Frågeförbud beträffande försvarare. I 30 § 2 st. av stadgarna för Sveriges Advokatsamfund ges en bestämmelse om tystnadsplikt för advokat: »Ledamot är skyldig att, där god advokatsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning.» Påföljden av att bestämmelsen överträdes är sådan disciplinär åtgärd som advokatsamfundets styrelse äger vidtaga. Stadganden om tystnadsplikt för läkare m. fl. finnas i administrativa författningar.
Från tystnadsplikten är att skilja frågan om och i vad mån advokat, läkare eller annan för vilken tystnadsplikt är föreskriven må höras såsom vittne. Bestämmelser härom finnas i NRB 36: 5. För att skilja dessa bestämmelser från reglerna om tystnadsplikt kan man här lämpligen tala om frågeförbud. Det leder till oklarhet att använda termen tystnadsplikt om båda sakerna.
Till sin omfattning sammanfaller icke frågeförbudet med tystnadsplikten. I vissa fall får en person höras såsom vittne angående förhållanden som inbegripas under hans tystnadsplikt. Å andra sidan finnes frågeförbud stadgat beträffande vissa personer, för vilka ingen tystnadsplikt är föreskriven (t. ex. rättegångsombud som icke är advokat).
Beträffande rättegångsombud, biträde och försvarare innebär frågeförbudet ett förbud att höra sådan person angående vad för uppdragets fullgörande anförtrotts honom. Förbudet bortfaller om parten ger sitt medgivande. Vidare bortfaller det beträffande rättegångsombud och biträde, därest utsagan skall avgivas i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Ingår lindrigare straff i latituden, får rättegångsombud eller biträde aldrig höras, icke ens om detta skulle vara erforderligt för att hindra att en oskyldig dömes för brottet. När det gäller försvarare, finnes icke den inskränkning som stadgats beträffande rättegångsombud och biträde. Frågeförbudet är här absolut, bortsett från det fall att klienten lämnar sitt medgivande till att försvararen höres.
Enligt processlagberedningens förslag skulle däremot frågeförbudet beträffande försvarare bortfalla i de grövsta brottmålen (straffminimum två års straffarbete), därest fara förelåge att oskyldig bleve fälld till ansvar. Lagrådet anmärkte härtill, att intresset av att skydda den oskyldige ej bleve i tillbörlig utsträckning beaktat genom den föreslagna bestämmelsen. Denna bleve t. ex. icke tillämplig, om straffminimum visserligen ej vore två års straffarbete men mångårigt straffarbete likväl kunde följa. Det hänvisades till att i Danmark och Norge undan
tag från frågeförbudet gjorts utan hänsyn till brottets beskaffenhet. Lagrådet föreslog en medelväg: att frågeförbudet skulle bortfalla, så framt eljest fara förelåge att oskyldig dömdes till straff, som vore svårare än böter eller mistning av befattning för viss tid, eller till skyddsåtgärd.
Departementschefen intog emellertid en rakt motsatt ståndpunkt. Den av processlagberedningen föreslagna inskränkningen i frågeförbudet beträffande försvarare ströks, och frågeförbudet gjordes till absolut med avseende å försvarare. Denna ståndpunkt godtogs sedermera av riksdagen.
Till motivering anfördes i proposition huvudsakligen följande resonemang:
»En förutsättning för lagrådels förslag måste anses vara, att någon, om ock ringa ovisshet om den tilltalades skuld till brottet föreligger. Tydligt är att i enstaka fall denna ovisshet kan undanröjas genom den tystnadspliktiges hörande. I många fall torde emellertid ovissheten kvarstå. Uppenbart är, att i dessa fall frikännande dom bör meddelas. Därest beredningens förslag bibehålies och den tyslnadspliktige alltså ej höres, måste konsekvensen härav bliva densamma. En sådan lösning av den föreliggande konfliktsituationen torde vara att föredraga framför en till sin omfattning ganska svårberäknelig inskränkning av tystnadsplikten. — På grund av det nu anförda har jag funnit tillräckliga skäl icke föreligga för upptagande i förslaget av bestämmelse med den av lagrådet angivna innebörden. De synpunkter, som jag nu framhållit, synas mig böra leda till att ej heller vid grova brott försvarare undantages från tystnadsplikt.»
Resonemanget är svårt alt förstå. Frågan gäller ju icke om det skall öppnas möjlighet för hörande av försvarare i syfte att utfylla en brist i bevisningen mot den tilltalade. Vad det rör sig om är fast mer huruvida en försvarare skall få höras i syfte att förebygga att en oskyldig fälles. Det är svårt att förstå att man skulle kunna få behov av att i detta syfte höra en försvarare endast därest ovisshet om den tilltalades skuld till brottet föreligger. Den situation som avses i processlagberedningens förslag är den, att en skenbart bindande indiciebevisning (eller ett oriktigt erkännande) föreligger men att någon som varit försvarare i en tidigare rättegång sitter inne med upplysningar som kunna ådagalägga den tilltalades oskuld.
Den regel som NRB kommit att innehålla torde knappast vara tillfredsställande för den allmänna rättsuppfattningen. Man kan tänka sig att X, som varit åtalad för mord men blivit frikänd av brist på bevis, inför sin försvarare erkänt att han begått mordet. Sedan blir Y åtalad för samma mord och genom en serie olyckliga tillfälligheter framstår indiciebevisningen mot honom såsom bindande. Skulle man då verkligen anse det riktigt att försvararen icke finge framträda och vittna för att rädda Y undan att stämplas som brottsling och dömas till livstids straffarbete? Eller antag att ett inbrott ägt rum och att detta lett till att A på grund av indicier blivit sakfälld i underrätt för grov stöld. En advokat har under försvar av B i en annan rättegång av honom fått upplysningar som visa, att inbrottet begåtts av B eller
av hans kumpan C. Men advokaten får icke höras som vittne i hovrätten.
Omsorgen om förtroendet mellan försvararen och hans klient synes ha fört alltför långt när frågeförbudet gjorts absolut. En inskränkning av frågeförbudet, t. ex. av den art lagrådet föreslog, omfattande även rättegångsombud och biträde, är starkt motiverad. Därmed skulle kunna förbindas sådana regler att försvararens (ombudets, biträdets) vittnesmål icke finge leda till någon rättslig nackdel för hans klient.
Karl Olivecrona.