Beskattningsmaktens gränser enligt grundlagen. När statsskatteberedningens förslag diskuteras såsom eventuellt stridande mot grundlagen, måste frågeställningen i första hand gälla, om ett riksdagsbeslut i enlighet med förslaget skulle innebära alt riksdagen gått utanför gränserna för sin i RF stadgade rätt att utöva »svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta». Det blir m. a. o. fråga om att söka bestämma beskattningsmaktens gränser.
Enligt MALMGRENS grundlagskommentar är att beskatta detsamma som att »bestämma de förmögenhetsandelar, varmed medborgarna måste bidraga till kostnaderna för statens verksamhet i allmänhet». Att det skulle tillhöra begreppet skatt, att denna icke finge utgå ur en medborgares förmögenhet utan allenast ur dennas avkastning eller annan hans inkomst lär vara svårt att belägga.1 Fastmer torde en rättshistorisk undersökning sannolikt leda till konstaterandet, att skatter, som riksdagen beviljat för statens utgifter, ofta tagits just ur förmögenheterna. En rättsligt relevant motsättning mellan begreppen skatt och konfiskation (d. v. s. indragande av enskildas förmögenhet helt eller delvis till statskassan) förefaller icke kunna försvaras. Däremot synes obestridligt, att riksdagens beskattningsmakt begränsas av beskattningens i RF angivna syfte att »fylla vad staten kan utöver de ordinarie inkomsterna erfordra» (RF § 59) eller, mera allmänt uttryckt, att täcka »statsverkets behov» (RF § 62). Praktiska svårigheter kunna uppstå, när det gäller att närmare ange gränserna. Ett projekt som främst avser att åstadkomma ekonomisk utjämning mellan medborgarna kan dock säkert icke genomföras med stöd av riksdagens beskattningsmakt utan att en konflikt med grundlagen uppstår. Att genom skattelagstiftningen anskaffa medel för att avbetala statsskulden synes däremot förenligt med grundlagen och en viss överbalansering av budgeten i konjunkturutjämnande syfte torde också kunna försvaras, ehuru den vinnes genom att skattemedel uttagas utöver vad som svarar mot de löpande utgifterna. Grundlagens stadganden om beskattningsmakten kunna ju icke gärna tolkas så formalistiskt, att all elasticitet förloras vid budgetens uppgörande. Stadgandet i RF § 84 om grundlagarnas tillämpande efter sin ordalydelse kan icke åberopas i detta sammanhang, där det gäller att bestämma innebörden av ett i RF icke närmare preciserat syfte med beskattningsreglerna: att fylla vad staten erfordrar.
Det ter sig av nu antydda skäl mycket tvivelaktigt, om skatteberedningens förslag — bortsett från kvarlåtenskapsskatten — med fog kan påstås vara grundlagsstridigt, emedan det skulle uppbäras av ett syfte som icke är avsett med riksdagens beskattningsmakt enligt RF. Frågan förtjänar dock diskuteras; någonstans måste ju en gräns sättas, där progressiviteten inte längre rimligtvis kan motiveras främst med statens behov utan får sin huvudsakliga förklaring i önskemål att skapa ekonomisk utjämning. Projekt utanför denna gräns kunna endast genomföras i form av civillag enligt RF § 87. Lagrummet uppställer inga sakliga inskränkningar i konungens och riksdagens lagstiftningsmakt.
I debatten om skatteförslaget har emellertid hävdats, att RF § 16 skulle lägga hinder i vägen för »konfiskation». RF § 16 stipulerar bl. a. en förpliktelse för konungen att »ingen avhända eller avhändalåta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskriva». Den rättsvetenskapliga litteraturen har diskuterat frågan om paragrafen avser att binda konungen jämväl såsom lagstiftare med riksdagen eller om den allenast tar sikte på hans »verkställande» och förvaltande uppgifter. Svaret på denna fråga är dock icke avgörande för det spörsmål som ställts i debatten om skatten. Även om man medger, att RF § 16 endast riktar sig mot k. m:t såsom regeringsmaktens innehavare och inte uppdrager några gränser för lagstiftningen, är därmed icke utrett, att skatteförslaget icke står i strid med grundlagsbudet i fråga.1 Det är nämligen nödvändigt att närmare analysera detta. Det förbjuder efter orden konungen att beröva någon egendom »utan rannsakning och dom». Skulle riksdagen vid utövningen av sin beskattningsmakt eller konung och riksdag i samfälld lagstiftning besluta, att konungen såsom verkställande maktens utövare kan eller skall fråntaga någon hans egendom utan rannsakning och dom, inträder en pliktkollision. Mot den samfällda lagens eller skatteförordningens åläggande för konungen, står nämligen grundlagens förbud. I denna situation har konungen enligt det konstitutionella systemet att följa grundlagen och alltså avstå från att handla.
Skatteförslagets förenlighet med RF § 16 måste motiveras annorledes. Man kan på goda grunder göra gällande, att den enskildes möjlighet att låta sin sak bli prövad av kammarrätten och regeringsrätten tillgodoser RF:s krav på »rannsakning och dom». Detta gäller givetvis oavsett om det penningbelopp, som till följd av skattelagstiftningen fråntages en enskild, är stort eller litet eller utgör del av inkomst eller förmögenhet. Hur verklighetsfrämmande det är att hävda, att skatteförslaget kolliderar med RF § 16, framgår f. ö. av en parallell med den sociala och polisiära lagstiftning, som tillåter eller påbjuder
att enskilda berövas sin personliga frihet i former, som stundom är mindre tillfredsställande än skatteprocessens, trots att RF § 16 förbjuder konungen att beröva någon friheten; om han icke blivit »lagligen förvunnen och dömd».1 Med tanke särskilt på kvarlåtenskapsskatten har HERLITZ hävdat, att RF § 16 är att betrakta som en rättslig »standard».2 Han erinrar om den hittills strängt uppehållna grundsatsen att »egendom ej får avtvingas medborgarna utan ersättning». Enligt hans uppfattning överensstämmer icke förslaget om den särskilda kvarlåtenskapsskatten med »de fordringar på en rättfärdig likformighet, som kommit till uttryck i RF § 16». Det synes mig mycket tveksamt, om detta betraktelsesätt verkligen återgår till en rättslig standard, som ju måste sättas i relation till rättsåskådningens omvandlingar. Den hälft av nationen, som politiskt ställer sig bakom skatteförslaget, torde just drivas av föreställningen, att egendomsförvärv genom arv strider mot en grundsats om »rättfärdig likformighet». Satsen att egendom ej får avtvingas någon medborgare utan ersättning saknar aktuell tillämplighet, eftersom skillnad onekligen måste göras mellan egendom och arv.
Arvsrätten är icke skyddad av något grundlagsbud. Att kvarlåtenskapen efter en avliden person tillfaller i första hand hans barn, är helt en konsekvens av bestämmelserna i arvslagen. Det är konung och riksdag obetaget att stifta civillag, enligt vilken all kvarlåtenskap eller viss del av den utan vidare tillfaller kronan. Den ovan anförda grundsatsen, att riksdagens beskattningsmakt icke får åberopas för åtgärder, som ha till främsta syfte att åstadkomma förmögenhetsutjämning, synes emellertid kunna åberopas mot skatteberedningens förslag till kvarlåtenskapsskatt. Denna skatt, som drabbar det oskiftade dödsboet, ingriper mycket hårt i fråga om de stora förmögenheterna och kan antagas relativt snabbt leda till att sådana förmögenheter icke längre kunna förekomma. »Skatten» beräknas komma att tillföra kronan ett blott relativt obetydligt årligt belopp, endast c:a 40 miljoner kronor av statsinkomster om c:a 4 035 miljoner kronor. Den förefaller därförlia till huvudsyfte att åstadkomma ekonomisk utjämning mellan medborgarna. Är så fallet borde icke beskattningsformen grundlagsenligt vara den riktiga. Rätta vägen hade varit framläggande av förslag om införande i arvslagen av en särskild medarvsrätt för det allmänna. Förslagets genomförande borde ske genom samfälld lagstiftning efter granskning i lagrådet, där dess nya tankegångar skulle bli föremål för konfrontation med den åskådning, varpå svensk förmögenhetsrätt och familjerätt i övrigt bygger.
Hilding Eek.