Från dagens diskussion. X antippa lär i verkligheten rätt ofta ha haft anledning att gräla en smula på sin Sokrates. Det är männen som givit henne hennes dåliga rykte som ett led i sin strävan att hålla kvinnan nere. Det gick inte att helt förbjuda henne att tala. (Se ett exempel på kvinnlig respektlös talförhet i Theokritos'f emtonde idyll!) Men in ecclesia skulle hon tiga. Vi ha kommit långt från det stadiet nu. Men än klagas det över kvinnlig underrepresentation i fullmäktige och nämnder. Ett område där männen hittills härskat nästan oinskränkt är rättskipningen. Många kvinnliga notarier tjänstgöra i domsagorna. Men sedan är det tunnsått: ett par hovrättsfiskaler, inget annat. I Köpenhamn finns det två kvinnliga byretsdommere. Varför går det så trögt hos oss? Varför är det exempelvis så få kvinnor i häradsnämnderna? Sveriges första kvinnliga nämndeman invaldes för över tjugo år sedan från Nya Varvet i Askims häradsrätt (där även Sveriges första kvinnliga domare, Brita Spångberg, satt ting) men blev länge den enda.
    I våras såg man en notis om att en kvinna valts till nämndeman i Hallsbergs tingslag. Det uppgavs att endast två kvinnliga nämndemän förut funnos i landet. Byråchefen NORDENSTAM blev intervjuad av tidskriften Hertha som frågade varför den kvinnliga representationen var så ringa i häradsnämnderna. Nordenstam svarade att det berodde på okunnighet och slentrian. Han trodde nog att den nämnda siffran på antalet kvinnliga nämndemän var för låg. Men naturligtvis borde det bli flera:
    »Det har ännu inte gått upp för vederbörande valkollegier att kvinnan här har en betydelsefull uppgift att fylla. Rättskipningen är på intet sätt en angelägenhet som uteslutande angår männen. Kvinnornas intressen berörs i lika mån. Även för domstolen själv skulle det vara av det största värde om där funnes kvinnliga representanter, som kunde framföra speciellt kvinnliga synpunkter och erfarenhetsrön. Möjligheten att vinna rättvisa och riktiga avgöranden skulle därigenom ökas.»

 

    DN citerade uttalandet med gillande:

 

    »Dessa erinringar är mycket behövliga på många håll i landet. Den maskulina konservatismen är på det här området benhård. Den betvingas inte utan en propaganda som går rakt på sak och för fram de rätta personerna.»

 

    Tidskriften Idun tog upp det tacksamma ämnet i ett sommarnummer (nr 30/1946) och intervjuade en kvinnlig advokat, två kvinnliga nämndemän och Hallsbergsnämndemannens häradshövding, och alla voro villiga att instämma i önskemålet om flera kvinnor. Advokaten

 

BENGT LASSEN. 789undrade emellertid hur det skulle gå att få tag i några som voro i tillfälle att åta sig uppdraget: »Finns det en duktig och lämplig kvinna på en ort så har hon i allmänhet redan händerna fulla.»
    För många innebär det ett allvarligt traditionsbrott med kvinnliga nämndemän. Men det är inte tu tal om saken: det skulle vara till fördel för rättskipningen med ökad kvinnlig representation i nämnderna. På landsbygden kommer nog föret att länge vara trögt. En omständighet som säkerligen motverkar ökad kvinnorepresentation där är den, att valkretsarna i allmänhet äro enmansvalkretsar. I städerna blir det emellertid en annan ordning, och där har man inte heller någon tradition som står hindrande i vägen. Det skulle vara beklagligt om inte i stadsnämnderna redan från början komme att finnas en fullgod kvinnlig representation. Vid de provrättegångar med stadsnämnd som hittills arrangerats har det ansetts självfallet med ett starkt kvinnligt inslag i nämnden.

 

Ytterst sällan visar det sig att två personer ha samma uppfattning om hur protokollföringen bör ordnas efter processreformen, när denna fråga diskuteras. Tyvärr tycks det finnas många och vitt spridda missuppfattningar om vad nya RB innebär på denna punkt. En uppfattning som är rätt allmän kan med en viss förgrovning återges så: det nya är att man inte, när man skriver protokollen, skall stuva om utsagorna och översätta dem till kanslisvenska i olämplig kurialstil utan att man skall återge dem såvitt möjligt ordagrant in extenso. Det menar jag är en mycket allvarlig villfarelse. Justitierådet SANTESSON yttrade under diskussionen vid domarförbundets årsmöte 12/10 1946 att han blev mörkrädd, när han tog del av skilda inlägg i meningsutbytet om hur våra protokoll skulle se ut. Man hade, menade han, när man krävde dessa fullständiga protokoll, tappat ur sikte att den nya processen dock i princip är muntlig och att protokollens betydelse för överrättsprocessen är begränsad.
    Rådmannen BÅNG vågar man inte beskylla för att hysa villomeningar om protokollens rätta betydelse enligt nya RB. Han har, som är allmänt känt, under ett par års tid utfört ett förtjänstfullt pionjärarbete genom att vid Stockholms rådhusrätts 6:e avdelning söka fullkomna tekniken vid upptagning av utsagor medelst ljudupptagningsapparat (jfr bl. a. SvJT 1945 s. 571 ff). I sitt senaste inlägg i frågan (SvJT 1946 s. 709 f) har han framfört en intressant tanke, vars förverkligande dock skulle förutsätta lagändring. Han har nämligen ifrågasatt huruvida det inte möjligen i en framtid kunde komma att visa sig, att det inte är nödvändigt att alltid skriva ut det material som registreras på vaxrulle, tråd eller film i stället för att komma i protokoll. Genom en utveckling i sådan riktning kunde skriveriet vid domstol bli avsevärt begränsat.
    Denna tanke förtjänar nog att dryftas. Arbetet med utskrift från rullarna eller vad det nu är som användes för upptagningen är mycket tidsödande. Och om uppspelningsapparater finnas tillgängliga, var-

790 BENGT LASSEN.för inte då använda dem direkt i stället för att först låta en maskinskriverska lyssna och skriva ut en utskrift och sedan läsa utskriften? Systemet skulle emellertid kanske kräva att man bevarade rullarna längre än nu förutsatts.
    Bång fortsätter: »Att domstolsförhandlingen i den mån den bör bevaras omärkligt upptages å apparat, kan aldrig i och för sig vara något processuellt fel.» Här ligger ju ett förbehåll i orden »i den mån den bör bevaras». Jag tror man måste noga vara på sin vakt i den delen. Kan upptagning ske »omärkligt» föreligger det en mycket stor frestelse att låta ta upp mer än vad som är strängt nödvändigt. Vittnesberättelser komma då att i största utsträckning föreligga i ordagrann upptagning. Och sedan äro vi inne på systemet med överrätternas bevisbedömning på grundval av dessa upptagningar i en omfattning som aldrig varit avsedd. Ljudupptagningsapparaterna kunna nog vara bra i många fall men de äro farliga: det tillrådes alltså stor försiktighet vid deras användande under den nya processen.

 

Zeloter för svenska språkets rykt och riktighet klanka alltsomoftast på juristsvenskan. Kanske de inte så mycket betona riktigheten utan mera läsbarheten. I somras klagade prof. GUNNAR DAHLBERG över den i en artikel i AT (5/6). Han skrev, att det i själva verket inte finns någon anledning varför jurister skulle skriva bra svenska. De få ju ingen språklig utbildning. Dahlberg ville därför framföra tanken på en särskild undervisning i behandling av svenska språket före juris kandidatexamen. Denna undervisning borde naturligtvis lämnas av språkmän.
    Saken togs upp dagen därpå i ett ledarstick i AB, där man väl får anta att dr EEK fört pennan. Ledarskribenten godtog inte påståendet om en bristfällig underbyggnad i svenska hos de juris studerande. Inte heller var det något fel på universitetsundervisningen i den delen. Felet var att söka annorstädes:

 

    »I själva verket är universitetsstudierna redan nu ägnade att ge en god undervisning i svenska och i en svenska, som också tillgodoser det särskilda krav på pregnans, som måste ställas på en blivande jurist, en författare av inlagor, domar och lagar. Professorerna i juridik är i allmänhet goda språkmän. Det är inte något fel på deras föreläsningar eller böcker ur språksynpunkt. Deras huvudintresse som lärare går också ut på saklig klarhet och de har ingenting till övers för krystade formuleringar.
    Juristen invigs i språkets oarter först då han kommer till domsagan eller ämbetsverket, där allt som skrivs följer schabloner och förebilder. Den som avviker från dem, då han sätter upp en handling, får bakläxa. Dessutom är förebilderna för novisen ofta nödvändiga att följa därför att han annars inte vet vilka handlingar, som skall refereras, som hör till saken o. s. v. Hur språkligt begåvad han än är, hur mycket han än lärt och även om han gått igenom en specialkurs i svenska ställs han i grottekvarnen inför ett tvång, som binder honom och snart förvandlar honom till en språkets robot. Därför måste en reform komma uppifrån och göra slut på slentrianen. Det är generaldirektörer och

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 791häradshövdingar m. fl., som behöver språkkurs eller kanske bara ett kungsord. Då skulle en möjlighet öppnas att så småningom nå bättre förhållanden.»

 

    Till slut konstateras att juristerna i allmänhet inte alls utmärka sig för att skriva dålig svenska; det osköna och krångliga härrör i många fall från folk som strävar efter det för att därigenom verka jurister.
    Någon sanning ligger måhända i det sist sagda. Men att inte alla jurister äro nöjda med det nuvarande tillståndet är alls ingen hemlighet. I Meddelanden från SYJF nr 20/1946 har hovrättsfiskalen PER-ERIK FÜRST i en artikel »Om juristspråk» anmärkt på skrivsättet. Det är mest protokollskrivningen han uppehåller sig vid.
    Är det protokollskrivningen som är roten och upphovet till allt ont, så finns det goda möjligheter att förbättra språket numera. Nya RB — som vi böra tillämpa i förskott — ändrar som bekant våra domstolsprotokoll i två riktningar: dels begränsas protokolleringen till att omfatta i huvudsak vissa i 6 kap. angivna moment, dels krävs att protokollet (vid förhandling) skall få slutlig avfattning före förhandlingens slut. Detta krav på snabb avfattning av protokollet ställer mycket stora krav på protokollföraren. Men det gäller främst hans förmåga att snabbt skilja mellan huvudsak och bisak, att rätt bedöma vad som bör med i protokollet och att med så liten omgång som möjligt få det väsentliga på papperet. Många gånger har sagts att man måste i hög grad eftergiva kraven på formfulländad svenska när det gäller sådana protokollsanteckningar. Kanske det ändå inte blir så lätt att förmå juristerna att släppa sina invanda former? Men det blir ju nya generationer som undan för undan ta vid som protokollförare. Och de slippa den skola som de flesta jurister hittills måst gå igenom: protokolljusteringen. Protokollföraren får för framtiden i huvudsak själv stå för sina protokoll. Kanske detta medför att man snart får anledning att klandra juristspråket för andra skönhetsfel än dem som nu dra den mesta uppmärksamheten till sig?

 

Årligen trycks det en massa kanslisvenska i form av kommittébetänkanden. På dem klankas det också ofta. Sunt Förnuft frågade i sitt oktobernummer: Vad kostar egentligen 100 sidor kommittétryck? Naturligtvis är det en betydande summa. Men det är inte beloppet det i och för sig kommer an på; det avgörande är om de hundra sidorna äro onödiga eller ej. Ur den synpunkten kan nog en och annan anmärkning riktas mot betänkandena och det gäller även dem som är skrivna av jurister.
    Men det är förbluffande hur många intressanta ämnen som äro behandlade i kommittétrycket. Skada blott att det är så svårt att hitta i det. Efter THYSELIUS' förteckningar 1809—1894 (utg. 1896) och 1895—1903 (utg. 1904) har väl inte kommit något register? Det är en oerhörd mängd tryck som kommit sedan dess. Hur skulle det vara med ett kompletterande register? Det behövde inte vara så utförligt som

792 BENGT LASSEN.Thyselius'. Strängt taget erfordras väl bara en systematisk översikt över betänkandena, något i stil med den som numera återkommer på varje häftes sista sida och i SvJT för tvåårsperioder (se senast 1946 s. 504 ff), fast dispositionen väl får vara mera utförd med hänsyn till materialets väldiga omfattning.

 

Än är det kanske någon som erinrar sig att det i ett par dagliga tidningar blev ett visst rabalder efter prof. LUNDSTEDTS tal till studenterna vid årets vårfest i Uppsala. Högtalaren hade strejkat mitt under talet; var det olyckshändelse eller sabotage? DN uppgav i sin notis om evenemanget att Lundstedt framfört åsikter »vilka knappast var finkänsliga mot de inbjudna danska och norska juristerna och säkerligen icke representativa för de akademiska lärarna samt för övrigt malplacerade vid en fridfull högtidlighet som denna». MT:s kåsör kallade episoden ett klavertramp — från Lundstedts sida — och erinrade på förekommen anledning att Lundstedt gjort ett likadant ett kvartssekel tidigare, därmed syftande på Lundstedts vårfesttal 1921. Nu har Lundstedt låtit trycka båda talen1 med en efterskrift, däri han protesterat mot den »förföljelse» han ansett sig vara utsatt för genom nämnda tidningars kritik. Och när man nu läser talen undrar man vad som i all rimlighets namn kunnat väcka anstöt. Att de i talen framförda åsikterna inte varit representativa för de akademiska lärarna må vara hänt; men någon bristande finkänslighet mot våra grannländer söker man förgäves. Och skulle studenterna inte tåla höra sådana ord som dessa, vore det bedrövligt. Grundtankarna äro desamma i båda talen. En tankeställare ger det förhållandet att ingen kritik förspordes efter talet 1921. Sedan dess har klimatet hårdnat och intoleransen skärpts.

 

Över processreformens aktuella läge gav justitieministern en exposé, när han för ett par veckor sedan (20/11) besvaradeen interpellation i II kammaren av hr Wiberg. Denne hade frågat om justitieministern ansåg att alla förutsättningar för processreformens genomförande d. 1 jan. 1948 i fråga om byggnader, kvalificerad personal och maskinell kontorsutrustning kunde förväntas föreligga före 1947 års utgång eller om han ansåg förhållandena vara sådana, att man borde överväga ett nytt uppskov med reformens genomförande. Av justitieministerns redogörelse framgår bl. a. följande.
    Årets riksdag har behandlat eller har till behandling 79 följd lagartill nya RB. De återstående skola framläggas för 1947 års riksdag. Arbetet på utformningen av den långa raden administrativa följdförfattningar pågår och bör hinna bli färdigt före d. 1 jan. 1948.
    I fråga om organisatoriska spörsmål nämndes bl. a. att propositionpå grundval av domarutredningens betänkande skall framläggas 1947. Denna prop. kommer att behandla förutom annat såväl frågan om ut-

 

1 Två vårfesttal i Uppsala. Uppsala 1946. L. Norblads bokh. 24 s. Kr. 1.00.

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 793ökning av hovrätternas personal som frågan om en förstärkning av den icke rättsbildade arbetskraften i domsagorna.
    Justitieministern förklarade sig inte helt övertygad om lämpligheten av att i större utsträckning använda sig av ljudupptagning vid protokollföringen. Över huvud taget borde inte alltför stort avseende tillmätas frågan om sättet för protokolleringen, eftersom ju domen skall grundas omedelbart på vad som muntligen framförts.
    Beträffande åklagarväsendet omtalades planerna på en klyvning av JK-ämbetet och tillskapande av ett riksåklagarämbete. Prop. därom varslades till 1947 års riksdag.
    Byggnadsfrågorna upptogo ett stort utrymme i remissvaret. I fråga om underrätternas lokaler konstaterades brister som emellertid inte borde få fördröja reformen. Ombyggnaden av gamla rådhuset i Stockholm för HD beräknas inte bli färdig förrän under 1948. HD får eventuellt någon tid låna lokal för muntliga förhandlingar i Svea hovrätt. Nybyggnaderna i Sundsvall och Göteborg skola stå färdiga under 1947 enligt utfästelser av byggnadsstyrelsen. Även ombyggnaden av arkivhuset i Jönköping skall då vara klar. Anslag för tillbyggnad av hovrättshusen i Umeå och Malmö skola begäras 1947.
    Slutligen yttrade justitieministern några ord om processnämndensarbete.
    Sammanfattningsvis uttalade justitieministern att han ansåg det angeläget att processreformen får träda i kraft d. 1 jan. 1948 såsom förutsattes då promulgationslagen till nya RB antogs av vårriksdagen, att arbetet med ännu återstående lagar, författningar och organisatoriska frågor bedrives med utgångspunkt från att ikraftträdandet skall ske nämnda dag, att särskilt angelägna byggnadsarbeten då kunna antagas vara avslutade samt att han följaktligen inte ansåg förhållandena vara sådana att man måste överväga ett nytt uppskov med reformens ikraftträdande.

Bengt Lassen.