Till frågan om GB 13:12 och FAL 104. I SvJT 1946 s. 523 ff. inflöt en artikel av undertecknad rörande förhållandet mellan ett anspråk enligt tretusenkronorsregeln i GB 13: 12 och förmånstagareförordnande enligt försäkringsavtalslagen. De i artikeln framlagda synpunkterna ha i samma nummer bemötts av presidenten EKEBERG. För motreplik får jag därför anhålla om att än en gång få taga tidningens utrymme i anspråk.
    Då försäkringsavtalslagen (FAL) skall tolkas efter ordalydelsen, kan jag ej förstå, att utredningen av begreppet »giftorätt» kan sakna bevisvärde. Det är väl djupast sett just innebörden i detta begrepp, som måste klargöras.
    Den första fråga, som uppställer sig, är, vad lagberedningen inrymt i begreppet »giftorätt». Den »terminologiska analysen» i artikeln avser att i visst hänseende klarlägga detta begrepp, nämligen huruvida tretusenkronorsregeln i GB 13: 12 är en sida av giftorätten eller ej. Enligt min mening är den det — liksom även rätten till vederlag enligt GB 13: 5—9.1 De i not 5 å s. 525 anförda uttalandena av presidenten EKEBERG ge också beträffande tretusenkronorsregeln stöd härför.2 Må det tillåtas att citera dem:

 

1 Jfr beträffande rätten till vederlag ett uttalande av BENTZON, Festskrift tillägnad Erik Marks von Würtemberg, s. 41.

2 Tretusenkronorsregeln torde väl, som presidenten EKEBERG å s. 528 påpekar, vara given närmast med tanke på sådana tillgångar som bostad, husgeråd, arbets

140 STAFFAN BJÖRKMAN.    »Efterlevande make åtnjuter enligt svensk rätt ej skydd i motsvarande former» — bröstarvinges laglottsrätt och rätt till underhållsbidrag — »utan är i stället tillgodosedd genom reglerna om giftorätt, vilka i samband med arvslagens tillkomst undergingo en betydelsefull ändring till förmån för änklingar och änkor i torftiga villkor (den s. k. tretusen kronors-regeln i G.B. 13: 12).» (SvJT 1930 s. 2.)
    »Ehuru till formen en regel om giftorätt, medför denna bestämmelse» —GB 13: 12 — »i talrika fall en begränsning av bröstarvinges rätt till arv och laglott...» (Minnesskrift ägnad 1734 års lag I s. 226.)

 

    Skulle emellertid tolkningen vara felaktig, återstår till besvarande den å s. 525 berörda frågan i anslutning till GB 6: 7: skall make, som genom brottslig gärning bragt andre maken om livet, väl gå förlustig sin giftorätt i den andre makens egendom men ej sin rätt enligt tretusenkronorsregeln i GB 13: 12?
    Är åter tolkningen riktig, kräver följande fråga ett svar: ha FAL:s författare inlagt något annat i begreppet »giftorätt» än lagberedningen? Vad som ligger bakom omnämnandet i FAL av rätt till vederlag vid sidan av giftorätt undandrager sig mitt bedömande. Jag har å s. 526 endast sökt ge en möjlig förklaring. I motiven finner man ingen ledning. Då det ej kan vara orimligt att förutsätta, att en lagterm av så central betydelse som »giftorätt» har entydig betydelse i skilda lagar— här dock med iakttagande av att äldre GB och nya GB ha vardera sitt begrepp »giftorätt» — synes det mig mest konsekvent att i första hand, tills motsatsen bevisats, antaga att begreppet »giftorätt» har samma innebörd i FAL som i GB.
    Skulle det nu emellertid vara så, att tolkningen av begreppet väl är riktig, men att man åt FAL:s begrepp »giftorätt» ej bör giva samma tolkning som åt motsvarande begrepp i GB, så måste man fråga sig, om ej det oaktat på grund av bestämmelsen i GB 6:6 a tretusenkronorsregeln kan vinna tillämpning gentemot förmånstagareförordnande?

 

redskap, kontanter och bankotillgodohavanden, men tager även sikte på besparingar, placerade i annan ordning än i bank, vilket jag påvisat å s. 524Lagberedningen säger härom, att då i giftorättsgodset under de förhållanden här är fråga om, ingår andra tillgångar än bohag och personlig lösegendom, dessa i regel torde »utgöras av medel, innestående i bank eller placerade i annan ordning till belopp, växlande mellan 1000 och 2 000 kr. Beloppet torde i allmänhet utgöra besparing å mannens arbetsförtjänst eller å arbetsförtjänst, förvärvad av båda makarna...Även om dessa medel äro besparingar å mannens arbetsinkomst, äro de dock ofta, på sätt beredningen i sitt betänkande med förslag till ny giftermålsbalk framhållit, att i väsentlig mån tillskriva jämväl hustruns verksamhet i hemmet, hennes förmåga av klok hushållning med de medel, som av mannen förvärvats.» (Lagberedningens förslag till lag om arv m. m., SOU 1925:43, s. 473—474; jfr även NJA II 1928 s. 600, LINDHAGEN-LIND, Den nya arvslagen, 2 uppl. s. 230—231 och WESTRING, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. s. 272—273, ävensom SJÖGREN, SVJT 1925 s. 18.) — En av de viktigaste sparformerna vid sidan av banksparandet — i sparbanker eller affärsbanker — är och var också på 1920-talet just sparande genom livförsäkringar. Huruvida lagberedningen vid utarbetandet av ifrågavarande bestämmelse under förra hälften av 1920-talet haft tankarna på detta senare sätt att spara, när den talar om »medel placerade i annan ordning», framgår ej av de tryckta förarbetena. Att emellertid en försäkrings vidmakthållande genom erläggande av premie i många fall har gott stöd i hustruns vilja till och »förmåga av god hushållning med de medel, som av mannen förvärvats», torde ej behöva diskuteras.

TILL FRÅGAN OM GB 13: 12 OCH FAL 104. 141Detta skulle gälla under förutsättning, att förmånstagareförordnandet skall anses falla inom ramen för vad våra familjerättsliga lagar förstå med gåva, vilket gjorts gällande.1 Eller det kanske är så, att den makens rätt, som enligt GB 6:6 a skyddas emot vissa gåvotransaktioner, ej omfattar även rätten enligt tretusenkronorsregeln utan är en mer begränsad rätt? Motiven lämna tyvärr inget närmare besked härom.2
    Som presidenten EKEBERG framhåller, saknar problemet betydelse, om efterlevande make är insatt som förmånstagare — varvid dock är att märka, att tretusenkronorsregeln har den så att säga negativa effekten, att eventuella bröstarvingar ej torde kunna göra gällande sin rätt till laglott enligt FAL 104 §, om de ej äro berättigade därtill enligt GB 13: 12 tredje stycket. Om åter efterlevande make och barn äro insatta som förmånstagare, måste jämlikt FAL 105 § fjärde stycket tretusenkronorsregeln kunna komma att verka. Nämnda lagrum stadgar, att där ej annat framgår av omständigheterna så skall, om försäkringstagaren insatt make och barn som förmånstagare och flera förmånstagare finnas, envar av dem taga del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som vid dödsfall gälla i fråga om bodelning och om sådan förmånstagares arvsrätt. Sin stora betydelse får emellertid det diskuterade spörsmålet, när efterlevande make överhuvudtaget ej är insatt som förmånstagare, när t. ex. förordnandet lyder »arvingar» eller någon namngiven person insatts som förmånstagare.
    Det kan måhända synas, som vore det diskuterade problemet ur praktisk synpunkt mindre betydelsefullt. Härtill förtjänar dock påpekas, att de fem bolag, som meddela s. k. folkförsäkring och för vilka frågan på grund av försäkringsbeloppens genomsnittliga storlek och kundkretsens sammansättning oftast kan bli aktuell, vid 1945 års utgång redovisade sammanlagt över 2,5 miljoner kapitalförsäkringar om tillhopa över 3,1 miljarder kr.
    I uttalandet att de nu ifrågavarande lagstadgandena i vissa hänseenden ej äro så klara och lättillgängliga, som önskvärt vore, torde alla de, som i praktiken haft att syssla med dessa frågor, livligt instämma. Kan detta meningsutbyte leda till, att lagstiftaren i större utsträckning än tillförne kommer att uppmärksamma det genom försäkringsavtalslagstiftningen införda institutet förmånstagareförordnande, så har det haft god verkan.3

Staffan Björkman.

 

1 EKEBERG, SVJT 1939 s. 722 ff. och 735; jfr HULT, SVJT 1943 s. 17 ff., särskilt s. 19 Annan mening se de hos EKEBERG a. a. s. 726 noten angivna författarna'

2 Lagberedningens förslag till lag om skuldebrev m. m. (SOU 1935: 14), s. 139—140; jfr NJA II 1936 s. 153—155 och MARKS VON WURTEMBERG-STERZEL, Lagen om skuldebrev, s. 166—168.

3 1 den familjerättsliga lagstiftningen synes institutet förmånstagareförordnande endast ha uppmärksammats i lagen om boutredning och arvskifte, 2:1 och 3: 5. Beträffande 2: 1 se NJA II 1933, s. 226 ff., och EKEBERG-GUIDBERG-BERGENDAL, Den nya lagen om boutredning och arvskifte, s. 96— 97; beträffande 3:5 se Lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte (SOU 1932: 16) s. 279—280, NJA II 1933 s. 324—325, 334 och 335 samt EKEBERG-GULDBERG-BERGENDAL a. a. s. 206—207. — Jfr dock även förmynderskapslagen 8: 11 a och lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo 3: 3.