Från Österike.¹ De juridiska tidskrifter som 1938 utkom i Österrike nedlades omedelbart vid Anschluss. Sedan början av 1946 finns det åter två juridiska tidskrifter, vilka utkommer var fjortonde dag. Österreichische Juristenzeitung utgives av en kommitté i vilken även sitter justitieministern, den i Wien mycket populäre dr Josef Gerö, frigiven från halvtannat års koncentrationsläger (tidigare statsadvokat och under många år president i fotbollsförbundet). Redigeringen tillkommer Oberlandesgerichtsrat dr Franz Hohenecker och Sektionsrat i justitieministeriet dr Kapfer. Såsom utgivare av den andra återuppståndna tidskriften, Juristische Blätter, fungerar, liksom före 1938, universitetsprofessorn Senatspräsident dr Heinrich Klang. Fastän Klang fram till befrielsen årslångt satt i koncentrationsläger och nu är 72 år, är Österrikes hela juridiska liv koncentrerat i hans person. Han är ordförande i Wiens Juristische Gesellschaft — samma befattning som fram till sällskapets upplösning år 1938 bekläddes av Friedrich von Engel — han redigerar ensam Juristische Blätter och håller föreläsningar och övningar i civilrätt vid universitetet. Fram till årsskiftet tjänstgjorde han även som domare i Oberster Gerichtshof. Dessutom förbereder han en ny upplaga av sin stora kommentar till Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch. Jämte de nämnda båda tidskrifterna utkommer en kvartalstidskrift, »Zeitschrift für österreichisches Recht und vergleichende Rechtswissenschaft», utgiven av den juridiska fakulteten i Innsbruck.
    Lagstiftningen inskränker sig till utfärdandet av de allra nödvändigaste, av dagssituationen påkallade lagarna. I princip är det annars meningen altpå alla rättslivets områden återgå till rättstillståndet före 1938, därvid man dock förbehåller sig att övertaga enstaka beprövade bestämmelser ur de tyska lagarna. På en reform av straffrätten tänker numera ingen, fastän gällande strafflag från 1800-talets första årtionde för visso är föråldrad, låt vara att den undergått partiella ändringar. Tanken på rättsenhet med tyska riket, vilken låg bakom intresset för en ny strafflag, har genom annexionen grundligt utrotats. Fram till 1938 sökte man sig knappast någonsin utanför det tyska språkområdet. Nu har man blivit mera internationell och intresserar sig för reformer i alla länder, särskilt de anglosachsiska. Angående utvecklingen på processväsendets område, där den tyska tidenskapade ett fullständigt kaos, hänvisas till en artikel i ett senare häfte av SvJT.
    Den huvudsvårighet varunder rättsväsendet lider är den bestående domarbristen. Omkring 70 % av alla tidigare domare tillhörde det nationalsocialistiska partiet. Efter entledigandet som domare har de fått en tillflykt hos advokater, på vilka det också råder stor brist. Diskvalificeringen trycker dem hårt, även om de förtjänar pengar på bytet. För övrigt råder det brist även på advokater.

Kjs.

 

    Fransk lag om unga lagöverträdare. I Frankrike liksom på andra håll bereder ökningen av ungdomsbrottsligheten bekymmer. Årliga antalet unga lagöverträdare uppges ha stigit från 12,000 år 1939 till 34,000 år 1943.

 

¹ Ur ett brev 25 okt. 1946 från presidenten i Handelsgericht Wien, dr KARL WAHLE till undertecknad översättare.

Vichyregeringen utfärdade en lag d. 27 juli 1942 till bekämpande av ungdomsbrottsligheten (se SvJT 1944 s. 476). Denna trädde emellertid aldrig i kraft, och den har nu ersatts med en ordonnance d. 2 febr. 1945, som trätt i kraft d. 1 okt. s. å.
    Ordonnansen avser ungdom upp till 18 år; någon undre gräns finnes icke. Code pénals bestämmelse, att en förutsättning för straffrättsliga åtgärder mot person i åldern 13—18 år skall vara att han besitter omdömesförmåga (discernement), har upphävts. I stället har domstolen att direkt bilda sig en uppfattning angående vilken åtgärd som är påkallad. Straff ifrågakommer ej för barn under 13 år men kan undantagsvis ådömas minderårig i åldern 13—18 år, om brottet ej är allenast en förseelse; hans ungdom skall emellertid, om han ej fyllt 16 år, och kan, om han är äldre, anses som straffminskningsgrund, vilket medför att formen för frihetsstraff blir enkelt fängelse. När domstolen ej dömer till straff, har den att förordna om barnavårdande åtgärd, såvida det ej anses tillräckligt med en förmaning eller hänvisning till uppfostran i hemmet. En vanlig åtgärd är ställande under övervakning (liberlé surveillée), som kan förekomma även i samband med intagande i anstalt. För dem som fyllt 13 år ifrågakommer anstaltsbehandling av något strängare typ än för de yngre.
    Ställes den minderårige under övervakning, utses i regel en oavlönad privatman till övervakare. Ett antal avlönade permanenta övervakare skola emellertid anställas med uppgift bl. a. att bistå de övriga övervakarna. Vid domstolarna upprättas vidare organisationer, som ha visst inseende över övervakningsväsendet. Om den övervakade missköter sig, annorledes än genom att begå brott, kan någon av de nyss berörda barnavårdande åtgärderna vidtagas; däremot ifrågakommer icke att döma till straff för det tidigare brottet. Föräldrar eller annan, som har vårdnaden om en under övervakning ställd minderårig, kunna dömas till böter om de brista i tillsyn över honom.
    Domstols funktioner utövas i första instans antingen av en bland ledamöterna i domstolen, betecknad såsom barndomare (juge des enfants), eller av en barndomstol, sammansatt av barndomaren och två lekmän. Barndomaren ensam har befogenhet endast beträffande mindre ingripande åtgärder. Förhandlingarna äro icke offentliga. De föras särskilt för varje svarande för att undvika ogynnsam påverkan. Den tilltalade får icke närvara när förhållandena i hans hem utredas.

I. S.