Några iakttagelser och reflexioner rörande protokollföringen. Det är icke att förundra sig över, att protokollföringen under cirkulärprocessen och enligt nya RB tilldrar sig stort intresse bland domarna. Protokollet har ju hittills varit själva den grundval, på vilken både under- och överdomstolar byggt upp sina domar. Då nu denna grund rubbas, frågas det helt naturligt, vad den skall ersättas med. För underdomstolarnas del är svaret enkelt: domen skall grundas endast på det muntligen anförda. Svaret blir mera komplicerat, då det gäller överrätterna. I det avseendet måste underrätterna även enligt nya RB i viss utsträckning bidraga med protokollfört material till grund för bedömandet. Och det är väl i första hand ambitionen att förfara riktigt och lämpligt därvidlag, som ger upphov till den livliga diskussionen.
    Att utsagorna skola upptecknas föranledes enligt motiven främst av hänsyn till parternas intressen, »ej minst vid fullföljd till högre instans». Ett annat skäl är, att uppteckningen anses särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbises vid prövningen. Jag antar att man härvid tänker bland annat på mål, som domstolen förutser, att den icke kan avgöra omedelbart efter huvudförhandlingen och mål, som äro så vidlyftiga, att huvudförhandlingen tar mer än en dag i anspråk eller måste fortsättas senare. Slutligen har anförts, att en uppteckning, som sker omedelbart och därefter uppläses för den hörde, innebär en ur rättssäkerhetens synpunkt ej oviktig garanti, att hans utsaga rätt uppfattats. De skäl som betinga protokollering av utsagor, torde innebära, att de ibland uttalade önskemålen om ändring av nya RB därutinnan redan nu med säkerhet icke vinna gehör. Man får alltså finna sig i att anteckna utsagorna, och problemet blir, dels hur mycket som skall antecknas och dels att uppteckningen sker så, att det friska och naturliga förloppet av huvudförhandlingen störes så litet som möjligt. De synpunkter och reflexioner härutinnan, som nu skola framläggas, bygga huvudsakligen på de erfarenheter, som vunnits vid rådhusrätten i Östersund under tillämpningen, av cirkulärprocessen. Om denna har jag tidigare lämnat en redogörelse,¹ varför här såsom en sammanfattande upplysning i viss del endast må nämnas, att under de två år vi tillämpat cirkulärprocessen, vid huvudförhandlinginga partsanföranden antecknats och inga skrifter ingivits. Vittnes och andra utsagor antecknas alltjämt lika fullständigt som förut, det

 

¹ TSA 1945 s. 269 ff.

23—477004. Svensk Juristtidning 1947.

är ju nödvändigt för överrätternas skull, och de uppläsas ur memorialet. Skriftlig förberedelse har ej förekommit eller ens begärts. Betecknande är, att i ett mål med ett otal invecklade tvistefrågor parterna anhöllo om muntlig förberedelse, som beräknades taga en hel dag i anspråk och därför utsattes till särskild rättegångsdag. Man ansåg tydligen, att tvistepunkterna bäst skulle klarläggas under domstolens direkta ledning.
    Vid fullföljd utveckla advokaterna sina huvudmäns talan i skrifter till hovrätten i mån av behov, vilket de föredra framför olägenheterna av huvudförhandlingens söndertrasande genom anteckning av anförandena eller delar därav. Advokater från annan ort tillfrågas redan vid förberedelsen, om de vilja medverka till ett sådant förfarande, vilket de undantagslöst önskat -— utan påtryckning. Det förefaller, som om man svårligen kan få någon riktig uppfattning om en huvudförhandlings förlopp och vad den innebär, om partsanförandena, som vanligen pågå sammanlagt minst en, ofta flera timmar, skola upptecknas. Under hand ha vi överenskommit med vederbörande hovrättsdivisioner om att förfara på nyssnämnda sätt. Och jag håller före, att hovrätten därmed får bättre skriftligt material till grund för domen än förut, eftersom advokaterna i den rationella sammanfattningen och uppläggningen av målet i det tämligen fullständiga ehuru kortfattade förberedelseprotokollet och i den utförliga domen få skarpt fixerade utgångspunkter för sina utläggningar. Vad detta protokollföringssystem, kombinerat med handlingarnas biläggande, ej intagande i protokollet, dessutom betyder för jurist- och kanslipersonalens arbete i underrätterna, ligger i öppen dag. En tydlig anvisning därom från processnämnden¹ efter samråd med överrätterna och advokatsamfundet vore kanske behövlig. Jag är optimistisk nog att tro, att det på många håll tillsynes ljumma intresset för cirkulärprocessen och för den utomordentligt viktiga uppgift den har att fylla, därmed skulle förändras till det bättre. Här vill jag gärna inskjuta, att den under förarbetena till nya RB ofta uttalade förmodan, att det betänksamma svenska lynnet skulle göra våra advokater mindre lämpade för en muntlig process, denna förmodan har, så långt min erfarenhet räcker, kommit helt på skam. Alla advokater, både härifrån orten och från annat håll, som under cirkulärprocessen uppvaktat vid vår rådhusrätt, ha på ett flytande, klart och intressefångande sätt framfört sina synpunkter. Mycket sällan hade gått utanför det relevanta, och händer det någon enstaka gång, så sker icke stor skada därmed. Hårddragning på den punkten irriterar bara. Men en huvudförhandling skall flyta fram lugnt och angenämt. Om sålunda advokaterna, ehuru komna ur ett »trögt folk», i denna del med glans klarat sin anpart i det nya förfarandet, tror jag dock bestämt, att vi av naturen icke kunna och ej heller böra försöka efterlikna danskarnas gemytliga vana, att både domare — ordförande och

 

¹ Anvisningar rör. protokollföringen äro lämnaie av processnämnden i Meddelande nr 1. Enligt vad som inhämtats från nämnden äro ytterligare anvisningar för cirkulärprocessens vidkommande ej att motse. Red.

bisittare — vittnen och advokater prata i munnen på varandra. Alla folk ha sina skönhetsfel. I gentlemannaidealets hemland finna vi de enligt vårt sätt att se otillständigt pressande och hänsynslösa korsförhören. Advokaters, åklagares och även enskilda parters vanligen goda förmåga att lägga fram sin sak gör, att vår nya även på förhandlingsprincipen grundade rättegång får en välgörande atmosfär av objektivitet. Domstolen ställes på ett markerat sätt ovanför tvisten ocli de tvistande. I det syftet ha vi också sorgfälligt undvikit att begagna oss av anvisningen i 43: 7 nya RB att vid huvudförhandlingens början kort redogöra för tvisteläget. Denna redogörelse bör, har det sagts, icke vara mera omfattande än en fyllig domstolsrubrik. Det är inte litet det, och redogörelsen kräver mycken omtanke och förberedelse från domarens sida, om han icke skall riskera att råka ut på hal is. Det har under cirkulärprocessen härstädes icke framkommit något som helst behov av en sådan redogörelse. Målet rullas ju omedelbart upp med yrkanden, invändningar och allt. Kanske ändras yrkandena eller invändningarna, det händer icke så sällan, och då kan det inträffa, att man utsatt sig för malheuren att tala om påvens skägg. Icke ens vid något så sällsynt förekommande som fortsatt huvudförhandling i tvistemål — hos oss har detta icke hänt någon gång under dessa två år — tror jag, att domstolen behöver redogöra för själva tvisteläget, om ej alldeles säregna förhållanden påkalla det.
    Att upptecknandet av utsagor är en missprydande fläck på den i övrigt muntliga cirkulärprocessen, framstår allt tydligare för varje huvudförhandling, som enligt nya RB bedrives med inriktning på ett omedelbart dömande och under den anspänning, som det innebär. Under sådana förhållanden må det vara förståeligt, att mången ser med någon oro på gestaltningen av den nya processen i denna del, då nya RB träder i kraft. Efter advokaternas oftast livliga utveckling av talan kommer, enligt vad man befarar, såsom nu under cirkulärprocessen protokollföringen att lägga sin bromsande hand på förloppet just när det vanligen mest spännande momentet börjar, nämligen parts- och vittnesförhören, vilka ofta ställa de största' kraven på uppmärksamheten och receptionsförmågan. Såsom nyss antytts, ställer sig protokollföringen annorlunda enligt nya RB än under cirkulärprocessen, som ju kräver fullständig, ehuru gärna sammanfattad uppteckning av utsagor. Det blir framdeles, såvitt jag kan förstå, motstridande intressen, som kräva hänsynstagande. För underrätten blir det av vikt, jag skulle vilja säga av största vikt, att uppteckningen icke stör huvudförhandlingens jämna fortgång. Parterna å sin sida ha med tanke på kostnaderna för vittnens m. fl.:s hörande på nytt i överrätten ett starkt intresse av en tämligen fullständig uppteckning, låt vara sammanfattande och kortfattad, vilket icke är det lättaste. Och man får väl antaga, att överrätterna ur sina förståeliga synpunkter icke ogärna se, att vittnesbevisningen kan förebringas ur underrättens protokoll. Det är ju, om jag fattat saken rätt, endast i ett specialfall, som överrätten är bunden vid underrättens bevisvärdering, nämligen då avgörandet beror

av tilltron till utsagan. På grund härav och med hänsyn till parternas intressen och krav komma domstolarna med stor sannolikhet att anse sig nödgade att av utsagorna anteckna mera än som kan finnas nödigt efteråt, då det gäller att redovisa bevisningen i domskälen. Det är en svår konst, och få äro de, som helt behärska den, att — utan att eljest låta sig störas — ur en utsaga krama fram det strängt relevanta. Man vet för övrigt icke alltid med säkerhet vad som kan finnas relevant. Efterföljande utsagor kunna också ändra situationen. Utsagorna vid en huvudförhandling bjuda nämligen nästan alltid på faktiska överraskningar, ibland på ett alldeles förbluffande sätt. Genom de nödvändiga avbrotten i förhören bli emellertid advokaternas och vittnenas tankegångar splittrade — det är icke ett antagande, utan ett lätt iakttaget faktum. Om den självständige protokollföraren icke har en betydande domareerfarenhet, och kanske även om han har det, måste ordföranden diktera vad som skall upptecknas. Härigenom blir icke blott protokollföraren, som vid rådhusrätterna oftast är ledamot av domstolen, utan även ordföranden distraherad. Detta är givetvis beklagligt, ty om man någon gång under sin domaregärning måste ha alla sinnen på högspänn varje stund, så är det just under en helt muntlig huvudförhandling av någon betydenhet. Att så är fallet belyses måhända bäst av ett påpekande av att det inträffar, att en muntligförberedelse i ett medelstort mål tar omkring 15 minuter i anspråk, medan huvudförhandlingen kan räcka i flera timmar. Har man, såsom nya RB ock medger, en ljudupptagningsapparat till hands för upptagning av utsagor, ej partsanföranden, och använder man den endast i klart syfte att undvika den störande protokollföringen, icke därför att utsagan blir fullständigt upptecknad, då kan man ju göra sig kvitt ett stort bekymmer blott genom att trycka på en knapp. Jag tror, att man vid överläggningen icke regelbundet behöver »spela upp rullen» eller någon del därav, ty det har visat sig, att vid överläggning omedelbart efter huvudförhandling vi icke alltid behövt rådfråga memorialet. Det är emellertid mera än utsagans innehåll, som är av vikt vid bevisprövningen. Den hördes personliga beteende överhuvud och särskilt vid uttalanden på ömtåliga punkter har också sin betydelse. Av den anledningen, bland andra, är det, såsom byråchefen BENGT LASSEN antytt i denna tidskrift,¹ icke eftersträvansvärt att överrätternas bevisbedömning tämligen regelmässigt grundas på underrätternas ljudupptagningar eller protokoll. Men skulle en sådan tendens yppa sig, får man väl söka finna bot för sot. De allra flesta målen avgöras dock slutgiltigt av underrätterna; endast ett relativt sett försvinnande litet antal mål fullföljes. Därför bör det störningsfria- muntliga förfarandet i underdomstolarna äga rätt att kräva den främsta hänsynen, så långt det är möjligt.
    Syftet med förestående reflexioner har ingalunda varit att torna upp berg av svårigheter utan att peka på några problem, vilkas lösning kanske icke ligger så nära till hands. Jag hoppas tvärtom, att praxis

 

¹ 1946 s. 789.

skall förmå utveckla förfarandet därhän, att den beträffande utsagor nödvändiga protokolleringen av »alla faktiska omständigheter av betydelse» i muntlighetens intresse reduceras till det minsta möjliga. Ehuru domstolen bestämmer vad som skall antecknas, är det givet, att man får ta stor hänsyn till parternas önskemål. Man vill därför hoppas, att en förnuftig utveckling möjliggöres genom en insiktsfull inställning till protokollföringen även från advokaternas sida.

Iwan Wikström.