PER NILSSON-STJERNQUIST. Om handräckningsutslag. Akad. avh. Lund 1946. Gleerup. 224 s. Kr. 8.50. — Skrifter utgivna av Juridiska fakulteten i Lund VI.

 

    Förf. har tagit till uppgift att belysa de exekutiva handräckningsutslagen i praxis och lagstiftning. Dessa utslag ha därvid behandlats ur en i litteraturen hittills icke uppmärksammad synpunkt, nämligen under jämförelse med fullgörelsedomar och lagsökningsutslag. Onekligen ha därmed uppnåtts betydelsefulla resultat. Behandlingen av ämnet är grundlig. Förf. har icke blott noga redogjort för den positiva svenska rätten utan även lämnat en utförlig rättshistorisk framställning av ämnet. I vissa hänseenden har han ock givit komparativa översikter över motsvarande utländska institut, och de skilda avsnitten av framställningen avslutas av sammanfattningar med värdefulla betraktelser de lege ferenda. Avhandlingens styrka ligger kanske främst i den ingående behandling, som ägnats rättspraxis, såväl äldre som nyare. Förf. synes icke ha lämnat någon möda ospard för att framdraga rättsfallsmaterial. Han har ej nöjt sig med sådant material ur de tryckta rättsfallssamlingarna utan mycket ofta gått till akterna i målen. En stor del av källmaterialet utgöres av rättsfall, som över huvud taget icke föreligga i tryck, och i det hänseendet har förf. uppmärksammat fall icke blott ur hovrätternas utan även ur åtskilliga överexekutorers praxis och detta såväl i nyare tid som under 1600-talet och 1700-talet. Förf:ns resultat synas i de flesta fall riktiga, och framställningen är språkligt god och i allmänhet mycket lättillgänglig.
    Med utgångspunkt från de olika typerna av handräckningsutslag i 8 kap. UL uppdelar förf. dessa utslag i tre huvudgrupper. Den första kallar han beståndsutslag, enär de äro anlagda på att bli bestående för framtiden (s. 29). De avlösas icke av en senare dom, om ej svaranden väcker återvinnings talan vid domstol. Till denna grupp av utslag höra enligt den inledande översikten vräkningsutslag jämlikt 192 § UL. Nästa huvudgrupp betecknas såsom tillsvidareutslag och omfattar utslag angående kvarstad, skingringsförbud, förvaltning och reseförbud (179—181, 184 och 187 §§ UL). Beteckningen motiveras (s. 29) därmed, att utslagen äro avsedda att avlösas av en senare fullgörelsedom: sökanden skall enligt 188 § inom viss tid fullfölja målet vid domstol, vid äventyr att utslaget eljest förlorar sin betydelse och verkställigheten går åter. Därför kan ett utslag av denna art sägas ha betydelse endast tillsvidare. Fullföljden är ett villkor för beståndet. Genom införandet av den av processlagberedningen föreslagna nya § 187 a får enligt förf. (s. 30) denna grupp ett viktigt tillskott. Förf. vill skilja de äldre tillsvidareut-

slagen från dessa nyreglerade utslag och sammanfatta dem under benämningen säkringsutslag. Övriga tillsvidareutslag kallar han förhandsutslag, enär de »vanligen» föregripa det av sökanden eftersträvade utslaget (s. 190). Den tredje huvudgruppen av utslag utgöres enligt den inledande översikten (s. 30 f.) av utslagen enligt 191 § UL. Dessa avse, såsom förf. säkerligen riktigt uppfattar lagen, att återställa besittning eller annat förhållande som rubbats, och återställandet skall principiellt ske oberoende av om resultatet av detsamma kommer att bestå eller ej. Frågan om dessa utslags bestånd lämnas sålunda enligt lagen helt öppen. I enlighet med denna indelning disponerar förf., såvitt innehållsöversikten ger vid handen, sin framställning så, att han efter det inledande avsnittet behandlar varje huvudgrupp av utslag för sig, varvid han börjar med utslagen enligt 191 § (kap. II o. III), därpå behandlar beståndsutslagen (kap. IV o. V) och slutligen redogör för tillsvidareutslagen (kap. VI o. VII). De sistnämnda behandlas på två skilda avsnitt, ett som avser säkringsutslagen och ett som rör övriga tillsvidareutslag. Indelningen avser blott bifallande utslag.
    Termerna beståndsutslag och tillsvidareutslag utgöra en nyhet i svenskt rättsspråk och säkerligen en i och för sig god sådan. De peka på något väsentligt beträffande de företeelser de skola beteckna. Vad termen beståndsutslag angår, kan visserligen sägas, att vad som skall framhävas såsom beståndande ju är resultatet av åtgärden och icke själva utslaget, men något missförstånd i detta hänseende kan icke gärna befaras. Termen tillsvidareutslag kan kanske föra tanken till de interimistiska förordnanden, som omtalas i 8 kap. UL, men ej heller här torde fara för missförstånd föreligga. Vad angår utslagen enligt 191 §, skola senare beröras de terminologiska och systematiska frågor, som uppkomma med avseende å dem. — Om än terminologien i och för sig får anses lyckad, måste det emellertid sägas, att förf. gör ett ganska förvirrande bruk av de nämnda termerna, som i arbetet ingalunda alltid användas i den betydelse, de erhållit i den inledande översikten. Förf:ns systematik är ej heller så klar och enkel, som innehållsöversikten och den hittills berörda indelningen synas ge vid handen. Detta beror till stor del därpå, att framställningen avser även rättspraxis, vilken här i icke oväsentlig mån avviker från lagen. Det sistnämnda gäller huvudsakligen det bruk, som i praxis gjorts av 191 §. Avfattningen av denna § har, enligt vad förf. övertygande utvecklat, påverkats av den gemeinrättsliga läran om en särskild s. k. possessorisk process. Det återställande av besittning eller annat förhållande, varom lagrummet talar, skall principiellt ske utan hänsyn till den rätt, som svaranden kan åberopa — en princip, varifrån man dock enligt gängse tolkning av §:n gör undantag, när svarandens rätt är uppenbar. Lagrummet har emellertid i praxis stundom tillämpats även i fall, där fråga alls icke varit om rubbande av något faktiskt förhållande. Förf. gör gällande, att en tilllämpning av stadgandet i de fall, för vilka det är avsett, icke är vanlig (s. 93) och att det i regel tillämpas såsom grund för beståndsutslag (s. 81) eller för tillsvidareutslag (s. 88, 92 f.). Men därmed har förf.

råkat in i terminologiska och systematiska svårigheter, som han ej bemästrat. De tre huvudgrupper av utslag, som han i inledningen ställer vid sidan av varandra, utgöra enligt den senare framställningen icke alltid sidoordnade begrepp, utan utslag, som meddelats under åberopande av 191 §, kunna enligt förf. mycket väl utgöra beståndsutslag eller tillsvidareutslag. Detta har medfört oklarhet. Då förf. t. ex. å s. 92 talar om en grupp av tillsvidareutslag, som meddelats under åberopande av 191 §, kan han med tillsvidareutslag icke mena detsamma som å s. 29 f. i inledningen. För att resultatet av en handräckningsåtgärd, som meddelats med stöd av 191 §, skall bestå, kan det uppenbarligen icke vara något villkor, att målet jämlikt 188 § fullföljes. Och av vissa regler, som enligt framställningen å s. 30 äro anknutna till tillsvidareutslagen, kunna åtminstone icke alla gälla de »tillsvidareutslag» som avses å s. 92. Sålunda kan ej den å s. 30 nämnda regeln, att enligt 190 § ett tillsvidareutslag får upphävas av överexekutor, då denne med hänsyn till omständigheterna finner återgång böra ske, gälla de »tillsvidareutslag», som omtalas å s. 92 eller — för att taga ett annat exempel — å s. 190 ff. Om man anser, att även 191 § kan utgöra grund för beståndsutslag eller tillsvidareutslag, föreligger det också ett behov av en term för att beteckna ett sådant enligt 191 § meddelat utslag, som ej utgör beståndsutslag eller tillsvidareutslag, men en sådan term — man skulle t. ex. kunna tänka sig possessoriskt utslag — saknas i arbetet. Förf. har ej heller genomfört den klara systematik, som han uppställt i inledningen. Han skulle då — säkerligen med fördel — ha under samma avsnitt behandlat alla de fall, då utslag meddelats under åberopande av 191 §. I stället har nu framställningen rörande de fall, då denna § tillämpats, smulats sönder och satts in litet varstans i avhandlingen, dels under avsnittet om 191 §, dels under avsnittet om beståndsutslagen (se s. 124 ff., 129 ff. o. 143 ff.) och dels under avsnittet om tillsvidareutslagen (se s. 191 ff.). Systematiken har därigenom blivit tämligen invecklad och svår att överblicka.
    Vad härefter beträffar de olika avsnitten, skall anmälaren huvudsakligen dröja vid de delar av framställningen, som synas inbjuda till motsägelse. Detta gäller icke kapitlet om beståndsutslagen, vilket synes i stort sett förträffligt gjort. De anmärkningar, för vilka anmälaren där funnit fog, avse blott detaljer och kunna därför lämnas åsido. Ej heller skall här närmare beröras avsnittet om de tillsvidareutslag, som icke hänförts till säkringsutslag. Detta avsnitt behandlar till stor del den föreslagna § 187 a. Förf. ställer sig kritisk gentemot detta stadgande, som tillkommit under påverkan från tysk rätt, och anser bättre förebilder ha kunnat hämtas från anglosaxisk eller dansk rätt. Här är fråga om de-lege-ferenda-spörsmål, vilkas besvarande är beroende av värdeomdömen, och anmälaren anser sig på denna punkt icke ha tillräcklig erfarenhet för att kunna fatta definitiv ståndpunkt till förf:ns resultat. Så mycket torde dock kunna sägas, att framställningen vittnar om ett sådant behärskande av ämnet, att förf:ns bidrag till diskussionen otvivelaktigt måste anses beaktansvärt.

    Mot framställningen i kap. II och III angående 191 § synas vissa anmärkningar kunna göras. Den första delen av denna framställning är rättshistorisk och förefaller i det stora hela väl ägnad att ge 191 § dess rätta historiska belysning. Beträffande en viss del av denna historik, nämligen framställningen å s. 38 ff. om besittningsbegreppet, kan man dock ställa sig frågande. Denna utredning underkastades vid förf:ns disputation en kritisk rättshistorisk granskning, och anmälaren fick därvid det intrycket, att kritiken var befogad, en uppfattning, som också kommit till uttryck vid fakultetens bedömande av avhandlingen. Anmälarens skepsis är emellertid ej den sakkunnige rättshistorikerns utan den praktiske juristens. Även om det antoges, att framställningen vore fullt korrekt, förefaller nämligen dess betydelse för uppfattningen av 191 § UL skäligen ringa — det är bl. a. svårt att inse, att de lärda utläggningar, som förf. ägnar språkvanorna hos eskimåerna och polynesierna, i nämnvärd mån bidraga till att underlätta förståelsen av sagda §. Framställningen leder icke heller till någon verklig begreppsbestämning, utan förf. nödgas (å s. 77) hänvisa till besittningsbegreppet i UNDÉNS arbete Svensk sakrätt, ehuru förf. tidigare (å s. 39) icke funnit Undéns uttalanden i ämnet tillfredsställande.
    Vad angår positiv rätt, vill förf. visa, att 191 § i praxis tillämpas på ett annat sätt, än vad som motsvarar såväl stadgandets ordalydelse som den tolkning §:n erhållit i litteraturen. Såsom förut nämnts, har §:n obestridligen stundom fått en utvidgad tillämpning. Huru långt tendensen till sådan tillämpning går kan emellertid diskuteras. Förf. gör gällande (s. 93), att man i praxis om möjligt använder 191 § som stöd för »bestånds- eller tillsvidareutslag» men att man, om en sådan användning ej kan ske, vanligen underlåter att tillämpa stadgandet. Det är, såsom tidigare framhållits, i viss mån oklart vad förf:ns terminologi innebär i detta sammanhang, men så mycket synes dock tydligt, att förf. menar, att en sådan tillämpning av stadgandet, som lagstiftaren avsett med detta, hör till undantagen. I den mån stadgandet avser besittningsrubbning, gör förf. rentav (å s. 91) gällande, att stadgandet tillämpas endast såsom underlag för beståndsutslag. Handräckning för återställande av besittning skulle sålunda vägras icke blott i de fall, då svarandens rätt vore klar, utan även i de fall, då svaranden visat sannolika skäl för att sökandens talan skulle ha ogillats av domstol.
    Förf:ns uttalanden om tendensen i praxis torde gå för långt. Vad först angår påståendet, att stadgandet, i den mån det avser besittningsrubbning, tillämpas endast såsom underlag för beståndsutslag, har förf. till stöd åberopat dels muntliga uttalanden av ett flertal överexekutorer, att handräckning i dylikt fall bör vägras, när svarandens rätt är klar eller sannolik, dels åtskilliga rättsfall. Vad det förra stödet beträffar, torde meningarna bland överexekutorerna vara delade. Anmälaren har funnit även den uppfattningen företrädd, att handräckning visserligen bör vägras, om svarandens rätt är klar, men icke, om den blott är sannolik.Vad angår rättsfallen, må först anmärkas, att förf. i sin framställning drar in ett par grupper av rättsfall, som sakna betydelse i detta sam-

manhang. Han skiljer (s. 77 f.) mellan tre grupper av fall, nämligen 1) fall, då någon invändning om s. k. motfakta icke framställes eller invändningen är uppenbart ogrundad, 2) fall, då motfakta äro medgivna eller till fullo bevisade, och 3) fall, då åberopade motfakta icke äro fullständigt utredda. Men det är i realiteten fråga om att utreda praxis endast i den tredje gruppen av fall, och då är det svårt att förstå, huru en undersökning av grupperna 1) och 2) skulle kunna lämna något bidrag till utredningen. Vad beträffar den tredje gruppen, åberopar förf. (s. 79 ff.) fem rättsfall, nämligen NJA 1913 s. 527, 1927 s. 524, 1914 B 619, 1896 s. 249 och 1909 s. 393. Det förstnämnda fallet, i vilket handräckning beviljades på den av överexekutor avfattade motiveringen, att svaranden egenmäktigt tagit i besittning 72 sökanden tillhöriga takplåtar, synes ge visst stöd åt förf:ns åsikt, att frågan om äganderätten tillmätts betydelse för handräckningen. I NJA 1927 s. 524 beviljades handräckning mot ägaren av ett skåp, enär han från sökandens kontor bortfört skåpet utan sökandens begivande. Sökanden påstod panträtt till skåpet, och förf. menar, att panträtt verkligen förelåg och att denna omständighet var av avgörande betydelse. Något stöd för att frågan om den materiella rätten till skåpet ansetts relevant kan man dock ej finna i utslagets motivering, som är possessorisk. I det tredje rättsfallet, 1914 B 619, beviljades handräckning under rent possessorisk motivering. I NJA 1896 s. 249 erhöll Kronan handräckning mot Karlskrona stad, som olovligen hade tagit i besittning ett strandområde, varå Kronan, enligt vad förf. framhåller, »innehade köpebrev men ej fasta eller lagfart». Utslaget motiverades emellertid icke alls därmed, att Kronan hade materiell rätt till området, utan därmed, att området innehafts av Kronan och att staden utan lov satt sig i besittning därav. Även här meddelades alltså handräckningen på rent possessorisk grund. — Det femte rättsfallet, NJA 1909 s. 393, innehåller beträffande det ifrågavarande spörsmålet endast ett hovrättsutslag. Fallet är ofullständigt refererat i NJA och därför svårt att bedöma utan tillgång till akten. Emellertid utgör hovrättens avgörande icke ett beståndsutslag. Hovrätten fann jämlikt grunderna för 157 § UL (d. v. s. nuvarande 191 §) skäligt förbjuda en stad att uppföra en byggnad å visst område, intill dess frågan om äganderätten till området blivit i laga ordning prövad. — Av de fem rättsfallen synas alltså fyra, såvitt av motiveringen framgår, icke utgöra beståndsutslag, och huru förf. på grundval av detta material kan komma till slutsatsen, att 191 §, i den mån den avser besittningsrubbning, endast tillämpas såsom underlag för beståndsutslag, är svårt att förstå.
    Den av förf. förebragta utredningen torde ej heller ge fog för hans uppfattning, att praxis visar en tydlig tendens att, när det gäller rubbande av annat förhållande än besittning, använda 191 § blott som underlag för »tillsvidareutslag». Utrymmet medger emellertid ej en detaljerad granskning i denna del. Vad förf. yttrar om utslag i vägmål må dock uppmärksammas. Förf. menar (s. 87), att det i praxis finns en tendens att bereda sökande, som avstängts från en av honom begagnad väg,

rådrum i de fall, då sökanden kan väntas få till stånd en förrättning enligt lagen om enskilda vägar. Vid sådan förrättning kan föreskrivas, att den avstängda vägen skall upplåtas till begagnande för sökandens fastighet. I avbidan på sådan förrättning kan enligt förf. genom handräckningsutslag erhållas en provisorisk anordning. Vad förf. sålunda anfört utgör ett försök att förklara, varför handräckning lämnats i vissa mål om öppnande av väg (se t. ex. NJA 1902 s. 68 o. 1940 s. 52) men ej i en del rättsfall, som avsett exempelvis avstängande av gata (NJA 1926 s. 644) eller av passage i ett hyreshus (NJA 1936 B 70). Förf:ns förklaring till skillnaden förefaller dock uppkonstruerad och innebär ett onödigt antagande av att praxis går utanför lagen. Kan man i stället finna en förklaring med hjälp av lagen, torde man befinna sig på vida säkrare grund, och en sådan förklaring synes 191 § erbjuda. I båda de vägmål, som främst åberopas av förf. (NJA 1902 . 68 o. 1940 s. 52), framhölls i utslagets motivering, att de av avstängningen drabbade sedan lång tid tillbaka använt vägen och att svaranden därför icke ägt egenmäktigt avstänga densamma (någon antydan om provisorium i avbidan på vägförrättning göres däremot ej). Ett sådant obehindrat begagnande av en väg under längre tid ger enligt livets regel en viss presumtion för rättmätigheten av begagnandet. Handräckning ges alltså mot intrång i en besittningsliknande situation, vilken liksom besittning ger presumtion för en rätt. I NJA 1926 s. 644 och 1936 B 70, där handräckning vägrades, förelåg näppeligen en sådan presumtion. I det förra fallet lät ett municipalsamhälle vid samhällets gräns avstänga en gata, och några, som bodde utanför och under flera år begagnat gatan som infartsväg, sökte handräckning. Ansökningen avslogs, enär dessa icke kunde anses äga någon rätt att påfordra gatans öppethållande. I det senare fallet avslogs en hyresgästs ansökan om handräckning för öppnande av en dörr i ett hyreshus, genom vilken han tidigare haft fri passage. Utslagets motivering var, att åt sökanden, som hade tillträde till hyreslokalerna även på annat sätt, varken genom hyreskontraktet eller eljest tillförsäkrats tillträde genom dörren. I båda fallen tyda motiveringarna på att det var klart, att någon rätt till passage ej förelåg, och då bör tydligen handräckning ej meddelas — lika litet som väl handräckning bör ges i vägmål, om det är klart, att sökanden ej har någon rätt att begagna vägen. Men även om det bortses från vad utredningen sålunda kan ge vid handen, kan det ifrågasättas, om begagnandet av en dylik infartsväg, resp. passage i ett hyreshus, enligt livets regel ger någon presumtion för en rätt. Att något servitut skulle föreligga är ju icke tänkbart beträffande passagen i hyreshuset och föga sannolikt i fråga om gatan. Åtminstone vad beträffar infartsvägen, synes situationen ej heller ägnad att ge någon presumtion för någon personlig rätt att begagna vägen. — Ett av förf. å s. 88 åberopat hovrättsutslag ger ej belägg för riktigheten av hans uppfattning om vägmålen. Där vägrades handräckning, enär åtgärden med hänsyn till ett väntat beslut vid vägförrättning tedde sig meningslös, men därav följer ej omvänt att handräckning kan beviljas för att åstadkomma ett provisorium i avbidan på ett sådant beslut.

    Säkringsutslagen ha behandlats väl knapphändigt. Åtskilliga spörsmål synas här ha undgått förf:ns uppmärksamhet, och de frågor som behandlats ha icke alltid erhållit den ingående och allsidiga belysning som varit önskvärd. Detta gäller t. ex. frågan, om det vid kvarstad till säkerhet för fordran redan i kvarstadsbeslutet må angivas, vilken egendom kvarstaden skall avse, eller om detta skall bestämmas först vid verkställigheten (motsvarande fråga möter vid skingringsförbud). Förf. ansluter sig (s. 174 ff.) till en bl. a. av processlagberedningen uttalad mening, att i betalningsmål kvarstadsobjektet ej må bestämmas förrän vid verkställigheten. Till stöd därför anföras vägande skäl. Förf. nämner även, att om borgenären anger viss egendom, somliga överexekutorer ej vilja gå utöver borgenärens yrkande utan förordna om kvarstad å den angivna egendomen.¹ Men yrkandets betydelse utvecklas icke på samma sätt som skälen för förf:ns egen ståndpunkt. Detta motskäl kan dock icke utan vidare lämnas åsido. Det är ej av enbart formell art. Borgenären kan ha fullgod orsak att begränsa åtgärden till den av honom angivna egendomen, t. ex. emedan han icke vet, för vilka kostnader och risker han eljest utsätter sig. Ej heller kan man antaga, att hans borgensmän vilja ikläda sig ansvar för andra exekutiva åtgärder än dem som angivits i ansökningen.
    Intressant är förf:ns under hänvisning till nya RB 15: 1 uttalade uppfattning, att skingrande av egendom kan ske även genom egendomens försämrande (s. 179). Vid kvarstad eller skingringsförbud till säkerhet för en påstådd rätt till visst gods synes denna åsikt förtjäna bifall. Vid åtgärd till säkerhet för fordran synes frågan mera tvivelaktig. Medför försämringen, att värdet å egendomen icke längre svarar mot fordringen — och det bör ju regelmässigt vara fallet, eftersom kvarstaden eller skingringsförbudet principiellt icke skall omfatta egendom till högre värde än fordringen — synes även i dylikt fall försämring böra anses som skingrande. Skulle däremot försämringen icke medföra, att värdet å egendomen nedgår under fordringens belopp — det kan ju tänkas, att den enda tillgång, som kunnat tagas i anspråk, när förbudets omfattning bestämdes, var en odelbar sak av högre värde än fordringsbeloppet— torde försämringen knappast kunna betraktas som skingrande. Även ett tredje fall är tänkbart, nämligen att värdet å den av förbudet omfattade egendomen redan från början icke uppgått till fordringens belopp — gäldenären har icke haft så stora tillgångar, att fordringen kunnat täckas. I dylikt fall medför ju varje försämring av godset ett försämrande av utsikterna till framgångsrik definitiv exekution och torde därför böra anses som skingrande.
    I övrigt må nämnas ett par påtagliga sakfel å s. 177 och 178. På det förra stället gör förf. gällande, att om kvarstad lägges å egendom hos tredje man, enligt UL kvarstadsförklaringen först skall meddelas gälde-

 

¹ Så t. ex. brukar överståthållarämbetet förordna, att vederbörande utmätningsman skall på anmälan av sökanden kvarstadsbelägga gäldenären tillhörig lös egendom intill ett värde av fordringens belopp, varvid annan egendom ej må komma i fråga än den i ansökningen angivna.

nären. Förf. tror tydligen, att själva den konstitutiva åtgärden skall ske hos gäldenären och att det i 74 § andra st. UL avsedda förbudet blott utgör en kompletterande åtgärd. Detta är oriktigt. Om egendomen finns hos tredje man, skall själva kvarstadsbeläggandet äga rum hos denne, en omständighet som särskilt är av betydelse för frågan om behörig utmätningsman. På s. 178 förklarar förf., att tredje man, som vid kvarstad bryter mot honom meddelat förbud att utgiva gäldenärens egendom, kan straffas endast jämlikt SL 10: 22. Det rätta lagrummet är SL 10: 21. — Angående den praktiska betydelsen av skingringsförbudet säger förf. å s. 182, bl. a., att man i fråga om lös egendom med detta förbud endast i få fall kan uppnå »något, som ej uppnås redan genom ett kvarstadsutslag». Onekligen verkar det emellertid egendomligt att ifrågasätta behovet av en lindrigare åtgärd därför att samma resultat kan uppnås »redan» genom ett kraftigare ingrepp. — Förf. lämnar åsido utslag om reseförbud. Detta sker med den anmärkningsvärda motiveringen (s. 173), att reseförbudets väsentliga betydelse ligger däri, att det utgör ett komplement till reglerna om utmätningsed och bouppteckningsed i konkurs, samt att reseförbud ytterst sällan förekommer i nutida praxis. Båda dessa påståenden torde vara oriktiga.
    Att anmälaren i vissa avseenden trott sig finna fog för kritik innebär intet underskattande av arbetets stora och påtagliga förtjänster. Avhandlingen måste anses såsom ett beaktansvärt tillskott till vår exekutionsrättsliga litteratur. Detta torde även framgå därav, att den för förf. lett till docentur. Den utgör emellertid icke endast ett gott akademiskt specimen. Använd med viss försiktighet, kommer den säkerligen även att fylla en uppgift i det praktiska rättslivet.

Nils Dillén.