YTTERLIGARE OM TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGENS EXKLUSIVITET.1

 

AV

 

REVISIONSSEKRETERAREN CARL SVENNEGÅRD.

 

Frågan om TF:s s. k. exklusivitet kan uppkomma även vid kollision med åtskilliga andra brott än tjänstefel. Det praktiska behovet har framtvingat avsteg från vad som skulle följa av en ren bokstavstolkning av § 1 1:o TF. De tankar och principer som därvid varit ledande för lagstiftaren kunna möjligen belysa även förhållandet mellan tryckfrihet och tjänstefel.
    På 1880-talet infördes i TF förbud mot vissa lotterimeddelandentidningarna. Konstitutionsutskottet2 framhöll därvid att enligt TF kunde vad som i tryck lades under allmänhetens ögon inte åtalas annorledes än TF bjöde; en följd därav vore att utbjudande av lotter inte kunde åtalas om utbjudandet skedde i tryck, emedan TF för denna handling inte stadgade någon ansvarspåföljd. Denna lagstiftarens egen ståndpunkt underkändes i 1912 års betänkande,3 i vilket det åberopades att synpunkten av yttrandefrihetsmissbruk inte vore den som vore den tillämpliga på en tryckt inbjudan till deltagande i lotteri, lika litet som på en muntlig sådan. Trots denna principiella ståndpunkt föreslogs det emellertid i betänkandet att förbud mot lotterimeddelanden skulle upptagas i TF;4 det anfördes att boktryckare och tidningsutgivare med fog kunde ställas till ansvar under förutsättning att av meddelandets eget innehåll (eventuellt i förening med andra av dem kända fakta) framginge dess mot publikationsförbudet stridande karaktär. Redan patentlagstiftningskommittén synes ha ifrågasatt riktigheten av uttalandena i 1912 års betänkande; ansvar för lotteriföretaget såsom sådant kunde ådömas utanför TF, inbjudningen däremot straffades enligt TF med dess speciella ansvarighetsregler.5 Senare har dock uppfattningen i 1912 års betänkande accepterats.6
    Motsvarande resonemang har förts beträffande bedrägeri vilket stått i samband med bedräglig annons. Man har sagt att ett sådant brott inte vore kriminaliserat ur synpunkten av att innefatta överträdelse av yttrandefrihetens lagliga gränser och att brottet av detta skäl helt fölle utanför TF:s giltighetsområde. Denna åsikt framfördes i 1912

 

1 Denna artikel ansluter sig till en artikel i SvJT 1946 s. 656.

2 Utl. 1881 nr 5 s. 3, jfr konst.-utsk. utl. 1880 nr 8 s. 7.

3 S. 110, 152; jfr NJA 1874 s. 197, 1908 s. 399 och 418.

4 1 kap. § 4, s. 153.

5 Betänkande IV s. 435.

6 Prop. 1931 nr 175 s. 19, 46, 49.

OM TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGENS EXKLUSIVITET. 109års betänkande.1 För en bedräglig annons skulle annonsören svara, boktryckaren och tidningsutgivaren blott om och i den mån han enligt allmänna straffrättsliga regler varit delaktig i bedrägeriet, men i så fall efter allmän strafflag. Att bedrägeri i dessa fall kan straffas oberoende av TF synes inte vara föremål för tvekan.2 Enligt 1912 års betänkande skulle försök till bedrägeri bedömas på samma sätt som fullbordat bedrägeri (om försök då varit straffbart), därest försökshandlingen i ett givet fall bestått blott av den tryckta annonsen.3
    I fråga om illojal konkurrens uttalades i 1912 års betänkande att de anförda synpunkterna torde förtjäna beaktande jämväl då man framdeles ginge att vidtaga åtgärder mot densamma, i den mån den betjänade sig av pressen som medel.4 Patentlagstiftningskommittén följde emellertid inte den anvisning som den sålunda erhållit att söka reglera frågan om illojal konkurrens vid sidan av TF. Kommittén uttalade att vid illojal konkurrens det otillåtna ofta bestode just i blotta lämnandet av ett visst meddelande, utan att någon åtgärd därutöver fordrades, varför kommittén ansett det vara mest överensstämmande med stadgandet i § 1 TF att låta denna författning vara ensam normerande i fråga om ansvaret för illojal konkurrens genom tryckt skrift.5 Närman senare upptog lagstiftningsarbetet på detta område ansåg man sig till en början kunna undvika ändringar i TF genom att konstruera brottet på ett speciellt sätt. Kriminalisering skulle ske inte — såsom enligt kommitténs förslag — av själva tillkännagivandet, således inte av den oriktiga uppgiftens lämnande, utan av en varas tillhandahållande under lämnande av den oriktiga uppgiften.6 Man övergav dock denna linje och ansåg sig kunna bestraffa själva tillkännagivandet oberoende av TF. Det framhölls att grundlagsskyddet hägnade yttrandefriheten i tryck och att stadgandet i § 1 TF inte rimligen kunde utgöra hinder för kriminalisering genom allmän lag av ett förfarande som borde anses brottsligt i helt annat avseende än såsom ett överskridande av den lagliga yttrandefriheten. Om någon använde sig av ett meddelande till allmänheten för att förskaffa sig orättmätig vinning eller obehöriga fördelar på andras bekostnad borde den omständigheten, att meddelandet lämnats i tryckt skrift, inte utgöra hinder att enligt allmän lag straffa förfarandet — vare sig såsom fullbordat brott eller på försöksstadiet — och detta även om i brottsbeskrivningen meddelandet till allmänheten angåves såsom nödvändig förutsättning för brottet. Det vore inte det fristående meddelandet som påkallade ingripande, utan meddelandet såsom ett led i ett förfarande vari inginge andra ur straffrättslig synpunkt betydelsefulla moment.7
    Beträffande obehörigt yppande av yrkeshemligheter förutsatte patentlagstiftningskommittén att, om brottet förövats genom offentliggörande i tryck, ansvaret skulle komma att bedömas utelutande enligt

 

1 S. 80, 152.

2 Prop. 1930 nr 215 s. 9; prop. 1931 nr 175 s. 19, 46.

3 S. 152; jfr prop. 1931 nr 175 s. 46.

4 S. 153.

5 Bet. IV s. 435, 438; 36 § i förslaget till lag mot illojal konkurrens.

6 Prop. 1931 nr 175 s. 19.

7 Prop. s. 46, 49, 57.

110 CARL SVENNEGÅRD.TF, men att det av praktiska skäl inte kunde anses nödvändigt att i TF införa speciella bestämmelser.1 Kommitténs uppfattning synes ha delats av lagstiftaren.2
    Samma spörsmål rörande varumärken berördes vid en utredning avseende vissa ändringar i varumärkeslagen. Den sakkunnige ansåg stadgandet i § 1 TF inte föranleda därtill att förbud mot begagnande av annans varumärke i annonser, priskuranter, cirkulär och annat affärstryck skulle kräva motsvarande ändring i TF; användande i tryck av ett varumärke berörde inte den yttrandefrihet som TF avsåge att värna, varför man principiellt ägde bortse från TF.3 Det gjordes jämförelse med de fall då annans varumärke begagnats i en bruksanvisning eller i en å varan klistrad etikett. Lagstiftaren anslöt sig till den sakkunniges åsikt. Det framhölls att vad som bestraffades vore inte publiceringen av det tryck, vari annans varubeteckning förekomme, lika litet som användandet i och för sig av sådan varubeteckning, utan användandet av beteckningen eller det tryck där den förekomme i näringsverksamhet för kännetecknande av egna varor, d. v. s. ett användande på sådant sätt, att eventuella kunder kunde bibringas den uppfattningen, att de saluförda varorna härstammade från visst annat företag.
    Vad som förekommit vid lagstiftningen mot illojal konkurrens åberopades då fråga uppkom om lagstiftning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Det framhölls att hotelser, uppmaningar att deltaga i ekonomiska stridsåtgärder och dylikt ofta verkställdes genom annonser eller meddelanden i tidningarna eller genom tryckalster som utdelades. Avgörande för frågan, om sådana uppmaningar vore att bedöma enligt TF eller endast enligt den allmänna strafflagen, ansågs vara huruvida den tryckta uppmaningen kunde anses innebära ett missbruk av yttrandefrihet eller inte. Broschyrer eller utförliga tidningsartiklar vilka utmynnade i en uppmaning att deltaga i en blockad förklarades utgöra en skrift, varigenom författaren kungjorde sina tankar, och sålunda vara underkastad TF:s bestämmelser. Detsamma ansågs icke med samma säkerhet gälla om sedvanliga kortfattade prickningsannonser och blockadlappar av liknande omfång och innehåll, enär det endast i ganska oegentlig bemärkelse kunde sägas att därigenom kungjordes några tankar. I fråga om prickningsannonser och andra bojkottuppmaningar genom annonsering vore det tydligen ganska orimligt att ansvarigheten därför skulle vila å tidningens utgivare, i synnerhet om deras lovlighet skulle vara beroende av åtskilliga moment som inte plägade eller i varje fall inte behövde framgå av deras avfattning. Utredningsmannen kom till det resultatet att annonser och liknande blockaduppmaningar, i den mån de över huvud kunde straffas enligt gällande rätt, nämligen såsom ärekränkning, måste anses som tryckfrihetsbrott. Visserligen inginge dessa annonser oftast såsom ett led i ett mera omfattande förfarande, men de övriga momenten i detta förfarande utgjorde inte förutsättningar för uppmaningens straff-

 

1 Bet. IV s. 438.

2 Prop. 1919 nr 269 s. 8.

3 Prop. 1930 nr 215 s. 9.

OM TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGENS EXKLUSIVITET. 111barhet. Den föreslagna lagen mot vissa ekonomiska stridsåtgärder ansågs därför kräva tillägg till § 3 TF.1
    Under utredningen rörande åtgärder mot statsfientlig verksamhet kommo dessa spörsmål likaledes på tal. Det framhölls att ett försök att upphetsa till ovilja mot krigsmakten inte vore straffbart, där det skett i tryckt skrift, med mindre däri tillika låge ett försök att förleda till brott eller annan ohörsamhet mot lag eller laga myndighet (då § 3 7:o TF tillämpades).2
    Då straffrättskommittén föreslog införande av en allmän straffbestämmelse om brott mot tystnadsplikt, förklarade den att då ämbetsmäns brott mot tystnadsplikt gjordes till föremål för en sådan bestämmelse därigenom ingen ändring skedde i det bestående förhållandet mellan straffbuden för sekretessbrott och TF:s bestämmelser om brott mot yttrandefriheten i tryckt skrift. Det framginge av bestämmelseri TF § 3 10:o att även ett sekretessbrott kunde vara att anse såsom tryckfrihetsbrott och såsom sådant underkastat den begränsning i straffbarheten, som följde av grundsatsen om TF:s uteslutande tillämpning å brottet.3
    De överväganden och synpunkter som, på sätt av det föregående framgår, i olika sammanhang och vid skilda tidpunkter framkommit. när det gällt att fastställa eller begränsa räckvidden av regeln i § 11 :o TF, äro varken i sig själva helt klargörande eller inbördes överensstämmande. Det skulle vara lättare att ur dem hämta ledning när man skall bedöma andra kollisionsfall, därest en gemensam grundval för dem kunde finnas. Man synes kunna spåra en sådan grundval däri, att det skall föreligga identitet mellan den gärning som bedömes enligt TF samt den gärning som ifrågakommer till bestraffning i annan ordning. Såsom identiska torde man få betrakta gärningar vilka i huvudsak täcka varandra. För tryckt skrifts innehåll skall straff utmätas endast efter TF; en handling som åstadkommer eller medverkar till att en tidning får ett visst innehåll får inte bestraffas efter straffbestämmelser utanför TF. Om däremot den gärning, som ifrågakommer till bestraffning i annan ordning, till sin objektiva eller subjektiva sida kan sägas vara en annan gärning än den som givit tidningen dess innehåll, skulle identitet inte vara för handen.
    Om den här uppställda arbetshypotesen tillämpas på de kollisionsfall som varit föremål för diskussion, kommer man till resultat vilka inte i allo överensstämma med de vedertagna. Vad angår lotteriannonser måste det anses att lotterianordnarens genom en annons gjorda inbjudan till deltagande i lotteri samt tidningsutgivarens publicering av annonsen äro gärningar som så nära täcka varandra att de äro praktiskt taget identiska. När man skall straffbelägga ett genom annons gjort utbjudande av lotter synes därför den av lagstiftaren på 1880-talet intagna ståndpunkten vara välmotiverad; det krävs en bestämmelse i TF. Möjligen kan man hävda att det brister i gärningarnas identitet i det fall att det endast är otillåtna lotterier som inte få annonseras.

 

1 SOU 1933: 36 s. 174—179; jfr SOU 1934: 16 s. 81.

2 SOU 1935: 8 s. 195.

3 SOU 1944: 69 s. 411.

112 CARL SVENNEGÅRD.Mellan tidningsutgivarens och lotterianordnarens gärning kan det då på den subjektiva sidan finnas en bristande överensstämmelse såtillvida, att tidningsutgivaren inte vet att det gäller ett otillåtet lotteri. Att denne senare dock göres ensam ansvarig kan lätt försvaras därmed, att han genom annonsens eget innehåll i förening med vissa lätt kontrollerbara uppgifter kan förvissa sig om, huruvida annonsen strider mot TF. För straffbestämmelsernas utformning synes det däremot vara utan betydelse, att en otillåten lotteriannons inte kan betraktas såsom missbruk av yttrandefrihet. Grundlagsskyddet för tryckfriheten är inte enbart ett skydd för yttrandefriheten; om så vore fallet skulle ju all annonsering kunna förbjudas genom straffbestämmelser utanför TF. Snarare är väl tryckfriheten en allmän publiceringsfrihet, omfattande även rätten att publicera annat än yttranden, exempelvis annonser och allmänna handlingar.
    Ett fall som äger en viss likhet med lotteriannonsen föreligger då bedrägeribrott förövas med tillhjälp av en annons. Bedragaren kan i detta fall bestraffas oberoende av TF:s regler. Den olikartade straffrättsliga behandlingen kan förklaras därav, att gärningarna inte äro identiska. Bedrägeriet består av något mera än allmänhetens vilseledande genom tidningens innehåll, nämligen ett förmögenhetsresultat: vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde. Även då bedrägeriet stannat vid ett försök, där försökshandlingen består i publicering av den bedrägliga annonsen, låter det säga sig att identitet inte föreligger. Det brister på den subjektiva sidan. Annonsören har uppsåt att bedraga tidningens läsare och det är detta uppsåt som gör hans gärning brottslig. Brottet konstitueras av den yttre handlingen endast i förening med ett visst uppsåt. Den publicerade annonsen innehåller däremot allenast de yttre momenten av bedrägeriförsöket och därför finns det inte identitet mellan publiceringen och detta försök. Lika litet skulle det i normalfallen kunna komma i fråga att utvidga utgivaransvaret till att omfatta bedrägeriförsöket. Gärningarna äro i straffrättsligt avseende så skiljaktiga att det är uteslutet att utgivaransvaret skulle kunna träda i stället för annonsörens ansvar. Även härvidlag synes det emellertid vara oegentligt att söka förklaringen däri, att bedrägeribrotten inte äro kriminaliserade såsom överträdelser av yttrandefrihetens lagliga gränser.
    Här kan man tänka sig en komplikation om det verkligen förhåller sig så att tidningsutgivaren har bedrägeriuppsåt, han är exempelvis i maskopi med den bedräglige annonsören eller eljest insatt i dennes avsikter. Då så är fallet skulle det kanske vara mest följdriktigt att låta utgivaren ensam bära ansvaret och att låta detta utkrävas enligt TF. Då TF emellertid inte har någon för en sådan situation avsedd straffbestämmelse måste man, för att inte straffrihet skall inträda, även i detta fall straffa annonsören för bedrägeriförsöket. Fråga uppkommer dock, om utgivaren därjämte kan straffas. Det har sagts att han skulle kunna efter allmän strafflag straffas för delaktighet.1 Man måste ställa sig tveksam till denna lösning, enär den leder till att utgivaren blir för tidningens innehåll straffad i annan ordning än efter TF. Saken skulle komma på sin spets om en tidningsutgivare gjorde sig skyldig till försök till bedrägeri genom

 

1 1912 års bet. s. 152.

OM TRYCKFRIHETSFÖRORDNINGENS EXKLUSIVITET. 113en för egen räkning införd bedräglig annons, exempelvis rörande upptagande av förskottsavgifter för tidningen. Skulle i detta fall straff kunna ådömas efter vanliga straffrättsliga regler eller endast i den mån förfarandet kunde föras in under någon av TF:s straffbestämmelser?
    Straffbestämmelserna vid illojal reklam ha utformats så att en nära överensstämmelse förefinnes mellan en näringsidkares gärning vid illojal annonsering samt tidningsutgivarens åtgärd att publicera den annons som innehåller oriktiga uppgifter om varor eller annat. Även här finns det dock regelmässigt den skillnaden mellan gärningarna att tidningsutgivaren inte har kännedom om de publicerade uppgifternas oriktighet. Skulle ansvaret för illojal reklam genom tryckta skrifter regleras genom TF ensam, komme detta att innebära ett tvång för vederbörande utgivare att underkasta annonserna en sådan granskning att oriktiga uppgifter avslöjades. Endast då utgivaren varken haft eller bort ha vetskap om de publicerade uppgifternas oriktighet skulle han kunna skydda sig mot ansvar. Då man tydligen inte ansett sig kunna eller böra ålägga utgivaren en sådan kontrollskyldighet, har det praktiska behovet föranlett att ansvaret måst läggas å annonsören. Den av lagstiftaren valda lösningen kan sägas innebära, att man alltid presumerar god tro hos utgivaren i fråga om de publicerade annonsernas lojala beskaffenhet. Liksom beträffande bedrägeribrottet kan det således sägas att det brister i identiteten på den subjektiva sidan.
    I avseende å den illojala annonseringen har man dock att i praktiken räkna med att det subjektiva rekvisitet verkligen kan vara fyllt även på tidningsutgivarens sida. Han kan t. ex. fortsätta att publicera den illojala annonsen trots att han fått kännedom om uppgifternas oriktighet eller kanske till och med om att de föranlett ansvar för annonsören. I och för sig vore det ganska naturligt att i sådana fall utkräva ansvaret av utgivaren samt enligt TF. På det hela taget torde patentlagstiftningskommitténs ståndpunkt, att lagen mot illojal konkurrens i vissa delar krävde en parallell lagstiftning inom TF, ha bättre skäl för sig än den linje lagstiftaren slutligen valde. Det argument, som anfördes till stöd för att straffbestämmelserna skulle kunna hållas utanför TF, var att bestämmelserna avsågo inte ett fristående meddelande utan ett meddelande såsom ett led i ett förfarande vari inginge andra ur straffrättslig synpunkt betydelsefulla moment. Tanken var tydligen att tidningsutgivarens motsvarande gärning bestode i publicering av ett fristående meddelande (och att identitet således inte var för handen). Såsom förut angivits behöver denna tankegång inte alltid stämma med verkliga förhållandet. Motsvarande gäller om synpunkten, att förfarandet vore brottsligt i helt annat avseende än såsom missbruk av yttrandefrihet. Om utgivaren ställdes till ansvar enligt TF för det han med vetskap om dess oriktighet publicerat en illojal annons, torde detta brott vara ett yttrandefrihetsmissbruk lika mycket som exempelvis publicering av lögnaktiga uppgifter till allmänhetens förvillande (§ 3 12:o TF).
    När man utformat lagen mot illojal konkurrens vid sidan av TF torde följden ha blivit att det uppstått en lucka i fråga om illojal annonsreklam vilken sker anonymt. Visserligen ligger det i sakens natur att den som genom reklamannonser vänder sig till allmänheten i regel mås-

 

8—477004. Svensk Juristtidning 1947.

114 CARL SVENNEGÅRD.te framträda öppet. Alltid är detta dock inte fallet. Det saknas inte exempel på annonser som äro helt anonyma. Även om annonsören är känd för tidningens utgivare, torde han vara tillförsäkrad samma anonymitetsskydd som författare och andra pressens medarbetare. Det synes därför kunna inträffa att ingen kan ställas till ansvar för en anonym tidningsannons.
    Osäkerheten hos den grund, varå lagstiftningen mot illojal annonsreklam vilar, synes ha kommit i dagen vid behandlingen av frågan om lagstiftning mot blockad- och prickningsannonser och dylikt. Ehuru de argument som framförts vid tillkomsten av den förstnämnda lagstiftningen torde kunna åberopas, ansågs det dock behövas tillägg till TF. Vid publicering av blockad- och prickningsannonser är det svårt att förneka att utgivarens och annonsörens gärningar i huvudsak äro identiska. Jämförelsen med lotteriannonserna ligger här närmast till hands. Om lagstiftaren gått in för att skilja mellan tillåtna och otillåtna blockader och i samband därmed även mellan tillåtna och otillåtna blockadannonser, torde det inte vara orimligt att ålägga tidningsutgivaren en skyldighet att före publiceringen förvissa sig om blockadens tillåtlighet. Denna skyldighet skulle innebära att utgivaren måste skaffa sig kännedom om de moment som i förening med annonsens eget innehåll konstituerade ett straffbart förfarande, och sedan han vunnit sådan kännedom förelåge identitet mellan de skilda gärningarna. Skulle däremot en blockadlapp vara ur straffrättslig synpunkt rent indifferent — den innehåller t. ex. en uppmaning till blockad utan att det anges vilket företag uppmaningen gäller — kan det dock vara straffbart att utdela den utanför den fabrik som är föremål för en otillåten blockad. I ett sådant fall föreligger inte identitet mellan den gärning som begås av den som delar ut lapparna samt den gärning som begåtts av den som tryckt dem. Detta senare fall är i stället jämförligt med obehörigt användande av annans varumärke i bruksanvisning eller etikett.
    Om man slutligen tillämpar den här angivna hypotesen på det fall att någon med brytande av sin tjänsteplikt delger en tidningsutgivare ett visst material som av denne publiceras, måste det konstateras att gärningarna i huvudsak äro identiska. Delgivandet av materialet är endast en delaktighet i den gärning som fullbordas genom publiceringen.1 Det torde också vara obestridligt att tidningens meddelare inte kan, vid sidan av utgivaren, ställas till ansvar för tidningens innehåll. Full identitet föreligger emellertid inte, i det att meddelarens gärning får sin särskilda kvalifikation genom den tjänsteplikt han är underkastad. Fallet är i denna del jämförbart med att någon yppat en yrkeshemlighet genom att offentliggöra den i tryck, ett brott som ansetts skola bedömas uteslutande enligt TF. Om man behandlade tjänstefelsfallet annorlunda skulle man komma i den egendomliga situationen att ansvaret för meddelarens gärning i huvudsak övergått å utgivaren, men att en kvalifikation, tjänstefelet, skulle kunna föranleda självständigt straff. En sådan straffrättslig behandling av gärningen torde stå i strid med principerna för vår tryckfrihetsrätt.

 

1 Jfr MO 1944 s. 228.