142 TILL FRÅGAN OM GB 13: 12 OCH FAL 104.Förestående motreplik ger mig ej anledning att frångå mina tidigare uttalanden; såvitt jag kan finna anföras ej några synpunkter av betydelse utöver de i den föregående artikeln åberopade. Det kan ej med fog bestridas att enligt ordalagen termen giftorätt i FAL 104 tages i en mera snäv bemärkelse än i giftermålsbalken; det försök som i den ursprungliga artikeln (sid. 526) gjordes att förena den vidsträcktare tolkningen med FAL:s ordalag är, såsom jag i min replik framhållit, ohållbart. Jag har påvisat att detta ej är det enda fall då rätten enligt GB 13: 12 följer sina egna regler, och jag har även erinrat om de sakskäl som kunna ha föranlett dem som buro ansvaret för lagstiftningen på detta område att intaga den med ordalagen överensstämmande ståndpunkten. Med hänsyn till vad sålunda anförts är det enligt min mening ej befogat att tolka det omtvistade lagrummet i strid med dess lydelse.
I motrepliken framställes den frågan huruvida icke, även om min tolkning av FAL 104 får anses vara den riktiga, tretusenkronorsregeln kan vinna tillämpning mot förmånstagarförordnande på grund av bestämmelsen i GB 6:6 a. Beträffande denna fråga, som ligger vid sidan av det diskuterade tolkningsspörsmålet, skall jag begränsa mig till att framhålla att man vid avgörande av huruvida försäkringstagaren »utan tillbörlig hänsyn till andra makens rätt — — — väsentligen minskat sina tillgångar», som det heter i GB 6: 6 a, har att räkna med de erlagda premierna och icke med det utfallande försäkringsbeloppet. Då det här i regel gäller ganska obetydliga premiebelopp och förmånstagarna vanligen äro närstående personer, kan det knappast antagas att förutsättningarna för tillämpning av sistnämnda lagrum eller av den däremot korresponderande vederlagsregeln i GB 13: 6 överhuvud skulle anses föreligga annat än i ett eller annat undantagsfall. Och därvid bleve, såsom nyss antyddes, resultatet ett helt annat än om maken med stöd av regeln i GB 13: 12 kunde göra anspråk på det utfallande försäkringsbeloppet.
Birger Ekeberg.
Om s. k. halv-relax. En penninginteckning kan enligt inteckningsförordningen dödas i en subsidiärt ansvarig fastighet på två olika sätt. Antingen verkställes dödningen enligt 37 §, partiell dödning, eller med förbehåll enligt 33 §, relaxering.
För att skydda sig mot rättsförlust pläga banker och hypoteksföreningar — i den mån de icke ha tillgång till utredning om ordningen för ansvarets utkrävande beträffande de fastigheter, som beröras av dödningsåtgärden — regelmässigt begära, att av dem äskade dödningar skola verkställas med förbehåll enligt 33 § IF. I många fall kommer härigenom sökanden att begära, att dödningen skall verkställas med ett ur rättslig synpunkt betydelselöst förbehåll. Detta är förhållandet, när dödningen begäres uti samtliga från en stamfastighet avstyckade, subsidiärt ansvariga lägenheter, vilka besväras av en i stamfastigheten beviljad inteckning. I enlighet med rättsfallen NJA 1939 s. 316 och 317 bör inskrivningsdomaren då icke meddela det begärda förbehållet utan verk-