PER NILSSON-STJERNQUIST. Om handräckningsutslag. Akad. avh. Lund 1946. Gleerup. 224 s. Kr. 8.50. — Skrifter utgivna av Juridiska fakulteten i Lund VI.
Förf. har tagit till uppgift att belysa de exekutiva handräckningsutslagen i praxis och lagstiftning. Dessa utslag ha därvid behandlats ur en i litteraturen hittills icke uppmärksammad synpunkt, nämligen under jämförelse med fullgörelsedomar och lagsökningsutslag. Onekligen ha därmed uppnåtts betydelsefulla resultat. Behandlingen av ämnet är grundlig. Förf. har icke blott noga redogjort för den positiva svenska rätten utan även lämnat en utförlig rättshistorisk framställning av ämnet. I vissa hänseenden har han ock givit komparativa översikter över motsvarande utländska institut, och de skilda avsnitten av framställningen avslutas av sammanfattningar med värdefulla betraktelser de lege ferenda. Avhandlingens styrka ligger kanske främst i den ingående behandling, som ägnats rättspraxis, såväl äldre som nyare. Förf. synes icke ha lämnat någon möda ospard för att framdraga rättsfallsmaterial. Han har ej nöjt sig med sådant material ur de tryckta rättsfallssamlingarna utan mycket ofta gått till akterna i målen. En stor del av källmaterialet utgöres av rättsfall, som över huvud taget icke föreligga i tryck, och i det hänseendet har förf. uppmärksammat fall icke blott ur hovrätternas utan även ur åtskilliga överexekutorers praxis och detta såväl i nyare tid som under 1600-talet och 1700-talet. Förf:ns resultat synas i de flesta fall riktiga, och framställningen är språkligt god och i allmänhet mycket lättillgänglig.
Med utgångspunkt från de olika typerna av handräckningsutslag i 8 kap. UL uppdelar förf. dessa utslag i tre huvudgrupper. Den första kallar han beståndsutslag, enär de äro anlagda på att bli bestående för framtiden (s. 29). De avlösas icke av en senare dom, om ej svaranden väcker återvinnings talan vid domstol. Till denna grupp av utslag höra enligt den inledande översikten vräkningsutslag jämlikt 192 § UL. Nästa huvudgrupp betecknas såsom tillsvidareutslag och omfattar utslag angående kvarstad, skingringsförbud, förvaltning och reseförbud (179—181, 184 och 187 §§ UL). Beteckningen motiveras (s. 29) därmed, att utslagen äro avsedda att avlösas av en senare fullgörelsedom: sökanden skall enligt 188 § inom viss tid fullfölja målet vid domstol, vid äventyr att utslaget eljest förlorar sin betydelse och verkställigheten går åter. Därför kan ett utslag av denna art sägas ha betydelse endast tillsvidare. Fullföljden är ett villkor för beståndet. Genom införandet av den av processlagberedningen föreslagna nya § 187 a får enligt förf. (s. 30) denna grupp ett viktigt tillskott. Förf. vill skilja de äldre tillsvidareut-