Domstolarnas bundenhet av HD:s prejudikat.1 Meningsskiftningarna på förevarande punkt röra uppenbarligen icke frågan, om svenska domstolar vid rättstillämpningen å ett enskilt fall till vägledning ta och böra ta tidigare av högsta domstolen i likartat fall använd rättstillämpning. Att så sker i svensk rättsskipning är obestridligt, likaså att ett högsta domstolens avgörande i plenum därvid har större tyngd än ett på avdelning träffat. Det är ock i högsta grad önskvärt, att högsta domstolens domslut åtnjuta en dylik auktoritet, både för att därmed jämnheten och enhetligheten i rättsskipningen befrämjas och för att anledningar till överklagande av lägre domstolars domslut icke onödigtvis skola skapas. Inom parentes må här inskjutas, att uppmärksamheten i Sverige icke alltid synes vara tillräckligt inriktad på sambandet mellan fullföljdsfrekvensen i processen och de utsikter för parterna till ändring i domsluten, vilka vila på benägenhet hos överrätterna att jämka något, om ock blott föga, på resultatet av en diskretionär prövning av ett helt komplex omständigheter, företagen av underrätten. I engelskt rättegångsväsen äro dylika utsikter ytterst svaga, och häri ligger ovivelaktigt en av förklaringarna till de engelska överinstansernas relativt ringa arbetsbörda.
    Det nu föreliggande spörsmålet gäller, huruvida ett av högsta domstolen i plenum träffat avgörande skall anses ha juridiskt förbindande verkan mot underdomstolarna, så att ett domslut i annan riktning är att likställa med ett domslut mot klar lag. Såvitt jag vet, har hos oss en sådan uppfattning varken i teori eller praxis blivit hävdad. Och likgiltigt måste därvid vara, om avgörandet träffats med stor eller liten majoritet. Som stöd för denna ståndpunkt har framför allt åberopats vad som anfördes vid tillkomsten av 1876 års stadga angående måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen samfällt, numera ersatt av 1920 års stadga. Den utformning denna stadga efter livliga meningsbyten slutligen fick, då den icke ålade högsta domstolen att under de stadgade förutsättningarna hänskjuta ett mål till plenum utan blott medgav detta, går ej gärna att förena med en juridiskt bindande verkan för plenidomarna. En av högsta domstolens mest framstående dåvarande ledamöter, justitierådet Södergren, formulerade sin mening på denna punkt sålunda: »Så länge det i domareeden uttryckta grundbegreppet av domarens plikt är oförändrat, så att han skall  efter sitt bästa förstånd och samvete döma efter Sveriges lag och laga stadgar, lärer det icke kunna fordras, att någon domare skall såsom för honom bindande lag erkänna de prejudikat, vilka efter hans synsätt och övertygelse icke

 

1 Se föregående artikel, slutet. Professor ERNST KALLENBERG var tyvärr av sjukdom hindrad att besvara frågan. Justitierådet NILS ALEXANDERSON hade deltagit i HD:s plenarbeslut.

DOMSTOLARNAS BUNDENHET AV HD:S PREJUDIKAT. 289skulle vara med gällande lags rätta mening och förstånd överensstämmande. Domaren har hitintills icke ägt att åt prejudikaten tillerkänna sådan giltighet, varigenom lagstiftande makten skulle i varjehanda ämnen tidtals överflyttas till domaremakten.»
    Den principiella ståndpunkt, varåt dessa skarpt tillspetsade ord ge uttryck, är alltjämt den svenska rättens, men detta hindrar icke att de s. k. prejudikatens faktiska betydelse har en tydlig tendens att växa i samma mån som lagstiftningen griper om större och alltmer invecklade samhällsförhållanden.

Thore Engströmer.

 

Såsom första lagutskottet antagit har man hittills i svensk doktrin varit ense om, att prejudikat icke ha någon bindande verkan. Jag känner åtminstone icke till något uttalande av liknande innebörd som JO:s av utskottet påtalade yttrande. Saken torde alltså för den svenska rättens del vara klar. Jag vill tillägga, att mig veterligen ej heller något önskemål framställts om att denna ståndpunkt skulle ändras. En regel om att lägre instans skulle vara skyldig att rätta sig efter HD:s lagtolkning och rättstillämpning skulle säkerligen förefalla främmande för svensk rättsuppfattning. Vi äro vana vid att varje domstol och inom domstolen varje ledamot bildar sig sin egen åsikt om gällande rättsinnehåll och tillämpning. Och jag tror för min del, att denna ståndpunkt är den lyckligaste. Varje dömande efter schabloner har en tendens att förvandla rättskipningen till ett mekaniserat hantverk. Och det kunna väl alla enas om, att en utveckling i den riktningen ej bör främjas.
    Om prejudikat alltså böra få verka endast genom den övertygande kraften i sin motivering, så ligger naturligtvis stor vikt vid att denna blir så uttömmande och klar som möjligt. Jag kan inte underlåta att uttala en förhoppning om en ändring till det bättre i detta avseende när den nya rättegångsbalken träder i kraft. En av anledningarna till att den juridiska litteraturen i vårt land ej har den omfattning och det värde, som den borde ha, ligger däri, att vi sakna ett tillräckligt omfattande och användbart material i form av domsmotiveringar. En hög rättskultur förutsätter, att överrätterna ge klara och uttömmande besked i de juridiska frågor som föreläggas dem. Särskilt gäller detta naturligtvis HD. Man kan väl förvänta, att de nya fullföljdsreglerna skola ge domstolen större möjligheter än tidigare att utvälja och koncentrera sig på de juridiskt intressanta målen och sålunda lämna praxis och doktrin den vägledning, som de så väl behöva.

Åke Hassler.

 

Första lagutskottets uttalande står i överensstämmelse med den åsikt angående prejudikatens betydelse som i allmänhet hävdats i vårt land. Det anglosaxiska systemet med formellt bindande prejudikat utgår från andra historiska förutsättningar, och det sammanhänger med en annan uppfattning än vår angående lagstiftningens ställning i rättsordningen. Systemet är också förenat med så betydande nackdelar, att det knappast manar till efterföljd. För vår del tala säkerligen alldeles övervä-

 

19—477004. Svensk Juristtidning 1947.

290 KARL OLIVECRONA.gande skäl för ett fortsatt fasthållande vid principen att prejudikat böra följas endast efter viss materiell prövning (i motsats till en rent formell prövning, som blott ginge ut på att konstatera ett avgörandes karaktär av prejudikat). Emellertid kan det ifrågasättas, om denna materiella prövning blott bör hänföra sig till de skäl, varpå det såsom prejudikat åberopade domslutet bygger, så att endast den övertygande kraften i dessa skäl skulle vara avgörande. Här bör man skilja mellan tvenne frågor: hur det faktiskt går till och hur man anser att domstolarna böra förfara.
    Vad den första frågan angår torde det vara klart, att domstolarna följa prejudikat icke endast därför att de efter noggrant övervägande av skälen funnit sig övertygade genom dessa. Det föreligger utan tvivel en stark tendens att följa prejudikat såsom sådana. Olika motiv göra sig härvid gällande. I främsta rummet bör väl nämnas hänsyn till vikten av enhetlighet i rättskipningen. Men vidare tillkommer sådant som att domaren känner sig på den säkra sidan, ifall han följer ett prejudikat, och att han måste räkna med att i motsatt fall hans dom blir ändrad i högre instans. Ett exempel på anläggande av den förstnämnda synpunkten finnes i rättsfallet i NJA 1923 s. 602, där tre justitieråd med frånträdande av tidigare förfäktade åsikter anslöto sig till den mening rörande ägareförbehåll till föremål som införlivats med fast egendom, vilken samlat majoritet i plenimålet NJA 1918 s. 441. Icke kan man antaga att dessa ledamöter av högsta domstolen år 1923 blivit övertygade av de skäl, som icke övertygat dem år 1918. Det avgörande måste ha varit den uppfattningen, att man borde hålla fast vid en bestämd regel rörande dessa ägareförbehåll.
    Den andra frågan synes mig icke böra besvaras så, att domarna endast skola ta hänsyn till om de känna sig övertygade av de skäl, varpå en i högsta instans given dom grundats. De ha all anledning att därjämte även beakta vikten av enhetlighet i rättskipningen. Det finn sju många tolkningsfrågor, om vilka man kan debattera i oändlighet utan att någondera sidan blir övertygad av den andras argument. Orsaken härtill är framförallt den, att ståndpunkttagandet i stor utsträckning beror på en värdering av de olika hänsyn som kunna komma i betraktande. Skulle man verkligen genomföra principen att följa prejudikat endast när man känner sig övertygad av skälen, så bleve följden nödvändigtvis en betydande osäkerhet i rättskipningen. Men varför skulle man vid avvägande av de olika hänsynen just utesluta hänsyn till rättskipningens enhetlighet? Läget är i själva verket ett annat än förut sedan ett principiellt avgörande kommit till stånd i högsta instans. Före prejudikatets tillkomst kunna exempelvis synpunkterna a, b och c anses förtjäna beaktande. Lösningen vinnes genom att man avväger dem mot varandra. Sedan ett prejudikat givits, tillkommer även synpunkten d, den att enhetlighet i rättskipningen är att betrakta som gagnelig. Denna synpunkt bör givetvis tagas med i betraktande. Därmed är inte sagt att den ensam skulle tillåtas att fälla utslaget. Men den bör otvivelaktigt tillmätas stor betydelse, och särskilt gäller detta när en

DOMSTOLARNAS BUNDENHET AV HD:S PREJUDIKAT. 291rättsfråga ställts på sin spets och blivit avgjord av HD in pleno. Betydelsen av enhetlighet i rättskipningen har ju också kommit till uttryck i lagstiftningen genom reglerna om plenum och om prejudikatdispens.

Karl Olivecrona.

 

Som bekant finns det intet stadgande om att HD:s domar äro bindande. Och att så skulle vara förhållandet har mig veterligt aldrig heller gjorts gällande. Däremot finns den uppfattningen företrädd att domstolarna äro bundna av »stadgad praxis». I den mån man menar härmed, att en domstol endast vid särskilt starka skäl bör döma emot prejudikat, då det finns ett flertal samstämmiga sådana, så saknar påståendet intresse i detta sammanhang. Men det finns måhända de som anse, att det åtminstone ej bör vara uteslutet att en domare, som dömer i strid med sådan praxis, kan straffas för tjänstefel. Häremot kan emellertid invändas att vad som menas med stadgad praxis är alltför obestämt för att duga som moment i ett brottsrekvisit. Dess bättre behöver jag ej gå in på detta invecklade problem, ty JO har ju ej grundat sitt här tidigare berörda uttalande på att det dömts i strid med stadgad praxis. Men jag vill ändock fästa uppmärksamheten vid detsamma, ty det är möjligt att justitierådet Alexanderson haft detsamma i tankarna, då han i sitt särskilda yttrande i 1941 års rättsfall diskuterar huruvida man icke »numera måste taga hänsyn till långvarig rättspraxis» ifråga om det spörsmål som föranlett målets hänskjutande till plenum.
    De lege ferenda kunna goda skäl anföras mot att HD skulle vara bunden av sina egna domar. Något sådant skulle försvåra den betydelsefulla rättsutveckling inom lagens ram, som för närvarande sker under den högsta instansens ledning. Däremot skulle man kunna diskutera om ej HD:s domar borde vara bindande för de lägre domstolarna. Med hänsyn till den auktoritet, som dessa domar faktiskt åtnjuta, skulle detta emellertid icke innebära någon större praktisk förändring i förhållande till det nuvarande tillståndet. Domstolarnas bundenhet kunde dessutom tänkas leda till att dessa kommo att ägna mer möda åt att studera tillgängliga prejudikat än åt att begrunda det föreliggande fallet. Och vidare kan framhållas, att om de lägre domstolarna vore bundna av prejudikaten, så skulle nog den högsta instansen mindre ofta få anledning att överpröva de principer den tidigare följt, något som kunde tänkas hämma rättsutvecklingen i praxis. Under alla omständigheter kan man ifrågasätta, om ej HD:s verksamhet borde iviss mån omorganiseras, innan prejudikaten erhöllo bindande kraft. I sådana prejudikat bör ju rättsfrågan vara utförligt och allsidigt belyst. Att belasta den högsta instansen härmed i alla mål kan emellertid ej komma ifråga. Systemet med bindande prejudikat borde därför helst förutsätta att HD utvalde vissa mål med större prejudikatvärde, i vilka domstolen särskilt beflitade sig om att dess uppfattning i rättsfrågan komme till klart och utförligt uttryck i domen.
    Någon kanske menar att vi i den nuvarande plenarbehandlingen re-

292 PER OLOF EKELÖF.dan har en anordning av ovannämnt slag. Det är emellertid icke fallet, ty plenardomarnas motiveringar skilja sig icke från dem, varmed högsta domstolens övriga domar äro utrustade. JO har ej heller påstått att alla domar, som HD avkunnar in pleno, skulle vara bindande för de lägre domstolarna. Däremot har han velat göra gällande att en plenardom åtminstone under tvenne förutsättningar borde »utan vidare följas av underdomstolarna». Den ena av dessa är att domen fattats »med stor majoritet» och den andra är att det är fråga om ett förhållande »av utpräglad ordningsnatur». Emot den första av dessa förutsättningar må invändas att »stor majoritet» är någonting alldeles för obestämt för att duga som rättsfaktum i ett fall som detta. Menar man det åvilar våra domare en tjänsteplikt att följa vissa domar, avkunnade av HD in pleno, bör det finnas klara och entydiga kännetecken, varigenom dessa prejudikat gå att skilja från andra plenardomar. Samma invändning kan riktas mot den andra förutsättningen. Med att ett stadgande är av »ordningsnatur» kan avses att detsamma reglerar det processuella förfarandet. Det skulle i så fall vara fråga om vad man brukar kalla »processuella ordningsstadganden». Skillnaden häremellan och regler av mera »materiell» natur är emellertid flytande, ty även de sistnämnda tillämpas ju av domaren i processen. Under alla omständigheter är det missvisande att karakterisera reglerna om åtalspreskription såsom ordningsstadganden i denna bemärkelse. Om brottet skall anses preskriberat eller ej, kan ju vara bestämmande för om den tilltalade överhuvud taget skall straffas eller icke. Någon kanske vill invända att den straffrättsliga i motsats till den civilrättsliga preskriptionen innebär bortfall icke av »den materiella rätten» utan endast av »talerätten». Reglerna om åtalspreskription skulle därför vara processuella och sålunda av ordningsnatur. Men det är ju rena begreppsjurisprudensen. Många av de stadganden som brukar hänföras till processrätten måste dessutom anses vara »materiella» i ovannämnd bemärkelse.
    Med att ett stadgande är av ordningsnatur skulle man emellertid även kunna mena något annat. För många rättsregler gäller, att det inom vissa gränser är skäligen likgiltigt ur samhällsnyttans synvinkel, vilket innehåll de ha; huvudsaken är att det finns en klar och enkel regel, som man har att rätta sig efter. Även i detta fall äro emellertid gränserna flytande. Vid första påseende kan man tycka att det i 1941 års plenimål rörde sig om ett spörsmål av ordningsnatur i denna mening. Men i grund och botten var det fråga om något för den personliga tryggheten i samhället så allvarligt som att göra avsteg från den för vår straffrättskipning fundamentala princip, som fastslagits i Sp § 5. Den olust, som åtminstone jag känner inför den ifrågavarande plenidomen, vore otänkbar, om problemet vore av ordningsnatur i ovannämnd bemärkelse.
    Med att prejudikatet angår en fråga av ordningsnatur kan slutligen avses att detsamma är lättolkat. Jag menar därmed att det ej bör vålla några svårigheter att avgöra om ett föreliggande fall är analogt med det rättsfall, som föranlett prejudikatet. Att bedöma detta är emellertid ingen lätt sak. Icke den livligaste fantasi kan spekulera ut ens en bråkdel

DOMSTOLARNAS BUNDENHET AV HD:S PREJUDIKAT. 293av de speciella situationer som kunna inträffa i praktiken. Det är visserligen svårt att ange ett fall, i vilket en tillämpning av 1941 års plenidom kunde ge anledning till tvivelsmål. Men man skall ej göra sig för säker.
    Av det föregående har framgått att jag menar JO väl mycket lagat efter lägligheten, då han velat inaugurera en ny rättsprincip. För närvarande finns nog ej de lagtekniska och organisatoriska förutsättningarna för att vissa plenidomar skulle tillerkännas bindande kraft. Jag ansluter mig därför till lagutskottets uppfattning, fast jag samtidigt skulle vilja ifrågasätta riktigheten av utskottets uttalande »att endast tyngden av de skäl som av HD åberopas till motivering för domsluten1 bör vara avgörande för högsta domstolens inflytande på rättstillämpningen i de lägre instanserna.» Denna uppfattning synes förutsätta att HD uttalar sig om de skäl varpå domstolen grundar den lagtolkning, som utgör dess ståndpunkt i rättsfrågan. Man kan ju ej tala om domskälens »tyngd», om med domskäl endast avses rättsfaktum. HD brukar emellertid åtnöja sig med att såsom domskäl anföra de rättsfakta varpå domslutet grundas och härpå utgör bl. a. just 1941 års plenidom ett belysande exempel. Skulle häradshövdingen i Älvdals övre tingslags häradsrätt ha tagit ställning till de skäl, som föranlett HD att tolka Sp §§ 5 och 13 på det sätt som skedde i 1941 års plenimål, så hade han allt själv fått lista ut vilka dessa skäl kunde vara. En medlem av majoriteten Just. R. Stenbeck har visserligen i ett särskilt anförande utvecklat skälen för sin ståndpunkt. Men detta är ganska kortfattat och dessutom kan man ej med säkerhet veta i vilken mån hans åsikter delas av de övriga justitieråd, vilka tillhöra majoriteten.

Per Olof Ekelöf.