Svea Hovrätt om kvarlåtenskapsskatten. Svea hovrätt, som av skatteberedningens förslag endast haft frågan om kvarlåtenskapsskatten på remiss, har d. 5 februari 1947 avgivit ett utförligt yttrande i fråga om detta skatteförslag. Hovrätten avstyrker förslaget med stor bestämdhet.
    I yttrandet, som tillkommit under ordförandeskap av presidenten ARTHUR LINDHAGEN, framhålles såsom allmänt omdöme, att det sätt varpå kvarlåtenskapsskatten blivit konstruerad icke är hållbart. Förslaget är i åtskilliga hänseenden inkonsekvent och på många punkter illa genomtänkt. Såväl i och för sig som än mera i den föreslagna utformningen är kvarlåtenskapsskatten en olämplig skatteform. Den är stel och lämnar icke möjlighet till avvägningar av skattebördorna efter rättvisa och billighet. Såsom i själva verket åsyftande konfiskation och ickeskatt är förslaget icke grundlagsenligt.
    I ett första avsnitt av yttrandet, vilket innehåller anmärkningar som kunnat framställas oberoende av skattens höjd, framhåller hovrätten, att teoretiska grunder för ett visst skattesystem i realiteten icke äro annat än omskrivningar för lagstiftarens uppfattning om vad som från hans skattepolitiska utgångspunkter ter sig såsom önskvärt och praktiskt. Även bakom kvarlåtenskapsskatten ligger en teoretisk konstruktion, som man försöker driva med benhård konsekvens mot alla skälighetssynpunkter. Denna tanke är, att kvarlåtenskapsskatten utgör en till dödsfallet uppskjuten förmögenhetsskatt. Tanken kunde möjligen ha fog för sig, om förmögenhetsskatt i livstiden saknades. Men har man en sådan, måste tanken, såsom också i detta fall skett, kompletteras med en annan tanke, nämligen att mindre uttagits i livstiden än som varit skäligt och att därför en rest kvarstår, som bör drabba kvarlåtenskapen. Men därmed har tanken förlorat även skenet av en allmängiltig teoretisk sats och kvar står endast det rent politiska omdömet angående det lämpliga skattetrycket.
    Om man nu verkligen vill göra gällande, att den föreslagna förmögenhetsskatten i livstiden icke tar ut tillräckligt mycket och att därför en kvarlåtenskapsskatt erfordras, borde det ha varit ett logiskt och intellektuellt krav att påvisa, huru mycket som står kvar outtaget, d. v. s. att ställa kvarlåtenskapsskatten i relation till förmögenhetsskatten. Något försök till en sådan avvägning har icke gjorts. Frågan skulle ha belysts genom själva tariffen för kvarlåtenskapsskatten men om denna har icke lämnats ett ords motivering. Tariffen är tydligen alldeles godtyckligt vald. Särskilt egendomligt verkar konstruktionen, då kvarlåtenskapsskatt uttages efter en död person, som i livstiden betalat skatt efter äldre skattelagar. Någon skatteskuld kan icke föreligga här och

kvarlåtenskapsskatten verkar därför såsom en retroaktiv tilläggsskatt. Kvarlåtenskapsskatten borde ha utmätts med hänsyn till den tid förmögenheten innehafts. Olika förmögenhetsbegrepp ha lagts till grund förförmögenhetsskatten och för kvarlåtenskapsskatten. Att kvarlåtenskapsskatt finnes i vissa andra länder med helt olika rättssystem än i vårt land utgör icke skäl för oss att införa en sådan olämplig skatteform. I de andra länderna saknas också antingen förmögenhetsskatt i livstiden eller sådan arvslottsbeskattning, som hos oss alltjämt skall utgå vid sidan av kvarlåtenskapsbeskattningen.
    Till förslagets konstruktion hör att skatten skall behandlas såsom gäld i den dödes bo. I vanlig rättslig mening föreligger icke någon gäld. Den döde har icke i livstiden kunnat ådraga sig någon skatteskuld. Gäldstanken ligger uttryckt endast i beredningens motivering och eventuellt i andra allmänna uttalanden men har aldrig konkretiserats i någon lagstiftning, som varit tillämplig på den döde under hans livstid. Skattskyldigheten uppkommer först i själva dödsögonblicket, samtidigt som egendomen övergår till successorerna. Genom lagstiftningens maktspråk kan det väl dekreteras, att skatten skall betalas i den ordning, som gäller om den dödes gäld men detta blir endast en fiktion. Det verkliga rättsläget är, att skattskyldigheten primärt ligger på successorerna.
    Arvfall medför i en mängd situationer icke ökad skattekraft utan tvärt om. Det finns därför anledning att behandla dödsbon med varsamhet. Det är särskilt upprörande, att hänsyn icke tagits till förhållandet mellan den döde och hans successorer. Vare sig de senare äro barn, andra släktingar eller oskylda drabbas de lika hårt av kvarlåtenskapsskatten. Institutioner, som på grund av sin allmännytta äro befriade från den vanliga arvslottsbeskattningen, träffas av kvarlåtenskapsskatten på samma sätt som andra. Motivet härför är endast den doktrinära konstruktionen. Regeln att skatten skall betraktas som den dödes gäld medför, att skatten måste betalas av arvingar och universella testamentstagare, medan legatarier få fullt.
    Beträffande s. k. kvarlåtenskapsskatt vid gåva i livstiden — en terminologi som hovrätten betecknar som en svår skönhetsfläck — underkännes konstruktionen såsom omöjlig. Skatten är icke knuten till förmögenheten annat än när det gäller avkomlingar och med dem likställda. För andra gåvotagare blir det en ren skatt på lotten, och eftersom den gamla gåvoskatten också skall utgå, få vi två gåvoskatter av samma typ. Den särskilda behandlingen av avkomlingar och likställda sätter dem i »strykklass». Detta har skett för att hindra kringgående, men en lagstiftning, som för hindrande av sitt kringgående tvingas att uppställa en så orimlig regel, måste vara inne på felaktiga vägar.

 

    I ett andra avsnitt av yttrandet upptar hovrätten till diskussion frågan, om icke den utomordentligt höga kvarlåtenskapsskatten i själva verket innebär konfiskation och icke skatt. Hovrätten kommer till resultatet att så är fallet. Under begreppet skatt faller endast uttagande

av vad som fordras för täckande av statens utgifter. Kvarlåtenskapsskatten är icke nödvändig för detta ändamålet utan huvudsyftet är att åstadkomma ekonomisk och social utjämning. Fråga blir då om konfiskation är tillåten enligt § 16 regeringsformen, som innehåller stadganden om allmänt medborgarskydd, bland annat om medborgarnas rätt till sin egendom. Den formella tolkningen av stadgandet har varit föremål för delade meningar, i det att man gjort gällande, att stadgandet icke inrymmer skydd mot lagstiftning, som genomföres av konung och riksdag gemensamt. Hovrätten ingår icke på själva tolkningsfrågan, men framhåller, att stadgandet, tolkat såsom icke innefattande dylikt skydd, helt strider mot grundlagens anda. Om regering och riksdag skulle vara formellt berättigade att genom en enkel lagstiftningsåtgärd göra de mest godtyckliga och orimliga ingripanden i de enskilda medborgarnas rätt, skulle icke mycket vara kvar av den Magna Charta, som 1809 års grundlagsfäder föreställde sig, att stadgandet utgjorde. Om stadgandet efter ordalagen fått den inskränkta innebörden, kan detta icke förklaras på annat sätt än att grundlagens stiftare, i förlitande på hållbarheten av maktfördelningens princip, aldrig kunde föreställa sig, att regering och riksdag skulle komma att enas om lagstiftningsåtgärder, som inneburo verkliga ingrepp i medborgarfriheten. Ett annat läge har uppkommit efter parlamentarismens genomförande, när regeringens och riksdagsmajoritetens intentioner blivit identiska. Hovrätten veterligen är detta första gången spörsmålet om grundlagsskyddet på riktigt allvar är uppe. Frågan om kvarlåtenskapsskatten är därför av den mest ingripande betydelse för det svenska samhällsskicket. Ett genomförande av förslaget skulle såsom stridande åtminstone mot grunderna för § 16 regeringsformen innebära ett första steg och ett stort steg bort från rättsstaten. Skulle man förmå att genom grundlagsändring fastslå, att Sverige är en stat, grundad på socialistiska principer och att för principernas genomförande konfiskation må ske av medborgarnas egendom, skulle man däremot från sträng laglighetssynpunkt vara på den säkra sidan, även om många skulle vara benägna att betrakta även detta såsom ett övergrepp.
    Med hänsyn till grundlagen framhåller hovrätten, att då här är fråga om konfiskation, förslaget måste behandlas i den ordning, som gäller för allmän civillag, och icke såsom en skattelag. Hovrätten uttalar, att det icke skulle vara utan sin psykologiska betydelse, att förslaget erhölle denna rätta form. Genom tvånget att framställa ett direkt yrkande på konfiskation av medborgares egendom i stället för att undandölja sakens realitet bakom det mångtydiga ordet »skatt» skulle en sådan tankeställare givas åt både statsmakterna och medborgarna i gemen, att förslaget möjligen aldrig bleve framlagt.
    Slutligen betonar hovrätten, att den ständigt skärpta skattelagstiftningen, vilkens verkningar ytterligare försvåras genom den fortgående inflationen, håller på att hos de medborgare, som drabbas härav, framkalla en mycket stark känsla av att vara rättslösa. Man kan få höra argumentet, att de av skattelagstiftningen särskilt hårt berördas reak-

tion icke är av större betydelse, eftersom dessa äro så få till antalet. I en stat, som fortfarande gör vissa anspråk på att räknas såsom en rättsstat, kan det aldrig vara betydelselöst, om en grupp medborgare med fog har fått känslan av att vara rättslös, huru liten gruppen än är, ja icke ens när fråga är om en enda person. Ett tredje avsnitt av hovrättens yttrande innehåller detaljanmärkningar mot skatteberedningens förslag.