Från dagens diskussion. Abortfrågan. Djupgående meningsskiljaktigheter ha kommit till synes mellan gynekologer och psykiatrer i fråga om utförandet av de aborter till vilka medicinalstyrelsen med stöd av psykiatrisk sakkunskap lämnat tillstånd.
    I Svenska Läkartidningen 1947 s. 967 anför dr AXEL INGELMAN-SUNDBERG, att det i många fall endast är en penningfråga huruvida de svårigheter som föranleda tillstånd till abort skulle kunna hävas. Av de 80 aborter, med ett dödsfall, som utförts av Karolinska sjukhusets kvinnoklinik år 1946, ha enligt honom indikationerna i 53 av fallen, inklusive dödsfallet, varit av psykiatrisk eller socialpsykiatrisk art och omständigheterna i övrigt sådana att graviditeten hade kunnat fortsätta och ett normalt barn födas därest modern kunnat beredas vård under den återstående delen av graviditeten och de sociala förhållandena i övrigt kunnat ordnas för barnet. Han slutar sin artikel:

 

    Vilken myndighet, som än beslutar, att fostret skall dödas, så faller dock det slutliga ansvaret för åtgärden och dess följder på den läkare, som utför ingreppet eller på hans närmaste överordnade. Denna rättsuppfattning har bekräftats genom de domar, som fällts över tyska läkare, vilka utfört ingrepp ovärdiga en läkare. En läkare kan därför ej tvingas att utföra en operation, som strider mot vad han anser vara rätt. Resultatet blir, att allt flera kvinnor ej finna någon läkare, som är villig utföra abort på henne, trots att hon erhållit tillstånd därtill. Denna utveckling kan redan skönjas här i Stockholm. Enda utvägen ur situationen är, att gynekologen redan från början deltar i abortfallens handläggning och beredes tillfälle att själv undersöka patienten, när vederbörliga utredningar äro gjorda, men innan ännu den centrala myndigheten fattat sitt beslut. Att endast på basen av pappersutredningar bilda sig en riktig uppfattning av en så personlig och komplicerad fråga, som om ett foster skall dödas eller icke, är ej möjligt. För att detta förfarande skall kunna realiseras måste emellertid abortfallen sammanföras till de centrallasarett, vilka ha specialavdelningar för obstetrik och gynekologi och där psykiatrer finnes att tillgå för konsultation.

 

    Doc. E. GOLDKUHL för psykiatrernas talan. Han uttalar i Aftontidningen d. 2 maj 1947:

 

    Personligen måste jag på det allra bestämdast hävda, att gynekologerna icke har någon som helst rättighet att sätta sig till doms över specialister av ett annat fack, som är lika vetenskapligt betonat som någonsin deras eget, och ännu mindre att ifrågasätta medicinalstyrelsens kompetens vid handläggningen av dessa ärenden. — — — Den största risken är väl alt myndigheterna därest de nuvarande förhållandena tenderar att bli permanenta, söker åstadkomma en författningsändring, så att gynekologerna ålägges operationsskyldighet i de fall, där medicinalstyrelsen bifallit abortansökan. Enligt min uppfattning skulle en dylik utgång av den nuvarande konfliktsituationen i abortfrågan innebära en

verklig olycka för hela läkarkåren och jag tvivlar på att man även inom de mest motsträviga gynekologkretsarna verkligen önskar något dylikt. Å andra sidan är problemet av sådan vikt, att dess lösning icke alltför länge kan uppskjutas, och man förstår mycket väl de röster, vilka höjas för en laglig reglering av hela frågan.

 

    Dr THORSTEN SJÖVALL företräder, i Svenska Läkartidningen 1947 s. 1123, likaledes psykiatrerna.

 

    Låt oss fastställa, skriver han, att gynekologer och psykiatrer betraktar denna fråga på helt olika sätt, arbetar från helt skilda förutsättningar, vilka tyvärr i alltför liten utsträckning berör varandra. Gynekologen ser saken ur »fosterlandets», »befolkningsfrågans», fostrets och det vidriga ingreppets synpunkt och dessutom ur »läkaretikens», ehuru det sistnämnda på ett sätt som för psykiatern ter sig oklart och dunkelt. Psykiatern ser saken ur moderns synpunkt och måste med självklar nödvändighet så göra. Han har framför sig en människa i nöd eller åtminstone en, som själv är livligt övertygad om att hon befinner sig i nöd, vilka alternativ från psykiatrisk ståndpunkt ofta nog måste betraktas som identiska. Den människan måste betraktas och behandlas som en enhet, sådan som hon just nu går och står och enligt de krav som den aktuella situationen betingar. Hon är inte sinnad att invänta eventuella samhällsreformers genomförande, vill det inte och kan det inte, den saken är för henne axiomatisk. Det synes mig som om den somatiske specialisten i alltför liten utsträckning toge hänsyn till sådana för patienten själv mycket påtagliga fakta.
    Jag kan försäkra, att då en abortsökande kvinna frågar: Kan doktorn dra fram 5 barn på ett hyggligt sätt i två rum och kök och med en lön på 400 i månaden» (för att välja ett tämligen lindrigt »socialt» fall), då låder tungan vid gomen om man försöker slå ifrån sig med den av gynekologer så uppskattade men otroligt cyniska plattityden: »Hur bar sig folk åt förr i världen?»—
    Det råder intet tvivel om, att de ekonomiska och sociala reformer i hjälpande syfte, som äskas av dr Ingelman-Sundberg, vore till stor välsignelse för en förbättring av rådande nödläge. Men innan dessa finns realiserade är det meningslöst att moralisera eller att med uppmuntrande tillrop söka vända bort de mycket påtagliga svårigheter, som de abortsökande kvinnorna ha att kämpa mot. Den gamla enkla regeln att föreställa sig själv eller en nära anhörig i den hjälpsökandes kläder tål ännu att hållas för ögonen. Att helt cyniskt skicka den nuvarande generationen i bräschen för att som varnande exempel framtvinga de önskade reformerna är en alltför omänsklig inställning. De kvinnor, som nu behöver hjälp, måste hjälpas med de medel som nu står till buds. Detta tycks vara klarare för psykiatrer än för gynekologer, och den »etiska» syn på tingen som ligger till grund för en sådan inställning står sannerligen inte gynekologernas efter.

 

    Vissa läkare utanför Stockholm ha sedermera i Svenska Läkartidningen vittnat, att på deras orter råder gott samarbete mellan psykiatrer och gynekologer (s. 1237 och 1240). En bland dem, psykiatern dr R. HOLMSTRÖM hävdar, att vardera åsiktsriktningen har anhängare både bland gynekologer och psykiatrer; han förmodar att spridningen är ganska jämn. Han betonar också värdet av en uppfattning som är präglad av vördnad för livet:

 

    Om en känslig människa uppröres vid tanken på att ett spirande liv utsläckes utan tvingande nödvändighet, så är detta en positiv tillgång, som vi ha all anledning att tillvarataga. Och framför allt ligger det vikt

på att icke hennes idealitet avhånas eller hennes ärlighet drages i tvivelsmål. Världen behöver sådana människor, även om de kan synas passa dåligt in i vårt mekaniserade och nivellerade samhälle med dess förakt för andliga värden. — — — För några få år sedan renderade gärningen gärningsmannen flera års straffarbete — år 1947 får man i Svenska Läkartidningen en skur av förebråelser över sig, om man tvekar utföra den. Det är väl ändå knappast ett uttryck för vår berömda åsikts- och samvetsfrihet.

 

Dödsstraffet har avskaffats i Ryssland genom en ukas av Höga Rådets presidium. Åtgärden har utsträckts till att gälla även de s. k. smärre krigsförbrytare, vilka dömas av militärdomstolar i den ryska zonen i Tyskland. För de s. k. större krigsförbrytare, vilka dömas av interallierad domstol, kvarstår emellertid dödsstraffet.
    I Sverige ha röster höjts för dödsstraffets avskaffande även beträffande dessa. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver sålunda d. 30 maj 1947 med utgångspunkt i avslöjandena av ohyggligheterna i de nazistiska koncentrationslägren:

 

    Dessa skildringar från nazistiska torlyrkamrar och likfabriker tjäna till föga mera än ett indignerat frossande i gräsligheter, om icke någon mera allmän lärdom kan dragas ur dem. Och den lärdom de framför allt ha att ge — det kan knappast tillräckligt ofta sägas — är denna, till vilket bottenläge människovärdet nått under det skede i mänsklighetens historia, som bär Adolf Hitlers signum. I och med att denna lärdom är gjord, är uppgiften ställd, den mest angelägna av uppgifter: att åter bringa detta värde till den relativa höjd det en gång hade.
    För en sådan strävan är intet mera otjänligt än de legaliserade övergrepp mot människors liv och lem, varom rapporter ideligen inströmma. Att de rikta sig mot förrädare och krigsförbrytare gör saken på intetsätt bättre; de bidraga lika fullt att vidmakthålla en allmän ringaktning av människolivet. För två år sedan var det hopplöst att söka plädera emot dödsstraff överhuvud taget, och man kunde förstå åtminstone den psykologiska reaktion, som tog sig uttryck i dess användning i en del ytterliga fall. Men nu, så här långt efteråt — nu ter sig saken annorlunda. Och man börjar frukta att tiden snart är försutten.
    Det invändes stundom, i brist på annat, att det är orimligt att personer, vilka begått de största länkbara förbrytelser mot mänskligheten, behölles vid liv med allt vad det innebure av kostnader och besvär för deras hysning, näring och övervakning. Ja, låt vara att de icke äro värda något sådant för sin egen skull. Men i kulturens offerväsen skulle måhända detta offer på längre sikt vara det mest lönande.
    Om människovärdet alls skall kunna återupprättas ur det förfall, dit nazismen bragt det, då måste dessa massvandringar till galgen, vidriga i sig själva, äntligen få ett slut. Och ur denna synpunkt är varje nyttvittnesbörd om krigsförbrytares illdåd ett argument icke för utan mot dödsstraffet.

 

Kriminologisk forskning. I den kungl. propositionen (nr 272) angående vissa anslag till universiteten m. m. söker man förgäves efter något anslag till kriminologisk forskning och utbildning, skriver ledamoten av första kammaren herr K. SCHLYTER i en motion (nr 343) med anledning av propositionen. Möjligen kan detta sammanhänga med att man ännu inte enats om huruvida kriminologin hör hemma inom juridiska, medicinska eller filosofiska fakulteten, heter

det vidare i motionen. Medan vårt lands främste kriminolog av facket, samtidigt vår främste rättspsykiater, tillhör den medicinska fakulteten, torde professorerna i straffrätt allmänt anses ur undervisningssynpunkt vara de närmaste målsmännen för den praktiska kriminologin eller kriminalpolitiken. Efter förslag av K. ,M:t beviljade emellertid förra årets riksdag anslag för möjliggörande för en professor i sociologi vid universitetet i Philadelphia, Thorsten Sellin, att under läsåret 1946—47 vid Stockholms högskola och Uppsala universitet hålla föreläsningar i kriminologi.
    Till det nyligen här i Stockholm hållna andra nordiska kriminalistmötet hade två psykiatrer och två straffrättsprofessorer författat skriftliga referat över ämnet »Kriminologisk forskning och utbildning», medan förhandlingarna muntligen inleddes av sociologiprofessorn Sellin. De nämnda referaten äro omtalade i förra häftet av SvJT s. 385.
    Professor Sellin skildrade den kriminologiska undervisningen i Amerikas förenta stater. Praktiskt taget all högre undervisning i kriminologi är förlagd till den sociologiska avdelningen vid de humanistiska fakulteterna. Kurser i kriminologi och kriminologiska seminarier ingå i den årliga undervisningen. Professorer i sociologi, som ägna sig åt kriminologi, kunna göra detta helt och hållet inom ramen av sin professur i sociologi. Vid de juridiska fakulteterna existerar icke kriminilogin som läroämne, även om här och där professorn i straffrätt försöker bibringa sina disciplar en viss kännedom om kriminologiska frågor. Även de medicinska fakulteterna sakna undervisning i kriminologi. Inom fångvården har på senare tid en allt större vikt börjat läggas på kriminologisk utbildning.
    Efter förhandlingarna på kriminalistmötet ha de samlade styrelserna för de nordiska kriminalistföreningarna enat sig om följande resolution:

 

    Det måste anses vara av avgörande betydelse för en ändamålsenlig kriminalpolitik, att den kriminologiska forskningen, särskilt ett fördomsfritt, empiriskt studium av kriminalitetens reala bakgrund, främjas i största möjliga omfattning, samt att undervisning och utbildning i kriminologi ingår i universitetsstudierna och i utbildningen av sådana befattningshavare, som praktiskt ha att göra med handläggningen av brottmål eller med behandlingen av lagöverträdare.

 

    I skrivelse till universitetskanslern d. 6 mars 1947 har det förra året bildade (se SvJT 1946 s. 477) Kriminologiska institutets styrelse väckt förslag om utredning angående inrättande av en professur i kriminologi. I skrivelsen framhölls, att om innehavaren av den nyinrättade professuren i rättspsykiatri vid Karolinska institutet skall behärska icke blott den egentliga rättspsykiatrin utan även de angränsande områden vilka nu icke ha någon akademisk målsman, kraven på omfattningen av hans kompetens bli så stora, att de endast sällan kunna förväntas bliva uppfyllda.

 

    I själva verket, heter det i skrivelsen, torde det vara en utbredd uppfattning bland dem som haft alt såsom jurister, läkare, socialarbetare,

vetenskapsmän eller i annan egenskap syssla med brottets fenomen, att denna invecklade och betydelsefulla sociala företeelse gör anspråk på att bliva behandlad såsom ett självständigt forskningsområde. Utomlands, särskilt i de anglosachsiska länderna, har insikten härom framdrivit en kriminologisk vetenskap, som avsatt betydelsefulla resultat.
    Även i Sverige har sedan ett par decennier bedrivits en kriminologisk forskning, som i många avseenden väl kan mäta sig med utlandets. Detta förhållande har haft ett betydande inflytande på strafflagstiftningens område, där som bekant Sverige under senare tid genom en rad även utomlands uppmärksammade reformer ryckt upp i främsta ledet, i vad det gäller att genom lagstiftningsåtgärder bekämpa kriminaliteten. Anmärkningsvärt är emellertid, att denna svenska kriminologiska forskning kommit till stånd ulan att vara knuten till en akademisk lärostol och sålunda utan egentligt stöd från samhällets sida. Det synes föreningen uppenbart, att det såväl för lagstiftningens vidare utveckling som för dess tilllämpning skulle vara av största värde, att den kriminologiska forskningen nu får direkt stöd.

 

    Efter referat härav ifrågasättes i motionen, huruvida icke, om en professur i kriminologi inrättas vid något universitet eller vid Stockholms högskola, man vid något annat universitet kunde göra början med en lärartjänst med uppgift att hålla praktiska kurser i ämnet.
    I det outredda skick vari frågan om lärarkrafter i kriminologi ännu befinner sig har motionären funnit, att något yrkande om anslag för detta ändamål icke kan motionsvis framföras. Såsom en gren av sociologin bör emellertid kriminologin enligt motionärens mening inräknas i den samhällsvetenskapliga forskning som det föreslagna samhällsvetenskapliga forskningsrådet är satt att främja. För att undanröja all ovisshet härom hemställes, att riksdagen vid bifall till det i prop. nr 272 under punkt 26 begärda anslaget till främjande av samhällsvetenskaplig forskning ville göra det uttalandet att härunder även faller kriminologisk forskning.

 

Juridiska handböcker. Prof. EKELÖF har i Dagens Nyheter för d. 5 april 1947 upptagit frågan om åstadkommande av bättre juridiska handböcker.

 

    Behovet av enhetliga motiv för den slutliga lagtexten har, skriver han, fyllts av de från Norstedts förlag utgivna kommentarer som brukar kallas de gula och blå böckerna. På de flesta rättsområden är dessa emellertid de enda kommentarer som vi har här i landet. Och som sådana ger de väsentligen sämre vägledning än sina utländska motsvarigheter. Visserligen brukar ledande rättsfall anges i senare upplagor av kommentarerna. Men i övrigt innehåller dessa i allmänhet mycket litet utövervad som finns i motiven. Ej heller brukar svårtolkade rättsfall bli föremål för någon mer ingående analys. Och vad som är den största bristen: kommentarerna innehåller ej någon fullständig redovisning för var olika frågor berörts i litteraturen. Antag att en forskare behandlat en knäckfråga i en uppsats intagen i en festskrift eller i ett större arbete, som i övrigt berör ett helt annat rättsområde. För en praktiker som i sin verksamhet ställs inför det ifrågavarande spörsmålet är det ofta omöjligt att på den tid som står till buds få reda på att frågan behandlas just på dessa ställen i litteraturen. Mycket av vad som skrivs angående lagens rätta tolkning kommer på så sätt aldrig rättstillämpningen och det praktiska rättslivet till godo.

    Här finns tydligen plats för reformer. En rationalisering skulle nog också kunna genomföras utan några större svårigheter. Lägg om NJA II, så att denna publikation — efter förebild av de gula och blå böckerna — kommer att innehålla enhetliga motiv för den slutliga lagtexten, varvid för övrigt åtskilligt kan utelämnas som för närvarande återfinns i arkivet. För en ledamot eller sekreterare i den kommitté som utarbetat det ursprungliga lagförslaget bör det ej vålla någon större tidsutdräkt att åstadkomma den hoparbetning som här behövs.
    Under sådana omständigheter skulle de gula och blå böckerna kunna göras till kommentarer i egentlig mening. Motiven behövde i allmänhet ej återges i dessa, utan det vore härvidlag tillräckligt med hänvisningar till NJA II. I stället kunde författarna av kommentarerna ägna sin tid åt att åstadkomma fullständiga litteraturhänvisningar, analyser av svårare rättsfall samt en självständig behandling av sådana knäckfrågor som varken behandlats i motiven eller lösts i rättspraxis.

 

    Prof. Ekelöf, som är ledamot av styrelsen för det av Wallenbergska stiftelsen grundade Institutet för rättsvetenskaplig forskning (se SvJT 1947 s. 309), nämner såsom en möjlighet, att fonden skulle kunna lämna bidrag till författandet av sådana kommentarer.

 

Domarutbildningen. På grundval av domarutredningens betänkande och andra förarbeten har avlåtits en proposition, som förmodligen anger de stora dragen av domstolsorganisationen för åtskilliga år framåt (nr 268). De reformer som föreslås äro helt visst betydelsefulla. Det är emellertid icke ur vägen att i detta sammanhang erinra om ett reformkrav som icke tillgodoses genom propositionen men som icke därför bör lämnas åt glömskan, nämligen önskemålet att i domarutbildningen måtte ingå juridisk praktik av annan art än domstolstjänstgöring.
    I domarutredningens betänkande (SOU 1946: 57 s. 193) anfördes:

 

    Domare, åklagare och advokater komma under sin yrkesutövning i ständig förbindelse med varandra. Framför allt vid handläggning enligt den nya rättegångsordningen kommer det att vara av stor betydelse, att det mellan dem som genom sitt yrke medverka i rättegången råder ett gott samarbete med ömsesidig förståelse för de olika arbetsuppgifterna och de svårigheter, som dessa erbjuda. Icke minst av denna anledning är det värdefullt, att enligt gällande bestämmelser såsom behörighetsvillkor för erhållande av högre åklagarbefattning kräves tjänstgöring i underrätt under tid motsvarande tingsutbildningstiden samt att jämväl ett stort antal advokater undergått tingsutbildning eller i varje fall under någon tid tjänstgjort vid underrätt. För främjande av en sådan utveckling, som nyss angivits, skulle det otvivelaktigt också vara av värde, om domarna å sin sida i allmänhet ägde personlig erfarenhet från advokatens och åklagarens verksamhetsområden.
    Tjänstgöring hos advokat eller åklagare kan dessutom vara av betydelse för en blivande domare därigenom, att denne under sådan tjänstgöring vinner ökad människokännedom och större erfarenhet från det praktiska livet. Sådan erfarenhet kan särskilt förvärvas genom den på en advokatbyrå bedrivna konsulterande verksamheten. Vidare måste det för en blivande domare vara av stort värde att få de juridiska frågorna belysta från en annan utgångspunkt än under verksamheten vid domstol och därvid få en inblick i advokatens arbete i rättegångsmål respektive åklagarens verksamhet under förundersökning beträffande brott och utförande av åklagartalan. I vissa främmande länder ingår det

också som ett normalt led i domarkarriären, att vederbörande under någon tid är verksam som advokat eller åklagare.
    På grund av nu anförda förhållanden framstår det såsom principiellt sett mycket önskvärt, att de blivande domarna under någon tid tjänstgöra hos advokat eller åklagare.

 

    Domarutredningen inskränkte sig emellertid, under hänvisning till de praktiska svårigheter som f. n. möta mot förverkligande av detta önskemål, till att föreslå en utvidgning av rätten att såsom merit för befordran på domarbanan få tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom biträde åt landsfogde eller advokat. Den tid, som skulle få tillgodoräknas, ansågs förslagsvis böra begränsas till ett år.
    I själva verket torde man här stå inför en fråga av sådan vikt, att den kan mäta sig med den reform av rättegångsväsendet som genomföres genom den nya processordningen. Det är icke tillfredsställande, att de som skola handlägga och avgöra mål i regel ha ingen eller helt begränsad erfarenhet av huru rättegångarna te sig för dem som stå framför domarbordet.
    För domarverksamheten kräves livserfarenhet. Naturligtvis förvärvar även en domare sådan. En omedelbar otvungen kontakt med människor når han dock företrädesvis med personer i hans egen miljö. Redan den arbetstyngda tillvaro han för isolerar honom i viss grad. Inför domstolen komma väl människor av alla slag och de mest skiftande livsförhållanden. Men domarens uppgift är til' största delen passiv; han skall väsentligen höra på vad som sägs och se under vilka paragrafer det faller. På ett helt annat sätt måste advokaten och även åklagaren känna och tänka med parterna. Det är ofrånkomligt, att de få en mera omedelbar kännedom om de svårigheter dessa ha att kämpa mot och om deras sätt att uppfatta sin belägenhet.
    Det är emellertid icke blott en fråga om livserfarenhet. Ett liv, tillbringat med att auktoritativt avgöra andra människors angelägenheter, kan knappast undgå att märka sin man. Det vore helt visst av värde, om domarna hade erfarenhet även av hur domarverksamheten ter sig för dem vilkas ärenden han prövar. Att domaren är plikttrogen och samvetsgrann, kunskapsrik och skarpsinnig är förträffligt, men fråga är om icke dessa goda egenskaper, eller rättare det goda samvete som vetskapen om dem förlänar, är i någon mån ägnat att söva självkritiken. Den erfarne domaren har avgjort många mål. Men om hans domar voro goda vet han sällan. Han kan med någon överdrift liknas vid en matematikstuderande som man satte att år efter år räkna tal utan att någonsin låta honom veta om han räknade rätt.
    I en artikel i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund upplyser advokaten GUNNAR LINDH, att domarämbetena i Norge i betydande utsträckning besättas med advokater (1947 s. 24):

 

    Sedan en ung norsk jurist genomgått en grundläggande utbildning vid underrätt söker han sig oftast ut i det praktiska rättslivet såsom advokat. Detta sker emellertid icke för att erhålla någon kortare tids praktisk utbildning utan han ägnar sig helt åt advokatyrket. Om han har håg och fallenhet för domarens värv, kan han så småningom återgå

till domarbanan genom att söka en domartjänst. Även befattningarna i høyesterett kunna sökas, och av de nuvarande ledamöterna i høyesterett ha många, om icke de flesta, börjat sin bana som advokater. Den senast utnämnde var praktiserande advokat. I Sverige har man som bekant inte kommit längre, än att man diskuterar, om en domare möjligen skall kunna få gästspela två år i advokatyrket utan att förlora sin tur i domarkarriären.

 

    I England med dess höga rättskultur är det regel att domarna rekryteras ur advokaternas krets.

 

Frikänd tilltalads protokollslösen. Bland de många författningsändringar, som föranledas av nya rättegångsbalken, ingå även ändringar i stämpel- och lösenförordningarna. Ett betänkande i ämnet har utarbetats och varit på remiss (se SvJT 1946 s. 780). Emedan protokollering skall förekomma endast i begränsad omfattning, anses protokollet ej lämpligen kunna såsom hittills utgöra grundvalen för uttagande av bidrag till kostnaderna för rättegångsväsendet. I stället baseras stämpel- och lösenavgifterna på stämningarna och domarna. Det måste emellertid alltjämt förekomma, att parterna finna sig böra lösa protokoll. Enligt betänkandet skall stämpel och lösen eller endast stämpel alltjämt påföras protokollsutskrifterna, men avgifterna skola nedsättas till vad som ungefärligen kan anses motsvara utskrivningskostnaden.
    En utgångspunkt för förslaget har varit, att de nya bestämmelserna ej böra medföra minskning i statsverkets och städernas inkomster. Måhända har denna tanke stått i vägen för en reform som eljest synes ha starka skäl för sig, nämligen den alt befria tilltalad, som frikännes, från kostnad för de protokoll som han haft anledning begära. Man tänke sig en sådan tilltalads ställning. Han har av det allmännas organ med orätt dragits inför domstol, måst utstå mycket bekymmer och obehag på grund av åtalet, i många fall måst anlita advokathjälp. För allt detta får han i allmänhet ingen gottgörelse. Tvärtom: det allmänna tager betalt av honom för vad dess myndigheter gjort.
    Enligt nya rättegångsbalken 31:2 äger rätten, om åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller om eljest på grund av omständigheterna i målet förekommer synnerlig anledning därtill, tillerkänna frikänd ersättning för hans kostnader. Bland dessa nämnes särskilt kostnad förutskrift av protokoll; betänkandet har sålunda stöd i rättegångsbalken. Även den som åtalats med sannolika skäl kan emellertid vara fullkomligt oskyldig, och det tillhör grundsatserna för en rättsstat att frikänd skall anses oskyldig. Det kan ifrågasättas, om det är en värdig uppgift för domstolarna att diskretionärt pröva huruvida den de frikänna dock har så mycket emot sig att det allmänna med golt samvete kan taga betalt av honom.
    De belopp, som inflyta på detta sätt, äro nog icke av större betydelse för statsverket, knappast heller för de städer som åtnjuta lösen. Att enskilda domares rätt till lösen numera upphört borde underlätta frågans lösning. Önskar man emellertid bibehålla intäkten av rätte-

gångsavgifter oförändrad, kunde man för övrigt något, mycket behövs säkerligen icke, höja rättegångsavgifterna för andra än de frikända.
    Ett steg i rätt riktning har föreslagits av processnämnden, som hemställt att misstänkt och hans försvarare skola äga gratis erhålla avskrift av protokoll och anteckningar från förundersökning eller annan polisutredning i anledning av brott.

Ivar Strahl.