Criminal Justice Bill, det uppmärksammade förslag till reformer på straffsystemets och straffverkställighetens områden som engelska regeringen år 1938 förelade parlamentet men på grund av kriget måste återtaga (se SvJT 1939 s. 291 och 1940 s. 480), har ånyo blivit aktuellt.
    På en fråga i underhuset under våren 1946 meddelade lordpresidenten HERBERT MORRISON, att man arbetade på en revision av billen men att han ej kunde säga när förslag i ämnet åter skulle kunna framläggas. I vida kretsar hade man därför väntat, att konungen i sitt trontal d. 12 nov. 1946 skulle nämna genomförandet av reformen som en av regeringens programpunkter för den nya parlamentssessionen. Då så ej blev förhållandet, väckte detta kritik ej blott hos oppositionen utan även bland många tillhörande regeringspartiet.
    D. 27 nov. 1946 väckte Viscount TEMPLEWOOD, vilken såsom Sir SAMUEL HOARE på sin tid i egenskap av inrikesminister i Chamberlains första regering var den för billen ansvarige ministern, i överhuset en motion med yrkande om en reform av straffsystemet och straffverkställigheten.

 

    I den debatt, som därefter utspann sig, framhöll lord Templewood bl. a., att brottsligheten bland ungdom under 17 år stigit med 55 % under krigsåren. Motsvarande siffra för ungdom mellan 17 och 21 år vore 52 %, medan brottsligheten bland personer som passerat 21-årsgränsen stigit med 42 %. Jämfört med 1938 års siffror hade under år 1946 våldsbrott mot person stigit från 1,583 till 2,459; sedlighetsbrott från 2.321 till 3,228; bedrägeri och häleri från 5,333 till 9,364, inbrott från 10,814 till 21,260 och stöld som ej skett genom inbrott från 56,092 till 75,975. Kvinnobrottsligheten hade mer än fördubblats under krigsåren. Dessa fakta visade, att förhållandena vore allt annat än tillfredsställande, ehuru det dock ej funnes någon direkt anledning till panik. För vissa kategorier dömda personer, särskilt ungdomar, vore emellertid en snar reform en trängande nödvändighet. Han hoppades

och trodde därför, att överhuset ville förmå regeringen att nu framlägga reformförslaget, vilket redan fått vänta alltför länge och som ingalunda hade någon partipolitisk anstrykning.
    Lordkanslern, lord JOWITT, framhöll, att lång tid förflutit sedan billen först framlades, och hävdade, att erfarenheten sedan dess visat att billen behövde omarbetas i vissa delar. På många punkter gillade han dock billen.

 

    Han sade sig sålunda helt dela den meningen, att unga lagöverträdare icke borde sättas i fängelse för att avtjäna kortvariga straff. Med rätta lades i billen stor vikt vid probation (d. v. s. villkorlig dom med övervakning). Därvid gällde det emellertid att behandla varje fall efter dess individuella förutsättningar. Regeringen gjorde allt vad den kunde för att förbättra systemet. Lönerna för övervakare — i England statsanställda s. k. probationofficers, motsvarande jämväl våra skyddskonsulenler — komme att höjas från d. 1 jan. 1947. För att systemet skulle bliva en verklig framgång vore det nödvändigt, att man erhölle den rätta sortens utbildade män och kvinnor till detta arbete.
    Regeringen hade vidare gjort sitt yttersta för att öka antalet specialanstalter för manlig ungdom, s. k. Borstalanstalter (motsvarande våra ungdomsanstalter). Fem nya sådana hade öppnats 1946 och en sjätte skulle öppnas inom kort. Dessutom hade man öppnat en andra mottagningscentral, Borstal reception centre, för detta klientel. Vid centralen undersöktes varje fall, så att den dömde skulle kunna sändas till den lämpligaste anstalten. Man hade nu nått därhän, att det ej skulle dröja länge, förrän var och en, som dömts till Bor stal training (»ungdomsfängelse»), skulle kunna sändas direkt till sådan anstalt ulan att dessförinnan hava suttit i vanligt fängelse. Regeringen hade också inrättat en ny Borstalanstalt för flickor. Vidare vore man i färd med att inrätta ett antal fängelser med friare regim för särskilt utvalda fångar.

 

    I och för sig vore de strävanden till individualiserad kriminalvård, som kommit till uttryck i billen, förträffliga, sade lord Jowitt. Såsom exempel nämndes, att billen föreskrev inrättande av s. k. Howard houses, i vilka unga kriminella skulle ha att bo under lämplig tillsyn under det att de hade arbete utanför hemmet hos vanliga arbetsgivare, och av s. k. compulsory attendance centres (tvångsuppehållscentraler), i vilka unga lagöverträdare skulle ha att tillbringa några timmar av sin fritid vid veckosluten eller på kvällarna. Innan man i större skala använde dessa nya behandlingsformer, måste man emellertid enligt lord Jowitts mening noga tillse, att det funnes möjlighet att vaka över att föreskrifter om sådan behandling kunde efterlevas. Han erinrade om vilken svår uppgift föreståndaren för en tvångsuppehållscentral skulle få, om han en lördagseftermiddag hade att mottaga och sysselsätta ett dussin pojkar i ålder upp till 21 år, samtliga förbittrade över att ha gått miste om att se en efterlängtad fotbollsmatch.
    Ehuru regeringen i mycket sympatiserade med dem som nu krävde en omedelbar reform, kunde dock, förklarade lordkanslern, proposition i ämnet ej ställas i utsikt för innevarande sesssion. Det funnes likväl mycket, som regeringen kunde göra utan lagändring, och man vore sysselsatt med att söka på administrativ väg genomföra ett antal reformer. Slutligen sade sig lordkanslern kunna meddela, att ett förslag efter all sannolikhet skulle komma att föreläggas parlamentet nästa session.
    Lordkanslerns uttalanden lyckades dock icke övertyga överhuset utan i

den omröstning som därefter ägde rum röstade 45 ledamöter för lord Templewoods motion och endast 13 emot denna.

 

    I det nyligen inrättade Department of criminal science vid juridiska fakulteten (the School of Law) i Cambridge höll lord Templewood d. 31 jan. 1947 ett föredrag om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten. Enligt referat i Times för d. 1 febr. betecknade han därvid ungdomsbrottsligheten såsom det fundamentala problemet i kampen mot kriminaliteten.

 

    Han rekommenderade för unga lagöverträdare i stället för fängelse friare former av kriminalvård eller Borstal training (men önskade att beteckningen Borstatanstalt skulle avskaffas). I fråga om probation vände sig lord Templewood mot benägenheten hos många domstolar att anse sådan påföljd vara föga mer än ett frikännande eller en eftergift av påföljd. Fallen följdes icke alltid tillräckligt under prövotiden och mycket liten omsorg ägnades de dömda efter prövotidens utgång. När de till probation dömda bleve föremål för väl avvägd behandling under lämpliga förhållanden, såsom i ungdomsvårdens skolor, hade emellertid goda resultat uppnåtts, särskilt om behandlingen åtföljts av en effektiv eftervård.

 

    Lord Templewood förordade vidare, att till probation dömda skulle genom domstolens försorg kunna underkastas sinnesundersökning och, om så erfordrades, bliva föremål för sinnessjukvård. Vad fängelserna beträffade borde de intagna sysselsättas med nyttigt arbete, som tillika vore intresseväckande och uppfostrande eller utbildande. Fångarna borde erhålla avlöning som kunde stimulera deras intresse för arbetet.

I. S.