Skrifter åt minnet av C. A. REUTERSKIÖLD. Utgivna av Institutet för offentlig och internationell rätt. Sthm 1945. Fritze. 377 s. Kr. 50.00 (200 numrerade ex.).

 

    Läsare av SvJT har understundom anledning förvåna sig över dröjsmålet med publiceringen av recensioner över utkomna arbeten. Dylika förseningar beror icke alltid på bristande energi från redaktionens sida i fråga om bidragens indrivande eller på bristande utrymme. Det finns inom juridiken intet löfte som är så litet förpliktande som löftet att leverera produkten av ett författarskap. På detta område synes åtminstone i förhållande till tidskriftsredaktioner giltighet städse kunna påkallas för ett tyst förbehåll: om jag får tid och lust. Under SvJT:s 31 åriga tillvaro har det många gånger hänt att böcker icke alls blivit anmälda på den grund att red. uppehållits med fagra löften så länge, att till sist en anmälan skulle verkat ohjälpligt föråldrad och boken hellre fått falla i glömska. I andra fall har efter årslång, ja, åratals väntan på en författare uppdraget överflyttats på en annan, varför den välvillige läsaren icke alltid kan tillvita den författare, vars namn återfinnes under en försenad anmälan, skulden till dröjsmålet. Undertecknads åtagande att anmäla ovanstående arbete är sålunda, när detta läses, icke många veckor gammalt. Tiden från det att arbetet utkom fram till denna dag har alltså icke utfyllts av ett träget studium av bokens olika uppsatser, utan någon av dessa har fått utväljas för arbetets presenterande. Jag har då stannat för den som mer än någon annan är ägnad att tilldra sig intresse: HALVAR G. F. SUNDBERG, Anteckningar till Högbroforsdomen.
    För visso kan ämnet icke anses vara tabu. På en tid då HD utsattes för ofta mycket skarpa angrepp i dagspressen på grund av denna dom, publicerade SvJT ett föredrag i ämnet av en överrättsdomare, som själv deltagit i målets prövning (ERIK BERGENDAL: Några straffrättsliga spörsmål. Reflexioner i anslutning till Kreugermålen, 1934 s. 321). De fortsatta angreppen mot domen, särskilt från prof. Lundstedts sida, föranledde till sist K. M:t att åt JK-ämbetet uppdraga att verkställa en utredning i saken. Resultatet av denna utredning framlades i justitiekanslersämbetets utlåtande rörande Högbroforssaken (Sthm 1940). SvJT har ur lagtolkningssynpunkt icke haft anledning återkomma till frågan, då den gordiska knuten avhöggs genom uttrycklig kriminalisering i den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten av det förfarande som i Högbroforsmålet lagts den tilltalade till last och i domen subsumerats under det gamla bedrägeribegreppet (1942, SL 21:9). Frågan har sålunda från straffrättslig synpunkt numera väsentligen rättshistorisk be-

K. SCHLYTER. 183tydelse, även om en och annan ur Högbroforshärvan utsprungen rättstvist alltjämt släpar efter.
    Det är ingen ringa möda som ligger bakom prof. Sundbergs 43 sidor Anteckningar till Högbroforsdomen. Varje sakuppgift belägges med hänvisning till källan, varvid framför allt justitiekanslersämbetets utlåtande varit givande att ösa ur. Förf. åberopar med gillande JK:s uttalande att genom den vid utlåtandet fogade redogörelsen för processmaterialet det »blivit möjligt för envar att bilda sig en fullständig uppfattning om huvudpunkterna i denna sak». Efter en anspråkslös ursäkt för att han »icke har straffrätt eller processrätt till sin specialité», lämnar förf. det intressanta meddelandet att professor IVAR AGGE har »sammanfallande synpunkter» på ämnet. Tydligen vinner artikeln i värde genom att vara resultatet av ett kollegialt samarbete mellan två skarpsinniga forskare. Hovsamt bemöter förf. ERIK BERGENDALS i SvJT 1934 uttalade ogillande av »'sakkunnig'-utlåtanden av professorer, som av parterna anlitas för att upplysa domstolen hur bevisprövning och rättstillämpning i målet — domaruppgifterna framför andra — böra skötas». Uttalandet är i varje fall oberättigat, säger förf., om däri skulle ligga något principiellt avvisande av en på saklig grund vilande allsidig kritik av rättspraxis. Icke ens den allmänna opinionen kan avvisas från ett värdigt sysslande med frågor om domstolsavgörandens riktighet, fortsätter förf. »Därigenom kan vinnas att domstolarna tvingas att på ett övertygande sätt framlägga skälen till sina ståndpunktstaganden». Skola lekmän såsom jurymän eller bisittare anses äga kompetens att deltaga i avgörandet av brottmål med hithörande bevisprövning och rättstillämpning, bör det heller icke vara förmätet, att de bilda sig en egen mening i fråga om uppmärksammade men omstridda domar, slutar förf. sin apologi för Högbroforsdomens återupptagande till diskussion.
    Artikeln inledes med ett citat av Reuterskiölds tvärsäkra påstående att, såvitt han kunde bedöma, hade det till fullo visats att domen juridiskt vore ogrundad och felaktig. Reuterskiölds i samband härmed gjorda erinran, att han varken var processualist eller kriminalist, var i hög grad på sin plats. En domare med någon erfarenhet vet, att man i en kollegial domstol efter ett aldrig så grundligt inträngande i ett rättsfall kan ha olika meningar både i fråga om lagtolkning och bevisprövning. Den som stannar i minoritet säger icke därför till majoriteten att dess mening är juridiskt ogrundad och felaktig, utan man respekterar varandras ärliga övertygelse. Och det vore ju en ohygglig tanke, om i något avsevärt antal av de mål vari skiljaktiga meningar refereras i våra prejudikatsamlingar, majoriteten eller minoriteten i den slutligt dömande instansen skulle anse sig befogad att slunga motsidan i ansiktet, att dess avvikande mening är juridiskt ogrundad och felaktig. Många exempel finnes på att en rättstolkning som är i majoritet det ena året kommer i minoritet det andra. Med den lyckliga obundenhet av prejudikat som råder här i landet är en underrätt oförhindrad att taga mera intryck av en minoritet än av majoriteten. I min ungdom skrev

184 K. SCHLYTER.man med förkärlek av Marks von Würtembergs minoritetsvota i HD. Själva Högbroforsmålet visar hur en tidigare av HD hävdad lagtolkning kommit i minoritet. De tre straffrättsprofessorer, vilkas utlåtande av JK åberopades i det andra resningsmålet (NJA 1941 s. 412), omtalar nämligen (s. 423) att det skulle varit i god överensstämmelse med en övervägande tendens inom tidigare rättspraxis att sådan oriktig bokföring, vartill Kreuger funnits skyldig, belagts med ansvar enligt 23 kap. 1 § SL (konkursbedrägeri), vilket lagrum är avsevärt strängare än det som ensamt blev tillämpat. Denna äldre lagtolkning tillämpades av en enhällig rådhusrätt och hovrättens majoritet men omfattades blott av tre justitieråd. De fyra övriga har säkerligen icke tillvitat minoriteten att dess rättstillämpning var juridiskt ogrundad och felaktig. Lika litet kan de elva justitieråd, som funnit den allmänna bedrägeriparagrafen tillämplig (fem i själva Högbroforsmålet och ytterligare sex i vissa följdmål, behandlade i samband med den första resningsansökningen), rikta någon dylik beskyllning mot de två hovrättsledamöter eller de två justitieråd, som frikänt Kreuger från ansvar enligt nämnda paragraf. Det ena justitierådet yttrade till motivering av denna ståndpunkt, att det med hänsyn till den förebragta utredningen icke kunde antagas, att Kreugers uppsåt omfattat den möjligheten att obligationerna ej skulle bliva i behörig ordning till fullo infriade. Det andra justitierådet fann— med hänsyn särskilt till den utredning som förekommit därom att Kreuger på tillfredsställande grunder antagit, att Högbroforsen skulle bliva i stånd att behörigen förränta och infria obligationslånet, såvitt avsåg A-obligationerna med egna tillgångar och, vad angick B-obligationerna, med hjälp av Kreuger och Toll — vad härutinnan lagts honom till last icke kunna till ansvar för honom föranleda. Man kan acceptera dessa för bedrägeri friande vota utan att därför ha fog för att beteckna majoritetens ståndpunkt såsom juridiskt ogrundad och felaktig. Den enhällighet varmed de båda resningsansökningarna avslagits betyder omvänt icke att minoritetens ståndpunkt ansetts ogrundad och felaktig.
    Förf:s livfulla och läsvärda framställning kan här icke i detalj följas genom alla underrubrikerna: Brottsrekvisiten, Vilseledandet, Villfarelsen och obligationsköpen, Effekten, Kausalsammanhanget, Uppsåtet, Bevisningsfrågan, Resningsmöjligheten. Läsaren får ett starkt intryck av förf:s vilja till objektivitet. Sin granskning av det för bedrägeribrottet erforderliga objektiva rekvisitet sammanfattar förf. (s. 360) på det sätt, att han funnit det så till vida brista i den fällande domen (i förhållande till straffrättsteorien, sådan den återgivits i de tre av JK åberopade straffrättslärarnas utlåtande), som den förutsatte att lämnandet av mindervärdig pant vore tillräcklig brottseffekt utan avseende å gäldenärens ekonomiska ställning i övrigt. Sedan förf. härefter beträffande frågan om det subjektiva brottsrekvisitets förhanden varo funnit möjlighet föreligga till olika svar på frågan (s. 368), uppställer han spörsmålet, om en domstol ens vid fri bevisprövning äger taga sin ståndpunkt obunden av alla regler. Han åberopar här ett uttalande av prof. Hurwitz, att »det avgörande spörsmålet måste bli, om den i saken ifrågavarande bokfö-

ANM. AV SKRIFTER ÅT MINNET AV C. A. REUTERSKIÖLD. 185ringen och de på grundval härav uppställda, till styrelseberättelserna fogade balans- samt vinst- och förlusträkningarna i sig äro av sådan art, att de endast kunna finna en naturlig förklaring i ett bedrägligt syfte». Detta har, säger förf., ej ens åklagarsidan gjort gällande; JK har allenast funnit en sådan förklaring »ligga närmast till hands», vara »den naturliga» o. s. v. Då Kreuger icke överbevisats om att hava begått just det brott för vilket han anklagats, anser förf. därför att han i enlighet med 1789 års rättighetsförklarings bekanta axiom bort anses oskyldig.
    Det hittills mest fantastiska försöket att komma domen i Högbroforsmålet till livs var tanken att K. M:t skulle kunna i administrativ väg förklara den för en nullitet. Förf. — som icke finner denna väg framkomlig — visar den hänsyn mot minnesskriftens föremål, att han icke omtalar dennes anslutning till tanken. Sedan förf. även avböjt resningsvägens förnyade anlitande, finner han den enda »rättelsemöjligheten» bli den av Reuterskiöld anvisade: att övertyga allmänheten om domens felaktighet. Att ett sådant program uppkallar betänkligheter har jag här ovan närmare utvecklat. Efter förf:s deklaration i artikelns början att han ville gå till undersökningen sine ira et studio — vari han också synes hava lyckats — skulle det emellertid stämt bäst överens med hans undersöknings resultat att här undvika ordet »felaktighet» och i stället något modestare säga: att övertyga allmänheten om att domen ej bort bli fällande. Om i en kollegial domstol en mening friar och en annan fäller på grund av olika uppskattning av indiciebevisning, är naturligtvis den fällande meningen felaktig, om den dömde icke begått brottet; indicierna har då bedömts oriktigt. Men en minoritet eller majoritet som fäller kan också ha materiellt rätt mot den mening som på grund av en annan bevisprövning friar. Visar det sig senare på grund av nytillkomna bevis att den fällande meningen var riktig, så kan icke därför den friande meningen betecknas som felaktig. Det kan ha varit processuellt riktigt att fria för den som icke ansåg tillräcklig bevisning föreligga. Blir det icke senare uppenbart huruvida brottet begåtts, så kan ingendera meningen hävda att den motsatta är materiellt felaktig — en friande minoritet kan icke påstå att den tilltalade blivit »oskyldigt dömd» — men väl kan det för den som vill fria te sig processuellt felaktigt att driva den fria bevisprövningen därhän att man fäller utan tillräckligt bärande objektiva skäl. Det sagda gäller vare sig bevisprövningen avser det subjektiva eller det objektiva rekvisitet.
    Förf. upplyser inledningsvis att Reuterskiölds underkännande av Högbroforsdomen på flera håll ansetts innebära ett oberättigat undergrävande av förtroendet till domstolarna och därför vara oförenligt med hans ställning som rättslärare och rättsordningens väktare. En dylik anmärkning mot Sundbergs sakliga och grundliga framställning skulle vara helt obefogad, vilken mening läsaren sedan än har i bedömningsfrågan. Den fria vetenskapliga kritikrätten kan omöjligen få klavbindas. Förf. har ju f. ö. icke gjort annat än fördjupat och ytterligare motiverat en ståndpunkt som kommit till uttryck hos minoriteter både i hovrätten och i högsta domstolen. Det har alltid ansetts vara en själv-

186 ANM. AV SKRIFTER ÅT MINNET AV C. A. REUTERSKIÖLD.klar uppgift för rättsvetenskapen att, oberoende av alla auktoritetshänsyn, kritiskt undersöka hållfastheten även av den högsta instansens lagtolkning. SvJT har i sin mån sökt hävda denna princip i sina översikter av svensk rättspraxis. När det gäller att inför den stora allmänheten driva upplysningsverksamhet rörande ett rättsligt avgörande, måste emellertid noga beaktas, huruvida gemene man kan förutsättas erhålla en riktig bild av de sakförhållanden som ligger till grund för målets prövning. Att få denna förutsättning uppfylld möter särskilt stora svårigheter i fråga om ett mål av sådan vidlyftighet att dess föredragning inför den högsta instansen tagit flera veckor i anspråk. Under dessa omständigheter löper kritiken fara att uppfattas såsom inslag i en propaganda, vilken onekligen är ägnad att skada förtroendet för våra domstolar.

 

    Efter ett kort Curriculum vitae, tre artiklar In memoriam, vilka förut varit publicerade i olika tidskrifter, och en Bibliografi över Reuterskiölds tryckta skrifter av OLOF VON FEILITZEN innehåller minnesskriften, utom den nu anmälda uppsatsen, följande artiklar: HILDING EEK: Nya stater och nya regimer; R. ERICH: Allmänna och allmänt erkända rättsregler såsom rättskälla i internationellt rättsliv; ERIK FAHLBECK: Om statsvetenskaperna; MICHAEL HERNMARCK: Om lagen om kommunalstyrelse på landet § 90; STIG JÄGERSKIÖLD: Om disciplinärt och judiciellt ansvar; A. H. LJUNGBERG: Två skatterättsliga spörsmål; ISRAEL MYRBERG: Rikets gränser och RF § 78; BERNHARD STAEDLER: Rättsstatsprinciperna och vår rättsordning.

K. Schlyter.