Lagstiftningsfrågor vid 1946 års riksdag. III.1 Följdförfattningar till nya RB.2 Enligt 1 § promulgationslagen till nya RB skall den nya balken träda i kraft d. 1 jan. 1948. I en motion hemställdes, att riksdagen måtte fastställa tidpunkten för ikraftträdandet till d. 1jan. 1950. Som skäl härför åberopades i huvudsak att ett sådant uppskov skulle öka möjligheterna för underrätterna att få sina lokalbehov tillgodosedda före ikraftträdandet. Riksdagen underströk emellertid starkt angelägenheten av att nya RB träder i kraft d. 1 jan. 1948 och betonade vikten av att arbetet med återstående följdförfattningar bedrives med all möjlig skyndsamhet och att oundgängliga byggnadsarbeten igångsättas och fullföljas utan uppskov. Enligt första lagutskottets utlåtande i ärendet torde det visserligen vara ovedersägligt att åtskilliga rådhus och tingshus icke fylla nutida krav på utrymme och bekvämlighet, men förhållandena syntes likväl icke vara sådana, att ett uppskov med nya RB:s ikraftträdande vore motiverat.
Promulgationslagen till nya RB innehåller 29 §§. Genom bestämmelserna i 12 § regleras förhållandet mellan gammal och ny lag, såvitt angår handläggningen av de mål, som anhängiggjorts före nya RB:s ikraftträdande men vid nämnda tidpunkt ännu icke blivit slutligt avgjorda. Som huvudregel uppställes, att mål, vari rättegång inletts före ikraftträdandet, skall behandlas enligt äldre lag. Från denna regel göras emellertid åtskilliga betydelsefulla undantag. Sålunda skola bl. a. beträffande överrättsförfarandet nya RB:s regler tillämpas, därest underrättens dom eller beslut i målet meddelats efter nya RB:s ikraftträdande. Och även beträffande handläggningen vid underrätt skola i många hänseenden de nya bestämmelserna gälla. Emellertid skola icke sistnämnda bestämmelser tillämpas oförändrade, utan på en del punkter göras avvikelser, innebärande att äldre rätt skall lända till efterrättelse. Då övergångsreglerna på grund härav blivit ganska invecklade, föreslogs av majoriteten inom lagrådet, att den nya rättegångsordningen i princip skulle göras tillämplig å redan anhängiga mål. I 12 § borde i enlighet härmed endast angivas i vilka hänseenden äldre lag skulle lända till efterrättelse. Riksdagen följde emellertid enhälligt departementschefens på processlagberedningens betänkande grundade förslag, till vilket även en ledamot av lagrådet uttalat sin anslutning.
I 11 § promulgationslagen upptagas särskilda bestämmelser angåendes. k. polisvittnen. Enligt propositionen skulle i stället för vad i 17 kap.
11 § äldre RB föreskrivits om vittnesmål av vakter och därmed likställda befattningshavare gälla, att rätten i mål angående allmänt åtal för brott, som vid uppdragets fullgörande förövats mot dem, efter omständigheterna skulle äga rätt att pröva, om de skulle få höras som vittnen eller ej. Härvid förutsattes emellertid att befattningshavaren icke förde talan som målsägande (jfr 36 kap. 1 § nya RB). Vad sålunda stadgats skulle äga motsvarande tillämpning, om eljest i lag eller författning föreskrivits, att den, som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende, finge vittna om det som vid ärendets utförande förekommit (t. ex. tulltjänstemän, fångvaktare och kronolotsar). Första lagutskottets majoritet fann sig efter stor tvekan böra godtaga K. M:ts förslag som en provisorisk kompromisslösning av denna ömåliga lagstiftningsfråga. För utskottsmajoritetens ställningstagande var avgörande, att starka praktiska skäl syntes tala för bibehållande tills vidare av ett stadgande, enligt vilket polismän och därmed jämställda befattningshavare kunde höras på ed. I reservation till utlåtandet uttalade hr Gezelius, att tillräckliga skäl icke förebragts för det i propositionen föreslagna undantaget från regeln i 36 kap. 1 § nya RB att målsägande ej får höras som vittne. Efter införande av fri bevisprövning kunde något behov av en sådan undantagsregel icke anses föreligga och det föreslagna stadgandet stode även i mindre god överensstämmelse med principen om allas likhet inför lagen. Reservanten hemställde därför att 11 § måtte utgå. Vid ärendets behandling i kamrarna följde förstakammaren utan debatt utskottets förslag medan andra kammaren biföll reservationen. Efter sammanjämkning erhöll lagrummet härefter sådan utformning, att vad i äldre lag eller författning är stadgat om vittnesmål av den, som förordnats att förrätta offentligt tjänsteärende, skall upphöra att gälla.
Utrymmet medger icke att en redogörelse här lämnas för promulgationslagens bestämmelser i övrigt. Tilläggas må blott, att lagen icke endast innehåller paragrafer som reglera rena övergångsförhållanden utan även — i likhet med t. ex. promulgationslagarna till strafflagen och utsökningslagen — bestämmelser som skola gälla för framtiden. Exempel härpå erbjuda 17—24 §§ samt den förut berörda 11 §. Enligt 29 § i lagen äger Konungen meddela de ytterligare bestämmelser som erfordras för övergången till nya RB.
Bland de följdförfattningar till nya RB som väckt ett särskilt livligt intresse märkes främst den nya lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring. För processlagberedningens förslag och innehållet i propositionen har en redogörelse lämnats i SvJT 1946 s. 288. Riksdagen vidtog emellertid på första lagutskottets hemställan en del betydelsefulla ändringar i K. M:ts förslag. Enligt 5 § i propositionen skulle ordförande på envar av HD:s tre avdelningar utses bland domstolens ledamöter av Konungen och den i tjänsten äldste av ordförandena tillika vara ordförande i HD. Motsvarande paragraf i lagen stadgar att Konungen utser en av HD:s ledamöter att för sin tjänstetid vara domstolens ordförande. Denne skall tillika vara ordförande på
avdelning. Ordförande på övriga avdelningar utses likaledes bland HD:s ledamöter av Konungen för ledamotens tjänstetid.
Första lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 43), att starka skäl i och för sig kunde anföras för inrättande av ett särskilt presidentämbete i HD. Då ett sådant förslag emellertid icke skulle stå i alldeles god överensstämmelse med stadgandet i § 17 RF, att Konungens domsrätt skall utövas av minst tolv justitieråd — vilket stadgande ansetts innebära att HD:s ledamöter såsom domare skola intaga en jämbördig ställning — fann sig utskottet i frågans nuvarande läge icke böra förorda inrättande av ett särskilt presidentämbete. Något hinder kunde däremot icke anses möta mot att en av HD:s ledamöter erhölle en ledande ställning i administrativt hänseende. I den nya processordningen vore det av vikt att domstolens arbete erhålleren fast ledning. Det är enligt riksdagens mening angeläget att valet av ordförande i HD icke kommer att ske efter anciennitetsprincipen. Vid utseende av ordförande bör avgörande betydelse tillmätas förmågan att utöva en fast ledning av domstolens arbete och att bemästra de frågor av administrativ natur som kunna uppkomma. Ordföranden skall icke intaga annan tjänsteställning än övriga ledamöter i domstolen och skall ej heller vara berättigad till särskilt arvode. Att ordföranden bör utses av K. M:t syntes riksdagen uppenbart.
Med hänsyn till de ökade krav på arbetsledningen inom HD som komma att uppställas av den nya rättegångsordningen — särskilt i fråga om utövandet av ordförandeskapet vid huvudförhandling och beträffande ledandet av arbetet på avdelningarna, så att detta bedrives ändamålsenligt och arbetsbalans undvikes — vore det vidare av vikt att arbetet på envar av HD:s avdelningar ställdes under en fast och ansvarig ledning. Även avdelningsordförandena borde därför för sin tjänstetid utses av K. M:t utan avseende å ancienniteten. Riksdagen förklarade sig på anförda skäl icke dela de betänkligheter mot en sådan ordning som anförts av majoriteten inom lagrådet.
Även 9 § i lagen erhöll sin slutgiltiga utformning under utskottsbehandlingen. Enligt första stycket skola närmare grunder för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning samt tjänstgöringen i HD beslutas av domstolen samfällt. I andra stycket stadgas, att det tillkommer HD:s ordförande att i samråd med ordförandena på övriga avdelningar tillämpa de sålunda beslutade grunderna, såvitt angår ledamöternas indelning och målens fördelning, ävensom att övervaka tjänstgöringen i dess helhet. Det åligger ordföranden på varje avdelning att leda arbetet på avdelningen.
Bland helt nya lagar som föranletts av rättegångsreformen märkes vidare den av 1946 års riksdag antagna lagen om handläggning av domstolsärenden. Lagen avser ärenden angående rättsvård, som allmän underrätt har att upptaga självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författning skola handläggas i den för tvistemål eller brottmålstadgade ordningen. Under lagens bestämmelser falla dock ej ärenden som angå straff eller annan med brott förenad påföljd (1 §). I 2—4 §§
upptagas föreskrifter om ansökans innehåll och form samt om det förberedande förfarandet vid handläggning av domstolsärenden. I 5 § stadgas, att ärende skall avgöras så snart ske kan. Om förhandling inför rätten skall i tillämpliga delar gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling i tvistemål. Särskilda föreskrifter meddelas om påföljden av sökandes eller annans utevaro. Enligt 6 § gäller som huvudregel, att underrätt vid handläggning av ärende är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. I vissa grupper av ärenden (bl. a. adoption och åtskilliga andra ärenden av familjerättslig natur, bestämmande av arvode, dödande av förkommen handling) skall dock i häradsrätt nämnd — i vissa fall blott tremansnämnd— deltaga och rådhusrätt äga den sammansättning som i nya RB är föreskriven för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål. Handläggningen skall i sådana fall, om ärendet ej är brådskande, äga rum i häradsrätt vid ting och i rådhusrätt å allmän rättegångsdag (8 §). I 7 § stadgas, att ärenden angående äktenskapsförord, bouppteckning, arvsskatt, testamentsbevakning, åtgärder som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer skola, om ej i arbetsordning eller eljest annat bestämts, handläggas av vederbörande inskrivningsdomare. I 9 § meddelas bestämmelser om rättens beslut och om fullföljd av talan. Enligt 11 § skall i allt, varom ej i lagen är särskilt föreskrivet, angående behandlingen av ärende lända till efterrättelse vad om tvistemål är stadgat, i den mån det är tillämpligt. Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad i fråga om ärende som avses i lagen om handläggning av domstolsärenden, skall föreskriften gälla, även om den strider mot stadgande i sistnämnda lag (12 §).
Den gällande lagsökningslagen av år 1937 kommer vid nya RB:s ikraftträdande att ersättas av den av 1946 års riksdag antagna lagen om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag). Lagsökningsförfarandet (1—17 §§) är enligt den nya lagen i huvudsak utformat i överensstämmelse med gällande rätt. Den särskilda lagsökningsdomaren har emellertid avskaffats och ersatts av rätten, som är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare (30 §). Enligt nu gällande lag kan gäldenären i lagsökningsmål, vari borgenärens talan bifallits, använda sig av två utvägar för vinnande av ändring i utslaget: besvär och återvinning. I det nya förfarandet blir återvinning det enda rättsmedlet (34 §). — Handräckningsförfarandet — i nya lagen kallat betalningsföreläggande (18—29 §§) — har utbyggts i syfte att skapa en ny och förenklad processform för avgörande av mindre mål. Ansökan om betalningsföreläggande må göras skriftligen eller muntligen; göres den muntligen, skall genom rättens försorg mot stadgad avgift uppteckning därav ske i två exemplar. Borgenären eller hans ombud skall med sin underskrift vitsorda att uppteckningen är riktig. Uppteckningen gäller sedan som huvudskrift (19 §). Om ansökningen upptages, skall rätten enligt 22 § förelägga gäldenären att, såframt han vill helt eller till någon del bestrida ansökningen, inom viss av
rätten bestämd tid efter delgivning (i regel högst två veckor), skriftligen anmäla sitt bestridande, vid påföljd att utmätning eljest må ske. I föreläggandet må emellertid, om borgenären det begär och rätten finner det lämpligt, i stället föreskrivas att gäldenären, om han vill bestrida ansökningen, skall inställa sig vid sammanträde inför rätten för att framställa sitt bestridande, vid påföljd att utmätning eljest må ske. Även borgenären skall kallas till sammanträdet (23 §). Om gäldenären bestrider vid sammanträdet och borgenären är tillstädes, bör rätten enligt 27 § höra parterna och, om det finnes lämpligt, söka att förlika dem. Förlikas ej parterna, skall målet på yrkande av part såsom tvistigt hänskjutas till rättegång. Målet kan då omedelbart upptagas till handläggning och avgörande av rätten. Lagstiftaren har sökt utforma förfarandet så, att det står öppet för envar utan anlitande av rättsbildat biträde och så att verkställighet skall kunna ernås utan dröjsmål. Återvinning är, i likhet med vad redan nu gäller i fråga om handräckning, enda rättsmedlet mot betalningsföreläggande (34 §).
De av nya RB föranledda ändringarna i konkurslagstiftningen och lagen om utmätningsed äro i allmänhet icke av mera genomgripande beskaffenhet. Här må anmärkas blott, att den särskilda konkursdomaren — i motsats till lagsökningsdomaren — kommer att bibehållas även under den nya rättegångsordningen. Med hänsyn till de många uppgifter av växlande art som åligga konkursdomaren har det, trots nya RB:s domförhetsregler, ansetts mest ändamålsenligt att bibehålla konkursdomaren.
Ändringarna i utsökningslagen äro avsevärt mera omfattande än ändringarna i konkurslagstiftningen. Under förarbetena har bl. a. frågan om överexekutorsgöromålens överförande till domstol upptagits till förnyad behandling men någon ändring härutinnan har icke vidtagits i detta sammanhang. I fråga om själva förfarandet i utsökningsmål ha icke några större ändringar påkallats av nya RB:s genomförande. Däremot ha de materiella verkställighetsreglerna samt bestämmelserna om fullföljd av talan i utsökningsmål undergått betydelsefulla ändringar. Även stadgandena i 22 § utsökningslagens promulgationsförordning om verkställighet av dom å böter eller vite eller vissa andra påföljder i brottmål ha underkastats revision. För närmare kännedom om nu berörda ändringar hänvisas till processlagberedningens betänkande (SOU1944: 9 och 10).
Nya lagar ha antagits om bevisupptagning åt utländsk domstol, om bevisupptagning vid utländsk domstol, om bevisupptagning åt vissa internationella organ samt om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. De nya lagarna överensstämma i fråga om sitt materiella innehåll väsentligen med gällande rätt. Att helt nya lagar i dessa ämnen utarbetats har alltså i huvudsak motiverats av redaktionella skäl.
Vissa ändringar ha beslutats i lagen d. 14 juni 1929 om skiljemän och lagen s. d. om utländska skiljeavtal och skiljedomar.
I en av riksdagen antagen lag med särskilda bestämmelser angående
vittne vid vissa rättshandlingar meddelas föreskrifter om de behörighetskrav som skola ställas på vittnen vid avtal eller andra rättshandlingar på privaträttens område. Som vittne må enligt lagen ej godkännas den, mot vilken rättshandlingen skall företagas, ej heller den, som är under femton år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av sådan bekräftelse. Om till vittne tagits någon, som enligt det sagda ej är behörig, blir hans vittnesberättelse utan verkan. Under förarbetena till denna lag framkommo olika meningar i fråga om de syften en lagstiftning av ifrågavarande art rätteligen borde tillgodose och om räckvidden av de nya lagreglerna (se härom närmare propositionen nr 263 och första lagutskottets utlåtande nr 44). Enligt processlagberedningens förslag skulle vittnen som avsåges i lagen alltid vara solennitetsvittnen. Häremot framställdes kritik inom lagrådet. Enligt den av departementschefen föreslagna och av riksdagen antagna lydelsen kommer lagen att avse såväl bevisvittnen som solennitetsvittnen. I fråga om solennitetsvittnen kan bristande behörighet leda till att rättshandlingen förklaras ogiltig; om vittnena däremot enligt rådande rättsuppfattning äro att betrakta som bevisvittnen, lärer det alltjämt vara möjligt att under vissa förutsättningar godkänna en rättshandling som ingåtts utan behöriga vittnen. Det bör anmärkas, att frågan om vittnenas uppgift vid fastighetsöverlåtelse torde komma i ett nytt läge i samband med införandet av en ny jordabalk. — I detta sammanhang må även framhållas, att lagen om införande av nya RB innehåller vissa bestämmelser om vittnen. I 24 § första stycket sistnämnda lag stadgas, att om i lag eller författning är föreskrivet, att vid offentlig förrättning vittne skall närvara, trovärdig person bör anlitas. Skall enligt lag eller författning för besiktning, uppskattning eller annan sådan uppgift ojävig person anlitas och är ej särskild föreskrift därom meddelad, må — enligt 24 § andra stycket — därtill ej tagas någon, mot vilken förekommer jäv, som gäller mot domare. Om den, vilken anlitats som vittne enligt första stycket eller för uppgift, som sägs i andra stycket, åberopas till vittne eller sakkunnig i rättegång, skola de särskilda bestämmelser som i nya RB meddelats om sådant bevis gälla.
Nya RB har även föranlett åtskilliga ändringar i sjölagstiftningen. Enligt en vid vårsessionen antagen lag om ändring i sjölagen skola sålunda 324 och 325 §§ sagda lag upphöra att gälla, varjämte ändringar vidtagits i 313—316, 319, 323 och 328—330 §§ samma lag. Enligt 314 §1 mom. i dess nya lydelse skola vid sjöförklaring eller sjöförhör, varom i 317 och 320 §§ sägs, utom en lagfaren domare såsom ordförande, två i sjöväsendet kunniga och erfarna män ha säte och stämma i rätten. Om rätten i särskilt fall skulle finna biträde av person med särskild fackkunskap erforderligt, äger rätten tillkalla sådan att såsom ytterligare ledamot inträda i rätten. I dispaschmål skola, utom de tre lagfarna ledamöterna i rådhusrätten, tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna män ha säte och stämma i rätten (314 § 2 mom.). Ett av processlagberedningen tidigare framlagt förslag om specialdomstolar i handels- och sjöfartsmål blev föremål för mycket delade meningar under
remissbehandlingen och har ej lett till lagstiftning. De nya reglerna i 314 § sjölagen, enligt vilka sakkunniga personer i vissa mål av mera speciell eller sjöteknisk natur skola sitta som meddomare i rätten, utgöra en kompromisslösning mellan beredningens förslag och gällande rätt. — Bland nyheterna i övrigt må anmärkas, att den som vill hos K. M:t fullfölja talan mot rådhusrätts utslag eller beslut i mål, som omförmälas i 326 §, enligt den nya ordningen blir skyldig att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning på sätt i allmänhet gäller (330 §). Forumreglerna i 323 och 328 §§ ha ändrats för vinnande av närmare överensstämmelse med forumbestämmelserna i nya RB. Detsamma gäller forumreglerna i 86, 87 och 89 §§ sjömanslagen, vars 88 § skall upphöra att gälla. Vissa jämkningar ha samtidigt vidtagits i 2 § lagen d. 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål.
Vissa ändringar ha vidtagits i expropriationslagen, lagen d. 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning, lagen om återköpsrätt till fast egendom, stadsplanelagen, lagarna om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag, lagen angående uppsikt å vissa jordbruk, skogsvårdslagen, lagen d. 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, ägofredslagen samt lagen om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Ändringarna åsyfta att anpassa de processuella bestämmelser som förekomma i dessa lagar till det nya rättegångsförfarandet och äro i stor omfattning av rent formell eller lagteknisk natur.
Bland civilrättsliga författningar som ändrats i anledning av nya RB märkas lösöreköpsförordningen (1, 3 och 4 §§), lagen om avbetalningsköp (17 §), preskriptionsförordningen (§§ 11 och 12), förordningen d. 28 juni 1789 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål (4 §), förordningen d. 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar (23 §, varjämte 12—18 och 25 §§ skola upphöra att gälla), växellagen (71, 93 och 94 §§) och checklagen (53, 71 och72 §§). Även dessa ändringar äro i huvudsak av föga genomgripande natur. I fråga om utformningen och innebörden av de i 71 § växellagen och 53 § checklagen upptagna preskriptionsbestämmelserna gjorde sig olika uppfattningar gällande under förarbetena, till vilka här må hänvisas.
Vattenlagen har undergått åtskilliga, i allmänhet dock föga betydande ändringar. Dessa beröra blott 11 och 14 kap. och i sistnämnda kap. endast 9 §, som handlar om ingivande av inlaga eller annan handling till domstol i vattenmål eller vattenrättsdomare (jfr SvJT 1947 s. 121 f.). 11 kap. 7, 14 och 110—113 §§ skola upphöra att gälla.
Även i jorddelningslagen har ett stort antal paragrafer undergått av nya RB betingade jämkningar. Ändringarna hänföra sig till 2 kap. 6 § och olika lagrum i 21 kap. (1, 2, 4, 5, 10, 12—14, 23, 29—31, 36—39, 43 och 53 §§ samt avdelningarna H och I). I sistnämnda kap. skola 8 och 9 §§ upphöra att gälla.
Erik Bendz.