Norstedts juridiska handbok. Utgiven under redaktion av NILS ALEXANDERSON och BENGT PETRI. Stockholm 1946. Norstedt. 1,643 s. Inb. kr. 53.00.

 

    Den under förra året på Norstedts förlag utkomna juridiska handboken är i första hand avsedd att lämna allmänheten en orientering i viktigare rättsliga frågor. Alla torde vara ense om det önskvärda, för att icke säga nödvändiga, i att medborgarna i en demokratisk stat erhålla möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om hur rättsordningen fungerar och om innehållet av de regler, som i lagstiftning och rättspraxis utbildats för den samhälleliga samvaron. En annan sak är att uppgiften att redigera och författa en på en gång lättfattlig, koncis och någorlunda utförlig framställning av vår gällande rätt hör till det svåraste som en jurist kan ställas inför. Detta är icke minst fallet i våra dagar, då såväl lagstiftningen som domaren — och förvaltningsjuristen — till synes resignerat inför problemet att söka utforma det alltmer komplicerade rättsmaterialet i fasta allmängiltiga regler. I betraktande härav måste man säga att såväl redaktionen som författarna skilt sig från sina uppgifter på ett föredömligt sätt.
    Det material som behandlas är synnerligen omfattande. Efter en kort-

fattad inledning, i vilken vissa grundläggande begrepp klarläggas, lämnas en utförlig redogörelse för förmögenhetsrätten. Redaktionen har icke ens väjt för svårigheten att i ett arbete av detta slag redogöra för huvudgrunderna av vattenrätten och vissa delar av sjörätten. Man kan nog sätta ifråga om det är klokt att i en för den stora allmänheten avsedd handbok behandla dessa rättsdiscipliner, vilka man knappast kan tränga in i på allvar annat än genom praktisk erfarenhet av deras tillämpning. Fackmannen är däremot i stånd att uppskatta advokaterna OTTO R. ALRUTZ' och HOLGER WIKLUNDS förmåga att på ett begränsat utrymme redogöra för de ledande principerna inom dessa rättsområden.
    I samband med den egentliga förmögenhetsrätten, vars behandling uppdelats mellan professor ÅKE MALMSTRÖM, som svarar för den »allmänna delen» och fastighetsrätten, samt advokat HOLGER WIKLUND, som författat redogörelsen för de regler som gälla lös egendom, gives en framställning av jakt- och fiskerätten, författad av överdirektören G. A. BOUVENG, och av bolags- och föreningslagstiftningen — denna skriven av professor HÅKAN NIAL — ävensom av arbetsrätten, som behandlats av professor FOLKE SCHMIDT, samt av den immateriella förmögenhetsrätten, där pennan förts av byråchefen Å. VON ZWEIGBERGK. Härtill ansluter sig en av revisionssekreterare IVAR STRAHL författad uppsats om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. Medan redogörelsen för jakt- och fiskerätten, arbetsrätten och Strahls uppsats av lätt insedda skäl ha mer direkt intresse för allmänheten, får nog sägas att framställningen av författar- och konstnärsrätten liksom av bolagsrätten har ett övervägande teoretiskt upplysande värde.
    Det är icke mer än naturligt att i ett arbete av detta slag familje samt arvs- och testamentsrätten ägnats ett stort utrymme. Den framställning professor ÅKE MALMSTRÖM givit av dessa rättsområden utmärker sig även av anmärkningsvärd fullständighet.
    Redaktionen liksom professor IVAR AGGE och jur. kand. HANS THORNSTEDT synas vid behandlingen av straffrätten ha beaktat det — om anm. icke missminner sig — av advokat Hugo Lindberg en gångfällda yttrandet att strafflagen är de presumptiva brottslingarnas Magna Charta och att det därför är av vikt att medborgarna veta vad strafflagen i verkligheten innehåller. Vare sig författarna tänkt härpå eller icke, ha de ägnat stort intresse åt redogörelsen för de särskilda brotten och dessas karakteriska kännetecken. Den vilken som advokat haft tillfälle att konstatera hur stor okunnigheten om strafflagens innehåll är hos många lojala samhällsmedlemmar och hur önskvärt det är att allmänheten erhåller upplysningar på detta område, kan icke annat än uttrycka sin uppskattning av författarnas möda att klarlägga dessa frågor.
    Rättegångsreformen har givetvis satt sina spår i handboken. Sålunda finner man såväl en av f. d. justitierådet NILS ALEXANDERSON författad

 

34—477004. Svensk Juristtidning 1947.

uppsats kallad »Domstolar och rättegång», i vilken med utgångspunkt från och i anslutning till ännu gällande rätt en allmän framställning av processrätten — inklusive skiljedomsförfarandet — lämnas, som en särskild av hovrättsassessor SVEN STRÖMBERG skriven redogörelse för grundprinciperna i den nya rättegångsbalken. Strömberg har även fått utsöknings- och konkursrätten på sin lott.
    Nödvändigheten att taga hänsyn såväl till den ännu gällande som till den nya rättegångsbalken torde ha känts som ett tvång av författarna och tvingat dem att på sina ställen inskränka sig till en mera summarisk behandling än vad de egentligen önskat. Då den nya rättegångsbalken trätt i kraft, föreligger icke längre denna situation, varför man i en ny upplaga av handboken kan vänta sig en fylligare redogörelse för då gällande processrättt. Det torde då även vara lämpligt att omarbeta framställningen av utsöknings- och konkursrätten, vilka —som det förefaller i överensstämmelse med gammal tradition — fått en i anm:s tycke väl styvmoderlig behandling.
    Ett författarkollegium på tre personer, jur. kand. ERIK SJÖHOLM, fil. dr JOHN OLSSON och fil. lic., jur. kand. FRITZ KAIJSER, har fått i uppdrag att redogöra för grunddragen av förvaltningsrätten. Man är författarna tacksam för att de ägnat så stort utrymme åt själva förvaltningsförfarandet och rättsskyddet inom förvaltningen liksom åt de förvaltningsrättsliga tvångsmedlen och begränsat den i förvaltningsrättsliga framställningar sedvanliga — och nödvändiga — katalogen över central- och lokalförvaltningsorgan till ett minimum.
    Till denna uppsats ansluter sig naturligt en av av förste kanslisekreteraren HENRIK WINBERG författad — enligt anm:s mening väl summarisk — översikt av lagbestämmelserna rörande vägtrafiken.
    Den sista större uppsatsen ägnas beskattningsrätten och har till författare landskamrerare ALARIK WIGERT. Ämnet hör inte till de lättfattliga. De senaste årens utveckling har lett till att detta ämne mer och mer blivit ett för specialister reserverat område av juridiken, samtidigt som det i eminent grad berör var och en. Författaren har genom att begränsa sig till de frågor som ha ett större allmänintresse lyckats giva en översiktlig framställning av denna, icke minst på grund av den för skatteförfattningarna utmärkande lagskrivningstekniken, svårtillgängliga rättsdisciplin. Hur överskådlig redogörelsen än är, torde en i skattejuridikens irrgångar icke bevandrad läsare helst böra skaffa sig de vanligaste deklarationsblanketterna och använda dem som illustrationsmaterial då han går till ett studium av uppsatsen. Det vore tacknämligt om förlaget, då en ny upplaga blir aktuell, ville undersöka om det icke vore möjligt att förse uppsatsen — som på grund av ändrad lagstiftning ändock måste kraftigt omarbetas — med sådant illustrations- eller studiematerial.
    Åt docenten SEVE LJUNGMAN har slutligen uppdragits att lämna en översikt av arvs- och gåvoskattereglerna. Framställningen ger anm. anledning att komma med två önskemål för nästa upplaga av verket, nämligen dels att framställningen betydligt fördjupas och dels att den

kompletteras med en redogörelse för de viktigaste delarna av II kap. i 1914 års stämpelförordning. De omsättningsskatter som det här är fråga om spela numera en så stor roll — särskilt gäller detta arvs- och gåvoskatten samt lagfartsstämpeln — när det är fråga om att avgöra huruvida en rättshandling skall företagas eller icke, att man med skäl kan fordra att de behandlas någorlunda utförligt i en handbok av förevarande slag.
    Arbetet avslutas med en formulärsamling. Som advokat har anm. en på erfarenhet grundad utpräglat skeptisk inställning till formulär, hur väl avfattade de än äro. Exemplen på hur ett slaviskt avskrivande av formulär lett till rättsförluster eller åtminstone varit till hinder för en i det särskilda fallet sakligt lämplig lösning av ett praktiskt problem, äro alltför många. Å andra sidan kan icke förnekas att de kunna göra en viss nytta som illustrationsmaterial. Ett exempel — låt vara ofarligt — på vad användande av formulär kan leda till finner man för övrigt i formulär nr 57 — formulär till borgen till förhindrande av verkställighet av underrätts dom — där författaren fortfarande använder den gamla formeln för ett solidariskt borgensåtagande: »en för båda och båda för en», ehuru den numera är överflödig.
    Redaktionen är att lyckönska till valet av medarbetare. Utmärkande för dem alla är deras förmåga att framställa sitt ämne lättfattligt och överskådligt, att popularisera utan att förfalla till generaliseringar och fraser. Ehuru behandlingen av de olika ämnena nödvändigtvis till form och uppläggning måste bli tämligen ensartad, kan man utan svårighet finna att författarna haft möjligheter att giva sina bidrag en personlig prägel.
    Anmärkningsvärd är den relativa fullständighet med vilken materialet redovisas utan att därför grundlinjerna utsuddas. Ofta inskjutes en kort faktisk uppgift, som ger en förklaring till lagreglernas innehåll. Framställningen får härigenom en prägel av realism, som underlättar läsningen. Samtidigt lyckas i regel författarna ge ett starkt intryck av rättsreglernas sammanhang och hur hela rättssystemet funktionerar, hur den ena regeln ingriper i den andra och hur en ändring av de faktiska förhållandena medför en tillämpning av andra regler. Det kan kanske vara av visst intresse att nämna att det särskilt är akademikerna och — vilket kanske är mindre anmärkningsvärt — advokaterna som förstått att på detta sätt anknyta rättsreglerna till de faktiska förhållandena. Domarna och förvaltningsjuristerna synas åter mer benägna att nöja sig med en naken redogörelse för själva rättsreglerna.
    Det främsta kravet på en handbok är givetvis att de uppgifter som där lämnas äro riktiga och att framställningen är otvetydig. I verkligheten är det givetvis omöjligt att helt efterkomma detta krav. De ofrånkomliga felaktigheterna, inadvertenserna eller otydligheterna i det nu utgivna arbetet äro emellertid så vitt anm. kunnat finna ytterst få. Oftast är det fråga om en formulering, som blivit så sammanträngd att den kan missförstås av den icke sakkunnige läsaren. Ett par exempel må anföras, valda på måfå.

    Å s. 110 behandlas sålunda vilandeförklaring av inteckning. Det nämnes emellertid icke att en sådan vilandeförkiarad ansökan måste fullföljas inom viss tid, vid äventyr att den annars förfaller. — Uppgiften, s. 138, att ett avtal med en gårdskarl, att denne mot att han utför visst arbete för fastigheten skall få bebo en lägenhet, i regel är att betrakta som hyresavtal synes anm. icke stå väl i samklang med en dom av Göta Hovrätt från år 1922 (SvJT 1923 s. 34). — Å s. 349 f. uppgives att vid deposition av värdehandlingar depositarien icke torde vara skyldig att avbryta preskription. Frågan har diskuterats vid olika tillfällen för bankernas vidkommande. Utan att uttala någon bestämd mening vågar anm. påstå att mycket talar för att vid deposition mot vederlag depositarien, om denne är en bank eller en advokat, är skyldig att tillse att rätten enligt den deponerade värdehandlingen icke preskriberas. — S. 361 säges att om en gäldenär har flera skulder till samma borgenär, vilka äro förfallna, får han avräkna av honom gjord betalning på den skuld han vill. Detta torde i allmänhet vara riktigt, men om borgenären har såväl en prioriterad som en oprioriterad fordran, torde borgenären icke vara skyldig att avräkna betalningen på den prioriterade fordringen (jfr SvJT 1921 s. 20 och 1922 s. 67). — Anm. sätter vidare ett frågetecken för uppgiften s. 451 att vid gratisemission av aktier förutvarande aktieägare ha rätt att erhålla en proportionell andel i nyemissionen. Förf. har synbarligen tänkt endast på bolag med ett slags aktier. Uttalandet kan emellertid missförstås och tolkas så att det skulle gälla även bolag med preferensaktier, som ej ha rätt till andel i gratisemission (aktiebolagslagen § 47). — En sjörättsjurist är nog benägen att finna beskrivningen s. 570 på redareansvaret väl torftig. Första stycket av 8 § sjölagen behandlar icke enbart den utomobligatoriska skadeståndsskyldigheten, vilket framgår av sista stycket med dess hänvisning bl. a. till konossementskonventionen. — En väl absolut formulering har även givits påståendet å s. 971 att sjörättsmål skola handläggas av rådhusrätt. Åtminstone fem av landets häradshövdingar torde kunna protestera häremot.
    Som av de anförda exemplen framgår är det egentligen icke fråga om annat än att vissa uttalanden lämpligen kunde ha preciserats eller att en eller annan uppgift kunde ha fått en mindre positiv formulering. I betraktande av arbetets omfattning samt dess beskaffenhet är det anmärkningsvärt att man även vid ett uppmärksamt studium icke finner fler inadvertenser eller luckor i behandlingen. Den svenska juridiska litteraturen har berikats med ett både för fackmännen och den bildade allmänheten värdefullt arbete.

G. Bomgren.