Den nya "kvarlåtenskapsskatten". Kvarlåtenskapsskatten är, skriver prof. EBERSTEIN i en artikel i Svensk Skattetidning (1947 s. 19 ff), ingen kvarlåtenskapsskatt i den bemärkelse, vari denna term hittills använts i vår skatterätt, utan i stället en förmögenhetsskatt. Eftersom den är tänkt som en skatt på den avlidnes förmögenhet är den som förmögenhetsskal t betraktad av helt ny typ i vårt skattesystem:
    »Det är under sådana förhållanden förvånande och helt missvisande. när finansministern påstår (se 1946 års betänkande s. 207), att kvarlåtenskapsskatten 'ingalunda har karaktären av ett nytt institut inom svensk beskattningsrätt utan att den tvärtom har gammal hävd i högre grad än den nu gällande arvslottsbeskattningen och först under 1800 talets sista årtionde försvann ur vårt skattesystem'.»
    Den enda verkliga motsvarighet till den nya skatten som existerat är enligt Eberstein det medeltida huvudtionde som kyrkan lyckades genomdriva i vissa svenska och norska landskap men som upphävdes redan på 1520-talet.
    Eberstein frågar, varför Skatten ej uttas redan under den skattskyldiges livstid och vad anledningen är till att man vidtar en ur beskattningssynpunkt så exceptionell åtgärd som att ta den skattskyldige i anspråk först efter döden. Det svar 1945 års statsskatteberedning ger är att det inte är säkert att vår nuvarande förmögenhetsskatt träffar all förmögenhet utan rent av troligt att viss förmögenhet undgår beskattning. Eberstein replikerar:

 

    »Det är sålunda av hänsyn till falskdeklaranterna som skatten skjules upp till efter döden med den beräkningen, att då måste den undanhållna förmögenheten komma i dagen. Men det naturliga vore väl då att beskatta de hederliga under deras livstid och göra en tilläggsbeskattning för skatteskolkarna. Och det är att märka, att uppskovet med beskattningen till efter döden endast sker på en förmodan. Man vet nämligen icke med någon grad av säkerhet, i vad mån förmögenhet i levande livet undgår beskattning. Härtill kommer, att man icke kan freda sig mot ohederliga manipulationer ens i samband med ett dödsfall. Den sista villan bleve onekligen värre än den första, om åtgärden komme att föra med sig — och det är ingen säkerhet att så icke komme att ske —att bouppteckningen förlorade sin relativa pålitlighet som skatteinstrument, om den belastades med en till dödsfallet uppskjuten förmögenhetsskatt.»

 

    Till beredningens uttalande att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten »torde kunna antagas vara till fördel även för den enskilde» fogar Eberstein något maliciöst, att det finns anledning att vara misstänksam, när hänsyn till de skattskyldigas bästa åberopas som skäl inte för en skattelindring eller en skattebefrielse utan vid påläggandet av en ny skatt. Realiteten i resonemanget är väl snarare, att den ifrågasatta skattebördan är så tung att man drar sig för att utta beloppet under livstiden.
    Eberstein påtalar flera egendomligheter i skattens konstruktion. Eftersom skattesatsen inte är satt i relation till arvslotterna utan till kvarlåtenskapen såsom helhet, komma dödsbodelägarna att drabbas mycket ojämnt. Om två delägare i olika bon fått lika stora lotter, blir

delägaren i ett större bo hårdare beskattad än delägaren i ett mindre bo. Denna orättvisa i beskattningen söker beredningen försvara på så sätt, att kvarlåtenskapsskatten bör »likställas med en den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom dödsfallet». Fiktionen att kvarlåtenskapsskatten skall betraktas som ett realiserande av en skuld till det allmänna är något för vanlig rättsåskådning ganska främmande. Den leder också till egendomliga resultat. Att skattskyldigheten lägges på dödsboet innebär att arvingar och universella testamentstagare i första hand få bära skatten, så långt deras lotter räcka, och att legatarier först därefter tas i anspråk, en utgång som för visso inte motsvarar flertalet testatorers önskningar.
    Kvarlåtenskapsskatten nödvändiggör som appendix bl. a. en ny sorts gåvoskatt vid sidan av den nuvarande. Grundprincipen vid vår gåvobeskattning är att denna skall ta i anspråk den ökade skatteförmåga som gåvan tillför mottagaren. Den nya gåvoskatten skall däremot erläggas avgivaren. Också en givare skulle genom en gåva ådraga sig en skatteskuld.
    En annan av arvs- och gåvobeskattningens grundregler är att make och barn skola beskattas lindrigare än andra släktingar, erinrar Eberstein:

 

    »Detta är genomgående i samtliga skattesystem, där man icke går ända därhän att göra sådana personer helt skattefria. De nya reglerna om skatt på gåva träffa däremot bröstarvingar hårdare än andra skattskyldiga. En sådan regel står lika mycket i strid med den allmänna rättsuppfattningen som den om givarens skatteskuld. Även i fråga om denna regel gäller, att den enda (förklaringsgrunden är dess natur av följdsats till fiktionen om den avlidnes skatteskuld. Bristen på rättssammanhang och konsekvens blir särskilt påfallande, när bröstarvingar enligt den ena formen för gåvoskatt träffas mildare men enligt den andra hårdare än övriga skattskyldiga.»

 

    Eberstein anför ett exempel på vart kombinationen av reglerna om givarens skatteskuld och den hårdare beskattningen av bröstarvingarna leder. Om en person med en förmögenhet på 300,000 kr. skänker en bröstarvinge 100,000 kr., måste han för rätten att giva denna gåva till staten erlägga en »gåvoskatt» på 25,000 kr. Hade lian i stället givit beloppet till en broder, skulle samma skatt stannat vid 7,250 kr.
    Eberstein slutar med uttalandet att en konsekvens av den nya kvarlåtenskapsskattens kombinerande med arvslottsskatten synes vara, att den förra i likhet med den senare göres till föremål för lagrådets granskning.

B. L.