Tolkningen av fideikommissbestämmelser om fungibla ting. Av flera tecken att döma stå fideikommissen inför sin upplösning. Ur denna synpunkt kan det kanske anses överflödigt att till behandling upptaga tolkningen av en enstaka fideikommissbestämmelse, men den med rubriken avsedda torde måhända bliva av särskild aktualitet just i samband med en upplösning av fideikommissen, och syftet med denna artikel må därmed vara motiverat.
    I de fall, då ett jordfideikommiss stiftats, är det synnerligen vanligt, att i fideikommissbrevet finns en bestämmelse av innehåll, att förste fideikommissarien jämte godset erhåller årets gröda och huvudgårdens levande och döda lantbruksinventarier (de levande ofta specificerade: så och så många hästar, kor, får, svin), lager av spannmål etc., samt därjämte viss annan för ett lanthushåll nödig lösegendom, sängkläder, handdukar etc., ävensom en viss penningsumma, exempelvis så och så många daler silvermynt. Emellertid stadgas samtidigt ungefär detta, att denna egendom (i fortsättningen benämnd successionsegendomen) skall tillhöra fideikommisset och sålunda i samband med växling i fideikommissrättens utövning övergå till ny fideikommissarie.2
    Det första spörsmål, som uppkommer, är detta: Stiftas genom ifrågavarande bestämmelse ett fideikommiss i lös egendom? Detta spörsmål torde få besvaras nekande. Bestämmelsen gäller uppenbarligen fungiblasaker, medan kriteriet på ett lösörefideikommiss torde vara, att den egendom, som ingår däri, skall vara individuellt bestämd. Även om vissa

 

1 Jfr BÅNG i SvJT 1946 s. 709 f. och LASSEN i SvJT 1946 s. 789 f.

2 Som exempel på avfattningen av här ifrågavarande fideikommissbestämmelser må nämnas: a) »De efter mig befintlige lösöhren skolha intet vara under fideiiCommisset begripne eller dithöra, undantagandes dessa som härefter uttrycklingen specificerade finnas och hvilka alltid böra anses såsom Inventarium vid gårdarne, thet fideii Commissarius föruth och af oskifte nödvändigt hafva skall, nembl: 14 stycken dragoxar, 16 stycken arbetshästar» etc.; b)» — — — äger X såsom blifvande förste innehafvaren, nu genast med innevarande års gröda och hemmansräntor tillika med alla vid Sätesgården befintliga inventarier och lösörepersedlar, att tillträda till nyttjande och bruk i sin lifstid, samt sedan efter hans dödeliga afgång den äldsta af hans manliga ätt» etc.; c) Motsvarande bestämmelser i de fideikommissbrev, som åberopats i NJA 1893, sid. 209, och NJA 1896, sid. 378 (se ang. Snällerö fideikommiss, sid. 388).

WILH. PENSER. 211döda lantbruksinventarier icke utan vidare kunna sägas vara fungibla, synes det avgörande vara karaktären av successionsegendomen in toto. För övrigt är det naturligtvis icke uteslutet, att bestämmelse om successionsegendom kan vara kombinerad med en bestämmelse om fideikommiss i lösöre.
    Godtages den uppfattningen, att ett fideikommiss i lösegendom icke har kommit till stånd, uppkommer frågan, om fideikommissbestämmelsen överhuvud har perpetuell giltighet. Praxis torde ha stannat för att så är fallet.1 För förste fideikommissarie torde ha konstituerats en förpliktelse att tillhandahålla successionsegendomen åt sin efterträdare. Ny fideikommissarie emottager jordfideikommisset på samma villkor; och han är pliktig att ur företrädarens dödsbo2 uttaga egendomen för att i sin ordning hålla den tillgänglig för efterträdaren.
    Från dessa utgångspunkter torde det närmast vara av intresse att undersöka dels successionsegendomens omfattning och fideikommissariens rätt till densamma, dels spörsmål, som uppkomma i samband med växling i fideikommissrättens utövning, nämligen då successionsegendomen icke eller endast till viss del är i behåll (och sålunda icke eller endast till viss del kan utfås ur avträdande fideikommissariens bo), eller då egendomen väl är i behåll men tillträdande fideikommissarien underlåter att helt eller delvis uttaga densamma.
    Även om fideikommissstiftaren i fideikommissbrevet tydligt uppräknat den egendom, som han velat giva karaktär av successionsegendom, lärer det härmed icke vara fastslaget, att successionsegendomen är identisk med vad sålunda angivits. Finns någon del av den uppräknade egendomen icke i fideikommisstiftarens bo, så att förste fideikommissarien kan utbekomma den till fullo, så torde successionsegendomen icke få fixeras till mera än vad förste fideikommissarien erhållit. I den mån fideikommissbrevet icke tydligt angiver successionsegendomen (i brevet står exempelvis »vid sätesgården befintliga inventarier», sålunda utan uppräkning) torde dennas omfattning likaledes få bestämmas i anslutning till vad förste fideikommissarien utbekommit. Vanligtvis erhålles ledning av bouppteckningen efter fideikommisstiftaren3 eller av skiftesinstrument efter honom; till ledning tjäna jämväl de handlingar, som må ha upprättats i fall, då fideikommissarien erhållit fideikommisset och successionsegendomen redan under fideikommisstiftarens livstid.
    Ifråga om successionsegendomens kvalitet vid dess övergång till ny fideikommissarie torde gälla, att den skall vara lika god som då förste fideikommissarien emottog egendomen. Utredning härom torde i regelvara svår att förebringa. Kan den ej presteras, torde fideikommissbrevets innehåll vara avgörande. I fideikommissbrevet anges exempelvis, att

 

1 Se NJA 1893, sid. 209, och NJA 1896, sid. 378; jfr även NJA 1874, sid. 226.

2 Här liksom i fortsättningen räknas endast med det fall, att ny fideikommissarie tillträder fideikommisset vid företrädarens frånfälle; hänsyn tages sålunda icke till växling i fideikommissrättens utövning på grund av förverkande e. d.

3 NJA 1896, sid. 378, Göta HovR (sid. 392): »egendom till lika mängd och af lika slag som den i bouppteckningen efter fideikommisstiftaren upptagna»; jfr även NJA 1896, sid. 209, HD: »den lösegendom, som i öfrigt funnes uppräknad och beskrifven» i bouppteckningen efter fideikommisstiftaren.

212 FIDEIKOMMISSBESTÄMMELSER OM FUNGIBLA TING.egendomen skall vara av fullgod beskaffenhet. Utsäges icke heller här något om kvaliteten, torde få presumeras, att den skall vara ordinär (medelmåttig).
    Beträffande jordbruksredskap o. d., som ingå i successionsegendomen, lärer otvivelaktigt gälla, att de må vara av samma enkla slag som de vid tidpunkten för fideikommissets tillblivelse brukliga.
    Vad beträffar värdet av penningar, ingående i successionsegendomen, är att märka den hänsyn, som får tagas till myntvärdets fall. Har beloppet utsatts i exempelvis daler silvermynt lär en daler silvermynt numera få bestämmas till 25 öre; dalern har den 27 november 1776 nedsatts till 1/6 av riksdalern, vars värde 1830 bestämts till 1 krona 50 öre.1
    Till den successionsegendom, som tillfaller fideikommissarien, lärer han erhålla oinskränkt äganderätt. Egendomen kan sålunda, till skillnad från vad fallet är ifråga om fideikommiss i lösöre, utmätas för fideikommissariens gäld, och han torde vara berättigad att avhända sig densamma; påföljden blir endast ett krav på vad som fattas, framställt av hans efterträdare då fideikommisset övergår till denne.
    Finns den successionsegendom, som ny fideikommissarie skall erhålla enligt vad ovan sägs, icke i behåll, så lär detta för honom konstitueraen rätt att ur företrädarens dödsbo erhålla ersättning för vad somfattas efter det värde, egendomen haft vid det tillfälle, då den nye fideikommissarien ägt tillträda fideikommisset.2 Om tillgångarna i företrädarens dödsbo icke förslå till gäldande av den sålunda bestämda ersättningen, lär den nye fideikommissarien få låta sig nöja med vad som belöper å hans anspråk i förhållande till övriga icke förmånsrättsägande borgenärer. Är företrädarens dödsbo försatt i konkurs lär den nye fideikommissarien få godtaga den utdelning, som belöper å hans fordran.Om ny fideikommissarie sålunda icke kan ur företrädarens bo till fullo utbekomma den successionsegendom, han är berättigad till, lärer hans efterträdare i sin ordning icke äga att ur hans dödsbo erhålla mera. En benefik eftergift från ny fideikommissarie torde däremot vara utan betydelse ifråga om hans efterträdares rätt; efterträdaren skulle sålunda trots vad som förekommit vara berättigad att utbekomma den successionsegendom, som företrädaren kunnat uttaga enligt fideikommissbrevet.
    De spörsmål, som ovan berörts, ha veterligen icke tidigare behandlats i den juridiska litteraturen. Till den del de av mig gjorda uttalandena icke äga stöd i rättsfall, äro de — det är jag angelägen att understryka — högst subjektiva.

Wilh. Penser.

 

1 Jfr Nordisk Familjebok, 3:dje uppl. V: 365 samt Marks von Würtembergs utredning NJA 1907, sid. 241 o. ff.

2 Jfr de i not 1 s. 211 angivna rättsfallen. Skall den avlidne fideikommissariens dödsbodelägare åtnjuta fardagsår, tillträder den nye fideikommissarien fideikommisset först då fardagsåret gått till ända; jfr min artikel: »Fardagsår» vidfideikommiss, SvJT 1942, sid. 557 o. ff.

3 Det kan möjligen ifrågasättas, om den nye fideikommissarien äger att med sitt anspråk konkurrera med icke förmånsrättsägande borgenärer; hans rätt skulle endast vara av beskaffenhet att kunna göras gällande till den del företrädarens bo utvisar behållning.