HENRIK MUNKTELL. Brott och straff i svensk rättsutveckling. Sthm 1943. Geber. 47 s. Kr. 1.50.
Under titeln »Det levande förflutna» har Svenska Historiska Föreningen utgivit en serie folkskrifter, avsedda att översiktligt orientera om den historiska forskningens aktuella problem. I denna serie har professor HENRIK MUNKTELL skrivit om »Brott och straff i svensk rättsutveckling». Förf. har först behandlat ättesamhället och brottet samt därefter kyrkans och konungamaktens betydelse på straffrättens område, varefter lämnas en översikt av det medeltida straffsystemet. I skriftens senare del redogöres för reformationens inflytande på straffrätten och den praktiska rättstillämpningen före 1734 års lag, vilkens straffrättsliga system sedan behandlas, varefter de senaste seklens större reformer angivas. Den väl skrivna lilla skriften utgör den enda moderna översikten av den svenska straffrättens historia och fyller därför en lucka för både juristen och historikern.
Med hänsyn till den politiska utvecklingens inverkan på rätten framhåller förf. inledningsvis jordrätten som straffrättens mest markerade motsats. »I och för sig spelar det för förändringarna inom densamma föga eller ingen roll, om konungen är enväldig eller om folket har makten i egna händer.» Inom statsrätten liksom inom straffrätten sätta de stora internationella strömningarna i större eller mindre utsträckning
i olika länder sin prägel på reglernas utformning. Såsom exempel nämnes, att det karolinska enväldet inträffade under en tid av genomgående stark furstemakt, och att utvecklingen fram till demokrati och parlamentarism i vårt land skett parallellt med motsvarande företeelser i många andra länder. »Å andra sidan har jordrätten knappast tagit några direkta intryck av dessa förändringar.» Denna formulering synes anmälaren ha blivit alltför kategorisk. Vid olika tidpunkter har nämligen även den svenska jordrätten — trots dess i allmänhet konservativa karaktär — hastigt präglats av utifrån kommande inflytelser. Som exempel härpå kan anföras marklandsindelningens plötsliga införande i Svealandskapen vid mitten av 1200-talet efter mönster av den några årtionden tidigare av den kraftiga danska konungamakten genomförda silvervärderingen i Danmark. Marklandet och dess underavdelningar blevo samtidigt såväl skatte- och jordatal som byamål vid solskiftet, varigenom hela den odlade jordens indelning i Svealand under kort tid radikalt förändrades. Som andra exempel kunna anföras införandet av det världsliga frälset och det andliga frälsets skattefrihet under Magnus Ladulås, vilket starkt inverkat på jordrätten. Andra exempel äro de stora reduktionerna.
I skildringen av blodshämnden uppgives (s. 5), att om en oförrätt begicks mot någon av en ätts medlemmar, voro ursprungligen ättens samtliga män skyldiga att personligen ingripa mot gärningsmannen och dennes fränder för att utkräva blodshämnd. Häremot har HEMMER (TJFF 1944 s. 268 f.) hänvisat till BRUNNERS för sydgermanernas del med stöd av rättskällor dragna slutsats, att under en före dessa liggande period fejd i allmänhet var tillåten endast i sådana saker, som gällde »blod och ära», vilken slutsats Hemmer funnit bestyrkt även av de svenska källorna. Härtill kan framhållas, att de isländska sagorna möjliggöra samma slutsats. Ättesagorna utgå nämligen från den uppfattningen, att en manlig ättemedlems dråp, vilket innebar en förlust av både kraft och socialt anseende för den dräptes ätt, måste utjämnas och försonas på samma sätt. Dråp måste därför gäldas med dråp. Liknande gällde vid andra oförrätter endast om någons ära kränktes — därmed kränktes också ättens heder.
Förf. åberopar (s. 8) några citat ur de äldsta landskapslagarna, som visa att kristendomens seger över hedendomen inte ligger långt tillbaka i tiden, såsom förbudet att åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller helgade platser, samt uppger, att så tydliga erinringar därom knappast låta sig påvisas inom straffrätten. Möjligen kunde dock hänvisning ha skett dels till den s. k. hednalagen om envig, dels till lagarnas förbud mot utsättande av barn.
Beträffande förf:s uppfattning om 3- och 40-marksböterna (s. 13) må hänvisas till en min recension av förf:s arbete »Det svenska rättsarvet» (Historisk tidskrift 1945 s. 49 f.). Förf:s uppgift att den vid en mängd mindre förbrytelser utgående tremarksboten under medeltiden skulle tagit cirka en sjundedel av en genomsnittsbondes förmögenhet är riktig endast för den tidpunkt, då värdet av vägt och präglat silver var
lika stort. Redan vid mitten av 1200-talet var förhållandet 2: 1 och mot slutet av århundradet 3:1. Då böterna i allmänhet utgingo i penningar, blevo de följaktligen under medeltiden allt mindre betungande.
Vid redogörelsen för fridslagstiftningen och edsöreslagarna (s. 14) borde ha omnämnts den sannolikt äldsta svenska fridsformen, nämligen konungsfriden, vilkens utveckling delvis skedde inom ledungsväsendet.
Till en ny upplaga bör uppmärksammas, att det enligt Gotlandslagen var dråparen — icke målsäganden och hans släktingar — som genom fridskretsen erhöll skydd (s. 11), samt att konung Magnus Eriksson på sin Eriksgata förbjöd, att ättarbot — icke ättarstol — vidare skulle få förekomma (s. 12). I detta sammanhang borde ha uppmärksammats, att ättarböter förekommo ännu inpå 1600-talet. I Konga härad bestämdes och fördelades dessa böter sålunda ännu 1618, (dombok 3 aug.) på särskilda bota-stämmor, därvid bötesbeloppen först bestämdes, varefter för var släktgren förordnades vissa löftesmän vilka hade att utfästa böterna. Sedan utsågos vissa mätesmän, som hade att uttaga och värdera de olika in natura utfästade persedlarna i av ålder brukliga godvärden, såsom silver, vapen, kläde, oxar och kor.
Det vore förvisso önskvärt om förf. i en kommande upplaga ville lämna några sammanfattande upplysningar om motsvarande rättsutveckling inom de övriga nordiska länderna. F. n. föreligga ju vissa principiella olikheter — exempelvis beträffande dödsstraffets användning — om vilka såväl studiosi som lekmännen gärna kunde bliva närmare orienterade.
Förf. har inledningsvis framhållit, att även inom den skildrade delen av rättsutvecklingen ha ofta varit av avgörande betydelse vissa karakteristiska drag, såsom den utpräglade kontinuiteten och det starkt framträdande nationella draget. Med särskilt beaktande härav har förf. skrivit en sakkunnig och lättläst skrift, som väl fyller sin uppgift.
Gerhard Hafström.