Nordiska kriminalist motet i Stockholm den 16—17 maj 1947. Referat och korreferat i överläggningsämnena. Sthm 1947. 120 s. Ivar Hæggstroms tryckeri.

 

    Såsom redan meddelats i SvJT (1946 s. 799), kommer ett nordiskt kriminalistmöte att hållas i Stockholm. Till grund för diskussionerna vid mötet ha utarbetats referat och korreferat, vilka komma att i förväg tillställas mötesdeltagarna.
    På annat ställe i detta häfte (s. 372) återgives en del av det referat,

som f. d. fångvårdsinspektören ARNE MANNOLA, Finland, författat i det första överläggningsämnet, »Friare behandlingsformer för lagöverträdare». Till Mannolas referat, som behandlar frågan om öppen anstaltsvård inom straffverkställigheten, ansluta sig korreferat av fængselsdirektør H. Tetens, Danmark, ekspedisjonssjef K. Gløersen, Norge, och direktör G. Tliurén, Sverige, vart och ett främst uppmärksammande förhållandena i sin författares hemland.
    I ett annat referat, som hänför sig till samma överläggningsämne, behandlar överdirektör H. GÖRANSSON, Sverige, under rubriken »Kriminalvård i frihet» instituten villkorlig dom och villkorlig frigivning. Från referatet, som innehåller många intressanta upplysningar om tilllämpningen av de nya lagarna angående dessa institut, må antecknas, att antalet villkorliga domar år 1945 beräknas ha uppgått till omkring 4,800, varav 3,271 med övervakning. Av de till villkorlig dom med övervakning dömda erhöllo 2,642 anstånd med straffets verkställande, endast 629 anstånd med straffets ådömande. Föreskrifter meddelades beträffande 931 villkorligt dömda. Den ojämförligt vanligaste föreskriften var rusdrycksförbud, men även föreskrift angående arbetsanställning förekom i icke ringa utsträckning. Antalet villkorliga frigivningar var s. å. 1,234, därav 1,057 obligatoriska och 177 fakultativa. Endast i 15 fall förekom under året återintagning efter beslut av fångvårdsstyrelsen; i vilken omfattning domstol, med anledning av brott, förklarat villkorligt medgiven frihet förverkad är icke känt. För korreferat, som redogöra för villkorlig dom och villkorlig frigivning i våra grannländer, svara fængselsinspektør CAI JENSEN, Danmark, fattigvårdsöverinspektör P. MUSTALA, Finland, och statsrådet AASLAUG AASLAND, Norge.
    Det andra överläggningsämnet vid mötet är »Kriminologisk forskning och utbildning». I detta ämne har prof. S. HURWITZ, Danmark, författat ett referat, i vilket han starkt framhåller kriminologins växande betydelse. Han upplyser, att man vid Köpenhamns universitet numera för juridisk ämbetsexamen fordrar att den studerande genomgått en kurs i grunddragen av kriminologin, men hävdar, alt det vore önskvärt att undervisningen ytterligare utbyggdes, varvid han framför tanken att man borde göra ett försök att ge den kriminologiska undervisningen en klinisk prägel genom att inför studenterna demonstrera härför lämpade fångar. Demonstrationerna skulle försiggå i form av samtal, under vilka fången skulle få tillfälle att yttra sig angående de omständigheter som lett till brottet, om rättegången och dess förspel, om förhållandena i fängelset m. m. Hurwitz uttalar sig också för åtgärder för specialutbildning efter universitetsstudierna av jurister och andra, som i sin verksamhet ha att taga befattning med frågor rörande kriminaliteten. Sådan utbildning bör enligt hans mening givas i anslutning till en effektivt organiserad praktikanttjänstgöring. Vad den kriminologiska forskningen beträffar framhåller Hurwitz, att denna till sin natur är sådan att den kräver samverkan mellan specialister på olika områden. Det skulle enligt honom vara av värde, om det vid universiteten inrättades institutioner från vilka sådant samarbete kunde inspireras och stödjas.

 

25—477004. Svensk Juristtidning 1947.

Hurwitz är, åtminstone för Danmarks del, benägen att anse, att en sådan institution bäst förlägges till den juridiska fakulteten.
    I ett korreferat upplyser prof. B. HONKASALO, Finland, att vid Helsingfors universitet redan finnes en docentur i kriminologi. Docenturen är emellertid förlagd till den statsvetenskapliga fakulteten, och föreläsningarna ha icke i främsta rummet åsyftat att meddela undervisning åt juris studerande. Inom juridiska fakulteten ha frivilliga kurser i rättsmedicin och kriminalistik hållits, varjämte vid genomgången av straffrättens allmänna läror givits korta överblickar över kriminalbiologi och kriminalspykologi. Honkasalo anser, att undervisningen i straffrätt bör kompletteras med en obligatorisk kurs i kriminologi vid vilken demonstrationer av fångar skulle vara värdefulla. För praktiker böra särskilda kurser anordnas. Angående den kriminologiska forskningen anser Honkasalo, att det skulle vara önskvärt att vid något nordiskt universitet inrättades ett centralt kriminologiskt institut, där de som önskade djupare kriminologisk kunskap kunde studera. Man skulle i Finland gärna se, att det nygrundade kriminologiska institutet i Stockholm bleve ett sådant. Honkasalo nämner också med tillfredsställelse det under utgivning varande svenska verket »Kriminologisk handbok».
    Den norske korreferenten, prof. G. LANGFELDT, förordar i anslutning till prof. Hurwitz, att det vid universitetet i Oslo inrättas ett kriminologiskt forskningsinstitut. Enligt hans mening bör ett sådant institut icke sortera under medicinska eller juridiska fakulteten utan intaga ställning av självständig fakultet. Dess uppgifter skulle nämligen bliva så speciella och så omspännande, att dess intressen icke skulle kunna tillgodoses i någondera av de nämnda fakulteterna. Undervisning i kriminologi borde ingå som ett obligatoriskt led i de juridiska studierna, även om detta skulle medföra ett halvårs förlängning av studietiden, och anordnas av den kriminologiska fakulteten. För praktiker bör enligt Langfeldts mening anordnas kurser förenade med praktikanttjänstgöring.
    Den svenske korreferenten, prof. O. KINBERG, betonar vikten av att alla juris studerande erhålla viss, icke alltför knapphändig kännedom om vittnespsykologi. Han framhåller även, att de böra erhålla viss psykologisk utbildning för att kunna uppmärksamma och bedöma det inflytande som de i en process handlande personerna —- domare, åklagare, parter, vittnen etc. — äro underkastade på grund av själva sin ställning i processen. Över huvud är enligt Kinbergs mening en viss utbildning i empirisk psykologi önskvärd. För brottmålsjuristerna förordar Kinberg en specialutbildning om minst sex månader förlagd till tiden efter de juridiska studiernas slut. Denna utbildning bör enligt honom ske genom föreläsningar och självstudier under kontakt med konkret kliniskt material, lämpligen vid en rättspsykiatrisk undersökningsstation. Det är enligt Kinberg av synnerlig betydelse, att undervisningen i största möjliga utsträckning blir konkret, praktisk och klinisk. Eleverna måste med egna öron och ögon iakttaga den psykologiska särarten hos varje konkret 

individ som de komma i beröring med. Undervisningen bör dessutom omfatta kriminalteknik samt en översikt av den kriminalpolitiska organisationen och i någon mån även samhällets socialvårdande organisation över huvud. För att åstadkomma ett centralt universitetsorgan för kriminologisk forskning torde det enligt Kinberg bliva nödvändigt att inrätta en eller flera professurer i kriminologi. Denna liksom andra samhällsvetenskaper hör emellertid icke hemma i någon av nu existerande fakulteter. Det torde därför bliva oundgängligt att sammanföra alla samhällsvetenskaper till särskilda fakulteter.

Ivar Strahl.