EINAR SJÖVALL. Rättsmedicin. Sthm 1946. Wahlström & Widstrand. 182 s. Inb. 14.50. — Kriminologisk handbok utgiven av Karl Schlyter. III.

 

    Arbetet, som är skrivet av vårt lands främste, ännu i facket verksamme rättsmedicinare, ingår som en del i KARL SCHLYTERS Kriminologisk Handbok och framkommer vid en tidpunkt, då den svenska rättsmedicinens omorganisation ligger i stöpsleven. Sett mot bakgrunden av den nya organisationens redan i väsentliga delar tillämpade grundtanke, nämligen att rättsobducentverksamheten principiellt bör övertagas av särstående rättsläkarinstitutioner med långt driven specialisering av obducenterna, så står det också klart, att Sjövalls bok i första hand icke är avsedd som en lärobok i gammal mening för medicine studerande. Fastmera vill förf. såsom han antyder i sitt första kapitel och yttermera understryker i sitt slutord, lämna en översikt över utformningen av modern svensk rättsmedicins praktiska verksamhet, huru det rättsmedicinska arbetet skall läggas för att motsvara sin höga uppgift att vara till gagn för rättssäkerhet och rättskipning. Den läsekrets som boken avser är därför i främsta hand de kvalificerade juristernas. Men även för den avancerade rättsmedicinaren har arbetet otvivelaktigt stort intresse, självfallet i första rummet icke genom skildringen av de olika välkända rättsmedicinska fynden men så mycket mera genomför f:s sätt att klokt analysera dessa fynd och omdömesgillt infoga dem i situationsbilden. Här kommer Sjövalls mycket stora personliga erfarenhet till sin fulla rätt. Som en röd tråd löpande genom skildringen framstår härvid nödvändigheten av intimt samarbete mellan rättsläkaren och de rättsvårdande och rättsövervakande myndigheterna, vilket i den nya organisationen blivit på många punkter klart preciserat. Man vill därför hoppas att brottmålsjurister och polismyndigheten positivt och i långt större skala än vad som nu flerstädes sker skola ha denna princip i tankarna. Det säger sig självt att dylikt samarbete blir för hithörande rättsfalls utredning av utomordentligt värde.
    Sedan förf. sålunda i bokens första kapitel redogjort för rättsmedicinens uppgifter och organisation, följer i kap. 2 — kanske ett av de mest läsvärda — frågorna angående läkarens tystlåtenhetsplikt, omfattande även hans uppträdande inför domstol i vittnesmål eller som förhörsledare i speciella fall. Den ömtåliga och ej sällan allvarliga intressekollision, som läkaren i hithörande situationer kan ställas inför, är kanske närmast en följd av att tystnadsplikten i författningen fått en så allmän och summarisk formulering. Sjövall ger här en klok, om ock måhända subjektivt betonad exposé framförallt över de principiella situationer då tystnadsplikten skall, bör eller kan få vika och ger exempel på huru han själv i ett par dylika fall brukar handla. Hans här på vissa punkter något liberala inställning kan enligt anmäl:s mening måhända diskuteras, t. ex. frågan om tillmötesgående av pressens och allmänhetens »legitima intresse att få reda på resultatet av en rättsmedicinsk undersökning», redan innan protokoll och utlåtande

lämnats till myndighet och först därmed till principiell offentlighet. Allmänhetens intresse att få veta rättsmedicinska resultat är nog mest betingat av sensationslystnad; det är ej nödvändigt för rättsläkaren att tillfredsställa sådan s. a. s. i förväg. — Vidare behandlas i detta kapitel läkares inställning till sjukhusjournalers utlämnande. Dessa handlingar skola vara offentliga när det gäller förrättning med karaktär av rättsmedicinsk obduktion. I andra situationer är det ej förvånande, om läkarna energiskt vidhålla sin tystnadsplikt och noga överväga, om upplysningar ur de förda specialjournalerna skola lämnas till annan än patienten själv. Samma gäller i princip vid läkarens utskrivning av intyg till enskilda personer, medan intyg och utlåtande till myndighet enligt gällande författningar sker oberoende av tystnadsplikten. Vad angår läkares uppträdande inför rätta såsom vittne, har Sjövall den erfarenheten att domstolarna respektera läkarnas tystnadsplikt och endast skjuta den åt sidan, då detta motiveras av ett betydande samhällsintresse. Ett specialfall av läkarvittnesmål föreligger, då beskedet harkaraktär av sakkunnigutlåtande, och där läkaren ställts inför avgörandet, om och hur långt han må kunna gå i sitt uttalande i medicinska frågor, alltså utöver det han själv sett eller i saken hört. Kräves större rättsmedicinsk kunskap eller erfarenhet bör läkaren kunna hänvisa till de specialutbildade rättsläkarna, som äro skyldiga att tillhandagå domstol med dylika råd och upplysningar, och i särskilt krävande fall bör utlåtandet i stället hämtas från medicinalstyrelsen genom dess rättsmedicinska nämnd. Sjövall hänvisar till, huru läkaren i sitt framträdande inför rätta måste representera den fullständiga objektiviteten i sakfrågan. Eftersom hans utlåtande kan komma att väsentligt inverka på domstolens ställningstagande i rättsfrågan, så blir opartiskhet och tillbörlig sakkunskap förutsättningen för läkarens önskvärda auktoritet vid rättsliga avgöranden. — När läkaren skall höras muntligen inför rätta, torde det vara honom till stor fördel att han före framträdandet får veta, i vilka avseenden yttrande önskas av honom. Han kan då noggrannare övertänka sina uttalanden och kanske bättre giva dem en för det rättsliga sammanhanget begriplig eller lämpad formulering. Läkaren har emellertid också alltid den möjligheten att erhålla domarens tillstånd att lämna en framställd fråga obesvarad, om en sådan skulle gälla något, som ur läkarens synpunkt icke vore önskvärt att besvara.
    I kap. 3 och 4 redogöres för brotts- och olycksplatsundersökningar. Det är just vid dylika som det tidigare efterlysta, önskvärda samarbetet mellan läkaren och polismännen till fullo belyses. ömsesidig förståelse och åtminstone allmän kännedom om de av de båda parterna använda metoderna är här önskvärd, ävensom ett öppet delgivande åt varandra av gjorda iakttagelser. — Bäst är att läkaren får vara med redan från undersökningens början. Han skall emellertid tillse att hans egna undersökningar icke komplicera eller omöjliggöra delar av den polisiära platsgranskningen. Läkarens sakkunnigt gjorda iakttagelser

äga stora förutsättningar att snabbt lämna för utredningen betydelsefulla synpunkter angående rekonstruktionen av det skedda. — Brottsplatsundersökningen kombineras gärna med liksyn. Läkaren har därvid att taga ställning till tiden för dödens inträdande och bidrager om behövligt vid personidentifieringen. Sjövall skildrar här ingående värdesättningen av de s. k. liktecknen samt vissa förruttnelse- och sönderfallsfenomen, när det gäller avgöra huru länge en person legat död. Intressant är att även en insektbiologisk iakttagelse här kan giva upplysningar: Under den varma årstiden anlockas flugor till den döda kroppen genom den raskt uppträdande liklukten och lägga sina ägg på olika blottade kroppsställen. Med kännedom om de rätt noga tidsbestämda utvecklingsskedena från äggen till de nya flugorna erhålles en kronologi för de första 3 veckorna efter döden. — För identifieringsanalysen är det av vikt att ej försumma granskningen av tandgården, särskilt också i fall där kroppen av olika anledning är svårt förstörd. — Den centrala delen av brottsplatsundersökningen är emellertid situationsanalysen, m. a. o. att söka klarlägga de omständigheter under vilka dödsfallet ifråga inträffat. Härvid sker den rena spårundersökningen enbart genom i detta avseende skolade polismän. Observationen av blodspår bör å andra sidan göras i samarbete med läkaren, vars sakkunskap här kommer utredningen till god komplettering. Sjövall skildrar en rad av olika upplysningar som framgå ur blodspårs sakkunnigagranskning, ingår vidare på de i allmänhet svåra håranalyserna, alkoholbestämning och vad läkaren vid denna förberedande likbesiktning i övrigt må kunna företaga.
    Kap. 5 handlar om plötslig eller oväntad död av naturlig orsak. Hithörande obduktioner utgöra en stor del av de rättsmedicinska obduktionerna i Sverige, liksom även i flera andra länder och uppgå hos oss till drygt 20 % av det rättsmedicinska obduktionsmaterialet. Detta sammanhänger delvis därmed att de s. k. fullständiga dödsbevisobduktionerna, som kunna komma till användning i de fall, där brottslig gärning som orsak till döden är osannolik, ännu endast i mindre utsträckning kommit i bruk. Förf. påpekar, huru växlande dödsorsakerna i dessa fall äro, huru de ibland äro lätta nog att fastställa men stundom kräva stor diagnostisk skicklighet från obducentens sida, i enstaka fall t. o. m. äro omöjliga att säkert konstatera, varvid diagnosen får ställas på uteslutningens väg genom frånvaro av alla tecken på icke naturlig död. Sjövall ger därefter en ingående analys av, varför dessa dödsfall trots sin naturliga orsak likväl kommit att bli föremål för en rättsligt inriktad utredning. Enligt hans erfarenhet är det oftast framträdande motivet till obduktionen här en allmän osäkerhet rörande dödsorsaken, i det att polismännen icke på egen hand velat påtaga sig ansvaret att utesluta möjligheten av brottslig handling eller annars icke naturlig död, detta även med hänsyn till risken för ett ryktessmideri angående dödsfallet, som kunde rikta sig mot någon viss person, och som endast efter en ingående obduktion skulle kunna definitivt undanröjas. 

Någon gång kan man även ställas inför fall, där bevisligen yttre våld föregått döden, vilken dock låter sig på naturlig väg förklaras. Påfallande ofta svåra att analysera äro de fall med plötslig död av naturlig orsak som, visserligen sällan, uppträda i uppväxtåren. Konstitutionella faktorer ligga här ofta bakom det ej sällan obetydliga, döden utlösande moment, man kan spåra. — I detta kap. redogör förf. i korthet även för dödsfall i anslutning till kvacksalvarbehandling, där vid utlåtandet behörighetslagens olika punkter måste beaktas.
    I kap. 6 lämnar förf. en överblick över det rättsmedicinska bedömandet av olika kroppsskadetyper genom yttre våld. Här måste obducenten särskilt vara initierad i strafflagens bestämmelser och definitioner. Han skall taga ställning till, huruvida avgörande kausalitet, adekvat eller inadekvat kausalitet föreligger. I sistnämnda situation, som i ren form är relativt sällsynt, användes i rättsmedicinskt språkbruk termen »ofall» för de tillstötande komplikationerna.
    I kap. 7 och 8 skildras olika yttre våldstyper genom mekanisk inverkan, situationsanalysen, sambandet mellan våldet och döden samt ansvarsfrågan. Dessa (och följande) kapitel falla inom de mest centrala delarna av den rättsmedicinska verksamheten. Här är det betydelsefullt att obducenten, särskilt också på basen av den yttre skadegörelsen å kroppen, söker att kunna lämna vissa besked angående den närmar earten av det använda vapnet eller tillhygget, resp. skadans tillkomst på annat sätt. Obducenten har härvid stora möjligheter att bidraga till en klar situationsanalys. Särskilt gäller detta de många skadetyper som kunna iakttagas vid trafikolyckor, där denna analys kan tjäna som förebild för rättsmedicinsk undersökning vid tecken på våld av mekanisk art. Mången gång är rekonstruktionen av fallen så lätt och omedelbar klar, att obducentens roll blir relativt anspråkslös men därmed ej betydelselös, eftersom han kan förläna eftersträvad fyllighet åt kännedomen om det passerade. Stundom är rekonstruktionen dock svår eller omöjlig, och det blir därvid rättsläkarens plikt att oförbehållsamt betona det bristande bevisvärdet hos hans iakttagelser eller att alltjämt olika möjligheter måste hållas öppna för förklaringen av skadegörelsens uppkomst; den fortsatta polisutredningen och i sista hand rättsförhandlingen får här söka åstadkomma den erforderliga bevisningen.
    Kap. 9 handlar om skottskadorna genom kulvapen, hagelgevär, rikoschetter och splitter. Sällan kommer värdet av samarbetet mellan rättsobducent och ballistisk kriminalteknik i så god belysning som i många av hithörande fall. Angående frågan, »från vilket håll skottet lossats» (s. 102) skulle man måhända för tydlighets skull vilja utbyta detta Sjövalls uttryck med ex. »från vilket håll projektilen träffat kroppen». Man måste nämligen taga hänsyn till, att den — i regel väl obekanta — ställning, som den träffade individen intog i skottlossningsögonblicket begränsar obducentens möjlighet till säkert avgörande angående det håll, varifrån »skottet lossats». Hos en person, som t. ex. i

framåtböjd ställning träffats, låt oss säga, i hjässan av en kula från en våldsman, som befinner sig på marken framför sitt offer, skulle skottskadans läge vid obduktionen kunna simulera en skottriktning från en högt belägen position, särskilt om platssituationen medgiver sådant förhållande.
    I kap. 10 skildras dödsfall genom förbränning, förfrysning och inverkan av elektrisk ström. Vid förbränningsdöd, där kroppen blivit höggradigt förstörd, kan rättsobducenten i samarbete med kriminalteknikern som nämnt lämna avgörande bidrag till personidentifieringen, ofta dock inskränkande sig blott till fastställande av kön och åldersgrupp. Andra viktiga avgöranden äro ex. huruvida den anträffade varit vid liv under eldspåverkan eller ej, huruvida medicinska iakttagelser kunna sammanställas med och förklara eldsvådas uppkomst, huruvida i sällsynta fall mord genom innebränning föreligger eller eljest tecken på brottslig gärning förmärkas å den omkomne, m. m. Förfrysningsfall äro i regel beroende på olyckshändelse, och död genom inverkan av elektrisk ström faller endast sällan inom den straffrättsliga omprövningen, såvida det ej blir tal om ansvar för vållande av annans död genom vårdslöshet eller försummelse vid tillsyn eller säkerhetsanordning gällande elektrisk anläggning.
    Förgiftningsdöd avhandlas i kap. 11. Först beröres strafflagens definition på medel som åstadkomma förgiftning, vidare giftdosernas storlek, organismens olika känslighetsgrad samt frågan om giftmord, självmord eller olyckshändelse. Härefter kommer förf. in på de olika giftarterna och deras verkningssätt. Ifråga om giftsjälvmord visar erfarenheten, att bestämda »moderiktningar» förekomma i valet av gift. Tidigare rörde det sig om starka mineralsyror, senare om karbolsyra och liknande, arsenik, fosfor, numera tänker man mest på narkotiska ämnen och koloxid, spec. också i form av den s. k. garagedöden. För fastställande av giftets art måste i regel rättskemisk undersökning företagas. En viktig fråga är, hur lång tid efter döden ett gift kan på denna väg konstateras. Sjövall betonar i detta sammanhang att obducenten ibland bör kunna lämna positivt besked trots negativt resultat av den rättskemiska undersökningen, när nämligen andra iakttagelser medgiva tillräcklig bevisning. — Giftmord äro i vårt land mycket ovanliga.
    Kvävning genom yttre våld (kap. 12) omfattar endast en relativt ringa del av de många olikartade fall, då en obducent kan konstatera, att död inträtt genom kvävning på ett eller annat sätt. I rättsmedicinsk mening hithörande är hängning, strypning, hopklämning av bröstkorgen, tilltäppning av andningsöppningarna samt drunkning. Såsom alltid vid fall av våldsam död har rättsobducenten att avgöra om mord, självmord eller olyckshändelse föreligger. Hängning, strypning och drunkning äro vanliga fall av kvävningsdöd, medan de båda övriga mekanismerna spela liten rättsmedicinsk roll. Vid de två förstnämnda dödssätten är den sakkunniga och noggranna besiktningen av de satta skadorna å halsen vanligen klargörande för situationsanalysen, men

obducenten måste ha sin uppmärksamhet riktad även på andra tecken till yttre våld, som stundom på överraskande sätt kan angiva komplicerat händelseförlopp. — Ifråga om drunkning får man skilja på två, helt olika typer. Den ena, som motsvaras av uttrycket »kramp i vattnet», är till sin mekanism ej helt utredd samt relativt ovanlig. Här inträder, ex. hos en badande, döden plötsligt, troligen på reflektorisk väg, resp. som en schock. Hos sådana personer har vatten icke inandats i lungorna, och obduktionsfyndet är helt negativt. Vid drunkning i egentlig mening äro de uppkomna förändringarna karakteristiska och vanligen lätt igenkännbara som drunkningstecken. Vid denna dödsform kan avgörandet, om självmord eller olyckshändelse föreligger, vara svårt nog, såvida icke den allmänna situationsbilden, avsiktliga arrangemang på drunkningsplatsen eller å den omkomne själv, avsiktliga eller oavsiktliga skadegörelser å hans kropp m. m. giva viss vägledning för bedömandet.
    Vid våldtäkt och sedlighetsförbrytelser (kap. 13) blir rättsläkarens uppgift antingen att utföra sin undersökning å levande person eller å en i samband med sexuell våldshandling avliden människa. Här kan läkarens skicklighet och erfarenhet ställas på svåra prov. I särskilda fall måste speciell expertis anlitas, såsom ex. rättspsykiatrisk i frågor angående sexuella perversiteter. Rättsmedicinska obduktioner av ovannämnda anledningar höra i vårt land till ovanligheterna.
    Så mycket vanligare äro dödsfallen efter fosterfördrivning (kap. 14). Efter att ha berört huvudpunkterna i lagen om avbrytande av havandeskap och de där angivna indikationerna, ingår förf. även på de fall då havandeskap spontant avbrytes genom naturliga orsaker (sjukdom eller annan abnormitet hos moder eller foster) samt på de sällsyntare fall, då graviditeten ouppsåtligen avbrytes genom någon yttre omständighet. När sådan av kvinnan angives, händer det att läkaren ställer sig skeptisk till hennes uppgift. — Vid fall av uppsåtlig fosterfördrivning blir det för obducenten en primär sak att fastställa, huruvida havandeskap verkligen förelegat eller ännu föreligger. Att en till sitt syfte fosterfördrivande åtgärd företagits, är intet absolut bevis för att kvinnan varit havande. Som ett exempel på kvinnans okunnighet eller osäkerhet inför det tidiga havandeskapets manifestationer omtalar förf. en tidigare svensk undersökning av fall, där åtgärder i nyssnämnt syfte företagits, men där i ej mindre än drygt 6 % av fallen kvinnan vid obduktionen icke varit havande. — Kravet på bevisning, att den företagna åtgärden verkligen avbrutit grossessen, kan för obducenten innebära svårigheter, särskilt med hänsyn till möjligheten av en spontan abort, åtminstone när längre tidsintervall förekommit mellan åtgärden och missfallet. Erfarenheten visar emellertid, säger förf., att intervallet kan växla inom vida gränser och kausaliteten likväl vara otvivelaktig. Först vid ett fullkomligt fritt tidsmellanrum på ett par veckor bör obducentens utlåtande erhålla lydelsen, att möjligheten av annan orsak än ingreppet icke kan uteslutas. — Förf. berör sedan de

inre och yttre medel som i tidigare och senare dagar använts i fosterfördrivande syfte och slutar med att redogöra för de skador och komplikationer som genom åtgärden kan drabba kvinnan själv.
    Bokens sista men ej minst viktiga kapitel handlar om barnamord och ålönnläggning. — Barnamords avgränsning från fosterfördrivning bestämmes till tidsskedet för de s. k. utvidgningsvärkarnas begynnande. Härav framgår, att barnamord är möjligt redan innan barnet är framfött, men i regel sker den brottsliga gärningen först efter det födelseakten är helt avslutad. Förf. betonar hur påfallande ofta en kvinna, som blivit havande genom olovlig beblandelse, i regel en ung förstföderska som nästan undantagslöst i sådana fall föder sitt barn utan annan persons hjälp, utför gärningen redan minuterna efter förlossningens avslutande samt mång en gång förbluffande snabbt, och förf. sysselsätter sig med de antagliga orsakerna härtill. En intressant erfarenhet (från Finland) är, att 1/3 av barnamörderskorna är psykiskt undermåliga och ytterligare 1/3 psykopater. Sällan tillkommer hos dessa kvinnor annan kriminalitet. Ytterst viktiga frågor, som obducenten har att avgöra i barnamordsfall särskilt med hänsyn till straffrihetsbestämmelserna, är graden av fosterutveckling (livsduglighetsgränsen) samt tecknen på att fostret fötts med liv eller varit dödfött. Genom internationell överenskommelse har numera viabilitetsgränsen satts vid en fosterlängd av 35 cm, motsvarande ungefär en tid av 7 fostermånader. De positiva livstecknen framträda först, när fostret andats, men frånvaron av sådana tecken motsäger ej, att fostret ännu under förlossningen varit vid liv eller att det framfötts levande. Förf. exemplifierar uteblivandet av dessa livstecken. I regel blir det emellertid möjligt att avgiva positiva besked i dessa bägge viktiga frågor. — Födsloläget och förlossningstiden bestämmes genom observation av den s. k. fostersvulsten, tidsintervallet mellan framfödandet och fostrets död genom iakttagelser av navelsträngens och den nedsvalda luftens i tarmkanalen förhållande. Centralpunkten i barnamordsfallen blir för obducenten att söka avgöra på vad sätt fostret omkommit, sett ytterst mot bakgrunden av de i lagtexten angivna olika kategorierna. Exempel på fosterdöd av naturlig orsak äro sällsynta, betydligt vanligare äro de s. k. förlossningsskadorna vid av förlossningsakten själv betingade ogynnsamma situationer för fostret. Straffriheten, som i sådana fall skulle kunna ifrågasättas, när kvinnan föder i enslighet, varigenom hon skulle kunna göras ansvarig för komplikationerna ifråga, motiveras dock av svårigheten att i det enskilda fallet säkert påvisa, att ej samma komplikationer kunnat inträffa även vid barnsbörd under sakkunnig ledning. — Ävenledes fosterdöd genom störtbörd utgör ett motiv för straffrihet, men det är ej ofta som kvinnans utsaga om störtbörd kan vid fosterundersökningen bekräftas. — När barnet efter framfödandet försatts i en livshotande situation, framkommer ansvaret för bristande omvårdnad om detsamma. Förf. skildrar olika hithörande möjligheter, och huru lagrummen (SL 4:22, 24 och 9) här komma i tillämpning. — Slutligen beröras

våldtecknen, hänvisande på död genom handaverkan. Här synas barnamord genom våldsam kvävning på ett eller annat sätt vara väsentligt vanligare än dödande genom mekaniskt våld, särskilt gällande egg- och stickvapen. Vid de mekaniska våldshandlingarna mot barnkroppen får man ofta intryck av stor brutalitet vid utförandet, kanske återspeglande kvinnans önskan att så snabbt som möjligt åstadkomma barnets död. — Ifråga om å lönnläggning, där det icke sällan händer, att modern ej uppspårats ännu vid obduktionstillfället, blir det rättsobducentens uppgift att inrikta polisarbetet genom angivande av den kortare eller längre tid som förflutit efter barnets död och att giva polismännen vägledning genom noggrann registrering av karaktärerna och detaljerna hos det omhölje, vari barnet kan befinnas insvept.
    Det föreliggande arbetet är, liksom alla övriga av Sjövalls hand, skrivet i en flytande elegant stil, måhända för den mindre initierade stundom något tung och ordrik, varigenom innehållet kan te sig mindre överskådligt. Men när läsaren vant sig vid de speciella Sjövall ska uttryckssätten, ser han stilen klar och inträngande, och läsningen blir lärorik och underhållande. — Från bokens blad talar sitt tydliga språken djup kunskap och en icke mindre djup kärlek till facket, allt grundat på en mer än 30-årig rättsmedicinsk verksamhets vittomfattande erfarenheter. Må det tillåtas anmälaren att vid detta tillfälle lyckönska förf. till denna bok som en hedersam prestation efter ett livslångt hängivet arbete och att lyckönska svensk rättsmedicin till att i honom alltjämt kunna se sin nestor, som gjort sådant uppenbart skäl för den gamla hederstiteln judex facti.

Nils Gellerstedt.