EMIL BRUNNER. Rättvisa. En lära om samhällsordningens grundlagar. Bemyndigad övers. av ELISABET och ELOF ÅKESSON. Sthm 1945. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. 351 s. Kr. 8.50.

 

    Den samhällsvetenskapliga forskningen i vidaste mening — inbegripet den rent vetenskapliga rättsforskningen — ger oss ett visst mått av kunskap om samhällsordningens grundvalar och därmed även om rättsordningens faktiska beskaffenhet och fundament. Kan forskningen ge oss också anvisningar om den rätta samhällsordningen, den »riktiga rätten»? Få äro väl de, som icke besvara denna fråga med nej. Detta nekande svar upphäver emellertid icke nödvändigheten för dem, som deltaga i det praktiska samhällsarbetet, att bygga på värderingar, uppställa mål för handlandet, utarbeta och diskutera riktlinjer — något som också oavlåtligen äger rum i det politiska och sociala livet. Även vid rättsordningens medvetna fortbildning sker detta, man må sedan ha vilken uppfattning som helst om riktlinjernas giltighet i och för sig eller om deras verkliga betydelse vid en kausalanalys ex post. För den, som hävdar vissa riktlinjer, stå dessa helt naturligt i ett visst sammanhang med hans allmänna åskådning. Utgår någon från en kristen grundsyn, är det icke förvånande, om denna grundsyn influerar på de mål han önskar se förverkligade i samhällslivet.
    Om man icke finner det naturligt med ett kaotiskt huller-om-buller på de sociala målsättningarnas område, ledes man från det sagda till att konstatera ett behov av tankemässigt ordnande även på detta fält. Det måste med andra ord, såvitt anm. förstår, betraktas som tacknämligt, i den mån försök göras att tänka igenom konsekvenserna för det sociala livet av olika grundåskådningar. Självfallet äro dylika försök icke lätta att genomföra, och man får icke vänta sig idel entydiga svar och säkra slutsatser från de givna utgångspunkterna. Steget från en allmän socialetisk princip (religiöst eller icke religiöst förankrad) eller politisk grundsats till konkret program (»praktisk slutsats») är vanskligt, även om principen icke skulle ifrågasättas.
    Den kände schweiziske teologen, professorn i Zürich EMIL BRUNNER, offentliggjorde 1943 under rubriken »Gerechtigkeit. Eine Lehre von den Grundgesetzen der Gesellschaftsordnung» ett försök till samhällslära på den evangeliska trosuppfattningens grund. Arbetet föreligger sedan förra året överflyttat till svenska av ELISABET och ELOF ÅKESSON. Brunner talar i inledningen om vad han kallar den västerländska rättsidéns upplösning och behandlar sedan i bokens första del de principiella grundvalarna, varefter andra delen följer med slutsatserna. Där framlägges

 

förf:s uppfattning om samhällsordningens rättvisa struktur, familjens rättvisa ordning, det ekonomiska livets rättvisa ordning, massmänniskan och den rättvisa samhällsordningen, statens rättvisa ordning samt rättvis internationell ordning. Med intensiv kraft bekämpar förf. över hela linjen de tankegångar, på vilka den totala staten bygger. Man märker, hur boken — tillkommen under det nu avslutade världskrigets första hälft — vuxit fram ur ett behov att göra upp särskilt med all slags totalitär samhällsåskådning. »Det är den totala statens fasansfullt vansinniga föreställning, att människan tillhör den med liv och blod» (s. 83). Samtidigt vill Brunner taga avstånd från »den individualistiska anarkien» och söker en religiöst motiverad linje mellan ytterligheterna, uttryckt i formeln: gemenskap i frihet, frihet i gemenskap (s. 114).
    Avsikten är här endast att rikta uppmärksamheten på Brunners utan tvivel tankeväckande arbete, icke att kritiskt diskutera det, något som skulle kräva avsevärt utrymme och först och främst skulle fordra en ingående analys av hans rättvisebegrepp. Det har framgått av det föregående, att begreppet i fråga icke har profan naturrättskaraktär utan bygger på religiös grundval. Här skall blott framhållas, att mången, som i sina sociala målsättningar utgår från kristen livssyn, dock torde vara benägen att göra åtskilliga reservationer mot Brunners ofta kategoriskt formulerade teser. Ett exempel: hans straffrättsliga synpunkter (s. 278 ff.). På de förut antydda svårigheterna att taga steget från princip till praktiskt program innehåller arbetet talrika belägg. Att märka är härvid f. ö., att Brunner skiljer mellan den primära, på Guds vilja grundade, etiskt giltiga ordningen och den genom »nödvändig anpassning efter verkligheten» framkomna statliga rättsordningen (problemet diskuteras principiellt i kap. 13, exempel på tankegångens tillämpning beträffande äktenskapsrätten s. 186 f.). Det skall emellertid understrykas, att Brunner själv framhåller det ofullkomliga i sitt försök till samhällslära och är medveten om att särskilt andra delen erbjuder en kritiker många angreppsytor (s. 8, jfr s. 173 f., 266).
    Översättningen är utmärkt gjord. Anm. har funnit endast få ställen, där ordvalet förefallit diskutabelt. På några punkter hade »Vertrag» kanske bättre återgivits med »avtal» än med »fördrag». S. 279 torde det föreligga en missuppfattning av ordet »Partei», när det om domaren säges, att han står »över partierna» i st. f. »över parterna».
    En granskning från teologiskt håll föreligger i en anmälan av prof. SIGFRID VON ENGESTRÖM i Svensk Teol. Kvartalsskr. 1946 s. 73 ff.

Åke Malmström.