SVENSK RÄTTSPRAXIS. PROCESSRÄTT 1942—1944.
AV
PROFESSOR ÅKE HASSLER.1
CIVILPROCESSRÄTT.
Jurisdiktionskompetens. Judiskt affärsföretag underkastades inom Tyska riket tvångsförvaltning. Tvist om förvaltningens verkan beträffande affärsföretaget tillhörig egendom i Norge ansågs icke kunna upptagas till prövning av svensk domstol (NJA 1942 s. 385). Svenska makar, av vilka hustrun tillika var finsk medborgare, hade senast haft gemensamt hemvist i Finland, där hustrun alltjämt var bosatt. Jämlikt 7 § KF den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap ansågs svensk domstol icke behörig att upptaga mål om hemskillnad mellan makarna (NJA 1944 s. 81). En av Sovjetunionen utsedd men därefter avskedad befälhavare å fartyg ägde icke vid svensk domstol föra talan om förpliktande för ny befälhavare att med fartyg och frakt gälda honom tillkommande löneförmåner (NJA 1944 s. 264 III). Se vidare NJA 1943 not. B 191 och 192.
Forum. Domstol, inom vars domvärjo svaranden var mantalsskriven, ansågs behörig upptaga tvistemål, oaktat svaranden vid stämningens delgivning var mantalsskriven inom annan domstols domvärjo (SvJT 1944 rf. s. 7).
Andra spörsmål om domstols behörighet. Allmän domstol kan icke i kravmål ingå i prövning av ett kvittningsvis framställt motfordringsanspråk, vilket, om det gjorts gällande såsom självständigt käromål, skulle ha tillhört arbetsdomstolens bedömande (SvJT 1942 rf. s. 33). Mellan arbetsgivare och arbetare slöts särskild överenskommelse rörande anställningsförhållandet. Uppkommen tvist rörande frågan, huruvida överenskommelsen kunde göras gällande mot visst kollektivavtal, ansågs tillhöra arbetsdomstolens avgörande (SvJT 1943 rf. s. 61). Församling ansågs icke kunna i domstolsväg mot kronan göra gällande anspråk på skogsavkastningsmedel, som influtit från församlingens kyrkoherdeboställe under tid, då äldre lönereglering gällde (NJA 1944 s. 166). Lärare vid folkskola yrkade vid domstol ersättning för avlöningsförmåner, som han gått förlustig under tid, då folk-
skolestyrelsen tvångsvis meddelat honom tjänstledighet på grund av sjukdom. Utan hinder av stadgandet i 6 § 1 mom. 5 landshövdinginstruktionen ansågs yrkandet kunna prövas av domstol (NJA 1943 s. 566). Likaså befanns domstol kunna pröva fråga, huruvida riksvärderingsnämnden ägt behörighet i visst fall att fastställa ersättningbeloppet för egendom, som jämlikt beredskapsförfogandelagen tagits i anspråk med nyttjanderätt för krigsmaktens räkning (NJA 1944 s. 90 II). Landsting ersatte enligt 40 § 1 mom. fattigvårdslagen fattigvårdsamhälle kostnad för vård av understödstagare å sinnessjukhus. Av landstinget framställt yrkande att av den vårdades fader återfå beloppet ansågs icke kunna prövas av domstol utan skulle behandlas i den för fattigvårdsmål stadgade ordningen (NJA 1943 s. 299). Fattigvårdskommun, som icke var vistelsesamhälle i fattigvårdslagens mening, utfärdade för vård å ett statens sinnessjukhus ansvarsförbindelse. Av sjukhusdirektionen på grund av förbindelsen mot kommunen förd talan om ersättning för vården upptogs av domstol (SvJT 1942 rf. s. 24). Fråga om jämkning av gatukostnadsbidrag skall prövas av domstol och ej av sådan nämnd, varom förmäles i 48 § stadsplanelagen (NJA 1943 s. 667). I detta sammanhang må också anmärkas rättsfallen SvJT 1943 rf. s. 29 och s. 35, enligt vilka fråga om skyldighet jämlikt 28 § stadsplanelagen att lösa mark skall handläggas i den för expropriationsmål stadgade ordningen.
Utevaro. Sedan i A:s namn stämning till RR uttagits å B, inställde sig å kärandesidan i målet en person, som åberopade en av A utfärdad fullmakt. Då fullmakten icke innefattade behörighet att i målet företräda A, ansågs denne utebliven och i särskilt beslut förklarades käromålet på den ågångna stämningen förfallet. I dom vid senare rättegångstillfälle förpliktades A, som ej visat laga förfall, att ersätta B:s kostnad. Mot denna dom fullföljdes icke talan i den ordning, som stadgas i 26 kap. RB. Sedermera instämde A till RR:n B med samma yrkande som i det förra målet. B invände, att han vore fri från käromålet, då A ej ånyo instämt sin talan inom den tid, som föreskrivesi 12: 2 sista p. RB. A gjorde gällande, att den första stämningen uttagits i hans namn av annan person utan A:s bemyndigande och vetskap. RR:n förklarade emellertid i dom B fri från A:s talan. Denna dom överklagades av A, vilken samtidigt anförde besvär över domvilla med yrkande om undanröjande av RR:ns beslut och dom, varigenom A:s käromål förklarats förfallet och han ådömts ersättningsskyldighet. HovR:n, som ansåg att den tidigare instämda talan icke anhängiggjorts av A utan av annan person i A:s namn utan dennes bemyndigande, undanröjde i anledning av domvillobesvären RR:ns dom på ersättningsskyldighet, men fann besvären i vad de avsågo beslutet, varigenom käromålet förklarats förfallet, icke föranleda vidare yttrande, enär beslutet icke rörde A och hans rätt. Oberoende av domvillobesvären kunde alltså HovR:n pröva RR:ns senare dom (SvJT 1942 rf. s. 105).
Processhabilitet. Omyndigförklarad fick föra talan angående arvode åt förmyndaren (SvJT 1942 rf. s. 80).
Saklegitimation. En avliden person A efterlämnade enligt bouppteckning änka och en son B. C instämde nämnda dödsbodelägare med yrkande, att C såsom äkta barn till en före A avliden son till denne måtte förklaras berättigad till arv efter A. Yrkandet bifölls av underrätten, varefter ändring söktes endast av B. Hinder mot upptagande av denna talan till prövning ansågs icke föreligga (NJA 1943 s. 196). Sedan dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman, ansågos dödsbodelägare icke behöriga att föra talan om redovisning för egendom, som förmenades tillhöra boet, eller om återbärande till boet av egendom (NJA 1944 s. 529, s. 682). Vid klander av handelsbolagslikvidation och av verkställt bolagsskifte instämde delägaren endast likvidatorn, ej andre delägaren. Till den del denna talan gick ut på, att bolagets tillgångar skulle ökas med vissa belopp, ansågs den kunna prövas, däremot icke i vad den avsåg fördelningen mellan delägarna av det genom likvidationen uppkomna överskottet (SvJT 1942 rf. s. 100). Sedan A sålt en bil till B på avbetalning och med äganderättsförbehåll, hyrde B in bilen i ett C tillhörigt garage. Under påstående, att B brustit i sin betalningsskyldighet yrkade A, att C måtte förpliktas utlämna bilen till A. Yrkandet bestreds av C, enär denne hade fordran å B för ogulden garagehyra. A:s talan kunde icke prövas utan att B hörts i målet (SvJT 1943 rf. s. 49). Se vidare NJA 1944 s. 232 (expropriationsmål), s. 676 och not. B 1349 (skiftesmål).
Fastställelsetalan. Vid tvist om storleken av det hyresbelopp, som i visst fall skulle utgå för förhyrd lägenhet, tilläts förande av talan om fastställelse av beloppets storlek. Yrkande om utfående av hyra hade icke framställts i målet (NJA 1943 s. 232).
Litispendens. Sedan makar vunnit hemskillnad, yrkade mannen äktenskapsskillnad jämlikt 11:8 GB. Denna talan, som bestreds av hustrun, bifölls av underrätt och HovR, varefter hustrun fullföljde talan i HD. Innan målet där avgjorts, instämde mannen hustrun och yrkade äktenskapsskillnad enligt 11:3 GB. Denna talan ansågs kunna upptagas till prövning (SvJT 1944 rf. s. 55).
Interimistiskt förordnande. I hemskillnadsmål förordnade underrätten genom beslut under rättegången för tiden till dess lagakraft ägande dom förelåg, att hustrun skulle ha vårdnaden om det yngsta av makarnas två barn och förpliktade mannen att utgiva underhållsbidrag till barnet. Därefter dömde underrätten genom dom, som vann laga kraft, till hemskillnad och förordnade genom slutligt utslag i vårdnadsfrågan, att mannen skulle ha vårdnaden om båda barnen. HovR fastställde detta utslag. HD berättigade hustrun att under hemskillnadstiden ha vårdnaden om det yngsta barnet och förpliktade mannen att under samma tid utgiva underhållsbidrag till detta samt stadgade tillika, att det av underrätten meddelade förordnandet om mannens bidragsplikt skulle för tiden innan hemskillnadstiden började löpa fortfarande äga tillämpning (NJA 1944 s. 130). Underrätt dömde till hemskillnad, och ena maken fullföljde talan mot utslaget. På hemställan av andra maken efter besvärstidens utgång gav HovR:n interi-
mistiskt förordnande om sammanlevnadens hävande och rätt för maken att sitta kvar i hemmet (SvJT 1944 rf. s. 8). I en analog situation förordnade HovR, att av densamma utdömda underhållsbidrag skulle utgå interimistiskt (SvJT 1944 rf. s. 80).
Ställföreträdarskap. Överståthållarämbetet ansågs icke behörigt att — mot bestämmelserna i KK den 16 maj 1827 angående åtskilliga föreskrifter för bevakandet av Kronans rätt i de henne rörande rättegångar vid domstolarna — hos K. M:t fullfölja talan mot HovR:s dom i visst mål angående av ämbetet å Kronans vägnar i konkurs framställt yrkande om förmånsrätt jämlikt 17: 12 HB för fordran å ogulden omsättningsskatt (NJA 1943 s. 320). Förordnande enligt 11:4 st. 1 p. 4 förmynderskapslagen att såsom god man för bortovarande bevaka dennes rätt och förvalta hans egendom medförde i visst mål icke, att mot gode mannen kunde föras talan med bindande verkan för den bortovarande (NJA 1944 s. 588). I skadeståndsmål inställde sig Kronan i HovR genom sekreteraren i HovR:n, tillika advokatfiskal. Till stöd för sin behörighet åberopade denne dels arméförvaltningens bemyndigande för dess ombudsman eller viss annan person eller den någon av dem i sitt ställe förordnade att i HovR:n föra Kronans talan i målet, dels ock en skrivelse till advokatfiskalsämbetet från en tredje person, vari anhölls, att ämbetet måtte bevaka Kronans talan i målet. Skrivelsen var skriven å brevpapper, varå i övre vänstra hörnet fanns tryckt »Kungl. Arméförvaltningens ombudsman», och undertecknad »på ombudsmannens uppdrag». Advokatfiskalen ansågs med tre röster mot två ha styrkt sin behörighet att företräda Kronan (SvJT 1944 rf. s. 49).
Rättegångsbiträde. Yrkande om förordnande av rättegångsbiträde jämlikt lagen om fri rättegång avslogs i visst fall med hänsyn till målets enkla beskaffenhet (SvJT 1942 rf. s. 81). En person förklarades av underrätt omyndig, då han på grund av rubbning av själsverksamheten ansågs ur stånd att vårda sin egendom. Den omyndigförklarade, som i underrätten inställt sig personligen och bestritt bifall till ansökningen om omyndigförklaring, fullföljde talan och yrkade i HovR:n förordnande av rättegångsbiträde jämlikt 12: 6 förmynderskapslagen. Yrkandet bifölls (SvJT 1943 rf. s. 70). I ett annat fall var situationen liknande; dock hade den omyndigförklarade icke erhållit kallelse till underrätten och ej heller inställt sig inför denna. Hans i HovR:n framställda yrkande om förordnande av rättegångsbiträde avslogs (SvJT 1942 rf. s. 68).
Talan mot beslut under rättegången. Mot föreläggande enligt 18:2 RB att efter stämning inträda som part i viss rättegång tilläts ej särskild talan (NJA 1943 not. B 176).
Bevisskyldighet. I samband med försäljning av en X tillhörig fastighet ansökte X, att ett i fastigheten intecknat, av Y utfärdat skuldebrev, vilket antogs ha förkommit, måtte dödas jämlikt lagen den 8 april 1927. Sedan X före den för ärendets fullföljande utsatta dagen avlidit, företedde Y inteckningen och påstod, att den av X överlämnats till Y såsom gåva. Dödsboet efter X ansågs bevisskyldigt för detta på-
ståendes oriktighet (NJA 1943 s. 121). I mål angående klander av testamente gjorde käranden gällande, att testamentet upprättats under inflytande av rubbad själsverksamhet. Vid det förhållandet, att testator vid tidpunkten för testamentets upprättande var omyndigförklarad såsom på grund av sinnessjukdom ur stånd att vårda sig och sin egendom, ansågs svaranden bevisskyldig för testamentets giltighet (NJA 1943 s. 651). I fraktsedel för godsbefordran med busslinje fanns intaget förbehåll, att anmärkning, gällande transporten, som inkom senare än fem dagar efter fraktsedelns datum, icke godtogs. Förbehållet ansågs medföra omkastning av bevisbördan, då anmärkning mot transport — innefattande påstående att gods ej framkommit — gjorts först efter femdagarsfristen (SvJT 1944 rf. s. 38).
Bevisvärdering. A erkände i sådant avtal, som avses i 20 § lagen om barn utom äktenskap, att ett av B utom äktenskap fött barn var av A avlat i trolovning med B. B instämde sedermera A med yrkande om skadestånd för det trolovningen brutits. A bestred, att parterna vid barnets avlelse varit trolovade. På grund av det i avtalet gjorda erkännandet ansåg HD bestridandet ej förtjäna avseende (NJA 1944 s. 181). Se vidare SvJT 1943 rf. s. 39.
Vittnesjäv. Mot en företagare, hos vilken en elektrisk bordslampa blivit reparerad, framställdes yrkande om ersättning för skada, som skulle ha förorsakats genom bristande noggrannhet vid reparationens utförande. Den arbetare, som verkställt reparationen, ansågs jävig att vittna i målet, enär han kunde vänta nytta eller skada av dess utgång, trots att företagaren förklarat sig avstå från all talan mot arbetaren i anledning av olyckshändelsen (NJA 1943 s. 188).
Vittnesförhör utom rättegång. Vittnesförhör enligt 17:23 RB ansågs kunna äga rum, oaktat med förhöret huvudsakligen åsyftades att vinna utredning i administrativt ärende (SvJT 1944 rf. s. 30).
Intervention. Till säkerhet för svenskt aktiebolags fordran hos huvudredare för estniskt fartyg beviljades kvarstad å fartyget. Sedan Estniska socialistiska sovjetrepubliken framställt anspråk på äganderätten till fartyget, hävdes kvarstaden, mot det att för republikens räkning lämnades garantiförbindelse på det mot fordringen svarande beloppet att träda i fartygets ställe vid utmätning. Med hänsyn härtill ansågs målet röra republikens rätt, och republikens sjötransportcentral fick alltså intervenera i processen på huvudredarens sida (NJA 1943 not. B 190). Se vidare NJA 1943 not. B 192 och 193 samt 1944 not. B 1233.
Rättegångskostnad. Svarande i expropriationsmål ansågs icke kunna mot bestridande tillerkännas ersättning för utgifter i anledningav expropriationsfrågans administrativa behandling (NJA 1942 s. 727). Bestämmelsen i 31 § sista p. stadsplanelagen befanns icke tillämplig, när fråga om inlösen av mark icke avgjorts genom särskilt, före tillsättande av expropriationsnämnd meddelat beslut. Då ägare av olika delar av samma tomt fört talan mot varandra om inlösen enligt 26 § nämnda lag, kvittades rättegångskostnaderna (SvJT 1944 rf. s. 65).
Fri rättegång. Lagen om fri rättegång ansågs ej tillämplig beträffande ansökan om återställande av försutten tid (NJA 1942 s. 287). Besvär i HovR över domhavandes avslag å ansökan om fri rättegång upptogos icke till prövning; klaganden hade bort underställa domhavandens beslut HR:ns prövning eller vid HR:n göra ny ansökan om fri rättegång (SvJT 1943 rf. s. 71). Fråga om fri rättegång ansågs kunnaprövas i HovR:n, trots att talan i själva saken ej fullföljts (SvJT 1944 rf. s. 102). Se vidare nedan under rubrikerna Lagsökning och Kostnad i utsökningsmål.
Dom, se Lagsökning.
Fullföljd. Talan om entledigande av boutredningsman ansågs — i fall då värdet av klagandens andel i boet ej uppgick till 1,500 kronor — icke kunna fullföljas till HD. 30: 5 p. 1 RB (äldre lydelsen) tillämpades utan avseende å klagandens invändning, att målet rörde jämväl sådant, som icke kunde skattas i penningar (NJA 1943 s. 564). Kvittningsyrkande, som framställts hos K. M:t först efter skriftväxlingstidens utgång, upptogs icke till bedömande (NJA 1943 not. A 222). Angående förbudet mot reformatio in pejus se NJA 1944 s. 356 IV.
Resning. Tillämpning av stadgandet i 1 § 2 st. lagen om särskilda rättsmedel, att resning i tvistemål på grund av nya skäl icke beviljas med mindre sökanden gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller vid fullföljd från denna kunnat åberopa de nya skälen eller eljest haft giltig ursäkt att ej göra detta. A stämde B:s dödsbo år 1938 med yrkande om ersättning för det B sålt en A tillhörig bil. Till stöd för sin talan åberopade A en polisrapport, enligt vilken B vid förhör erkänt, att han å stadsauktion i Stockholm låtit sälja bilen. Dödsboet företedde emellertid ett intyg från auktionsverket, innehållande att ingen person med B:s namn under år 1938 låtit sälja någonting genom verket. A:s talan ogillades genom laga kraft ägande dom såsom icke tillförlitligen styrkt. Sedermera sökte A resning och ingav därvid ett intyg av en tjänsteman vid auktionsverket, av innehåll att denne på uppdrag av B sålt bilen. HD fann, att vad som förekommit vid underrätten givit A anledning att sätta sig i förbindelse med tjänstemannen för att inhämta, vad denne hade sig bekant i saken. Då A ej gjort sannolikt, att han icke kunnat i målet åberopa det ifrågavarande beviset, avslogs ansökan om resning (NJA 1942 s. 43). I ett faderskapsmål beviljades uppskov för att mannen skulle kunna föranstalta om blodundersökning. Vid den fortsatta handläggningen av målet förklarade sig denne »på given anledning», såsom det antecknats i underrättens dombok, avstå från blodundersökningen. I dom, som vann laga kraft, förklarades svaranden skola anses som barnets fader. Åtta år senare sökte han resning och åberopade ett utlåtande från statens rättskemiska laboratorium, vari det på grundval av företagen blodundersökning förklarades vara uppenbart, att sökanden icke var fader till barnet. Resning beviljades av två justitieråd utan motivering. Två justitieråd kommo till samma resultat med åberopande av, att barnet vid den tidpunkt, då uppskov meddelades för företagande av blodunder-
sökning, icke varit så utvecklat, att dylik undersökning kunnat giva resultat. Ett justitieråd fann sökanden icke ha gjort sannolikt, att han ej kunnat i målet åberopa bevisningen (NJA 1944 s. 568). I två andra fall beviljades likaledes — ehuru ej enhälligt — resning i faderskapsmål, sedan verkställd blodundersökning givit vid handen, att sökanden icke kunde vara fader till barnet. Frågan om blodundersökning synes i dessa fall icke ha varit aktuell förrän i samband med resningen (NJA 1942 s. 39 och 1943 s. 419). I mål angående avkomst av fast egendom beviljades resning väsentligen på grund av en efter målets avgörande verkställd utredning angående värdet av vissa i målet berörda fastigheter och avkastningen från dessa. Med hänsyn till att det sakliga underlaget för denna utredning funnits tillgängligt vid tiden för målets handläggning ville ett justitieråd avslå resningsansökan, då han ej fann sådana omständigheter ha förekommit, som innefattade giltig ursäkt att icke framlägga utredningen i rättegången (NJA 1944 not. B 487). — Fråga om tolkning av bestämmelsen i 1 § 1 st. 2 lagen om särskilda rättsmedel, att skriftlig handling, som sedermera befunnits vara falsk, skall kunna antagas ha inverkat på utgången av målet. En person hade i växelmål funnits betalningsskyldig och sökte sedermera resning under åberopande, att hans accept på växeln varit förfalskad. HD:s majoritet, tre justitieråd, beviljade resning. Två justitieråd, som ansågo, att sökanden i allt fall varit civilrättsligt förpliktad att utgiva ett belopp motsvarande växelsumman, funno ej skäl bifalla ansökningen. Majoritetens ståndpunkt, som ej är motiverad, kan givetvis innebära, att den ickea nsett sökanden civilrättsligt förpliktad. Sannolikt har man dock menat, att det är tillräckligt för resning, att domstolen grundat sitt avgörande på ett bevis, som befunnits vara falskt, oavsett om ett yrkande på annan grund kunnat leda till samma resultat. Denna uppfattning synes också stämma bäst överens med instansordningsprincipen. Enligt minoritetens ståndpunkt skulle ju den alternativa grunden komma att prövas endast i samband med resningen. (NJA 1943 not. B 235). — Spörsmål om resning på grund av att rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. I mål om äktenskapsskillnad yrkade mannen, att han skulle tillerkännas vårdnaden om makarnas barn samt att hustrun skulle förpliktas utgiva bidrag till ett barns underhåll. Hustrun begärde underhåll för egen del. I dom, som vann laga kraft, tillerkändes mannen vårdnaden om barnen, varjämte han förpliktades utgiva underhåll till hustrun; någon underhållsskyldighet mot barnen ålades ej hustrun. Mannen sökte sedermera resning under åberopande, att domen uppenbart stred mot 15 § lagen om barn i äktenskap, enligt vilket lagrum den av föräldrarna, som ej tillerkännes vårdnaden om barn, är skyldig utgiva underhållsbidrag. HD avslog ansökningen med hänvisning till att enligt 14 § nämnda lag, som föreskriver att envar av föräldrarna skall taga del i barnets underhåll efter sin förmåga, hinder ej mött att bestämma bidragsplikten på sätt som skett. Tillika erinrades om möjligheten till jämkning enligt 22 § sagda lag (NJA 1942 s. 89). — Se vidare NJA 1944 s. 220.
Återställande av försutten tid. Lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. ansågs äga tillämpning på hyresnämnd. Ansökan om återställande av försutten tid för framställning jämlikt 7 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. prövades förty av HD, såvitt den grundade sig på 1940 års lag, men befanns eljest icke röra sådant återställande av försutten tid, som avses i § 18 RF (NJA 1942 s. 568 I och II). Ansökan om återställande av försutten tid för anhängiggörande av talan mot Kronan om skadestånd enligt lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik ansågs jämlikt § 18 RF icke lagligen kunna komma under bedömande (NJA 1944 not. B 150). Se vidare ovan under rubriken Fri rättegång. Jämför ock NJA 1943 not. B 780.
Besvär över dom vi ll a. Genom beslut av Estlands statsförsamling förklarades år 1940 alla privata transportföretag indragna till staten. Ett estniskt fartyg befann sig vid nationaliseringslagstiftningens utfärdande i Sverige, där det, sedan Estland anslutit sig till Sovjetunionen, av befälhavaren överlämnades i sovjetmyndigheternas besittning. Efter det Sovjetunionen för sin del avskedat befälhavaren, blev denne såsom representant för de förutvarande redarna dömd att medfartyget utgiva vissa belopp. Med stöd av nationaliseringen och vissa i samband med denna erhållna fullmakter och andra handlingar anförde Sovjetunionen besvär över domvilla. Besvären lämnades utan avseende (NJA 1944 s. 264 I). Se vidare ovan under rubriken Utevaro.
Res judicata. Dom i fideikommisstvist ansågs i visst fall bindande för den tappande partens successorer (NJA 1944 s. 122). I mål mot A angående ersättning för skada, orsakad av en utav A förd bil, ålade underrätten A, som ej visats vara fri från vållande, att utgiva ett till hälften jämkat skadestånd. HovR :n, där motparterna men ej A klagade, förpliktade A att utgiva fullt skadestånd. A överklagade HovR:ns utslag och gjorde därvid gällande, att han var fri från vållande. Denna fråga ansågs ej rättskraftigt avgjord genom underrättens utslag (NJA 1944 s. 688). Se vidare NJA 1942 s. 295, 1944 s. 90 I och s. 279 samt nedan under rubrikerna Skiljeförfarande och Handräckning.
Lagsökning. A, som lagsökts på växelfordran, medgav betalningsskyldighet för en del av fordringen men gjorde jäv beträffande återstoden. Det medgivna beloppet utdömdes, medan anspråket i övrigt hänsköts till rätten (SvJT 1943 rf. s. 44). Lagen om fri rättegång ansågs ej tillämplig i lagsökningsmål (SvJT 1943 rf. s. 74).
Skiljeförfarande. Försäkringsavtal innehöll bestämmelse, att, därest enighet icke kunde på visst sätt uppnås beträffande skadas värde, frågan om värderingen skulle hänskjutas till skiljemän. Ersättning till skiljemännen skulle enligt avtalet gäldas av den part skiljemännen bestämde. Sedan en värderingsfråga hänskjutits till skiljemän, meddelade dessa skiljedom, vari icke blott skadans belopp fastställdes, utan tillika försäkringsgivaren förpliktades att utgiva det sålunda fastställda belop-
pet jämte ersättning till skiljemännen. Skiljedomen klandrades icke inom laga tid, och verkställighet söktes å densamma. ÖÄ, vars utslag fastställdes av överinstanserna, fann väl att skiljemännen genom att utdöma såväl det fastställda beloppet som ersättningen överskridit sitt uppdrag. Däremot ogillades försäkringsgivarens invändningar, att bestämmelsen i försäkringsavtalet icke vore ett giltigt skiljeavtal, och att skiljemännenicke blott överskridit sitt uppdrag utan dömt angående en helt annan fråga än den med avtalet åsyftade. Då skiljedomen icke klandrats inom laga tid, meddelades förty verkställighet (NJA 1943 s. 236). Med stöd av skiljeklausul i förenings stadgar meddelades skiljedom, varigenom en medlem av föreningen uteslöts ur densamma. Den uteslutne, som ej varit part i skiljeförfarandet, klandrade skiljedomen bland annat på den grund, att domen rörde hans rätt utan att han fått utse skiljeman. Skiljedomen förklarades vara utan verkan gentemot den uteslutne (NJA 1943 s. 527). I brandförsäkringsavtal stadgades rätt för försäkringsgivaren att, i fall då rannsakning med försäkringstagare påkallats, innehålla ersättningen till dess denne frikänts eller förklarats icke kunna åt saken fällas. Sedan en försäkringstagare ställts under framtiden för anstiftan av mordbrand, förklarade skiljemän, till vilkas avgörande yrkande om utbekommande av ersättning hänskjutits, yrkandet icke kunna för närvarande bifallas. Efter det institutet ställande under framtiden för brott år 1934 avskaffats, påkallades förnyad skiljedom, som emellertid på talan av försäkringsgivaren undanröjdes. Sedan det straff, som kunnat ifrågakomma för mordbranden, preskriberats, påkallade försäkringstagarens rättsinnehavare ånyo skiljedom. I denna blev yrkandet om utbekommande av ersättningen bifallet. Skiljedomen undanröjdes emellertid med hänsyn till innehållet i den första skiljedomen. Rättsfallet, som aktualiserar frågan om res judicata i skiljeförfarande, har i en uppsats i SvJT 1945 s. 292 behandlats av f. d. justitierådet GÄRDE, som också avgivit utlåtande i målet (NJA 1944 s. 638). Se vidare NJA 1942 not. A 267, 1943 s. 286.
STRAFFPROCESSRÄTT.
Forum. En person tecknade falskeligen andra personers namn å beställningssedlar rörande ett bokverk. I syfte att erhålla provision avlämnade han därefter beställningssedlarna för postbefordran till förlaget. Domstolen i adressorten ansågs icke behörig att upptaga åtal för förfalskningsbrottet (NJA 1944 s. 440). RR förklarade sig genom beslut, som vann laga kraft, obehörig att upptaga visst brottmål, enär detta tillhörde krigsdomstols prövning. Sedan målet därefter avdömts av KrigsR, fann KrigsHovR:n i utslag, som likaledes vann laga kraft, att målet ej tillhörde krigsdomstols bedömande. Efter ansökan av JK förordnade HD — utan åberopande av lagen om särskilda rättsmedel— att RR:n ägde upptaga målet till behandling och avgörande utan hinder av den laga kraft, som åkommit dess beslut (NJA 1943 s. 452).
Andra spörsmål om domstols behörighet. Allmän underrätt förklarade tilltalad saker till två brott och hänvisade målet till
krigsdomstol för rannsakning angående andra av den tilltalade begångna brott. Ehuru åklagaren vid krigsdomstolen förklarat sig fullfölja talan endast i avseende å de förra brotten, ansågs krigsdomstolen äga utmäta straff för desamma (NJA 1943 s. 520). Ovarsamt förande av motorfordon resp. rattfylleri bestraffades vid krigsdomstol, då förfarandet tillika innefattade tjänsteförsummelse (NJA 1942 s. 25 och s. 427). Mål mot krigsman om ansvar för förskingring ur marketenterikassa, som han omhänderhaft med redovisningsskyldighet till kompanichefen, upptogs av krigsdomstol (NJA 1943 s. 519). Däremot ansågs av krigsman förövad förfalskning av beställningssedel å järnvägsbiljett för militär tjänsteresa icke innefatta förbrytelse i tjänsten och förty ej tillhöra krigsdomstols upptagande (NJA 1943 s. 517, jämför s. 490 och MO:s ämbetsberättelse 1943 s. 145 ff., 1945 s. 257 ff. och 1946 s. 201 ff.). Krigsmans misshandel å civilklädd överordnad ansågs, ehuru den misshandlade var honom till person och tjänsteställning obekant, vara att bedöma jämlikt 84 § strafflagen för krigsmakten och målet alltså höra till krigsdomstol (NJA 1943 s. 632). Talan mot styresmannen vid Åkers krutbruk om ansvar och ersättningsskyldighet för förseelser i tjänsten prövades av krigsdomstol (NJA 1943 s. 656). I mål om ersättning för skada, som orsakats av militärbil, ansågs krigsdomstol ej äga pröva, huruvida skadeståndsskyldighet förelåg jämlikt 1916 års lag om ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik. HD har emellertid ej varit enig i denna fråga, och beaktansvärda skäl synas kunna åberopas för den motsatta åsikten (NJA 1944 s. 192 och s. 386).
Åtalsrätt. En person åtalades vid allmän domstol för bland annat inbrottsstöld, men åtalet ogillades i denna del. Han dömdes slutligen av krigsrätt, där han tilltalats för ytterligare brott. Vederbörande krigsfiskal fick i KrigsHovR:n fullfölja talan beträffande inbrottsstölden (NJA 1943 s. 389). Konungens tillstånd är ej erforderligt för anställande av åtal mot författare av tryckt skrift för brott, som avses i § 3 mom. 9 st. 1 p. 1 tryckfrihetsförordningen (NJA 1943 s. 445). Stadgandet i 19 § lagen om ungdomsfängelse att, där den som ådömts sådan påföljd misstänkes för brott, begånget före frigivningen eller utgången av tillsynstid, yttrande av ungdomsfängelsenämnden skall inhämtas innan åtal sker, är icke tillämpligt i krigsrättsmål (NJA 1943 s. 636). Svensk medborgare åtalades för stöld, begången å tyskt handelsfartyg sedan detta strandat inom (yttre) svenskt territorialvatten. Förordnande enligt 1: 1 SL ansågs ej erforderligt (NJA 1944 s. 144). Landsfiskal är, med undantag för fall enligt § 13 mom. 2 st. 2 landsfiskalsinstruktionen, icke behörig att utan förordnande av landsfogde föra talan om ansvar för brott, som avses i 25 kap. SL (SvJT 1944 rf. s. 15). I detta sammanhang må ock anmärkas rättsfallet SvJT 1943 rf. s. 57 angående avbrott i åtal.
Målsägande. Brevbärare tillgrep i tjänsten pengar ur vanliga brev. Generalpoststyrelsen, som icke stod i ansvar för de tillgripna medlen, ansågs ej behörig att föra ansvarstalan enligt 20 kap. SL (NJA 1944 s. 326). Järnvägsstyrelsen fanns icke vara behörig att i mål om ansvar å
järnvägstjänsteman för brott utom tjänsten påkalla tillämpning av 2: 18 SL (SvJT 1942 rf. s. 47). Ej heller fick arméförvaltningen föra talan om ansvar för tjänstefel, varav skada kommit för Kronan (SvJT 1944 rf. s. 29). X fälldes till ansvar och förpliktades att till Y gälda ersättning för det han såsom förare av en bil varit vållande till Y åsamkad skada. Därefter instämde X även som nämnda bils ägare och det försäkringsbolag, där bilen var trafikförsäkrad, Z med yrkande, att enär Z genom det sätt, varpå han parkerat en annan, honom tillhörig bil, gjort sig skyldig till förseelser mot vägtrafikstadgan samt vållat omförmälda skada, Z måtte fällas till ansvar och förpliktas att gottgöra X vad denne dömts att betala till Y. Då vad anginge den i målet förda ansvarstalan X och medparter ej vore målsägande i fråga om de förseelser, som i målet lagts Z till last, förklarades X och medparter sakna behörighet att härutinnan föra talan mot Z (NJA 1943 s. 443). Såsom målsägande i avseende å uraktlåtenhet att fullgöra i lag stadgad skyldighet att anmäla fynd ansågs i visst fall godsets ägare (SvJT 1942 rf. s. 10).
Angivare. I mål om ansvar för förseelse mot stämpelförordningen, anhängiggjort vid HR efter anmälan av förste notarien i domsagan, tillerkändes denne på yrkande angivarandel i böter (SvJT 1942 rf. s. 97). I mål angående ansvar för överträdelse av utförselförbud ansågs tulluppsyningsman, som avgivit rapport om överträdelsen, såsom angivare och fick som sådan andel i böter (SvJT 1944 rf. s. 23).
Ställföreträdare för tilltalad. Sedan minderårig person av HovR ådömts ansvar, anfördes besvär av vårdnadshavaren men icke av den dömde själv. Besvären upptogos till prövning (NJA 1944 s. 3).
Väckande av talan. Allmän åklagare väckte genom stämning till HR viss ansvarstalan. Vid första rättegångstillfället i målet, då svaranden ej var tillstädes, framställde åklagaren utan stämning ytterligare ansvarsyrkanden mot denne. Svaranden inställde sig personligen vid senare rättegångtillfälle och ingick, i åklagarens närvaro, i svaromål i anledning av nyss nämnda yrkanden. Dessa ansågos behörigen anhängiggjorda (NJA 1944 s. 530). Civil talan, som utan stämning väckts av målsägande i brottmål, prövades, oaktat det förfarande, som lagts den tilltalade till last, funnits ej vara brottsligt (SvJT 1942 rf. s. 87). Stämning telegraferades av landsfiskal till polismyndigheten i Stockholm, vilken därefter till svaranden överlämnade en styrkt avskrift av telegrammet. Behörig delgivning av stämningen ansågs ej ha skett (SvJT 1944 rf. s. 3). Brott, som avses i 15: 15 a SL, anmäldes utan dröjsmål till polismyndighet. Först efter det mer än sex månader förflutit häktades gärningsmannen. HD fann emellertid, att laga förfall förelegat och att målet anhängiggjorts inom skälig tid efter förfallets upphörande, varför invändning mot målets upptagande lämnades utan bifall (NJA 1943 s. 449).
Tvångsmedel. Polischef, som förordnat om gripande och om husrannsakan på grundval av en anonym skrivelse, dömdes till ansvar för oförstånd i ämbetet (NJA 1943 s. 294). På besvär av åklagare förklarade HovR tilltalad, som av underrätt dömts till straff, jämlikt 5:5 SL icke
kunna fällas till ansvar i målet. Därvid förordnades, att den tilltalade, som förklarat sig nöjd med underrättens utslag och börjat avtjäna straffet, skulle omedelbart frigivas (SvJT 1944 rf. s. 2).
Vittnesjäv. Först i KrigsHovR:n framställd jävsinvändning lämnades utan avseende, då parten redan vid vittnets hörande i underrätten känt till det släktskapsförhållande, varå jävet grundades, och förty måste anses ha uppgivit jävet (NJA 1944 not. B 167). Svägerska till målsägande ansågs jävig, oaktat målsäganden ej förde talan i målet (NJA 1944 not. B 707).
Rättegångskostnad. Tilltalad, som av underrätt och HovR förklarats saker till åtalade gärningar men strafflös jämlikt 5:5 SL, klagade häröver med anlitande av biträde, som förordnats av KB. Vid ogillande av besvären ansågs ersättning, som tillerkänts biträdet av allmänna medel, skola stanna å statsverket (NJA 1942 s. 726). Person, som, efter att ha varit häktad, försatts på fri fot och därefter erhållit fri rättegång, ansågs av HovR:n för Övre Norrland ej kunna förpliktas återgälda statsverket ersättningsbelopp, som underrätt av allmänna medel tillerkänt biträde, förordnat enligt lagen om rättegångsbiträde åthäktad (SvJT 1942 rf. s. 12 I och II). Motsatt utgång i ett likartat fall, avgjort av Svea HovR (SvJT 1942 rf. s. 65). Se vidare SvJT 1943 rf. s. 18 och 20 (s. k. persedelmål).
Fullföljd. Föreståndare för konsumtionsförenings skoavdelning dömdes till ansvar för det han i deklaration angående de myckenheter läder och skodon, som funnos i affären, lämnat oriktiga uppgifter, varjämte ett i beslag taget parti skodon förklarades förverkat till Kronan. Oaktat nämnda skoparti tillhörde föreningen, ansågs föreståndaren behörig att överklaga utslaget jämväl beträffande förverkandet (NJA 1944 s. 692). Stadgandet i 27:15 st 1 p. 2 RB om rätt att bli personligen hörd i HovR ansågs icke tillämpligt å klagande, som dömts till ungdomsfängelse (SvJT 1943 rf. s. 79). Tjänsteman dömdes av HovR i dit fullföljt mål jämlikt 25: 17 SL, enligt vilket lagrum straffet är böter eller suspension men, därest omständigheterna äro synnerligen försvårande, må bestämmas till avsättning, till tio dagsböter. Dispens beviljades, enär avsättning efter lag kunde följa å brottet (NJA 1944 s. 584). X dömdes av HovR i dit fullföljt mål för visst förfarande att böta 25 dagsböter. Dessutom förpliktades han att i skadestånd utgiva 102 kr. och förklarades jämlikt 17 § 1 mom. KF den 28 maj 1918 angående handel med vissa begagnade föremål sin handelsrättighet förlustig. Dispens beviljades, enär utslaget gått X emot även i fråga om annat än ansvar och det icke kunde anses uppenbart, att värdet av vad X härutinnan tappat icke uppgick till 1 500 kr. (NJA 1942 s. 7). Tilltalad, som av underrätten dömts till straffarbete i tre månader, dömdes i anledning av sin egen besvärstalan av HovR:n i stället till ungdomsfängelse. Den tilltalade klagade, men HD gjorde ej ändring (NJA 1942 s. 488). Tilltalad, som icke överklagat underrätts utslag, varigenom han fällts till ansvar för andra resan stöld, ådömdes av HovR:n på besvär av åklagaren ansvar för första resan stöld (SvJT 1943 rf. s. 1). Se vidare SvJT 1944
rf. s. 2, anmärkt ovan under rubriken Tvångsmedel, samt NJA 1942 not. B 248 (återförvisning).
Nedsättning. Fullföljdsavgift ansågs icke skola nedsättas vid fullföljd av talan mot HovR:s utslag, varigenom utdömts vite för vägran att edfästa bouppteckning (NJA 1942 s. 350). I mål mot bilföraren X om ansvar och skadestånd för ovarsamhet inställde sig bolaget Y, i vilket bilen var trafikförsäkrad, och gjorde ett med X. Underrätten ådömde X ansvar och skadeståndsskyldighet. HovR:n, där såväl X som Y besvärade sig, fastställde underrättens utslag samt förpliktade X och Y solidariskt att ersätta rättegångskostnad i HovR:n. X och Y fullföljde talan, därvid Y nedsatte 300 kr. Vid fastställande av HovR:ns utslag återfick Y fullföljdsavgiften (NJA 1942 s. 491). Part, som fullföljde ansvarstalan och tillika förde talan rörande honom i samma mål rekonventionsvis ådömt ansvar, behövde icke nedsätta fullföljdsavgift (NJA 1943 s. 161 I). Däremot ansågs den omständigheten, att part, som fullföljde civil talan och ansvarstalan, samtidigt förde talan rörande honom jämlikt 14: 7 RB ådömt ansvar, icke befria honom från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift (NJA 1943 s. 161 II). A och B dömdes av HovR, A för misshandel å C jämlikt 14: 7 och 12 samt 14 st. 1 SL, och B för sådant deltagande i misshandeln, varav endast ringa skada följt, jämlikt samma lagrum och 3:4 SL, varjämte de förpliktades att solidariskt gälda C skadestånd. A och B ansågos äga gemensam talan och förty berättigade att vid fullföljd av målet nedsätta allenast gemensamt 150 kr. till säkerhet för motparts kostnadsersättning (NJA 1942 s. 426). HovR dömde jämlikt 4 kap. SL en person till gemensamt straff för flera brott. Vid fullföljd av talan mot utslaget underlät klaganden att, såsom i besvärshänvisningen föreskrivits, nedsätta stadgat belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Som skäl härför anförde han, att ändringssökandet icke avsåg ett av brotten, för vilket målsägande yrkat ansvar. Ändringssökandet upptogs till prövning (NJA 1943 s. 297). I besvär över HovR:s utslag hemställde klaganden om ogillande av åklagares talan om ansvar för trolöshetsbrott emot flera personer samt gjorde vissa yrkanden beträffande ersättningskyldighet till några av målsägandena. Klaganden varken nedsatte föreskrivet belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller sökte fattigdispens. I en efter besvärstidens utgång insänd skrift förklarade han sig sedermera inskränka sin talan hos K. M:t till att att avse ogillande av den i målet förda ansvarstalan. Utan avseende härå förklarades målet desert i vad besvären angingo nämnda målsägande (NJA 1943 s. 440). På talan av enskild målsägande dömde HovR en person till ansvar. Den dömde anförde besvär men underlät att nedsätta belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning. HovR:ns utslag förklarades skola stå fast, utan avseende å en (efter besvärstidens utgång) till NRev inkommen handling, enligt vilken målsäganden återkallat sin ansvarstalan (NJA 1944 s. 2).
Resning. HovR dömde genom utslag, som vann laga kraft, en person till ansvar för att utan hälsovårdsnämnds tillstånd ha tagit i bruk
fyra hyddor såsom svinhus. Sedermera sökte den dömde resning under åberopande av ett regeringsrättsutslag, enligt vilket de i hälsovårdsordningen beträffande svinhus meddelade föreskrifterna ej kunde anses tillämpliga å ifrågavarande hyddor och följaktligen hälsovårdsnämnds tillstånd icke erfordrats för deras tagande i bruk. Resning beviljades, varvid HD med tillämpning av 7 § 1 st. 2 p. lagen om särskilda rättsmedel omedelbart befriade sökanden från ansvar (NJA 1942 s. 235). RR dömde A till frihetsstraff för vissa brott. Sedermera bestämde HR, vid vilken A uppgav, att RR:ns utslag vunnit laga kraft, med tillämpning av 4:3 SL gemensamt straff dels för nämnda brott dels ock för ett annat av A förövat brott. HovR:n, där i verkligheten talan mot RR:ns utslag var fullföljd av A, gjorde ej ändring i detta. Sedan såväl HR:ns som HovR:ns utslag vunnit laga kraft, sökte A resning. Ansökan avslogs under förklaring, att enligt grunderna för berörda lagrum HR:ns straffbestämning borde lända till efterrättelse (NJA 1944 s. 476). Se vidare NJA 1944 s. 220 och not. B 694.
Återställande av försutten tid. Ansökan om återställande av försutten tid, grundad på uppgivet fel från postverkets sida, lämnades utan bifall (NJA 1943 s. 345). Ej heller bifölls dylik ansökan, som grundades därå, att i HovR:s arbetsordning föreskriven underrättelse om meddelat utslag icke kommit part till handa (NJA 1944 s. 258). Däremot bifölls ansökan om återställande av försutten tid i ett krigsrättsmål. För sökanden hade icke i vederbörlig ordning tillkännagivits, när KrigsR:ns utslag skulle meddelas, och han hade ej heller närvarit, då utslaget avkunnades. Först dagen före besvärstidens utgång hade sökanden fått kännedom om, att utslag givits. Med undanröjande av KrigsHovR:ns utslag, varigenom sökandens besvär förklarats deserta, föreskrev HD, att det skulle åligga KrigsHovR:n att på de anförda besvären pröva sökandens talan (NJA 1944 s. 686). Se vidare NJA 1942 s. 287, anmärkt ovan under rubriken Fri rättegång.
Res judicata. Åtal mot A för ovarsam framfart med bil ogillades genom utslag, som vann laga kraft, enär det ej visats, att han icke iakttagit vederbörlig omsorg. Detta ansågs ej hindra, att A i senare rättegång om ersättning för skada, som uppstått i följd av trafik med bilen, förpliktades att utgiva ersättning, då det icke visats, att han var fri från vållande (NJA 1944 s. 54). Den som sakfällts för obehörigt utövande av tandläkarkonsten ansågs senare kunna dömas till ansvar för enahanda förseelse, som begåtts före underrättens utslag i det senare målet (NJA 1944 s. 57). Vapenfri värnpliktig, som avvikit från förläggningen och hållit sig undan en längre tid, dömdes därunder till straff för undanhållandet intill underrättens utslag. I samband med utslagets avkunnande tillsades honom, att hans skyldighet att inställa sig till tjänstgöring kvarstod. Hans därefter fortsatta undanhållande ansågs, oavsett nämnda tillsägelse, utgöra nytt brott (NJA 1944 s. 553, jämför 1942 s. 463). Talan om skadestånd på den grund, att tillverkningen och saluförandet under viss tid av vissa radiomottagningsapparater innefattade patentintrång, ogillades genom utslag,
som vann laga kraft. Sedermera uppstodo frågor, dels huruvida genom detta avgörande res judicata förelåg i mål mellan samma parter, i vilket mål enahanda talan grundades därpå, att patentintrång ägt rum, enär annan del av samma apparater än den, vars beskaffenhet åberopats i det tidigare målet, företedde likhet med den genom omförmälda patent skyddade anordningen, dels ock om berörda avgörande var prejudicerande i mål mellan andra parter, varuti talan fördes om skadestånd på grund av intrång i samma patent genom tillverkning och saluförande av vissa andra radioapparater än de i förstnämnda rättegång avsedda. I intetdera fallet ansågs res judicata föreligga (NJA 1944 s. 695 I och II). Rättsfallet NJA 1944 s. 220 torde icke innehålla något spörsmål om res judicata.
EXEKUTIONSRÄTT.
1. Utsökningsrätt.
Jurisdiktionskompetens. Frågan om rätt för främmande stat att åtnjuta immunitet mot exekutiv åtgärd har utförligt behandlats av GIHL i SvJT 1944 s. 193 ff. i anslutning till ett under år 1942 avgjort rättsfall (NJA 1942 s. 65, se ock s. 342). Genom beslut av Estlands statsförsamling förklarades år 1940 alla privata transportföretag indragna till staten. Ett estniskt fartyg befann sig vid nationaliseringslagstiftningens utfärdande i Sverige, där det, sedan Estland anslutit sig till Sovjetunionen, överlämnades i sovjetmyndigheternas besittning. Efter det Sovjetunionen för sin del avskedat befälhavaren, blev denne såsom representant för de förutvarande redarna dömd att med fartyget utgiva vissa belopp, varefter fartyget utmättes. Sovjetunionen ansågs på grund av sitt innehav av fartyget åtnjuta immunitet mot utmätningen (NJA 1944 s. 264 II). Se vidare NJA 1944 not. B 389, 390 och 555, som avse näraliggande rättsspörsmål i andra tvister rörande samma fartyg.
Återgång av verkställighet. Vad i 50 § UL är stadgat om rätt till ränta när dom, varå verkställighet följt, ändras och verkställigheten på grund härav går åter tillämpades även i fall, där HovR:s utslag ej kunnat överklagas annorledes än efter dispens, och oavsett att den genom utslaget ålagda betalningskyldigheten fullgjorts efter enskild anmaning (NJA 1943 s. 736).
Utmätning. Ett segelfartyg med hjälpmaskin togs i mät. Utmätningen överklagades av en firma, som levererat fartygets ännu icke slutbetalade motor, under åberopande av äganderättsförbehåll till motorn. Utmätningen fastställdes emellertid, enär motorn måste anses ha genom inmonterandet i fartyget blivit så förenad med detta, att äganderättsförbehållet icke kunde vid utmätning göras gällande (NJA 1942 s. 195). Gravöverbyggnad å kyrkogård ansågs kunna tagas i mät för gäld (SvJT 1944 rf. s. 47). En person inropade på offentlig auktion en grässkörd på rot. Enligt auktionsvillkoren ålåg det köparen att avmeja och bortforsla gräset. Sedan köparen underlåtit att fullgöra såväl nämn-
da skyldighet som betalningen för auktionsfordringen, söktes utmätning för denna jämlikt 55 § UL. Utmätningsmannen, vilkens beslut fastställdes av överexekutor, fann utmätning ej kunna ske, enär grässkörden vid auktionstillfället hört till fast egendom och 55 § UL således ej var tillämplig. HovR:n ansåg däremot hinder icke möta mot utmätning för auktionsfordringen (SvJT 1944 rf. s. 5). Vid utmätning för verkställighet av en å utmätningssökanden överlåten fordran enligt laga kraftägande dom yrkade gäldenären kvittning med en icke domfäst växelfordran hos överlåtaren. Sedan kvittningsyrkandet ogillats av överexekutor och HovR, visade gäldenären i HD, att han efter stämning å överlåtaren fått sin fordran fastställd genom dom, som dock ej vunnit laga kraft. Den omständigheten, att denna dom meddelats först efter HovR:ns utslag i utsökningsmålet hindrade ej kvittningsyrkandets prövning, men då domen ej vunnit laga kraft medgavs ej kvittning (NJA 1943 s. 416).
Exekutiv fastighet s auktion. Ett icke intecknat servitut, tillkommet genom köpeavhandling år 1884, ansågs, sedan den tjänande fastigheten år 1894 sålts exekutivt, icke belasta fastigheten i inroparens hand (NJA 1942 s. 452). Se även NJA 1943 s. 370.
Införsel. Frånskild hustru erhöll för henne tillkommande underhållsbidrag införsel i sin förutvarande mans avlöning. I besvär över införselbeslutet påstod mannen kvittning för motfordran hos hustrun. Med förklaring att kvittningspåståendet icke kunde vinna avseende lämnades besvären utan bifall (SvJT 1942 rf. s. 98). Införsel beviljades på grund av en skriftlig, av två personer bevittnad handling, vari en person utfäst sig att till barnavårdsnämnd utgiva visst månatligt belopp i ersättning för vårdkostnad. Den omständigheten, att lagen talar om avtal, befanns ej utgöra hinder härför. Barnavårdsnämnden fick anses ha godkänt handlingen genom att åberopa den inför utsökningsmyndighet (SvJT 1943 rf. s. 5). Införsel i lön beviljades för uttagande av ogulden omsättningsskatt jämte indrivningsavgift (SvJT 1944 rf. s. 6). Avlöning utgick i form av provision, som löntagaren fick avräkna vid redovisning av belopp, uppburna för arbetsgivarens räkning. Till följd därav skedde icke någon kontant utbetalning av lön från arbetsgivarens sida. Hinder mot införsel i avlöningen ansågs icke föreligga (SvJT 1944 rf. s. 53).
Exekutiva säkerhetsåtgärder. Efter det kvarstad hävts, uppkommo vissa frågor, huru med den jämlikt 194 § UL ställda säkerheten skulle förfaras. Sålunda yrkade kvarstadssökanden, att överexekutor måtte förelägga motparten i kvarstadsärendet att inom viss av överexekutor utsatt tid anhängiggöra skadeståndstalan vid äventyr, att säkerheten eljest återställdes till sökanden. Överexekutor förklarade emellertid i resolution, som fastställdes av överinstanserna, att yrkandet icke föranledde någon åtgärd. Däremot bifölls motpartens yrkande att jämlikt 48 § UL få omhändertaga säkerheten, som utgjordes av ett flertal borgens- och garantiförbindelser (NJA 1942 s. 710). Sedan avverknings- och skingringsförbud utverkats, blev sökandens i
enlighet med 188 § UL anhängiggjorda talan delvis återkallad och i övrigt ogillad. Detta förhållande ansågs i och för sig grunda skadeståndsskyldighet för den som utverkat förbudet (NJA 1942 s. 721).
Handräckning. Hyresvärd uppsade hyreskontrakt allenast för att bereda sig möjlighet att höja hyran enligt lagen om hyresreglering. Sedermera förklarade sig hyresgästen villig att betala den av hyresnämnden fastställda hyran. Hyresvärdens på uppsägningen grundade ansökan om vräkning avslogs (SvJT 1943 s. 26). Hyresvärd ingav till överexekutor ansökan om vräkning av hyresgäst på den grund, att denne skulle ha genom visst förfarande förverkat sin hyresrätt. Ansökan avslogs, enär det påstådda förfarandet icke styrkts. Med ingivande av två efter överexekutors utslag utfärdade vittnesintyg ansökte hyresvärden ånyo om vräkning på den tidigare åberopade grunden. Res judicata ansågs föreligga (SvJT 1942 rf. s. 9).
Kostnad i utsökningsmål. Vid handräckning jämlikt 59 § lantmäteritaxan den 25 november 1927 för uttagande hos sakägare av lantmätare tillkommande gottgörelse ansågs sökanden ej berättigad till ersättning för besvär i anledning av handräckningsärendet men väl för utgifter, föranledda av detsamma (NJA 1944 s. 577). Lagen om fri rättegång ansågs icke vara tillämplig i ett till HovR fullföljt mål angående utmätning (SvJT 1944 rf. s. 97).
Res judicata, se Handräckning.
2. KONKURSRÄTT.
Gäldenärs försättande i konkurs. En ekonomisk förening försattes på egen begäran i konkurs. Föreningen anförde besvär över beslutet under påstående, att föreningen icke var på obestånd. Med hänsyn till stadgandet i 18 § KL föranledde besvären ej ändring i beslutet. Medlem i föreningen, som tillika var borgenär, fick ej föra talan mot beslutet (NJA 1944 s. 489).
Återvinning till konkursbo. Sedan borgenärer i en konkurs anhängiggjort talan om återvinning till konkursboet, avskrevs konkursen jämlikt 186 § KL. Återvinningstalan förklarades härefter icke kunna komma under bedömande (NJA 1943 s. 354). Enligt entreprenadkontrakt åtog sig X att leverera samt utföra värme-, vatten- ochavloppsledningar ävensom sanitär installation i sex fastigheter i Karlskoga, vilka voro under uppförande för Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB) i Karlskoga u. p. a. Betalning för entreprenaden skulle erläggas i angiven ordning samt på villkor i övrigt bland annat, att material enligt en vid kontraktet fogad specifikation skulle inköpas från Allt för byggnadsfacket, aktiebolag, (HSB:s inköpsavdelning) och att föreningen skulle äga rätt att vid de i kontraktet angivna utbetalningarna avdraga fakturabelopp för material, som levererades enligt specifikationen. På grund härav tillgodoförde föreningen genom Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB) u. p. a. bolaget visst belopp såsom avbetalning på X:s skuld till bolaget för ma-
terial, som detta levererat till honom. X försattes därefter i konkurs, och fråga uppstod om återvinning av beloppet till konkursboet. Bolaget gjorde gällande, att sambandet mellan bolaget och föreningen vore så intimt, att beloppets tillgodoförande till bolaget borde anses såsom en kvittning mot X:s fordran hos föreningen. Denna åsikt synes ha vunnit visst stöd i HovR:ns dom och NRev:s betänkande. Underrätten, vars dom fastställdes av HD, fann emellertid beloppets tillgodoförande utgöra en fristående betalningsåtgärd, till följd varav återvinning ansågs kunna ske (NJA 1944 s. 571).
Underhåll till gäldenärs hustru. Hemskild hustru tillerkändes, sedan mannen försatts i konkurs, jämlikt 97 § KL underhållsbidrag av konkursboet (SvJT 1942 rf. s. 74 I).
Konkursförvaltares arvode. Samma person förordnades till förvaltare i konkurs enligt såväl 43 § som 45 § KL. Framställning om fastställande av särskilt arvode åt honom såsom förvaltare enligt 43 § KL förklarades icke kunna upptagas till prövning. Arvode till förvaltaren ansågs nämligen böra bestämmas i ett sammanhang, sedan förutsättning därför förelåg (NJA 1944 s. 524).
Bevakning. Konkursgäldenärs hustru bevakade fordran på grund av ett intecknat skuldebrev. Jäv framställdes under påstående, att hustrun icke ägde rätt till skuldebrevet, vilket av gäldenären överlämnats till henne såsom gåva. Tvistefrågan ansågs skola prövas i den för bevakade fordringar stadgade ordningen (NJA 1943 s. 64). Hemskild hustru bevakade i hemkillnadsutslaget utdömda, under konkursen förfallande underhållsbidrag. Bevakningen ogillades (SvJT 1942 rf. s. 74 II).
Fattigkonkurs. Vid bedömande av fråga, huruvida konkursbos tillgångar förslogo till gäldande av konkurskostnaderna, ansågs hänsyn icke böra tagas till en av konkurssökanden anvisad, tvistig fordran. Då sökanden ej omedelbart ställde säkerhet för konkurskostnaderna, avskrevs konkursen jämlikt 185 § KL (SvJT 1942 rf. s. 82). Se vidare NJA 1943 s. 354, anmärkt ovan under rubriken Återvinning.