JAN ERIC ALMQUIST. Svensk juridisk litteraturhistoria. Sthm 1946. Norstedt. 280 s. Häft. kr. 15.00, inb. kr. 18.00.

 

    Förlaget har annonserat prof. ALMQUISTS bok som en nyhet i det att något liknande arbete aldrig förut skulle ha publicerats i Sverige. Detta är utan tvivel riktigt. Med det nu föreliggande verket kunna ej jämföras tidigare, spridda försök, såsom OLOF RABENIUS' (av Almquist omnämnda) Commentatio eller de notiser som förekomma i större systematiska verk, t. ex. i SCHREVELIUS' Civilrätt §§ 95 ff och i densammes Civilprocess §§ 14 ff vilka huvudsakligen bestå av uppräkningar av författare och boktitlar.
    Almquist säger i förordet, att bokens titel inte fullt motsvarar innehållet. Det är också alldeles riktigt. De historiska översikter över skönlitteraturen som vi äro vana vid äro inte av samma typ som Almquists bok. Man kan möjligen t. o. m. gå så långt att man ifrågasätter om titeln är fullt berättigad. Efter en inledning (s. 7—16) »som åsyftar att i korthet för läsaren åskådliggöra den rättsfilosofiska bakgrunden samt de olika kontinentala inflytelser, vilka under tidernas lopp påverkat densamma» följer en »allmän översikt», som innehåller biografiska notiser om 45 författare med uppgift om deras viktigaste verk. De flesta ha fått sitt porträtt återgivet. Denna avdelning upptar s. 19—78, varav 20 sidor porträtt. Återstoden av verket, alltså den kvantitativt långt övervägande delen består, bortsett från en som bilaga tryckt förteckning över »urkundspublikationer av betydelse för rättshistorisk forskning», av ett antal fristående uppsatser i skilda rättshistoriska ämnen. Alla beröra de, mer eller mindre direkt, litteraturhistorien men de ge ingalunda tillsammans någon helhetsbild av den juridiska litteraturhistorien. Tyngdpunkten ligger på de äldre skedena, 1500-talet — förra delen av 1700-talet. Av 1800-talsförfattarna har (utom Holmbergson) endast Carl Johan Schlyter medtagits. Han är ett starkt namn och levde länge men täcker dock inte ensam hela århundradet. Denna ofullständighet kompenseras i viss mån av den större vidlyftighet med vilken sistnämnda århundrades jurister äro presenterade i allmänna översikten. Eftersom de särskilda uppsatserna tidigare samtliga varit publicerade,är det till den nämnda allmänna översikten intresset främst knyter sig. Parentetiskt kan anm. nämna, att han finner den ovan omtalade inledningen ge rätt litet. Almquists däri gjorda påstående att socialismen är liberalismens arvtagare skulle emellertid kunna ge anledning till en diskussion.

 

1 De flesta ha stått att läsa i SvJT. Vid omtryckningen har nu notapparaten reducerats, en besparingsåtgärd av tvivelaktigt värde.

116 BENGT LASSEN.    För den allmänhet som består av icke-jurister äro förvisso de allra flesta av de biograferade författarna fullständigt okända. Om Winroth säger Almquist att han hos den stora allmänheten åtnjöt namn och rykte som en av de förnämsta av landets rättslärde.1 Jag vågar ifrågasätta om någon verklig kännedom om hans person fanns hos så många att man i detta sammanhang kan tala om »den stora allmänheten». Jag undrar om under det senaste seklet mer än en juridisk författare varit känd av en bredare publik. Denne ende skulle i så fall vara Thyrén. Man får emellertid genast göra flera reservationer. Thyrén blev inte den vittomtalade man han var genom sitt juridiska författarskap och hans folkliga berömmelse var måhända rätt starkt provinsiellt begränsad. De jurister, vilkas namn verkligen gått ut till folket, ha vunnit sin popularitet på annat sätt än genom juridiskt skriftställer. Till dem höra Olaus Petri — som dessutom förvärvat sig ett rum i den juridiska litteraturhistorien — och Karl Staaff — som inte gjort det, åtminstone inte om ämnet begränsas till de tre huvuddiscipliner: privaträtt, straffrätt och processrätt, till vilka Almquist begränsat sin framställning.
    De talrika porträtten liva upp boken, men det skulle varit tacknämligt om vi fått en notis om vederbörande konstnärs namn (som hos Wedberg). Den goda daguerrotypin av C. J. Schlyter förefaller mig ge en bättre uppfattning om mannen än den oljemålning av A. Rabe som inleder SvJT 1945. Likaså är Schlyters namnteckning under daguerrotypin bättre synkroniserad än den välskrivna namnteckning (enligt upplysning härrörande från hans ungdom) som förekommer i SvJT. Fotografierna av Afzelius och Trygger i ungdomens vår äro lustiga, särskilt för den som sett dem (i livet eller i bild) bara som gamla.
    Almquist har i förordet garderat sig mot anmärkningen att de biografiska artiklarna äro ojämna till omfånget. Han vidgår att ojämnhet föreligger och säger att den är lättförklarlig med tanke på att de behandlade personernas insatser ej sällan varit av tämligen olikartad beskaffenhet. Naturligt nog har förf:s egen intresseinriktning övat inflytande (Hans Järta och Johan Jakob Nordström, vardera en sida, Johan August Posse, Theodor Rabenius och Herman Dahlberg). Störst utrymme har Wedberg erhållit, mer än Carl Johan Schlyter och hans dotterson Thyrén fått tillsammans.
    Utrymmet har ansetts tillåta medtagandet av notisen att Loccenius' barn kallade sig Tigerklou; Thyréns mäktiga Förberedande utkast till strafflag är däremot inte nämnt, fastän det väl redan får anses helt tillhöra litteraturhistorien och Thyrén däri visat en av de många lejonklor med vilka han var utrustad. Men det är bara naturligt att alla intresseriktningar ej kunna få sina önskemål tillgodosedda.
    De biografiska notiserna ge ofta, vad angår författarnas levnadslopp, föga utöver motsvarande artiklar i Nordisk Familjebok, vilken de stundom rätt nära följa (jfr t. ex. artiklar om Rabenierna). Några av de gamla juristerna torde dock vara för NF okända, så åtminstone Arnell.

 

1 Jfr W. SJÖGRENS nekrolog över Winroth i TfR 1915 s. 125.

ANM. AV J. E. ALMQUIST: SVENSK JURIDISK LITTERATURHISTORIA. 117    Omdömena om de behandlade författarna och deras verk — i den mån de senare ej endast nämnts vid sin titel — äro i stor utsträckning hämtade från andra auktorer. Se exempelvis vad som sägs om Holmbergsons Juridiska skrifter, Tryggers Skriftliga bevis och Utsökningslagen, Sjögren, Björling och Almén. Ofta ge de rätt litet, äro de endast som en kliché, i andra fall kunna de lämna mera värdefulla uppgifter. Jämför sålunda de allmänna uttalandena om Tryggers nyssnämnda båda verk med vad som säges om hans Fullmakt: den senare notisen (källan är inte angiven men det kan upplysas att notisen är hämtad från ALEXANDERSONS hyllningsartikel i SvJT 1937 s. 571) ger på åtta rader ett koncentrat av avhandlingens innehåll.
    I ett fall har Almquist — också utan att angiva källan — använt annans omdömen om en författare och hans verk på ett sådant sätt att meningen blivit något förvanskad. Om Winroth framhålles (s. 60) att han var »en outtröttlig samlare av det i lagar, författningar och prejudikat nedlagda rättsliga materialet» och att han kan sägas ha »varit den förste, som systematiskt i större omfattning utnyttjat den samlade erfarenhet, som finnes nedlagd i de svenska såväl äldre som nyare prejudikatsamlingarna». De citerade satserna har Almquist hämtat ur W. SJÖGRENS nekrolog över Winroth i TfR 1915 s. 125 ff med den lilla ändringen att Sjögren inte skrivit »de svenska såväl äldre som nyare prejudikatsamlingarna» utan »de gängse svenska prejudikatsamlingarna». Denna ändring har varit mindre lyckad. På nästa sida förklarar nämligen Almquist beträffande Winroths Rättshistoriska föreläsningar i straffrätt att »ett metodiskt fel är att föga eller ingen hänsyn tagits till rättspraxis», vilket ju inte går så väl ihop med det allmänna omdömet i dess jämkade skick. Mot Sjögren kan inte riktas någon anmärkning för bristande noggrannhet; hans uttalande gäller tydligen endast Winroths positivrättsliga arbeten.
    I detaljer kan man naturligtvis i ett verk som lämnar så pass många sakuppgifter alltid hitta någon felaktighet. Schrevelius' dråpliga företal till Civilprocessrätten är i återgivna delar satt inom citat men är dock— även bortsett från stavningen — ej ordagrant återgivet.
    Den sista biografin handlar om C. G. Bergman. Uppgiften att skriva om denne har förvisso inte varit lätt. Utan att göra sig skyldig till någon överdrift kan man säga att det i hans livstid rådde en viss motsättning mellan Almquist och honom. Almquist kom att efterträda honom och att som föreståndare för hans rättsgenetiska institut flytta in i det hem Bergman nära nog med egna händer byggt åt sig och fått färdigt kort före sin död. Det hade legat nära till hands att bilden av Bergman blivit onyanserad; så som den nu blivit utformad ger den i stället i all sin knapphet bevis för att Almquist bemödat sig om att söka rättvist fördela skuggor och dagrar. Bergman var en sammansatt och tragisk personlighet; fråga är om någon jurist kom honom så nära att ett porträtt av honom någonsin blir tecknat, där alla dragen komma fram och bli vederbörligen belysta.
    I den mån det ovan sagda innefattar några anmärkningar mot boken,

118 ANM. AV J. E. ALMQUIST: SVENSK JURIDISK LITTERATURHISTORIA.hänföra sig dessa huvudsakligen till den s. k. allmänna översikten, de biografiska notiserna. De särskilda uppsatserna ha som nämnts tidigare publicerats och böra därför ej lämpligen nu göras till föremål för någon närmare granskning. Här skall blott erkännas att man läser igenom dem i boken med samma nöje som när de första gången stodo att läsa i SvJT.

Bengt Lassen.