Den tyska arvegårdsrättens slopande. Den tyska arvegårdslagstiftningen har ett flertal gånger ingående behandlats i SvJT (1935 s. 384 och 586; 1934 s. 71 och 1945 s. 299). Densamma utgjorde ett mycket radikalt nationalsocialistiskt ingrepp i privaträtten, i det den, med återupplivande av germanska traditioner, skapade en säregen specialrätt för omkring 800,000 tyska bondgårdar. Genom kontrollrådets lag nr 45 av d. 20 febr. 1947 har denna lagstiftning blivit upphävd och ersatt av ny rätt.
    Den nationalsocialistiska lagstiftningen var baserad på den år 1943 kompletterade Reichserbhofgesetz av d. 29 sept. 1933 och anknöt till den under kriget avskedade »riksbondeledaren» Walter Darrés romantiska tankegångar om »blodets och jordens» oskiljaktiga enhet. Lagen ville enligt ingressen »skydda bondgårdarna mot övermåttlig skuldsättning och mot sönderdelning genom arvsordningen, för att de skulle kunna stanna i händerna på fria bönder». I detta syfte förklarades bondgårdar upp till 125 hektar icke kunna vare sig avyttras, intecknas eller utmätas. Ägaren (arvegårdsbonden) fråntogs rätten att genom testamente förfoga över gården, vilken efter hans död såsom odelbar enhet tillföll sonen resp. närmaste arvinge. Andra manliga eller kvinnliga arvingar kunde endast ärva bondens övriga tillgångar och hade viss rätt till en efter gårdens resurser avpassad yrkesutbildning och utstyrsel ävensom i fall av oförvållad nöd till »Heimzuflucht» (rätt att taga sin tillflykt till hemmet) med samtidig arbetsskyldighet (jfr närmare ROHTLIEB, SVJT 1934 s. 71).
    Genom kontrollrådets lag om arvegårdslagarnas upphävande ha arvegårdarna åter förvandlats till fri äganderätt (art. III) och i princip inordnats i den allmänna arvsrätten. Det är emellertid anmärkningsvärt, att vissa inskränkningar i ägarens fria dispositionsrätt alltjämt bibehållits och utsträckts till att avse även gårdar överstigande 125 hektar. Dessa bestämmelser kunna sammanfattas så, att de nationalsocialistiska tvångsföreskrifterna visserligen äro upphävda men att till all överlåtelse eller inteckning av jordbruksfastighet erfordras tillstånd av vederbörande lantbruksmyndighet resp. domstol. Eftersom det härvidlag är av avgörande betydelse i vilken omfattning sådant tillstånd kommer att meddelas, kan man ännu icke uttala sig om i vilken utsträckning bondens faktiska dispositionsrätt utanför arvsrätten i själva verket kan anses återställd. Tillstånd kan bl. a. nekas, om det kan

FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 559befaras, att »genom den tillämnade rättshandlingen fastighetens ordentliga skötsel kommer att äventyras till skada för folkförsörjningen» (art. IV 4 a). Just denna bestämmelse torde kunna bli föremål för olika tolkningar.
    Vidare är av betydelse, att myndigheterna äga ingripa, därest jordbruksfastighet icke skötes i enlighet med de krav, som böra ställas med tanke på försörjningens tryggande. I sådant fall kan bl. a. förordnas om övervakning genom tillsatt kontrollant eller om självständig förvaltning genom syssloman, eller ock kan ägaren tillhållas att utarrendera fastigheten till lämplig jordbrukare. Dessa bestämmelser äro avsedda att ersätta den tidigare, mycket längre gående ingreppsbefogenhet, som tillkom de nationalsocialistiska »bondeledarna».

Gerhard Simson.