OLOF KINBERG. Straff eller straffrihet? Sthm 1945. Svenska tryckeriaktiebolaget. 19 s. Kr. 1.00.1

 

    Denna lilla skrift har närmast föranletts av förslaget till den år 1945 genomförda reformen beträffande 5: 5 och 5: 6 SL. Prof. Kinberg gör sig till talesman för den bland läkare utbredda opinion som i denna lagändring sett ett steg tillbaka. Den är, säger han, uppenbart reaktionär och står i direkt strid mot tidens humanitära anda, som kräver medicinsk vård åt alla som äro i behov av sådan vård. Och att de s. k. psykopaterna, den grupp om vars hänförande under straff eller sinnessjukvård striden framför allt stått, äro i behov av läkarvård hävdar han bestämt.
    Emellertid är förf. icke blind för de synpunkter, som anförts till stöd för begränsningen av området för straffriförklaringarna. Han medger,

 

1 Jfr OLOF KINBERG, Punishment and impunity, i Opuscula psychiatro-neurologica Hjalmar Helweg sexagenario dedicata, København 1946, Munksgaard, s.429—447.

IVAR STRAHL. 51att det måste förefalla allmänheten egendomligt om personer som icke för omgivningen te sig abnorma bliva straffriförklarade. Det är därför nödvändigt, säger han, att söka åstadkomma något slags kompromiss mellan den vetenskapliga åskådningen och lekmannauppfattningen. Det medel han föreslår är radikalt: han vill avskaffa alla strafffrihetsföreställningar.
    Detta kan, utvecklar förf., tänkas ske på två sätt, nämligen antingen genom att betrakta både sinnessjukvård och de straffrättsliga skyddsåtgärderna såsom vikarierande straff och låta domstolarna döma till dessa »straff» eller också genom att helt avskaffa själva begreppet straff, varmed skulle följa att även straffriförklaringarna avskaffades.
    Den förra vägen finner förf. oframkomlig. Det finns väl f. ö. ingen som önskar att de kriminella som omhändertagas för sinnessjukvård skola anses därmed undergå straff. Även de straffrättsliga skyddsåtgärderna, såsom t. ex. förvaring, äro enligt lagens sätt att se artskilda från straffen, och ett förslag att hänföra dem under straffbegreppet skulle vara utsiktslöst. När Kinberg i sin kritik av strafflagberedningens förslag till ny lydelse av 5: 5 uppger, att enligt förslaget flertalet psykopater skulle »dömas till straff, med den vaga utsikten av en inte närmare kvalificerad medicinsk vård å straffanstalterna», stämmer därför uttalandet icke med lagstiftningens konstruktion. Yttrandet är också ägnat att undanskymma, att behandlingen av psykopater efter reformen i många fall blir förvaring eller villkorlig dom i förening med vård i eller utanför sinnessjukhus och att behandlingen enligt beredningens mening i fråga om humanitet kan mäta sig med behandlingen av de straffriförklarade. Även om denna mening är riktig, kvarstår dock, att reformen av 5:5 avser att placera huvudmassan av psykopaterna så att säga på den straffrättsliga sidan om tillräknelighetsgränsen: de behöva visserligen i allmänhet icke undergå vad lagen kallar straff men förklaras å andra sidan icke heller straffria. Det är givet, att denna gränsdragning kan kritiseras, och detsamma torde vara fallet med varje annan gränsdragning mellan straffbarhet och straffrihet för kriminella handlingar.
    Kinberg förordar nu, att lagstiftaren måtte befria sig från alla bekymmer med en sådan gränsdragning genom att avskaffa straffbegreppet. Han påpekar, att den nedärvda strafftanken håller på att vittrabort dels genom de många undantag som genom åtalseftergift, villkorlig dom och skyddsåtgärder göras från regeln att på brott skall följa straff, dels genom humaniseringen av straffverkställigheten som berövar straffet dess särställning bland samhällsingripandena, och han fortsätter:

 

    »Det är en i hög grad verklighetsfrämmande tanke att söka lösa ett så invecklat problem som brottsligheten genom att i en lagparagraf fastställa hur många månaders eller års strafflidande man skall låta brottslingen utstå. Om man kunde bestämma sig för att kasta denna gamla bråte överbord skulle rättsförfarandet i brottmål — där ett sådant överhuvud taget finnes behövligt — kunna avslutas med att domstolen sedan den tilltalade blivit sakerförklarad beslöt att han skulle överlämnas antingen till veder-

52 IVAR STRAHL.börande medicinska myndighet när det gäller fall som kräver medicinsk vård, eller till länsstyrelsen när brottsligheten har sin grund i alkoholmissbruk, eller till något uppfostringsorgan när det gäller unga och genom uppfostran påverkbara individer, eller till organ för öppen kriminalvård i sådana fall där man anser villkorlig dom lämplig o. s. v. I den antagligen inte synnerligen stora restgrupp som bleve kvar sedan alla sådana fall bortgallrats kunde utslaget bestå i ett beslut att vederbörande för viss tid eller för tid med visst maximum skulle intagas på anstalt av visst slag, d. v. s. på någon av de anstalter som det nya straffverkställighetsförslaget (nu lag) skisserat.
    Härigenom skulle man äntligen få ett slut på det vilseledande pratet om straffriförklaring såsom helt utebliven rättsreaktion och avlägsna den oklara motsättningen mellan straff och skyddsåtgärder, inte genom att förvandla skyddsåtgärderna till straff utan genom att avskaffa till och med begreppet straff och därmed utrota en mångtusenårig psykologisk villfarelse.
    Det faller av sig självt att ett slopande av straffbegreppet och vad därmed sammanhänger inte betyder att samhället skulle avstå från nödvändiga åtgärder till skydd mot brottslingars farlighet. Tvärtom skulle samhället härigenom få långt större möjligheter att rationellt och effektivt skydda sig mot brottslighet. Genom att frigöra sig från det irrationella moment som ligger i straffbegreppet skulle samhällets åtgärder mot brottsligheten nämligen bli i dubbel mening skyddsåtgärder, så att de dels skyddade medborgarna förbrottsliga angrepp och dels skyddade brottslingen mot sådana levnadsförhållanden eller sådana tendenser i hans egen natur som driver honom till brott. Straffbegreppets slopande skulle sålunda innebära både en effektivisering och en humanisering av kriminalpolitiken.»

 

    En reform av det slag Kinberg förordar, vilken icke utesluter att det dömes till böter eller fängelse i därför lämpade fall och att dessa reaktionsmedel i dagligt tal eller vetenskapliga framställningar om man så önskar kallas för straff, är ägnad att framhäva straffrättens uppgift att skydda mot brottslighet. Kinbergs tankegång är i linje med uppslaget att beteckna den nya balk, som skall innehålla reglerna om samhällsreaktionerna mot brott, såsom skyddsbalk i stället för straffbalk. Domstolarna skulle efter reformen ställas direkt inför uppgiften att i varje särskilt fall ådöma den av de till buds stående reaktionerna som är bäst ägnad att förebygga brott, det må ske genom allmänprevention eller genom individualprevention. Frågan om brottslingen är tillräknelig bortfaller.
    Att tillräknelighetsbegreppet kunde avföras ur straffrätten skulle helt visst vara en stor vinst. Insikten om detta begrepps ofullkomlighet, för att icke säga intighet, torde, i Sverige för övrigt främst genom Kinbergs egna skrifter, vara mera utbredd än Kinberg själv tycks tro. När han med stor skärpa kritiserar att den kungl. propositionen sådan den framgick ur lagrådsgranskningen byggde på tillräknelighetsbegreppet, kunde han ha tillagt att icke blott Kungl. Maj:t i propositionen utan även både lagrådet och riksdagen ställde sig kritiska till detta begrepp, fastän ingen av dessa lagstiftningsinstanser såg sig i stånd att i dåvarande läge framkomma med något förslag till lösning av problemet. Lagrådet yttrade emellertid, att frågan om tillräknelighetsbestämmelsernas ändamålsenliga utformning stode i nära samband med det fortgående arbetet på straffsystemets ytterligare utbyggnad;

ANM. AV OLOF KINBERG: STRAFF ELLER STRAFFRIHET? 53med hänsyn härtill vore det icke osannolikt att tillräknelighetsproblemet kunde komma att i en nära framtid angripas från nya utgångspunkter.1
    Även om Kinbergs skrift måhända icke gör full rättvisa åt de strävanden som legat bakom den företagna ändringen i 5: 5 och 5: 6, kan den livligt rekommenderas åt dem, som intressera sig för straffrättsliga reformfrågor. Det är troligt, att de problem som beröras i skriften under de närmaste åren komma att tilldraga sig stor uppmärksamhet i den offentliga diskussionen. Av allt att döma komma Kinbergs synpunkter på ämnet därvid att vinna synnerligt beaktande.

    Ivar Strahl.