Som en följd av den nya lagen var antalet genom strafforder dömda under senare hälften av år 1934 mångdubbelt större i jämförelse med förra halvåret ävensom tidigare år. Totalantalet genom strafforder dömda utgjorde under sagda år 1,711, av vilka 1,590 män och 121 kvinnor. Och strafforder kom till användning i 4 rådstuvurätter samt 24 domsagor. Under loppet av de följande åren stego motsvarande siffror avsevärt. Så utgjorde totalantalet genom strafforder dömda under år 1935 10,124, varav 9,746 män och 378 kvinnor, samt under år 1936 14,699, därav 14,164 män och 535 kvinnor. De sista publicerade statistiska uppgifterna äro från följande år (Finlands officiella statistik, XXIII: Rättsstatistik, nr 76: Brottsligheten 1937, II: Åtalade. Helsingfors 1939).Under sagda år (1937) dömdes genom strafforder i hela landet 23,511 personer.
    Genom vederbörande myndigheters tillmötesgående har jag fått del av vissa nyare opublicerade statistiska uppgifter från åren 1937—1943 hänförande sig till genom strafforder dömda personer. Dessa uppgifter framgå av följande tabell.

 

År			Strafforder
	Av strafforder använde sig		Till bötesstraff dömda personer
	Rådstuvurätter	Domsagor	Samtliga	Genom strafforder
				abs. antal	%
1937	3	58	67 811	23 511	34·7
1938	5	64	71 136	30 774	43·3
1939	6	63	56 060	22 755	40·6
1940	7	57	36 035	16 191	44·9
1941	7	62	44 508	20 876	46·9
1942	8	60	53 178	18 039	33·9
1943	9	61	76 077	25 484	33·5

 

    Förfarandet med strafforder har således haft stor praktisk betydelse speciellt vad landsorten (domsagorna) beträffar. Detta sakförhållande får sin förklaring därav, att häradsrätternas årliga sessioner äro relativt fåtaliga. Huruvida den under åren 1942 och 1943 framträdande vikande tendensen i det procentuella antalet av de genom strafforderdömda i förhållandet till samtliga bötesfällda är en övergående följd av krigs- och kristidens förhållanden, låter sig för närvarande ej med bestämdhet konstateras. För ett jakande svar talar dock det faktum, att brotten emot reglementeringslagstiftningen, på grund av straffsatsernas storlek in abstracto, överhuvudtaget äro sådana, att deras handläggning i förfarandet med strafforder enligt gällande lag icke är möjlig. De för sådana brott dömda utgöra — som naturligt är — en mycket viktig grupp av samtliga bötesfällda.

Tauno Tirkkonen.