FRÅN YNGRE JURISTERNAS ARBETSFÄLT.

 

Praktiska kursen för juris kandidatexamen. 1943 års domarutredning har nyligen framlagt vissa förslag rörande den praktiska kursen för juris kandidatexamen. Utredningen har här ställts inför ett komplicerat pedagogiskt problem, som länge varit under diskussion. Då frågan ännu knappast torde vara slutdiskuterad, må det tillåtas mig att närmare utveckla min personliga syn på detla problem.
    Det är ett gammalt önskemål att de juridiska studierna skola göras mera praktiska. Innebörden härav är emellertid ganska oklar. Innan man kan anvisa lämpliga utvägar att realisera detta önskemål är det nödvändigt att något närmare undersöka vilka missförhållanden som givit upphov till kravet på en mera praktisk undervisning.
    De juridiska studiernas ändamål är att de studerande skola få kännedom om de väsentliga delarna av de rättsregler som tillämpas av domstolar och andra myndigheter. Detta är emellertid icke tillräckligt. De studerande måste också lära sig att se rättsreglerna i deras sociala sammanhang; de måste lära sig varför en viss regel är uppställd och vilka konsekvenser den har i det praktiska livet. Detta krav tillgodosågs icke av en äldre generation av universitetslärare i juridik, vilka i regel nöjde sig med att studera rättsreglerna i och för sig utan att undersöka deras praktiska konsekvenser och sociala sammanhang. Önskemålen om en mera praktisk undervisning hava säkerligen till stor del haft sin grund i denna äldre lärargenerations inställning. Numera håller emellertid denna inställning på att försvinna. I nutida rättsvetenskapliga undersökningar få problemen om rättsreglernas praktiska konsekvenser och sociala sammanhang stort utrymme och universitetslärarna taga i sin undervisning upp mer och mer härav. I den mån så sker bli önskemålen om en mera praktisk undervisning tillgodosedda i det avseende varom nu är fråga. Ännu har emellertid utvecklingen icke nått därhän att ifrågavarande problem fått det utrymme i undervisningen som är erforderligt.
    I ett visst sammanhang med den nu behandlade synpunkten står en annan sannolik orsak till kravet på en mera praktisk undervisning. Den juridiska vetenskapen hade ett halvsekel tillbaka i tiden en i hög grad konstruktiv prägel — man satte såsom sitt mål att »förklara» en rättsregel med »teoretiska» konstruktioner i stället för att undersöka regelns praktiska konsekvenser. Denna målsättning är numera till största delen övergiven och det är inom juridiken av i dag icke möjligt att på samma sätt som tidigare draga en gräns mellan teori och praktik. Vetenskapsmannen och universitetsläraren fattar numera såsom sin uppgift att giva en så korrekt bild som möjligt av verklig-

 

heten, d. v. s. av de av domstolar och andra myndigheter faktiskt tilllämpade rättsreglerna och deras praktiska konsekvenser. Han kan lyckas mer eller mindre väl i detta, men hans uppgift skiljer sig icke från den som åligger en domare eller advokat, vilken åtager sig att meddela »praktisk» undervisning. Även i detta avseende har sålunda kravet på en mera praktisk undervisning numera förlorat åtskilligt av sin tyngd.
    Kravet på att undervisningen skall vara praktisk kan vidare innebära ett krav på att olika ämnesområden skola samordnas. I undervisningen måste visserligen det behandlade materialet renodlas och systematiseras i olika ämnesområden, såsom familjerätt, sakrätt, straffrätt etc. I det praktiska livet däremot måste man ofta i samma situation beakta regler från olika ämnesområden. Advokaten som skriver ett avtal om en förmögenhetsuppgörelse i samband med äktenskapsskillnad måste t. ex. taga hänsyn till regler ur familjerätten, förmögenhetsrätten och beskattningsrätten på en gång och undersöka till vilka resultat samspelet mellan dessa regler leder. Det är otvivelaktigt att den nuvarande studieplanen för juris kandidatexamen icke bereder något nämnvärt utrymme åt problem av denna typ, bortsett från vad som mera tillfälligtvis kan givas under den praktiska kursen. Universitetslärarna ha i regel icke intresserat sig för dessa problem och litteratur om dem saknas.
    Slutligen kan kravet på en mera praktisk undervisning innebära ett krav på en förnyelse av de pedagogiska metoderna i syfte att åt undervisningen giva ökad konkretion.
    En rättsregel är en abstrakt sats, vars innebörd nybörjaren har svårt att fatta utan att se den tillämpad på konkreta fall. Det är därför nödvändigt för läraren att på olika sätt giva den studerande konkreta exempel på vad rättsregeln i sin tillämpning innebär. Detta kan ske på olika sätt. Närmast till hands ligger att läraren i en skriftlig framställning eller vid en föreläsning belyser rättsregeln genom att beskriva mer eller mindre fingerade fall då regeln tillämpas. Väsentligt mera givande ur pedagogisk synpunkt är att vid en seminarieövning framlägga och diskutera ett konkret fall, som inträffat i verkligheten. Erfarenheten visar att en sådan undervisning kan i hög grad fånga de studerandes intresse. En annan form att konkretisera rättsreglerna är att låta de studerande taga del av handlingar och formulär, som bygga på regeln ifråga.
    Den nuvarande praktiska kursens syfte är »att göra de studerande förtrogna med olika slag av juridiska handlingar och att i övrigt tillhandahålla dem för studierna erforderligt åskådningsmaterial». Syftet är alltså att hjälpa de studerande att konkretisera de rättsregler de i annat sammanhang inhämtat. Denna hjälp gives emellertid i regel icke på en lämplig tidpunkt. Den praktiska kursen är koncentrerad till två terminer och studiet av de olika examensämnena sammanfaller alltså endast i begränsad utsträckning med kursen. En del av denna kommer för tidigt, en del för sent i förhållande till deltagarnas studier, och det synes icke vara ovanligt att de studerande besöka kursen redan vid den

tidigaste tidpunkt då detta enligt examensstadgan är möjligt, nämligen i samband med studiet av det första civilrättsämnet. Att det konkreta åskådningsmaterialet sålunda i stor utsträckning framlägges vid en annan tidpunkt än den då motsvarande examensämne studeras och ej sällan före denna tidpunkt torde vara den förnämsta anledningen till att den praktiska kursen enligt de studerandes ofta hörda vittnesbörd givit så föga utbyte. Skall åskådningsmaterialet giva verkligt utbyte, måste det presenteras samtidigt med de rättsregler, som skola åskådliggöras.
    Inom ämnet processrätt ligga förhållandena till på ett speciellt sätt. Här kan undervisningen konkretiseras icke blott genom rättsfallsdiskussioner och studium av handlingar utan även genom besök vid domstolsförhandlingar. Om dessa besök förläggas till en tidpunkt då deltagarna inhämtat tillräckliga kunskaper i processrätt äro de otvivelaktigt av stort värde, och anmärkningarna mot den praktiska kursen torde knappast rikta sig mot den del av kursen som ägnas åt dylika besök.
    Det är enligt min mening nödvändigt att acceptera erfarenhetens vittnesbörd att den praktiska kursen i sin nuvarande form — bortsett från domstolsbesöken — har föga värde. Då det gäller att avgöra vilka utvägar som kunna leda till att de ovan diskuterade önskemålen bättre tillgodoses böra följande synpunkter beaktas.
    Behovet av att det konkreta åskådningsmaterialet framlägges i muntlig undervisning får icke överdrivas. I själva verket ligger tyngdpunkten av de juridiska studierna icke på bevistandet av undervisning utan på läsningen av litteratur. Det är alltså framför allt nödvändigt att de studerande hava tillgång till åskådningsmaterial i form av kommenterade handlingar och formulär att studeras jämsides med läsningen — ett krav som numera är åtminstone till en viss grad tillgodosett vid Uppsala universitet. I jämförelse härmed är det av mera underordnad vikt i vilken utsträckning åskådningsmaterialet presenteras vid muntlig undervisning.
    Vederbörande universitetslärare böra alltså, såsom domarutredningen föreslår, på lämpligt sätt stimuleras att tillhandahålla de studerande samlingar av kommenterade handlingar och formulär.
    Vad härefter angår undervisningen är det av det förut anförda tydligt att man icke lämpligen kan från undervisningen om rättsreglerna skilja ut konkretiseringen av dessa genom förevisning av handlingar. Det kan, för att taga ett exempel, icke ur pedagogisk synpunkt vara någon fördel att ifråga om institutet borgen dels meddela s. k. teoretisk undervisning, dels giva praktiska demonstrationer. Allt vad som är. att säga om detta ämne kan och bör sägas i ett sammanhang. Det konkreta åskådningsmaterialet bör alltså flyttas in i den vanliga undervisningen. En sådan anordning skulle säkerligen icke, sedan en gång erforderliga handlingar sammanställts, betyda någon väsentlig belastning av undervisningen; tvärtom måste denna vinna i effektivitet genom åskådningsmaterialets användning.

    Undervisningen i ett ämne täcker i de flesta fall endast en del av ämnesområdet. Om åskådningsmaterialet flyttas in i den vanliga undervisningen, betyder detta att endast en del av det till ämnet hörande materialet muntligen framlägges för de studerande. Detta kan emellertid, om blott kommenterade samlingar av handlingar och formulär finnas tillgängliga för litteraturstudiet, icke betyda någon större olägenhet än den som ligger däri att den vanliga undervisningen icke täcker hela ämnesområdet.
    Det är alltså önskvärt att demonstration av handlingar och formulär införes såsom hjälpmedel i den vanliga undervisningen vid de juridiska fakulteterna.
    Jag har tidigare berört önskemålet att i undervisningen beredes plats åt framställningar av rättsreglernas praktiska konsekvenser och sociala sammanhang. Den praktiska kursen syftar icke, såvitt av examensstadgans bestämmelser framgår, till att giva deltagarna kunskap om dessa frågor. I verkligheten torde dock ledarna av denna kurs hava sökt att samtidigt med demonstrationen av handlingar och formulär giva de studerande del av sina erfarenheter rörande de praktiska konsekvenserna av olika av materialet aktualiserade rättsregler. Om någon mera ingående diskussion av reglernas sociala sammanhang har givetvis icke kunnat bli fråga.
    Såsom ovan framhållits ägna universitetslärarna numera i sin undervisning alltmer intresse åt rättsreglernas praktiska konsekvenser och sociala sammhang, ehuru utvecklingen ännu icke nått därhän att ifrågavarande problem fått erforderligt utrymme i undervisningen. Det skulle vara lämpligt att söka nå detta mål även genom att — såsom domarutredningen föreslår — såsom biträdande lärare i den juridiska undervisningen anställa praktiskt verksamma jurister med uppgift att meddela undervisning av principiellt samma slag som den som meddelas av övriga lärare. Genom en sådan anordning skulle de studerande få tillfälle att lära känna praktiska juristers syn på de rättsliga problemen och taga del av deras erfarenheter från rättsreglernas tilllämpning i det praktiska livet.
    Det är vidare önskvärt att inom ramen för de juridiska studierna beredes plats för de problem som uppstå då olika rättsområden — exempelvis familjerätt och beskattningsrätt — i det praktiska rättslivet beröra varandra. Det är sannolikt icke möjligt att giva de studerande några mera djupgående insikter i dessa problem, men det vore dock önskvärt att väcka deras blickar för problemen. En undervisning i detta syfte skulle kunna meddelas av en advokat med vidsträckt erfarenhet — däremot knappast av en domare, som icke på samma sätt som advokaten möter dessa problem. Nu angivna önskemål bör kunna beaktas vid planläggningen av den nyss föreslagna undervisningen genom praktiska jurister såsom biträdande lärare. Det skulle också vara mycket tacknämligt om våra advokater ville försöka sig på författarskap på detta område.

Knut Rodhe.