Dödsstraffet avskaffas i Ryssland. Sovjetunionens högsta råds presidium har d. 26 maj 1947 utfärdat en ukas om dödsstraffets avskaffande. Ukasen lyder:

 

1 Lag av d. 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, 6 kap. 2 § 2 st. —

2 Jfr 3 kap. 1 § 2 st. 1904 års lag

FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 557    Sovjetfolkets historiska seger över fienden har visat icke endast Sovjetstatens makt utan även och framför allt hela Sovjetunionens befolknings utomordentliga hängivenhet för sovjetfosterlandet och sovjetregeringen.
    Samtidigt visar den internationella situationen under nuvarande period efter Tysklands och Japans kapitulation, att fredens sak kan anses tryggad för lång tid, oberoende av agressiva elements försök att provocera krig.
    Med hänsyn till dessa omständigheter och med tillmötesgående av önskemål från arbetarnas och de anställdas fackföreningar samt andra auktoritativa organisationer, vilka uttrycka meningen inom vida kretsar i samhället, har Sovjetunionens Höga Råds Presidium ansett att tillämpandet av dödsstraffet icke längre utgör en nödvändighet under fredstidsförhållanden. Sovjetunionens Höga Råds Presidium förordnar:
    1. Dödsstraff, som är stadgat för brott mot i Sovjetunionen gällande lagar, upphäves under fredstid;
    2. För brott, vilka enligt gällande lag skulle bestraffas med avrättning, stadgas under fredstid inspärrning i korrektionsarbetsläger för 25 år;
    3. Avkunnade dödsdomar, vilka ej gått i verkställighet före utfärdandet av denna ukas, förändras genom beslut i högre instans till sådant straff, som stadgas i artikel 2.
    Presidenten i Sovjetunionens Höga Råds Presidium N. Sjvernik.
    Sekreteraren i Sovjetunionens Höga Råds Presidium A. Gorkin.
Moskva, Kreml, den 26 maj 1947.
    Den i ukasen givna motiveringen för dödsstraffets avskaffande utvecklas närmare i en av A. VYSJINSKI signerad ledare i Pravda d. 27 maj.
    Vysjinski framhåller inledningsvis, att ukasen betecknar ett nytt blad i sovjetstatens historia, och erinrar om att denna stat växt fram under kamp mot mångtaliga fiender till arbetarna och bönderna, vilka för trettio år sedan togo makten i sina händer.
    »Det är tillräckligt att påminna om sådana vämjeliga förbrytelser som Sjachti-affären, industripartiets, trotskisternas, sinovjeviternas och bucharinisternas och andra sovjetfolkets fienders sammansvärjningar mot sovjetsystemets själva existens», skriver Vysjinski, som därefter framhåller, att sovjetregeringen gentemot sådana fiender tillämpat sovjetlagen i hela dess kraft. Dödsstraffet hade instiftats för kampen mot sådana särskilt svåra förbrytelser, vilka hotade sovjetmakten och sovjetsystemet. »Detta straff infördes sålunda såsom ett undantagsmedel utanför kriminallagens allmänna system», heter det i artikeln och förf. betonar, att denna strafform i SSSR aldrig såsom i vissa andra länder, bl. a. Storbritannien och USA, betraktats som normal. Den hade i stället haft karaktären av en extraordinär åtgärd framkallad av nödvändigheten under likaledes extraordinära förhållanden. Emellertid hade kriget visat det sovjetiska stats- och samhällssystemets fasthet. Stalin hade i sitt tal till väljarna d. 9 febr. 1946 med rätta kunnat understryka, att det sovjetiska samhällssystemet vore en bättre form för samhällets organisation än vilket som helst icke-sovjetiskt samhällssystem. Dödsstraffets avskaffande utgjorde ett nytt belägg för sovjetsystemets företräden.
    Efter att sålunda ha behandlat den inrikespolitiska delen av motiveringen övergår Vysjinski till att skärskåda det internationella läget såsom bakgrund till ukasen. Han citerar Stalins uttalande till Sunday Times' korrespondent Alexander Werth om frånvaron av en »verklig krigsfara» och hävdar, att man kan anse freden tryggad för lång tid även om, såsom det säges i ukasen, aggressiva element söka provocera krig. Såsom sådana försök nämnas provokativa tal av vissa amerikanska senatorer, sådana som Thomas,

558 FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.Russel, Brewster och andra, vilka hetsa till krig mot SSSR. Dessa försök skulle emellertid misslyckas. Vysjinski citerar Stalins intervjuuttalande till Elliot Roosevelt: »Ingen stormakt skulle f. n. kunna ställa upp en stor armé för krig mot en annan allierad makt, en annan stormakt, ens om dess regering strävade härtill, ty i vår tid kan ingen föra krig utan sitt folk och folket vill icke föra krig.» »Sovjetregeringen», fortsätter Vysjinski, »för en konsekvent kamp för demokratins sak och för befästandet av världsfreden och folkens säkerhet. Denna fredspolitik möter vidsträckt stöd från folkmassorna i alla länder.»
    »Sovjetfolket», slutar artikeln, »hälsar med djup tillfredsställelse denna stora akt av socialistisk humanism, som utgör ett nytt tydligt vittnesbörd om sovjetsystemets makt och hela sovjetfolkets enastående hängivenhet för fosterlandet och sovjetregeringen, i övertygelsen att det under sin store ledare och lärare kamrat Stalin går mot nya och åter nya segrar.»

I. S.