OM MOTIVERING AV DOM.

 

AV

 

PRESIDENTEN ARTHUR LINDHAGEN.

 

Vad som lämpligen bör upptagas i en dom beror väl i hög grad på för vem den skrives. Frågeställningen kanske verkar främmande, ty alla är ense om att domen i första hand skrives för parterna — eller närmare preciserat för parterna och deras advokater. Redan detta tillägg innefattar en viss differentiering, ty eftersom parterna själva i regel är lekmän medan advokaterna är juridiska yrkesmän, så kan det mycket väl hända att de inbördes ha något olika intressen i fråga om domens innehåll. Men perspektivet är i själva verket mycket längre. En dom kan intressera en mera vidsträckt krets av personer än parterna och deras advokater. I första rummet ha vi här att räkna med den juridiskt bildade publiken, inberäknat rättsvetenskapen, vilken publik särskilt har behov att kunna bedöma domens prejudikatverkan.
    Bakom denna publik står emellertid hela den stora allmänheten, inom vilken ett intresse kan föreligga för domen på grund av dess betydelse ur allmänt samhälleliga synpunkter; under alla omständigheter borde kanske ett sådant intresse väckas. På det specialområde, där jag länge arbetat, omfattas den dömande verksamheten med ett utomordentligt intresse av stora befolkningsgrupper. Som ett exempel kan nämnas, att det förekommer att arbetsdomstolens domar läsas och diskuteras i studiecirklar. Arbetsdomstolen skulle illa fatta sin uppgift, om den inte vid doms avfattande gjorde sitt bästa för att för denna lekmannapublik söka göra klart hur man resonerar. Ett dylikt intensivt intresse från allmänhetens sida har väl inte kommit de allmänna domstolarnas avgöranden till del annat än i speciella fall. Såsom jag uppfattat rättegångsreformens mening har emellertid därmed avsetts inte blott att skapa ett bättre underlag för

 

Diskussionsinlägg vid Sveriges domareförbunds årsmöte d. 12 okt. 1946 (jfr s. 241).

21—477004. Svensk Juristtidning 1947.

322 ARTHUR LINDHAGEN.dom utan också att till fördel för rättslivet bryta domstolarnas isolering, att bringa domstol, parter och allmänhet i närmare kontakt med varandra. Allt som kan göras för att höja känslan för rätten synes påkallat just i denna tid, då det avslöjats för oss, huru grundläggande rättsprinciper, på vilka hela vår kultur vilar, är okända eller oklara begrepp för stora mängder av medborgare. Men då förefaller det följdriktigt, att en sådan strävan också tar sig uttryck i domens avfattning.
    Jag har dock ännu inte nämnt för vem jag tycker att domen allra främst skall skrivas. Det är för domaren själv. Domsmotiveringen är proberstenen på om han tänkt rätt eller inte. Och jag kan här frambära vittnesbörd om vad det moraliska tvånget att skriva utförliga domsmotiveringar betytt för mig själv, hur många gånger jag därigenom räddats från misstag, hur många gånger jag blivit nödsakad att ändra mening, hur många gånger jag upptäckt luckor i utredningen, som det gällt att om möjligt få fyllda i sista stund.
    Med dessa allmänna utgångspunkter är det självklart, att jag inte är vän av de nu ofta praktiserade schematiska motiveringarna. Ett frångående av denna metod på väsentliga punkter betraktar jag som nödvändigt. Parterna och deras advokater ha verkligen skäligt anspråk på att efter all den möda, all den oro och alla de kostnader, som nedlagts på rättegången, få ett klart och uttömmande besked om varför utgången blev den ena eller den andra. Och de ha även ett direkt praktiskt behov av detta för att därmed kunna bedöma, om ett överklagande skall ske eller hur de skall lägga upp sin fullföljdstalan. Rättsvetenskapen och juristerna i gemen bör få veta vilket resonemang, som egentligen ligger till grund för ett prejudicerande domslut. Från rättspolitisk synpunkt måste det vara ett önskemål, att domstolarnas avgöranden inte framträder i en form, som genom knapphändighet, alltför stor subtilitet eller onödigt lärd apparat gör dem otillgängliga för allmänheten. Och bakom alla dessa hänsyn skymtar den fylligare domens betydelse såsom en hjälp för domaren själv i hans ämbetsutövning.
    Men jag betraktar dessa mina synpunkter endast såsom allmänna riktlinjer. Det vore olyckligt om man skulle binda sig för något schema, avsett att tillämpas i alla förekommande fall. Domens avfattning bör i varje särskilt mål bero på omständigheterna i just det målet, dess vikt och svårighetsgrad, par-

OM MOTIVERING AV DOM. 323ternas särskilda inställning och domens betydelse för dem personligen samt det allmänna samhälleliga intresse, som kan vara förenat med domen.

 

    Nya RB:s regler för sakframställningen pekar, såsom professor EKELÖF framhållit, på en sakframställning av helt annan typ än den, som förekommer i arbetsdomstolens domar. Denna senare är mycket omfattande, närmast motsvarande ett referat i NJA och upptar även det väsentliga av parternas argumentering. En dylik utförlig sakframställning har visat sig lämplig för att inte säga nödvändig av flera skäl. För det första framkommer materialet vid arbetsdomstolen på ett så splittrat och diffust sätt, att man inte kan få ett ordentligt grepp på det hela utan en sammanfattning. Vidare är det av psykologisk betydelse att parterna kan kontrollera, hur man uppfattat dem. Slutligen har den fullständiga sakframställningen betydelse för bedömande av prejudikatverkan; domen går utan bearbetning direkt in i den tryckta rättsfallssamlingen.
    Det är ingen hjärtesak för mig, att de allmänna domstolarnas sakframställningar bli av den vidlyftighet, som nu utmärker arbetsdomstolens s. k. reciter. Men jag håller i alla fall mycket styvt på att en dom skall ge full upplysning åt läsaren rörande rättstvistens innebörd, åtminstone i de väsentliga dragen, och detta torde inte kunna ske utan att det viktigaste av argumenteringen kommer med. Ur denna synpunkt förefaller det mig som om nya RB:s regler i ämnet ge för litet. De krav, som uppställes genom dessa regler, är väl dock endast av miniminatur, och något hinder kan därför ej föreligga att göra sakframställningen fylligare.
    Nu är emellertid att märka, att önskemålet om att domen skall ge full upplysning rörande rättstvistens innebörd i och försig kan vinnas med en jämförelsevis mager sakframställning, för den händelse motsvarande uppgifter i stället kommer fram i samband med domsmotiveringen, något som måste ske, när denna, såsom rimligt är, innefattar en analys av parternas argumentering. Kombinationen av en schematisk sakframställning och en analyserande domsmotivering kan m. a. o. vara tillräckligt uttömmande ur upplysningssynpunkt. Det kan naturligen också göras gällande, att en fyllig sakframställning i förening med en fyllig motivering skulle ge anledning till onödiga doublurer. Även

324 ARTHUR LINDHAGEN.med beaktande av denna risk för upprepning är det emellertid enligt min uppfattning ägnat att ge den bästa översikten, om redan sakframställningen blir av den fylligare typen och motiveringen får anknyta till sakframställningen. Detta behöver ingalunda betyda att domsmotiveringen sakligt sett avknappas. Enligt min erfarenhet är förekomsten av en fyllig sakframställning ägnad att tvinga fram en fyllig motivering, medan däremot en mager sakframställning frestar till skrivande av en schematisk och intetsägande motivering.
    Hur man än skriver domen, är emellertid det grundläggande, att parternas argumentering måste avspeglas i domen. Nu förutsätter nya RB, att intet därav skall inflyta i protokollet, och frågan blir därför, huru domaren i ett stor och invecklat mål — om han inte är utrustad med ett exceptionellt gott minne — skall bära sig åt för att komma ihåg alla tanketrådar, på vilka parterna spinner. Utomlands är det vanligt, att domaren för egna minnesanteckningar. För egen del kan jag inte ägna mig åt en dylik manuell uppgift samtidigt som jag håller min uppmärksamhet spänd på parternas framställning. Det föreligger ju dock icke något hinder att uppdra åt protokollföraren att göra erforderliga minnesanteckningar. Frågan är praktiskt svår, ty vare sig man förfar på det ena eller andra sättet, är det av yttersta vikt, att parterna få framföra sina synpunkter i ett levande muntligt föredrag utan att störas av hänsyn till uppteckningar.

 

    Jag övergår därefter till domsmotiveringen och börjar då med frågan om domskälen i bevisfrågor. Denna fråga sammanhänger ju i viss mån med den ganska intrikata frågan om blivande tillämpning av stadgandena i nya RB:s 50 kap. 23 § och 55 kap. 14 §, vilka stadganden i min tro kommer att medföra stora svårigheter. I min framställning bortser jag emellertid helt från dessa stadganden.
    Bland advokaterna torde det vara ett ganska allmänt önskemål att erhålla mera uttömmande motivering beträffande bevisprövningen; detta med hänsyn till fullföljdsfrågan. Såvitt jag förstått ställer man sig bland domare mera oförstående till detta krav än till anspråket på fyllig motivering i rättsfrågorna. Och enligt min mening på ganska goda skäl. Den fria bevisprövningen innebär en värdering efter psykologiska linjer, där det är utomordentligt svårt att ens för sig själv precisera alla de olika mo-

OM MOTIVERING AV DOM. 325ment, som ingår i bedömandet. Om man blir tvingad att göra en sådan precisering på papperet, framstår åtminstone för mig det nerskrivna merendels såsom ett förgrovat tillrättaläggande, som alls inte utgör något adekvat uttryck för mina inre reaktioner. Men naturligen ställer det sig något olika i skilda fall. I allmänhet förefaller det mig vara lättare att någorlunda tillfredsställande motivera varför man underkänner en bevisning än varför man godtar den; en motivering av det senare slaget har en påtaglig tendens att bli knastertorr.
    Man är här inne på frågan om intuitionens plats i rättsskipningen. Jag är fullt medveten om att man på advokathåll med ytterlig misstro betraktar allt tal om intuition i den dömande verksamheten. Men människan är nu en gång för alla en tämligen irrationell varelse. Man kan inte på alla områden och i alla situationer komma till resultat genom enbart logik. Och för varje domare är det ett välbekant faktum, att han i nästan varje mål av något komplicerad natur kommer till en punkt, som inte kan överbryggas med enbart tankeskärpa, och detta gäller i särskilt hög grad om bevisfrågorna.
    En mera ingående motivering för bevisprövningen är förenad också med andra svårigheter. Man har det ömtåliga i att pricka vittnen och parter, som dock blivit hörda på ed eller efter sanningsförsäkran. I de stora och svåra civilmålen måste man också beakta, att bevisfrågorna merendels är sammanvävda med olika slags rättsfrågor, vilket med hänsyn till kravet på logisk och klar framställning ofta gör det svårt att ge uttömmande separata motiveringar för bevisprövningen.
    Med det nu anförda har det inte varit min mening att ställa mig helt avvisande till tanken på en motivering av bevisprövningen. Jag håller före att domarkåren även på detta område bör försöka göra sitt bästa, men jag har velat betona, att man här inte skall ställa sina förhoppningar om resultatet allt förhögt.
    Härefter ha vi motiveringen i rättsfrågorna. När man i en diskussion talar om önskvärdheten av fylligare motiveringar, tänker man i regel närmast på de rena lagtolkningsfrågorna. Lösandet av dem utgör kanske domarens förnämligaste uppgift, men i detta sammanhang torde de vara av mindre intresse. Hur svårt än både avgörandet och skrivandet må vara, så är det nämligen ganska klart vilken metod som skall användas. De särskilda

326 ARTHUR LINDHAGEN.yttranden som Högsta Domstolens ledamöter inte sällan fogar till domstolens domar, erbjuder goda förebilder, även om man ibland kan ha anledning att beklaga en viss tyngd och svårtillgänglighet i formen.
    Men vi ha andra rättsfrågor, exempelvis avtalstolkningsfrågor, som enligt min mening är exceptionellt styvmoderligt behandlade i fråga om motivering. Jag förbigår dem och vill i stället något uppehålla mig vid avgöranden huruvida viss rättsföljd skall inträda med hänsyn till konstaterade faktiska förhållanden. Exempel härpå erbjuder i brottmål frågorna om det subjektiva rekvisitets förhanden varo samt i civilmål frågorna om någon handlat i god eller ond tro eller av vårdslöshet, om den ena eller andra maken skall ha barnen vid skilsmässa o. s. v. Det gäller här vanligen att fälla ett omdöme om en människas handlande eller om hans personlighet. I vilken mån skall avgörandet i dylika frågor motiveras? Något prejudikatintresse är det vanligen inte frågan om. För motiveringen möter vissa svårigheter, likartade med dem jag berört på tal om bevisprövningen, ehuru svårigheterna här är mindre, då man i allmänhet har mera av realiteter att hålla sig till. För min del kan jag inte inse varför dylika avgöranden inte skulle motiveras, om det kan ske utan att tillgripa schablon. Parts intresse av att få veta de verkliga skälen är lika stort som i andra fall; likaså hans behov därav för fullföljdsfrågan. Det förtjänar framhållas, att dylika frågor inte sällan berör parternas ära samtidigt som utgången kan vara livsavgörande. Även om motiveringen är för part ofördelaktig, kan det hända att dess förekomst dock lättare undanröjer tendensen till kverulans än den totala frånvaron av motivering.
    Den svenske domaren är utomordentligt rädd för att säga något, som han betraktar såsom självklart. Jag har tyckt mig märka, att det så kallade självklara ibland kan vara ganska tveksamt, om man går in på en analys. Men även det verkligt självklara kan det av psykologiska skäl vara av vikt att tämligen utförligt förklara i en dom, exempelvis när part och bakom honom stående kretsar missförstått innebörden i en rättssats.

 

    Jag kan bestyrka, att det utförliga skrivsättet ingalunda är fritt från olägenheter. En sådan olägenhet kan man känneteckna med Napoleons sats att det endast är ett steg mellan det sublima och det löjliga. Pekoralet ligger alltid på lur. Och på denna punkt

OM MOTIVERING AV DOM. 327skulle jag vilja särskilt varna för en sak, nämligen att domaren skall komma att tillägna sig den föreställningen, att han under alla förhållanden är skyldig att ge utförliga skäl, även om de inte faller sig naturliga med hänsyn till sammanhanget och läget. Man skall med andra ord inte gå ut och leta efter skäl. Resultatet kan inte bli något annat än torrt snusförnuft och platta truismer.
    Genom ett resonerande skrivsätt binder man sig otvivelaktigt mycket hårdare än genom det nu ofta praktiserade mera schematiska framställningssättet. Jag anser det vara ganska klart, att antalet plenimål i Högsta Domstolen kommer att betydligt ökas efter genomförande av ett resonerande skrivsätt. Men man skall naturligtvis inte i sitt resonerande ge sig in på och knäcka alla problem, som logiskt anmäler sig. Man kan gå förbi åtskilliga saker, som inte nödvändigtvis behöver lösas för att komma fram till ett avgörande. I klarhetens intresse är det dock tillrådligt, att man bestämt ger till känna, vilka problem man inte går in på. Eljest kan man lätteligen riskera, att försök göres till en extensiv tolkning av domen.
    I kollegiala domstolar måste vid ett resonerande skrivsätt åtskilliga svårigheter uppstå att åstadkomma enighet. Här har man väl en av de förnämsta orsakerna till det schematiska skrivsättet, som möjliggör att olika varianter av en i huvudsak sammanstämmande uppfattning kan rymmas under en hatt. Professor Ekelöf har pekat på det norska systemet, där en senare voterande ledamot ofta uttalar sin allmänna anslutning till en tidigare yttrad mening men gör en reservatio mentalis med hänsyn till egna, ej omnämnda speciella synpunkter. Jag tror inte att detta system har någon framtid i Sverige. Till en början stämmer det knappast med den uppfattning om domarens individuella ansvar, som är så starkt framträdande här i landet. Men vidare lider systemet av den nackdelen, att den gör domen oöverskådlig. Både parterna och allmänheten kan ha skäligt anspråk på att domen ger en samlad redogörelse för skälen. Då är det enligt min mening bättre med en schematisk motivering, belyst och kompletterad av särskilda utläggningar av enskilda domstolsledamöter.
    På grund av dyrköpt erfarenhet kan jag också vitsorda, att det är ytterst tidskrävande att skriva en resonerande och analyserande dom. Man kan bland annat bli tvungen att skriva om den gång på gång. Såsom framhållits bör ju dock detta skrivsätt icke användas annat än i den mån målets beskaffenhet kräver det.

328 ARTHUR LINDHAGEN.Och arbetet med skrivandet är ägnat att ge en sådan stadga åt övervägande och överläggning att tiden är ytterst väl använd. Men man står onekligen frågande, huru det skall av tidsskäl bli möjligt att åt domens avfattning ägna det arbete, som verkligen krävs. Även beträffande denna speciella fråga måste gälla det allmänna omdömet, att svensk rättsskipning aldrig kommer att nå toppunkten, om man inte lyckas göra slut på jäktet i domstolarna.
    Det vore ytterst beklagligt, om man började försöka bespara tid vid domens avfattning genom att eftersätta språkbehandlingen. Man kan aldrig nå avsedd klarhet, om man försummar det stilistiska. Innehåll och form måste ömsesidigt stöda varandra. Och jag är tillräckligt ärelysten å domarkårens vägnar för att hysa den förhoppningen, att domarne under intryck av den nya rättegången skall verksamt bidra att höja det svenska språkets ans ur det förfallstillstånd, vari det hamnat genom en lös tidningsstil och en förgrovad och otymplig offentlig stil.
    Vilka olägenheter och svårigheter som än kommer att vara förenade med domars avfattning, så kommer utan någon som helst tvekan utvecklingen att gå i riktning mot fylligare domar. Man kan nämligen inte först träda i den nära personliga kontakt med parterna, som en koncentrerad muntlig rättegång innebär, och sedan ge dem besked genom ett orakelsvar. Det går helt enkelt inte.