Utredning ang. alkoholistvården. I statsråd d. 27 sept. 1946 erhöll statsrådet Mossberg K. M:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning rörande alkoholistvården. Efter att ha redogjort för alkoholistvårdens organisation i Sverige och vissa brister i denna som framhållits bl. a. i motioner vid 1944 års riksdag, anförde statsrådet Mossberg därvid:
»För egen del hyser jag den uppfattningen, att en översyn av alkoholistvården bör komma till stånd. Jag förordar därför, att särskilda sakkunniga tillkallas med uppdrag att verkställa härför erforderlig utredning.
Utredningen bör enligt min mening icke begränsas till att avse endast anstaltsväsendet. Jag vill erinra, att de samhälleliga åtgärderna i fråga om alkoholister i betydande utsträckning äga rum utanför anstaltsorganisationens ram. Nykterhetsnämndernas verksamhet berör sålunda för närvarande omkring 20,000 personer. Å alkoholistanstalter intagas varje år omkring 1,300 alkoholmissbrukare. Anstaltsklientelet utgör alltså numerärt sett endast en mindre del av de alkoholister, beträffande vilka samhällsingripanden av olika slag förekomma. Det står för mig klart, att anstaltsvården också bör vara supplementär såtillvida, att intagande å anstalt bör äga rum endast i sådana fall, då erforderligt ingripande i andra och friare former icke kan anses tillräckligt. Möjligheterna att ytterligare utbygga dessa ingripanden, så att därigenom skapas en effektiv öppen vård, måste därför skänkas nödigt beaktande vid en utredning av alkoholistvårdproblemen. Framhållas må vidare, att anstaltsvistelsens längd i de enskilda fallen uppenbarligen måste påverkas av de möjligheter till eftervård, vilka stå till buds. Sådana eftervårdande åtgärder måste givetvis, åtminstone i viss omfattning, bli av samma natur som de ingripanden, vilka företagas mot alkoholister, vilka anses kunna erhålla uteslutande öppen vård. Det nära samband, som sålunda förefinnes mellan olika former av alkoholistvård, bör därför enligt min mening medföra, att frågorna om öppen vård, sluten vård och eftervård lösas i ett sammanhang. Jag anser på grund av det anförda, att den föreslagna utredningen till behandling bör upptaga alkoholistvårdsproblemen i deras helhet.
Såsom riktpunkt för utredningen bör, i överensstämmelse med den uppfattning jag förut givit tillkänna, gälla, att sådana åtgärder skola eftersträvas, att anstaltsvården, vilken innelattar ett vittgående frihetsberövande, icke erhåller större omfattning än som är oundgängligen nödvändigt. I enlighet härmed bör utredningen ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att omhändertaga alkoholister i andra och friare former än genom intagning å alkoholistanstalt. — — —
Till de problem, som alkoholistvården erbjuder, hör spörsmålet om de grunder, på vilka ingripande mot alkoholmissbrukare må äga rum. Dessa grunder angivas i alkoholistlagen. De sakkunniga böra ingående pröva, huruvida lagstiftningen i denna del är tillfredsställande, och framlägga de ändringsförslag, som kunna finnas påkallade.
Den nuvarande ordningen för fattande av beslut om tvångsintagning å alkoholistanstalt har under de senare åren utsatts för kritik. Krav ha rests på att för tvångsintagning å sådan anstalt liksom i åtskilliga andra fall av s. k. administrativt frihetsberövande skulle erfordras beslut av allmän domstol eller av särskilt tillskapade socialdomstolar av ett eller annat slag. Beslut om intagning å anstalt skulle föregås av muntlig förhandling av i huvudsak samma art som vid domstol.
För egen del finner jag starka skäl tala för en ändring av nuvarande regler rörande intagningsförfarandet. Internering å alkoholistanstalt torde efter den reformering, som straffverkställigheten på senaste tid undergått, i stort sett från den enskilde individens synpunkt te sig i det närmaste lika starkt ingripande på den personliga rörelsefriheten som det frihetsberövande, vilket äger rum i straffrättsliga former. Interneringsklientelet å alkoholistanstalterna är även av relativt betydande storlek. Sålunda torde medelbeläggningen å alkoholistanstalterna uppgå till inemot hälften av medelbeläggningen å fångvårdsanstalterna. Medan ådömandet av frihetsstraff är kringgärdat av starka rättsgarantier, är emellertid kravet på rättsskydd vid intagning å alkoholistanstalt mindre väl tillgodosett. Även om avsaknaden av fastare rättsgarantier i sistnämnda fall icke föranlett några påtagliga missförhållanden, synes mig det nuvarande tillståndet icke tillfredsställande. Jag delar alltså uppfattningen, att intagning å alkoholistanstalt bör föregås av ett muntligt förfarande vid kvalificerad myndighet. En alkoholskadad, vars omhändertagande ifrågasättes, bör ha möjlighet att fritt framlägga sin talan inför denna myndighet, att härvid anlita rättsbiträde och att inkalla personer, på vilkas uttalanden han anser sig kunna stödja sin talan. Kostnaderna för biträde och inkallade höra kunna, då behov därav finnes, gäldas av allmänna medel. Självfallet bör tillses, att organisationen icke utformas så, att den hindrar ett snabbt ingripande mot en alkoholmissbrukare då sådant ingripande är påkallat. Vikten att skydda anmälare och inkallade mot hämndåtgärder från den omhändertagnes sida bör även beaktas. Jag är icke beredd att nu taga ställning till frågan om förfarandet bör förläggas till allmän domstol eller om särskilda socialdomstolar eller annat lämpligt organ böra tillskapas för ändamålet, och detta så mycket mindre som spörsmålet om det administrativa frihetsberövandet berör även andra områden än alkoholistvården. Kunna de sakkunniga föreslå en för alkoholistvården lämplig ordning, vilken vid behov kan utvidgas för motsvarande uppgifter i andra ifrågakommande fall, måste detta hälsas med tillfredsställelse. Om så icke kan ske utan frågan finnes böra lösas i ett större sammanhang, torde de sakkunniga böra anmäla detta förhållande för K. M:t och därvid redovisa de särskilda synpunkter, som för alkoholistvårdens del äro att beakta vid en dylik lösning.
Vad anstaltsorganisationen angår, kan jag helt ansluta mig till uppfattningen om behovet inom alkoholistvården av specialanstalt med medicinska och psykiatriska vårdmöjligheter. Det bör övervägas, huruvida icke anstalt jämväl bör fungera såsom diagnostisk central för hela anstaltsorganisationen. — — — Givetvis kan jag icke nu uttala mig om huruvida det är tillräckligt med en anstalt för hela riket eller om två eller flera anstalter böra komma till stånd. Dessa frågor torde få närmare övervägas vid utredningen. Det är önskvärt, att de sakkunniga utan att resultaten av deras överväganden i övrigt föregripas utarbeta förslag angående inrättande av en eller flera specialanstalter för angivna ändamål och rörande riktlinjerna för verksamheten samt med all den skyndsamhet, som finnes möjlig, framlägga dessa förslag i särskilt betänkande.
Den nuvarande anstalten å Svartsjö, vilken icke tillfredsställer fordringarna på en modern alkoholistanstalt, bör enligt min mening nedläggas. Åtminstone en del av denna anstalts klientel torde kunna överföras till specialanstalt av nyss angiven karaktär.
Vad anstaltsorganisationen i övrigt beträffar, bör denna bli föremål för en
allmän översyn avseende såväl vårdverksamheten som anstalternas organisatoriska ställning. I fråga om vårdnaden ligger huvudvikten givetvis vid att verksamheten med beaktande av de rön, som särskilt den medicinska forskningen gjort, inriktas på att effektivt bota de intagna. Härvid bör övervägas, bland annat, att genomföra en ökad differentiering av klientelet, att skapa bättre sysselsättningsmöjligheter vid anstalterna, att införa en mera aktiv — medicinsk eller psykologisk — behandling m. m. Fråga, huruvida de nuvarande normerna för anstaltsvistelsens längd äro lämpliga, bör ägnas uppmärksamhet. Vid bedömande härav föreligger för de sakkunniga den förut angivna uppgiften att undersöka möjligheterna för en friare vård i form av placering å inackorderingshem eller i familjevård och genom meddelande av tjänlig medicinsk vård. Reformer med avseende å behandlingen kunna böra föranleda, att själva anstaltsorganisationen ändras. De sakkunniga böra pröva, huruvida anstaltsväsendet kan behöva kompletteras med — förutom den förut angivna specialanstalten — andra anstaltstyper av ny karaktär. När det gäller anstalternas organisatoriska ställning, inträder spörsmålet, huruvida det är möjligt att tillgodose behovet av en mera enhetlig planläggning av organisationen i dess helhet med bibehållande av den nuvarande ordningen med enskilda anstalter vid sidan av statliga. Vid prövningen av denna fråga böra de sakkunniga vara oförhindrade att undersöka, huruvida ett förstatligande av anstaltsorganisationen i dess helhet bör ifrågakomma.
I nära sammanhang med anstaltsvårdens utformning står frågan om personalens utbildning och de för personalen önskvärda kvalifikationerna.»
Statsrådet Mossberg berörde slutligen frågorna om alkoholistvårdens utbyggande med en social kuratorsorganisation och om tillgodoseende av behovet i fråga om medicinsk rådgivning och behandling.
Ang. de sakkunniga se s. 730.