Den fjärde franska republikens författning. Den nya franska konstitutionen antogs genom folkomröstning d. 13 okt. 1946. Under den årslånga strid, som föregick dess godkännande, var det i stort sett två meningsriktningar, som stodo mot varandra. Den ena företrädde det gamla kravet på enkammarförfattning och rent parlamentariskt utsedd regeringschef. Enligt den motsatta uppfattningen borde landet få en tvåkammarförfattning och en stark presidentmakt. Den förstnämnda meningsriktningen företräddes främst av de båda marxistiska partierna, kommunister och socialister; den senare hade sin främsta protagonist i general de Gaulle. Det tredje stora partiet, M. R. P., till en början betraktat som ett generalen närstående parti, intog en medlande hållning.
    Det första författningsförslaget, som framlades till folkomröstning d. 5 maj 1946 av den första konstituerande nationalförsamlingen, präglades av den kommunistisk-socialistiska uppfattningen. Både de Gaulle och M. R. P. fördömde därför förslaget, som fälldes vid folkom-

röstningen. En andra konstituerande församling valdes. Det var dess författningsförslag, som antogs på hösten förra året.
    Den nya författningen är en kompromiss mellan de båda nämnda åsiktsriktningarna. I likhet med majförslaget fastslår den folksuveräniteten; kvinnlig rösträtt stadgas och rösträttsåldern har sänkts till 20 år. Parlamentet har emellertid fått två kamrar, av vilka den ena, nationalförsamlingen, är direkt folkvald på fem år, medan den andra, republikens råd, väljes av kommunala och departementala församlingar. Därtill äger nationalförsamlingen att enligt proportionell metod utse en sjättedel av rådets medlemmar. Rådets medlemsantal får ej understiga 250 och icke överstiga 320. Politiskt är dess ställning svag. Dess befogenheter äro nästan enbart rådgivande. Det utövar intet inflytande på regeringsbildningen eller regeringens ställning. Rådets medlemmar ha visserligen initiativ i lagfrågor — lagförslag, som medföra förändrade statsutgifter få dock ej framläggas — men kammaren kan inte definitivt fälla av nationalförsamlingen godkända lagförslag. Om rådet vägrar att godkänna sådana förslag, är församlingen emellertid skyldig att underkasta dem ännu en läsning. En viss betydelse kan rådet dock få, varom mera i det följande, vid presidentvalet och vid författningsändringar.
    Den verkliga makten ligger hos nationalförsamlingen, som efter valet d. 10 nov. förra året har 618 medlemmar (varav 26 utsedda av »algeriska och koloniala grupper»). Nationalförsamlingen har beslutanderätten i budget- och lagfrågor. Författningen stadgar uttryckligen att församlingen icke äger rätt att delegera sina lagstiftningsbefogenheter, en bestämmelse, som mot bakgrunden av den under tredje republikens tid starkt omtvistade delegationspraxis är av särskilt intresse. Ministären är parlamentariskt ansvarig endast inför nationalförsamlingen, vars befogenheter faktiskt ger representationen stark en kammarkaraktär.
    I spetsen för republiken står en president, vald på sju år av de till en valförsamling sammanslagna kamrarna. Samma person kan inte omväljas mer än en gång till presidentposten. Konstitutionellt intager presidenten närmast samma ställning som en parlamentarisk monark. Presidenten utser regeringschefen och utnämner vissa av statens högsta funktionärer. I lagfrågor har han ett snävt begränsat suspensivt veto. Han har nämligen rätt att inom 10 dagar (fem om nationalförsamlingen förklarat frågan vara brådskande) med ett motiverat budskap återsända lagförslag till nationalförsamlingen för förnyad prövning. Varje beslut av presidenten skall vara undertecknat av konseljpresidenten och en minister.
    Regeringen ledes av den av presidenten utsedde konseljpresidenten. Han skall utses efter »övliga konferenser» och måste, innan han skrider till regeringsbildning, få sitt regeringsprogram antaget med absolut majoritet av nationalförsamlingen. Därefter utser konseljpresidenten — icke presidenten — regeringens övriga ledamöter. Ett ursprungligen framfört förslag att ministären efter sitt bildande måste få ett förtroendevotum i nationalförsamlingen medtogs däremot inte i den slutliga

versionen. Genom vissa bestämmelser har författningen också sökt skänka garantier mot maktmissbruk från ministären. Vid början av varje ny parlamentsperiod skall sålunda ny ministär utses. Konseljpresidenten, som under vissa betingelser har rätt att besluta om upplösning, måste efter fattat upplösningsbeslut träda tillbaka tillsammans med inrikesministern. Själv skall han i så fall provisoriskt efterträdas av nationalförsamlingens talman. Under upplösningen skall ministären vara en samlingsregering med representanter för alla politiska grupper i parlamentet. Mellan sessionerna skall nationalförsamlingens presidium övervaka ministärens verksamhet. Det skall, på framställning äv konseljpresidenten eller en tredjedel av församlingens medlemmar, sammankalla parlamentet. — Konseljpresidenten har vissa exekutiva befogenheter, som vanligen tillkomma statschefen. Vid utövandet av dessa skola hans beslut vara kontrasignerade av berörda ministrar.
    Ministrarna äro som nämnt — både kollektivt och individuellt — ansvariga inför nationalförsamlingen. Om konseljpresidenten ställt förtroende fråga eller om misstroendefråga väckts i församlingen, måste ett dygn förflyta mellan frågans väckande och voteringen därom. Skulle regeringen utsättas för misstroendevotum från den absoluta majoriteten av församlingens medlemmar, är den skyldig att avgå. Konseljpresidenten äger emellertid såsom antytts rätt att upplösa nationalförsamlingen. Förutsättningen härför är att denna vid upplösningsbeslutet fungerat i minst 18 månader sedan nästföregående val och att under denna tid två av misstroendevota förorsakade regeringskriser ägt rum. Före upplösningsbeslutet måste konseljpresidenten dock konsultera nationalförsamlingens talman. De anförda bestämmelserna om utkrävande av parlamentariskt ansvar och om upplösning bära tydliga spår av de erfarenheter, som vunnos under den tredje republikens tid, då misstroendeförklaringar genomdrevos genom överrumpling, parlamentsupplösning var nära nog omöjlig och regeringsstabiliteten mycket liten, under långa perioder rent av obefintlig. Avsikten med de nämnda bestämmelserna synes vara att regeringarna hädanefter i regel inte skola avgå efter nederlag på andra frågor än uttryckliga förtroendefrågor.
    Författningsändring skall ske på följande sätt. Först skall nationalforsamlingen med absolut majoritet antaga ett principbeslut, i vilket författningsrevisionens syfte skall vara angivet. Om republikens råd icke biträder denna resolution, skall den antagas på nytt av församlingen minst tre månader efter den första omröstningen. Därefter skall ett lagförslag utarbetas. Om detta icke erhåller två tredjedels majoritet i nationalförsamlingen eller tre femtedels majoritet i båda kamrarna, måste det underställas folkomröstning.
    Författningen stadgar också om en ur parlamentet vald konstitutionell nämnd, som på presidentens och talmannens i republikens rådbegäran undersöker, om de lagar nationalförsamlingen antagit förutsätta en författningsändring. Om nämnden och nationalförsamlingen icke äro ense i en upptagen fråga, kräver lagens genomförande författningsändring. Genom författningen ha vidare upprättats dels ett ekonomiskt råd,

som skall yttra sig över vissa lagförslag, innan nationalförsamlingen skrider till beslut, dels också ett »Conseil Supérieur de la magistrature», som med republikens president i spetsen bl. a. skall skydda domstolarna mot politiska inflytelser och vaka över deras självständighet.
    Författningen innehåller också bestämmelser rörande det franska imperiet, »1'Union fran?aise». Dess högsta organ äro presidenten, unionens högsta råd och unionsförsamlingen. Rådet består av representanter för den franska regeringen och för i unionen ingående »associerade stater», d. v. s. sådana kolonier, som beredas en något friare ställning (såsom Marocko, Tunis och Indokina). Rådets uppgift betecknas vara att biträda regeringen vid handläggandet av unionens frågor. Unionsförsamlingen består till hälften av representanter för det egentliga Frankrike, till hälften av representanter för de transmarina departementen, territorierna och de associerade staterna. Församlingen skall behandla ärenden, som hänvisas dit av den franska regeringen, nationalförsamlingen eller regeringarna i de associerade staterna, och kan även själv avge framställningar till den franska regeringen och till unionens högsta råd. Det är ett ur både konstitutionell och politisk synvinkel intressant experiment fransmännen gjort, då de i sin författning också uppdragit vissa riktlinjer för imperiets ställning.

Nils Andrén.