Fråga om villkorlig dom för återfallsförbrytare. I SvJT:s rättsfallssamling 1946 s. 17 ha två mål refererats under rubriken: »Villkorlig dom efter upprepade återfall? Hinder ur allmänpreventiv synpunkt?» Rättsfallen ha säkerligen i domarkretsar väckt viss uppmärksamhet, då den ståndpunkt som hävdats av överinstansen — i båda fallen HovR:n över Skåne och Blekinge — framstår som ganska djärv även för den som söker följa den nya lagstiftningens intentioner. HovR:n har nämligen, ehuru de tilltalade gjort sig skyldiga till upprepade återfall, ändrat underrätternas utslag och givit de tilltalade villkorlig dom av den kvalificerade typen.
    Anledningen till dessa rader är närmast att den i rättsfallet II omnämnde svaranden Möller sedermera åtalats vid RR:n i Varberg för att han ånyo förövat misshandel, denna gång enligt 14 kap. 12 § strafflagen. Detta var femte gången det kommit till myndigheternas kännedom att han gjort sig skyldig till misshandel. Därjämte har han varit dömd för tjuvnadsbrott och åtskilliga smärre förseelser.
    Händelseförloppet i det vid RR:n i Varberg anhängiggjorda målet var i korthet följande: Möller fullgjorde sedan d. 25 sept. 1945 sin värnpliktstjänstgöring vid flottan. Under sept. 1946 hade han varit kommenderad å minsveparen Ramskär som då jämte andra fartyg av samma typ var förlagd i Varberg. Lördagen d. 14 sept. 1946 hade han jämte ett par kamrater besökt källaren Munken i staden, där han — trots det honom meddelade rusdrycksförbudet — till mat förtärt tio centiliter sprit jämte en flaska pilsner. På restaurangen hade han sammanträffat med en för honom tidigare okänd lagerarbetare vid namn Rune Andersson. Denne hade bjudit honom på ytterligare 5 centiliter sprit. Andersson, Möller och en av Möllers kamrater hade sedan följts åt i bil till Nöjesparken. Då denna vid deras ankomst ännu icke öppnats, hade Andersson och Möller promenerat en bit tillsammans. Av okänd anledning hade de därvid råkat i gräl med varandra. Tydligen hade Andersson då tilldelat Möller ett slag i ansiktet. Möller hade härav fått ett mindre sår på överläppen. Möller, som enligt egen uppgift varit boxare, hade därefter tilldelat Andersson ett knytnävsslag i ansiktet med påföljd att Andersson fallit omkull och förlorat medvetandet som han återfått först på lasarettet. Tillstädeskomna personer hade tyckt att Andersson sett ut att vara död. På lasarettet hade konstaterats att Andersson fått en hjärnskakning samt dessutom vissa sår i ögontrakten som måst sys ihop. Andersson hade fått ligga kvar på lasarettet i fyra dagar.
    Vid RR:n yrkade åklagaren ansvar å Andersson enligt 14 kap. 13 §

och å Möller enligt 14 kap. 12 § strafflagen, varjämte åklagaren yrkade att den Möller tidigare meddelade villkorliga domen måtte förklaras förverkad.
    Från skyddskonsulenten i sjätte distriktet inhämtades under hand av RR:ns ordförande att Möller under större delen av den tid varunder han stått under övervakning fullgjort sin värnpliktstjänstgöring, varför skyddskonsulenten måst uppdraga den omedelbara övervakningen åt befälhavarna å de fartyg där Möller tjänstgjort. Rapporter från fartygscheferna tydde emellertid på att Möller under sin tjänstgöring — bortsett från ifrågavarande händelse — skött sig »bra» eller »relativt bra».
    RR:n förklarade i utslag den 28 oktober 1946 den Möller tidigare meddelade villkorliga domen förverkad och dömde honom jämlikt 11 kap. 15 §, 14 kap. 12 och 13 §§ samt 4 kap. 1, 2 och 3 §§, allt strafflagen, till fängelse fyra månader. Andersson dömdes att böta femtio dagsböter om fem kronor.
    Då målet på sin tid refererades i SvJT skedde detta — av rubriceringen att döma — tydligen främst för besvarande av frågan om tidigare brottslighet av det slag, som låge Möller till last, borde med hänsyn till allmänpreventiva synpunkter utgöra hinder för en villkorligdom. Enligt 1 § sista stycket i 1939 års lag om villkorlig dom må villkorlig dom nämligen ej meddelas, där det med hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff. Det harvid skilda tillfällen framhållits att dessa allmänpreventiva synpunkter måhända framför allt borde få göra sig gällande i fråga om misshandelsbrott av något svårare slag. Icke minst på senaste tid har med viss skärpa från olika håll framhållits nödvändigheten av att den även hos oss tilltagande våldsmentaliteten stävjas, vilket måste ske genom en sträng lagtillämpning mot våldsbrotten. Vad det i SvJT refererade målet mot Möller beträffar må i detta sammanhang blott sägas att, om i detta mål de allmänpreventiva synpunkterna frånkänts betydelse, det är svårt att tänka sig många fall, då dessa synpunkter praktiskt kunna göra sig gällande.
    Av lika stor vikt som de allmänpreventiva synpunkterna synes mig dock den frågan vara om — vid målets handläggning vid RR:n i Malmö och HovR:n — de individuella förutsättningarna för villkorlig dom förelegat. Individualpreventivt sett föreskriver nämligen 1 § första stycket i nya lagen att det — för att villkorlig dom skall få ifrågakomma —skall finnas skälig anledning antaga att den tilltalade utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Kan man verkligen— då man ser ett syndaregister sådant som Möllers — ha skäl till ett sådant antagande? Den nya lagen ställer sig ingalunda främmande för tanken att även återfallsförbrytare skola komma i åtnjutande av villkorlig dom. Enligt min mening kan man dock icke inrangera en person med Möllers antecedentia bland dem för vilka man kan ställa en så gynnsam prognos som lagen förutsätter för att villkorlig dom skall få meddelas.

    I förevarande fall tillkommer dessutom det förhållandet att den dömde under de fem åren närmast före brottet undergått tvångsuppfostran. Enligt 3 § i lagen må villkorlig dom i så fall ifrågakomma endast där synnerliga skäl därtill föranleda. I HovR:ns utslag finnas dessa synnerliga skäl ej redovisade. Sannolikt bestå de däri att Möller enligt utsago dels av föreståndaren för kronohäktet i Norrköping och dels av vederbörande skyddskonsulent vore föga mottaglig för den fostran som avsåges med ungdomsfängelse och vartill han dömts av underrätten. Därtill kommer att skyddskonsulenten särskilt rekommenderat en villkorlig dom av den typ som HovR:n sedan meddelade. Delade meningar kunna uppenbarligen råda om dessa skäl jämte eventuellt andra omständigheter i målet kunna ha sådan tyngd att de jämlikt 3 § kunna motivera en villkorlig dom.
    Min avsikt med detta inlägg har ingalunda varit att kvälja dom. Frågan om tillämpningen av lagen om villkorlig dom är emellertid för alla domare av sådan vikt att den bör diskuteras i ett fackorgan som SvJT, och det är därvid oundvikligt att diskussionen måste beröra speciella mål och alldeles särskilt sådana som refererats för att tjänstgöra såsom mer eller mindre bindande prejudikat för framtiden. Mot vad jag här anfört kan måhända sägas att jag med utgångspunkt från Möllers senaste brott utnyttjat det lättvunna stridsmedel som heter efterklokhet. Det är visserligen Möllers fortsatta väg på brottets bana som kommit mig att här taga till orda. Men redan de här refererade lagrummen ge enligt min mening vid handen, att HovR:ns utslag knappast är ägnat att vinna efterföljd i liknande fall.

Axel Lindskog.